Ny Lavalutredning måste värna kollektivavtalen och respektera våra internationella åtaganden, inte bara gentemot EU
Sverige är, liksom de flesta andra europeiska länder, inlemmat i ett nätverk av internationella förpliktelser vilka växte fram under decennierna efter andra världskriget. Medlemskapet i EU 1995 la ytterligare en dimension till dessa. På arbetsmarknadsområdet är de viktigaste, utöver EU-rätten, FN:s arbetsmarknadsorgan ILO:s så kallade kärnkonventioner, Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och Europarådets sociala stadga.
På många områden överlappar dessa varandra. Det gäller till exempel den fackliga föreningsfriheten vilken återfinns såväl hos ILO som i Europakonventionen och i Europarådets sociala stadga. Denna skyddas även av den nya EU-stadgan om grundläggande rättigheter. Att denna rättighet återfinns på flera ställen har hittills inte lett till några problem, då språket ofta liknar vartannat och de olika organisationerans övervakningsorgan har givit dem likalydande tolkningar. Europadomstolen har till exempel uttryckligen hänvisat till ILO:s praxis när den har avgjort mål som rör fackliga rättigheter.
Men vad händer om Sveriges internationella åtaganden är motstridiga? Idag skriver jag tillsammans med min kollega Ingemar Hamskär i Dagens Industri om det läge som EU-domstolens dom i Lavalmålet och den därpå följande svenska lagstiftningen (Lex Laval) försatt Sverige i.
I Lavaldomen såg EU-domstolen visserligen de fackliga rättigheterna som grundläggande, men de ficka bara utövas på ett sätt som inte störde den fria rörligheten för tjänster. I praktiken innebar det att mänskliga rättigheter som erkänns i alla de ovan uppräknade internationella instrumenten underkastades företags ekonomiska rättigheter. Ledande juridiska forskare påpekade tidigt att EU-domstolens avvägning kunde komma i konflikt med FN-organet ILO:s grundläggande konventioner om förenings- och förhandlingsrätt. Detta bekräftades senare av ILO:s expertkommitté som i ett ärende gällande Storbritanninen slog fast att de inskränkningar i strejkrätten som är effekten av EU-domstolens praxis, innebär en otillåten inskränkning av rätten att vidta fackliga stridsåtgärder.
När vi i Sverige utredde vilka lagändringar som var nödävndiga på grund av Lavaldomen förbisåds Sveriges övriga internationella åtaganden nästan helt. I utredningsdirektiven (Dir 2008:38) nämndes de inte överhuvudtaget. Inte ens den standardformulering som ofta används i utredningsdirektiv om att utredaren ska beakta relevanta delar av Sveriges
internationella åtaganden fanns med. Själva utredningen innehöll dock bland annat en redogörelse för bland annat relevanta ILO-konventioner, men denna var inte en integrerad del av den rättsliga analysen vilket gjorde att den inte fick någon betydelse för utredningens förslag (SOU 2008:123).
Nu finns det dock en chans att göra om och göra rätt. Som en del av en politisk uppgörelse mellan regeringen och Miljöpartiet kring genomförande av EU:s bemanningsdirektiv utlovades i somras en parlamentarisk utredning om Lex Laval. Uppgifterna om utredningens tänkta uppdrag är än så länga knapphändiga. Ska det vara meningsfullt med en parlamentarisk utredning så måste den dock få direktiv som är betydligt bredare än den första Lavalutredningens och där Sveriges samtliga internationella åtaganden ges likvärdig status. Uppdraget bör vara att hitta ett sätt att på vilket Sverige kan leva upp till alla sina internationella åtaganden samtidigt som den svenska kollektivavtalen värnas.
Att uppdraget breddas till att inte bara gälla EU:s regler om fri rörlighet är inte minst viktigt då det faktiskt har hänt en hel del på det rättsliga planet sedan Lavaldomen och den första Lavalutredningen. EU:s stadga om grundläggande rättigheter är nu en del av EU-rätten och innehåller flera bestämmelser av intresse i sammanhanget, till exempel artikel 12 (mötes och föreningsfrihet), artikel 15.3 (rätt till lika villkor för tredjelandsmedborgare som utstationeras från ett EU-land till ett annat), artikel 21 (icke-diskriminering, bl a avseende nationalitet), artikel 28 (förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder) och artikel 31 (rättvisa arbetsförhållanden). Vad beträffar Europakonventionen så har Europadomstolen de senaste åren uttryckligen skärpt sin praxis vad gäller facklig föreningsfrihet. I Demir och Baykara från november 2008 betonade domstolen att den fackliga föreningsfriheten även innefattar rätten att kollektivt förhandla med arbetsgivaren och i Enerji Yapi-Yol Sen från april 2009 att artikel 11 även skyddar fackliga stridsåtgärder och att medlemsländernas möjligheter att inskränka strejkrätten är ytterst begränsade. Utredningen bör därför få i uppdrag att undersöka om de begränsningar som infördes i rätten att vidta fackliga stridsåtgärder som infördes genom Lex Laval är förenliga med Europakonventionen och Europadomstolens praxis.
Ansvaret för att se till så att våra åtaganden gentemot EU och våra övriga internationella åtaganden inte kommer i konflikt med varandra ligger på Sverige. Det är Sverige som är medlem i EU, i Europarådet och i ILO och det är den svenska staten, och yttrst våra folkvalda, som har ansvaret för att se till så att våra åtaganden inte strider mot varandra. En parlamentarisk utredning, förutsatt att arbetsmarknadens parter ges möjlighet att delta aktivt i utredningens arbete, är därför en lämplig form att utreda dessa frågor.
