Repressionens nya verktyg
I en debattartikel i dagens SvD varnar Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund och tre andra företrädare för vårdens professioner för att direktivet till utredningen om vård för asylsökande och papperslösa på ett farligt sättbalndar samman rätten till vård med migrationspolitiken.
Tyvärr är detta en trend runtom i Europa. I takt med att attityden mot irreguljära migranter hårdnar handlar represssionen inte längre bara om om skärpta gränskontroller och ökade polisiära insatser. Genom att neka irreguljära migranter rätt till sjukvård, rätt till utbildning för sina barn och rätt till skydd mot utnyttjande från oseriösa arbetsgivare ska reas tillvaro försvåras så till den grad att de självmant väljer att lämna landet. Om detta kan man bland annat läsa i en rapport från den ansedda tankesmedjan Centre for European Policy Studies.
Rättsligt kan detta vid en första anblick tyckas rimligt. Varför ska den som inte har rätt att vistas i ett land komma i åtnjutande av den samhällsservice och det rättsliga skydd som detta land erbjuder sina medborgare och andra som vistas legalt i landet?
Vårdprofessionernas företrädare visar tydligt i sin artikel de orimliga konsekvenserna av en strikt tillämpning av den principen på vårdområdet.
Ett annat område där irreguljöra migranters rättigheter ifrågasätts är på arbetsmarknaden. I de flesta länder däribland Sverige, är det förbjudet såväl att anställa en person som saknar arbetstillstånd som att arbeta utan ett sådant tillstånd. I flera länder har man därför kommit fram till att det därför inte kan finnas något anställningsavtal dem emellan, vilket i sin tur leder till att den som saknar arbetstillstånd även saknar skydd mot utnyttjande från sin arbetsgivare.
Det kan tyckas logiskt. Problemet är att konsekvensen är att den arbetsgivare som bryter mot ett regelverk - migrationsrättens bestämmelser om arbetstillstånd, får rätt att utan sanktioner bryta mot ett annat - arbetsrätten. För oseriösa arbetsgivare, som då inte längre hotas av arbetsrättsliga sanktioner, skulle det innebära att den risk de tar skulle minska och därmed den kalkylerade ekonomiska vinsten av deras utnyttjande öka.
I det internationella arbetet med mänskliga rättigheter och rättigheter på arbetsmarknaden har man därför tagit tydligt avstånd från olika länders försök att förvandla arbetsrätten till ett instrument för migrationskontroll. FN:s arbetsmarknadsorgan ILO publicerade nyligen en rapport där de listade alla de rättigheter som internationella konventioner, såväl ILO:s egna och FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, ger även den arbetstagare som saknar uppehållstillstånd.
Även denna fråga är nu föremål för en statlig utredning. Regeringsrådet Sten Heckscher utreder just nu genomförandet i Sverige av EU:s direktiv om sanktioner mot arbetsgivare som anställer personer utan uppehållstillstånd. I hans uppdrag ingår att “analysera vilket arbetsrättsligt skydd som finns för en tredjelandsmedborgare som har arbetat utan föreskrivet arbetstillstånd”. Eftersom frågan aldrig ställts på sin spets i Sverige kommer utredningen att få stor betydelse. Ska även arbetsrätten inordnas i den repressiva arsenalen, eller ska alla som arbetar ha rätt till skydd mot exploatering?