Samuel Engblom

Om strejkrätt och proportionalitet

Då och då lyfts frågan om att begränsa rätten att vidta fackliga stridsåtgärder, till exempel genom ett krav på att dessa ska vara proportionerliga. Vid första anblick kan det verka rimligt. Nedan förklarar jag varför det inte är en bra idé.

Ett av den svenska modellens särdrag är att villkoren på arbetsmarknaden i huvudsak bestäms genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Det finns till exempel inte någon lagstiftning om löner. Modellen ger en stor flexibilitet och möjlighet att utforma villkoren så att de passar olika branscher.

Modellen förutsätter en hög kollektivavtalstäckningsgrad. Då vi inte har, och heller inte vill ha, någon lagstiftning om allmängiltigförklaring av kollektivavtal (=att staten beslutar att utsträcka kollektivavtalet till alla företag i en viss bransch) måste de fackliga organisationerna ha möjlighet att som sista alternativ vidta fackliga stridsåtgärder mot ett företag som inte vill teckna kollektivavtal. Då en hög kollektivavtalstäckningsgraden utgör grunden för modellen är det viktigt att denna möjlighet är förhållandevis långtgående och även inkluderar möjligheter till sympatiåtgärder.

Samtidigt är strejkrätten i Sverige i flera avseenden mer begränsad än i många andra länder. Fredsplikten innebär att stridsåtgärder inte får vidtas mot företag som tecknat kollektivavtal. Huvudavtalen mellan arbetsmarknadens parter innehåller  andra begränsningar av konfliktvapnet, till exempel att det inte får användas för otillbörliga syften eller för att påverka rättsprocesser. Dessutom finns det regler om samhällsfarliga strejker. I sammanhanget är det också viktigt att komma ihåg att svenska arbetsgivare också har ett konfliktvapen i form av lockout.

Mot denna bakgrund måste eventuella inskränkningar av strejkrätten tänkas igenom noga.  Det finns idag knappast några tecken på att konflikträtten på den svenska arbetsmarknaden utgör ett problem. Antalet strejkdagar är jämfört med andra länder lågt och lönebildningen fungerar bra.

Den som kräver en proportionalitetsprövning av fackliga stridsåtgärder måste även kunna förklara vad som menas med proportionalitet. Ofta handlar det om ”konfliktåtgärder som kostar lite för den ena parten men får stora konsekvenser för motparten eller tredje man”. Med den utgångspunkten skulle en liten, billig, stridsåtgärd löpa större risk att bedömas som oproportionerlig än ett mer omfattande varsel, vilket i praktiken skulle ge de fackliga organisationerna incitament att ta till storsläggan. Det är knappast önskvärt för någon part.

Ett annat sätt att bedöma proportionalitet är att ställa stridsåtgärdens omfattning mot den relativa förbättring av anställningsvillkoren som konflikten syftar till. Problemet med detta är att det skapar incitament för de fackliga organisationerna att lägga höga bud i de inledande förhandlingarna och sedan hålla fast vid dessa för att ha möjlighet att vidta stridsåtgärder. Att gå motparten till mötes innebär då en risk för att eventuella stridsåtgärder om man inte kommer överens blir olagliga. Det gagnar varken ansvarstagande eller möjligheten till kompromisser.

En annan möjlig utgångspunkt för en proportionalitetsbedömning är den skada som åsamkas arbetsgivaren.  En sådan bedömning kompliceras givetvis av att alla stridsåtgärder åsamkar motparten ekonomisk skada – det är liksom det som gör att de biter. Att bara tillåta kraftlösa stridsåtgärder vore en mycket långtgående inskränkning. Det finns dessutom en mängd situationer där ett enskilt företag kan befinna sig i en situation där en stridsåtgärd för långtgående konsekvenser, det kan gäller nystartade företag, företag som nyligen har gjort en större investering eller som står inför en nyemission eller börsnotering. Ska sådana företag vara immuna mot fackliga stridsåtgärder?

En proportionalitetsprövning av stridsåtgärder är heller ingenting som bara skulle aktualiseras i situationer där en part uppenbart gått över gränsen. I Sverige är det alltid möjligt för en part att göra en fredspliktsinvändning mot en varslad stridsåtgärd. Det innebär att motparten måste gå till domstol för att låta domstolen bedöma om stridsåtgärden är tillåten innan den vidtas. Skulle detta kombineras med en proportionalitetsprövning skulle snart när alla stridsåtgärder hamna i domstol och få statens godkännande innan de kan vidtas. Även det vore ett avsteg från den svenska modellen och ett dåligt sätt att utnyttja Arbetsdomstolens resurser.