Samuel Engblom

Tidsbegränsade anställningar, LAS och EU. Kommer regeringen få det rätt den här gången?

Imorgon, måndagen den 25 juni, kanske vi äntligen får veta vad regeringen tänker göra för att uppfylla EU-rättens krav på ett effektivt skydd mot missbruk mot upprepade tidsbegränsade anställningar. Det lovade i vart fall arbetsmarknadsminister Hillevi Engström i en interpellationsdebatt i riksdagen i onsdags. Det är nu fem år sedan dagens regler trädde i kraft och nästan två och ett halvt år sedan EU-kommissionen, efter en anmälan från TCO, dömde ut den svenska lagstiftningen för att den stred mot EU:s direktiv om tidsbegränsade anställningar.

I interpellationsdebatten med Maria Stenberg (S) sa arbetsmarknadsministern:

”Jag vill passa på att göra ett förtydligande när det gäller visstidsanställningar. Jag nämnde att vi bereder frågan i en tidigare departementsskrivelse. Vi kommer att remittera en ny departementsskrivelse redan den 25 juni med förslag till ändringar i
lagen om anställningsskydd som syftar till att stärka skyddet för arbetstagare med tidsbegränsade anställningar och att säkerställa att svensk rätt överensstämmer med EU:s visstidsdirektiv. Förslaget är lite annorlunda formulerat, men det är ännu inte offentligt. Ni kommer att få ta del av det i slutet av juni.”

För fem år sedan, den 1 juni 2007, fick Sverige nya regler för tidsbegränsade anställningar. En av reformens grundtankar var att förenkla reglerna. Istället för den då ganska långa listan över situationer där en arbetsgivare hade rätt att avvika från huvudregeln om tillsvidareanställning infördes en ny anställningsform, allmän visstidsanställning, som innebar att arbetsgivaren inte behövde ange varför en anställning ska tidsbegränsas men i gengäld måste hålla sig inom vissa tidsgränser.

Reformen genomfördes i skarven mellan två olika regeringar 2006-2007 med två riksdagsbeslut där olika majoriteter lade till och drog ifrån. Resultatet blev fyra tillåtna typer av tidsbegränsade anställningar: allmän visstidsanställning, vikariat, säsongsanställning och visstidsanställning för personer över 67 år. Därutöver finns möjligheter till provanställning. Även tidsgränserna försvagades och medger idag att en arbetsgivare under en femårsperiod har samma person anställd två år på allmän visstidsanställning och två år på vikariat. Lägg till det säsongsanställningar och provanställningar så blir det uppenbart
att det i praktiken inte finns något skydd mot staplande, under mycket långa perioder, av tidsbegränsade anställningar.

Inför 2007 års reform varnade TCO för att möjligheterna att stapla visstidsanställningar skulle komma att strida mot Sveriges åtaganden gentemot EU. Enligt Klausul 5 i EU:s direktiv om visstidsarbete (1999/70/EG), vars innehåll kommer från ett avtal mellan arbetsmarknadens parter på europeisk nivå, är varje medlemsland skyldigt att ha regler som förhindrar missbruk av på varandra följande visstidsanställningar.

När de nya reglerna trädde i kraft anmälde därför TCO Sverige till EU-kommissionen för brott mot visstidsdirektivet. Efter en drygt två år lång utredning, i form av skriftväxling mellan Kommissionen, den svenska regeringen och TCO, utfärdade EU-kommissionen i mars 2010 en formell underrättelse där Kommissionen gav TCO rätt om de svenska reglernas oförenlighet med EU-rätten och uppmanade regeringen att ändra reglerna.

För nästan exakt ett år sedan. I juli 2011 kom en departementspromemoria (Ds 2011:22) med förslag vars syfte var att blidka Kommissionen och undvika en stämning i EU-domstolen. Promemorians förslag var en regel i 4§ LAS med innebörden att en arbetstagare som anser att arbetsgivaren kombinerat olika typer av tidsbegränsade anställningar ”på ett sådant sätt som utgör missbruk” kan gå till domstol för att få en tillsvidareanställning. Begreppet missbruk definierades dock inte närmare.

