Samuel Engblom

New York, Utöya och att inte få skulden för det någon annan gjort

Hösten 2001 var jag gästdoktorand på New York University School of Law. En tisdagmorgon strax efter klockan åtta på morgonen var jag på väg ner för trapporna i huset på Thompson Street där jag bodde. Halvvägs ner för trapporna hörde jag ett oväsen, men reagerade inte, då det inte var ovanligt med dånande fordon och helikoptrar på och över Manhattan. När jag kom ut på gatan svängde jag som vanligt norrut, mot Washington Square Park där NYU:s juridiska fakultet ligger, men såg att alla på gatan hade stannat upp och stirrade söderut, ner mot World Trade Center som låg i gatans förlängning. Ur ett hål i ena tornet välde det ut rök. När det andra tornet träffades några minuter senare rådde det inte längre något tvivel om att det rörde sig om en terroristattack av något slag.

Under timmarna och dagarna som följde florerande mängder av rykten. I den allmänna förvirringen rapporterade media obekräftade uppgifter som senare visade sig vara falska eller helt sakna samband med attackerna. När jag i fredags slog på NRK:s sändningar med anledning av bombattentatet i centrala Oslo och såg en textremsa om att fyra personer skulle ha skjutits på ett AUF-läger utanför Oslo var därför min första tanke att det rörde sig om en missuppfattning eller en händelse helt utan samband med terrorattacken mot det norska regeringskansliet. Tyvärr var det inte så. Ett åttiotal människor, de allra flesta ungdomar, är döda.

Händelserna den 11 september 2001 har, trots allt det ofattbara jag såg,  haft en mycket begränsad påverkan på mitt liv. Andras liv har påverkats desto mer. Mest givetvis de som på olika sätt har drabbats av de två krig som startats med 11 september-attackerna som motiv eller svepskäl, men även människor långt från Afghanistan och Irak.

Någon vecka efter attackerna åt jag middag med några bekanta av indiskt ursprung. Vi pratade säkert om annat också, men det jag minns av middagen är diskussionerna – halvt på skoj, halvt på allvar - om hur de skulla raka sig, klippa sig och klä sig för att minimera risken för problem när de skulle ut och resa. Idag är det knappast någon som lyfter på ögonbrynen när människor med ursprung i mellanöstern eller sydasien berättar om problemen i pass- och säkerhetskontroller eller vid visumansökningar. I hela västvärlden har attityden mot muslimer hårdnat och hot och diskriminering blivit vanligare.

Anders Behring Breivik och jag är rätt lika. Ungefär samma hårfärg, ungefär samma ålder och från nästan samma land. Ändå känner jag ingen oro. Trots våra yttre likheter kommer inte Breiviks dåd att göra att människor tittar snett - eller oroligt - på mig i tunnelbanan. Mina chanser på arbetsmarknaden kommer inte att påverkas och jag kommer inte heller i fortsättningen att få hatmejl så fort jag uttalar mig offentligt. Höstens tjänsteresor kommer inte att kräva någon särskild planering, vare sig vad gäller klädsel eller transferländer.

Friheten har många beståndsdelar. Men en är otvivelaktigt att slippa bli behandlat utifrån en grupptillhörighet som någon annan tillskriver en, baserat på hur man ser ut eller var man eller ens föräldrar kommer ifrån. Att aldrig få skulden för det någon annan gjort.

Därmed är dock inte sagt att bara den som håller i vapnet bär skuld. Även en till synes ensam terrorist verkar i ett sammanhang. De politiska krafter som piskat upp ett hat mot människor med ett annat ursprung, och som i decennier hetsat mot den nordiska socialdemokratin, kan inte undkomma sitt moraliska ansvar för det som skett.

Tidningar som skriver om terrordådet i Oslo: SvD, DN,  ABExp. Ekots blogg.

  • Johan Svensson

    Sant, men lite fel att jämföra äpplen och päron kanske. 9/11 var det en ”grupp” som utförde och Utöya en ensam mördare. Men å andra sidan har grupper med ”vita” människor som IRA mfl utfört terrorattacker i åratal utan att någon som ser ut som dom fått det svårare i tullen mm. Så vitt jag vet iaf…