Ofrivilliga företagare urholkar arbetsrätten
I söndags sände P1-programmet Kaliber andra delen i en programserie om situationen för de som är atypiskt anställda, eller som inte har någon anställning alls, vilket var temat för söndagens program med titeln ”De ofrivilliga företagarna”. Kalibers journalister har gjort ett gediget arbete och deras program är ett viktigt bidrag till den ofta förenklade debatten om egenföretagande. Bland det ökande antalet uppdragstagare, vilket ofta lyfts fram som ett positivt tecken på entreprenörskap, finns även människor som inte alls har någon önskan att bli egna företagare men som tvingas till det eftersom arbetsgivare vägrar att anställa för att sänka sina kostnader, minska sin administration eller flytta över ekonomisk risk till den arbetspresterande parten. Ett av resultaten är, vilket Kaliber uppmärksammar, att personer hamnar utanför den trygghet och rättssäkerhet som arbetsrätten och kollektivavtalen ger samt omfattas av andra, ofta mindre förmånliga, regler i socialförsäkringarna.
Ur ett strikt arbetsrättsligt perspektiv borde det inte kunna vara så här. Eftersom arbetsrätten har karaktären av social skyddslagstiftning och konkurrensreglering är den tvingande. Anledning till detta är att arbetstagaren typiskt sett är den svagare parten och att det annars skulle vara för enkelt för arbetsgivaren att tvinga arbetstagaren att gå med på sämre villkor och ge jobbet till den som är beredd att acceptera den lägsta lönen eller de längsta arbetstiderna. Tvingande lagstiftning kräver tvingande gränsdragningar. Det är därför inte upp till parten att själva bestämma om deras relation är en mellan en arbetsgivare och en arbetstagare (anställningsavtal) eller mellan en uppdragsgivare och en uppdragstagare (uppdragsavtal). Istället är det relationens verkliga innehåll, hur avtalsrelationen har fungerat i praktiken, som är avgörande.
I en dom från 2005 uttryckte Arbetsdomstolen detta som följer: Hur parterna själva har betecknat eller uppfattat rättsförhållande är emellertid inte avgörande för hur tvistefrågan ska bedömas. Bestämmande blir istället hur den närmare regleringen av avtalsförhållandet ser ut och hur de verkliga förhållandena har gestaltat sig mellan parterna. Detta ligger i linje med att den arbetsrättsliga lagstiftningen är tvingande till arbetstagarens förmån och inte kan sättas åsido genom avtal. (AD 2005 nr 16).
När domstolarna ska avgöra vem som är arbetstagare respektive uppdragstagare i arbetsrättslig mening gör de därför en samlad helhetsbedömning av ett stort antal faktorer. Nödvändiga men inte tillräckliga rekvisit för att någon ska anses som arbetstagare är att arbetet utförs på grund av ett avtal, att det sker för annans räkning samt att arbete i vart fall i huvudsak utförs personligen. Övriga faktorer som beaktas är bland annat om den arbetspresterande parten står under arbetsgivarens ledning och kontroll, om denne står till förfogande för efter hand uppkommande arbetsuppgifter, om det är arbetsgivaren som tillhandahåller maskiner och redskap, om den arbetspresterande parten får ersättning för direkta utgifter (t ex resor) och i vart fall delvis garanterad lön. Utmärkande för uppdragstagare är att de tar en ekonomisk risk. Det finns också ett ”socialt kriterium” att ”den arbetspresterande parten är i ekonomiskt och socialt hänseende jämställd med en arbetstagare” vilken kan låta som en tautologi men ändå har betydelse i praktiken.
Hur kan det då trots denna tvingande definition av vem som är arbetstagare respektive arbetstagare förekomma ”ofrivilliga företagare” och ”falska egenföretagare”?
För det första så måste en uppdragstagare som vill bli omklassad till arbetstagare gå till domstol för att så ska ske. Det förutsätter att man är så säker på att man egentligen är arbetstagare att man är beredd att ta en tvist med arbetsgivaren om detta samt att man är beredd att ta konsekvenserna av en sådan tvist, vilka även om man vinner kan bli negativa i form av man knappast kommer att få fler anställningar hos just den arbetsgivaren. Dessa tvister är därför sällsynta, trots att det troligen många av de ofrivilliga företagarna i Kalibers reportage skulle ha en chans att vinna en sådan tvist. Störst chans att vinna skulle antagligen de som arbetar i branscher där ofrivilligt företagande inte ännu är så vanligt ha. I linje med det ”sociala kriterium” som nämnts ovan har nämligen praxis i branschen stor betydelse.