Förslaget var problematiskt av två skäl. För det första skulle det i praktiken innebära att den arbetsgivare som vill vara säker på att göra rätt måste sätta sig in i EU-domstolens praxis. För det andra måste genomförande av EU-direktiv enligt EU-domstolens praxis ske ”på ett sådant tydligt, klart och precist sätt att krav på rättssäkerhet uppfylls”. Flera tunga remissinstanser var därför kritiska. Såväl Kommerskollegium som Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet dömde ut det som i strid med EU-rätten och Arbetsdomstolen ansåg att det ”skulle vara en fördel för både arbetsgivare och arbetstagare att skapa en klarare och mer förutsebar ordning.”

Remissinstansernas kritik skickade tillbaka regeringen till ritbordet. Den proposition som var utlovad till Riksdagen senast den 20 mars i år kom aldrig. Istället har alltså arbetsmarknadsmarknadsdepartementet gjort ännu en internutredning i hopp om att få det rätt den här gången.

Det ska bli mycket intressant att se vad departementet har kommit fram till. TCO har föreslagit en konkret lösning som är förenlig med EU-rätten, enkelt och lättbegripligt och som det borde gå att nå politisk enighet om. TCO:s förslag innebär att dagens fyra typer av tidsbegränsade anställningar bibehålls, men att en gemensam sammanlagd övre tidsgräns på maximalt 3 år under en 5-årsperiod införs där all tid i allmän visstidsanställning, vikariat och säsongsanställning räknas. Bestämmelsen ska vara semidispositiv så att arbetsmarknadens parter kan avtala om andra regler i kollektivavtal.

En sådan lösning skulle uppfylla EU-rättens krav och såväl EU-kommissionen som Kommerskollegium och Arbetsdomstolen har i olika sammanhang pekat på en sammanlagd övre tidsgräns som en möjlig lösning. Stöd för att det är rimligt och realistiskt, och dessutom borde kunna finna politiskt stöd kan hämtas från det faktum att det är just en sådan 3/5-regel som arbetsmarknadens parter i den kommunala sektorn nyligen tecknade kollektivavtal om. Liknande konstruktioner finns eller diskuteras på andra avtalsområden.

Politikerna ska vara försiktiga med att peta i arbetsrätten. Att uppfylla Sveriges internationella åtaganden är dock ett måste. Vi uppmanar därför såväl regeringen som oppositionen att överväga TCO:s förslag, med förhoppningen att riksdagen redan under hösten kan fatta beslut om enklare, mer ändamålsenliga regler för tidsbegränsade anställningar vilka uppfyller EU-rättens krav.

De senaste decennierna har andelen visstidsanställningarna ökat stadigt. Korta jobb är särskilt vanliga bland kvinnor och unga. Bland TCO-förbundens kvinnliga medlemmar i åldern 20-34 år är nästan var fjärde visstidsanställd, jämfört med bara var tionde man. Även i åldersgruppen 35-49 år är det nästan dubbelt så vanligt att TCO-kvinnor är tidsbegränsat anställda (var tjugonde) som att TCO-män är det (var fyrtionde).

För många börjar arbetslivet med en tidsbegränsad anställning. Det kan vara ett bra sätt att få in en fot på arbetsmarknaden,
samla erfarenhet och visa vad man kan. För arbetsgivare ger tidsbegränsade anställningar möjligheter att lösa tillfälliga personalbehov, till exempel arbetsuppgifter som kräver särskild kompetens eller för att öka personalstyrkan vid en tillfällig uppgång av uppdrag eller ordrar.

Men alltför ofta följs den första visstidsanställningen av ännu en, och kanske en till. Att under lång tid ha korta anställningar har många negativa konsekvenser för individen. Utöver den ekonomiska osäkerhet det innebär att inte veta om man har ett jobb att gå till när anställningen löper ut, vilket i sin tur kan göra det svårt att få lån eller bostad, visar forskningen att tidsbegränsat anställda upplever mer stress, har sämre hälsa och får mindre kompetensutveckling.