Samuel Engblom

Hisspojkar eller hälften av alla jobb? Om digitaliseringen och arbetsmarknaden

Det är gott om fantasifulla visioner om vad digitaliseringen kommer att betyda för framtidens arbetsliv. Mängder av böcker, bloggar och mer eller mindre självutnämnda framtidsexperter tävlar om att beskriva hur allt kommer att förändras – och att det kommer att gå vansinnigt fort. För vissa är det en ny skön värld där tekniken kommer att befria oss från dagens begränsningar i tid och rum, hierarkier krossas och fräcka uppstickare ersätta gamla dominanter. Andra ser ett samhälle där arbetslösheten skjuter i höjden när robotarna tar jobben och digitaliseringens vinster tillfaller några få företag och individer.

I grunden är de dock överens om en sak: att kraften i den teknologiska förändringen är så stark att utgången är mer eller mindre given. Men lika lite som så varit fallet vid tidigare teknikskiften är det så nu – även idag finns det saker som kan göras för att dra så mycket nytta som möjligt av den nya teknikens fördelar och undvika eller lindra konsekvenserna av dess baksidor. Men först måste vi förstå digitaliseringen rätt.

I en mycket uppmärksammad studie av Carl Benedict Frey och Michael Osborne (2013) förutspåddes att 47 procent av alla jobb i USA ligger i riskzonen för att automatiseras. Frey och Osborne tog uppgifter om vilka arbetsmoment (tasks) som ingår i olika yrken och bad sedan en grupp forskare inom maskininlärning att titta på ett urval av dessa yrken och baserat på vilka arbetsuppgifter som ingår i ett yrke bedöma vilka som kan automatiseras eller inte. Det använde sedan resultaten för urvalet av yrken till att göra bedömningar för övriga yrken och dela in dessa i yrken med låg risk för automatisering (<30%), medelhög risk (30-70%) och hög risk (>70%). Avslutningsvis beräknade de hur många av de anställda i USA som finns i yrken med hög risk för automatisering – nästan hälften.

Genom att replikera det sista ledet i studien på svenska data kom Stefan Fölster, i en rapport för Stiftelsen för strategisk forskning – Vartannat jobb automatiseras inom 20 år – fram till att en ännu större andel jobb, 53 procent, kan komma att automatiseras i Sverige.

Därefter har allt fler forskare intresserat sig för frågan om digitaliseringens påverkan på arbetsmarknaden. I en rapport för OECD använder Arntz, Gregory och Zierahn en annan metod. De tar bland annat hänsyn till att personer som har samma yrke kan göra olika saker samt att arbetsmoment som är lätta att automatisera ofta är sammanflätade med moment som är svårautomatiserade, som arbete i grupp och interaktion ansikte-mot-ansikte. De tar även hänsyn till att yrken har olika innehåll i olika länder. Med denna metod sjunker andelen jobb som kan komma att automatiseras de närmaste decennierna radikalt. För USA från 47 till 9 procent och för Sverige till drygt 7 procent (att jämföra med Fölsters 53 procent).

Såväl Frey och Osborne som Arntz, Gregory och Zierahn gör förutsägelser för framtiden. Ett annat sätt att empiriskt försöka analysera digitaliseringens påverkan är att titta vad som har hänt bakåt i tiden. Då varken automatisering eller digitalisering är något helt nytt borde det, om förutsägelserna om att hela yrken kommer att försvinna stämmer, redan finnas exempel på detta.

James Bessen, forskare på Boston University och tidigare mjukvaruföretags-VD, har studerat hur automatisering och datoranvändning påverkat olika yrken i USA. Även han betonar att automatisering av arbetsmoment sällan leder till automatisering av ett helt yrke. Av de 271 yrken som ingick i 1950 års folkräkning i USA hade flera försvunnit vid 2010 års folkräkning. Bara ett yrke hade dock försvunnit på grund av automatisering – hissoperatörer. Den omfattande automatisering som skedde under den studerade sextioårsperioden var nästan uteslutande automatisering av moment snarare än hela yrken.

Metoden att titta på historiska data används även i den för svenska förhållanden kanske mest intressanta studien av digitaliseringen. I en rapport för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) använde Heyman, Norbäck och Persson sig av Freys och Osbornes yrkesindelning (vilken de påpekar inte tar hänsyn till att yrken kan ha annat innehåll i Sverige än i USA) för att undersöka hur investeringar i digitalisering och automatisering påverkat det svenska näringslivet 1996-2013. Deras slutsats är att automatiseringen redan haft stora effekter på den svenska arbetsmarknaden. Det visas genom att andelen sysselsatta i arbeten med hög risk för automatisering har minskat något under den studerade perioden, från 56,9 till 44,4 procent, vilket visar att rationaliseringar redan har ägt rum. Nästan hela minskningen skedde i yrken där utbildningsnivån är låg, medan yrken som enligt Frey och Osborne löper hög risk att automatiseras men där utbildningsnivån är hög ökade sin andel av de sysselsatta.

För att rätt kunna förstå och förutse digitaliseringens inverkan arbetsmarknaden i ett visst land måste man också beakta det faktum att samma teknologiska förändringar inte nödvändigtvis får samma effekter i olika länder. Hur arbetsmarknaden är organiserad har betydelse. I marsnumret av tidskriften Social Policy & Administration skriver en av arbetsmarknadssociologins tungviktare, Duncan Gallie att faktorer som medarbetares inflytande, facklig organisationsgrad och kollektivavtalstäckning har visat sig ha stor betydelse för hur en given teknologisk förändring påverkar arbetets innehåll och organisation.

Från detta kan man dra två viktiga slutsatser. För det första ska man vara försiktig med att utifrån studier på andra länder förutspå utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden. För det andra visar det att utvecklingen går att påverka, både av arbetsmarknadens parter och genom politiska beslut – den är inte förutbestämd av teknologin.

Vad behöver då göras?

Som framgått ovan gör forskarna olika bedömningar av digitaliseringens och automatiseringens kraft och effekter. Men oavsett om det rör sig om hisspojkar eller hälften av alla jobb och oavsett om det handlar om jobb som kommer att försvinna eller jobb som kommer att förändras så finns det en röd tråd i deras policyrekommendationer: utbildning är viktigt och det inte bara i början av arbetslivet. Arntz, Gregory och Zierahn menar att många yrken kommer att förändras av digitaliseringen och pekar särskilt på behovet av vidareutbildning. ESO-rapporten, som ju specifikt gäller Sverige, avslutas med konstaterande att ”reformer som innebär ökad kvalitet och incitament för utbildning och vidareutbildning kanske [är] än mer viktiga i framtidens näringsliv”. TCO har nyligen lämnat konkreta förslag till sådana reformer.

Den kraft och snabbhet med vilken digitaliseringen i vissa scenarier förväntas dra fram används ofta för att ifrågasätta existerande regelverk: ny teknik kräver nya regler. Historiskt har dock den svenska arbetsmarknadens institutioner – starka parter med stor autonomi, en stark men flexibel arbetsrätt, aktiv arbetsmarknadspolitik – gång på gång visat sin förmåga att både underlätta och hantera förändring. Dessa institutioner bör utvecklas, inte avvecklas.

I grunden bör vi vara teknikoptimister. Digitaliseringen och automatiseringen erbjuder många möjligheter som kan göra människors liv bättre. Var inte rädd för framtiden – var med och forma den.