Ur det sistnämnda perspektivet är den tvist som Journalistförbundet just nu driver mot Sverige Radio angående radiojournalisten Linn Ohlsson, och som nämndes i Kalibers reportage, principiellt viktig. Då mediabranschen är en av de branscher där denna typ av uppdragstagare är vanlig skulle en seger för Linn Ohlsson och Journalistförbundet om inte vända utvecklingen så i vart fall dämpa dess hastighet och kunna fungera som utgångspunkt för en diskussion om arbetsorganisation och kontraktsformer inom public service. I sammanhanget bör även nämnas att ansvarige utgivaren på Sveriges radio vägrade att låta den intervju som Kaliber gjort med Linn Ohlsson sändas. Intervjun med Linn Ohlsson finns dock på nätet.
En faktor som komplicerar frågan om vem som är arbetstagare respektive uppdragstagare är de så kallade f-skattsedlarna. (I ett av mina första inlägg på Utredarna skrev jag om myten om en statlig utredningen som krossade den då utbredda myten att det var svårt att få f-skattsedel samt att detta hämmade företagandet i allmänhet och kvinnors företagande i synnerhet.)
Läser man på skatteverkets hemsida framgår att f:et i f-skatt står för företagare samt att den som har f-skattsedel själv ansvarar för att betala in skatter och sociala avgifter. För att få f-skattsedel ska man bedriver näringsverksamhet eller har för avsikt att bedriva näringsverksamhet. Här rör det sig om skatterättsliga begrepp vilka egentligen inte har något att göra med om man är uppdragstagare i arbetsrättslig mening eller i de olika socialförsäkringssystemet. Arbetsdomstolen har därför konstaterat att den ”ej är bunden av den bedömning som Skattemyndigheten har gjort” (AD 2008 nr 4) samt funnit såväl att den arbetspresterande parten kan vara arbetstagare trots att denne har f-skattsedel (AD 2005 nr 16) som att den arbetspresterande parten kan vara uppdragstagare även utan f-skattsedel (AD 2008 nr 4). Samtidigt finns det dock exempel på mål där det tycks som att AD har vägt in förekomsten av f-skattsedel till den arbetspresterande partens nackdel (AD 2008 nr 50).
Utanför Arbetsdomstolen är det dock ofta f-skattsedeln som i praktiken avgör om någon är arbetstagare eller uppdragstagare även arbetsrättsligt och i socialförsäkringarna. Innehav av f-skattsedel skapar en presumtion i vardagen som är mycket starkare än all domstolspraxis. Har man f-skattsedel upplever både man själv, uppdragsgivare och huvudmän att man är egenföretagare och beter sig därefter även om de faktiska omständigheterna är misstänkta lika de som är typiska för arbetstagare.
Någon enkel lösning på detta problem finns inte. Från fackligt håll är det viktigt att vi vågar ta den typen av tvister som Journalistförbundet nu driver, eftersom framgång i sådana fall kan innebära att fler ofrivilliga företagare vågar ifrågasätta sin status och arbetsgivarna blir varse att denna typ av upplägg innebär en risk även för dem.
Vi måste också se till så att f-skattsedlarna inte blir än mer styrande än vad de är idag. Senast f-skattesystemet utreddes (SOU 2008:76) låg det i utredarens uppdrag att se om det gick att tillnärma den arbetsrättsliga distinktionen med den skatterättsliga ”med den utgångspunkten att den som bedöms bedriva självständig näringsverksamhet inom det ena rättsområdet också normalt bör bedömas göra det inom det andra rättsområdet.” I praktiken skulle det ha inneburit att Skatteverket fått möjlighet att utfärda arbetsrättsliga frisedlar som inte ens en process i AD hade kunnat komma åt. Med hjälp av goda argument lyckades undertecknad och övriga fackliga experter i den utredningen avvärja denna fara. I vart fall för stunden.
Kalibers reportage tog även upp något som kallas ”egenanställda”. Varför det är en dålig idé och ett hot mot arbetsrätten återkommer jag till i en senare blogg.
