Samuel Engblom

Uber Eats, den riktiga gig-ekonomin och fackliga strategier

Häromdagen publicerade nyhetssajten Breakit ett reportage av reportern Erik Wisterberg som wallraffat som cykelbud åt Uber Eats och Foodora, två företag som erbjuder leverans av mat från restauranter till kunder i hem eller på kontor. Det är ett läsvärt reportage som rakt på beskriver cykelbudens vardag och villkor, inklusive anställningsformer och faktiska inkomster. Uber Eats faller sämre ut i jämförelsen, med få kunder vilket ger låg inkomst trots långa pass då man måste vara tillgänglig.

Uber, mest känd för sin taxiverksamhet, är sinnebilden för gig-ekonomin, där människor förtjänar sitt uppehälle eller skaffar extrainkomster genom korta uppdrag för olika uppdragsgivare, förmedlade genom en mellanhand. Jag har tidigare skrivit om Ubers försök att förneka att förarna skulle vara anställda av dem. (Svenska Uber Eats uppges dock i ovan nämnda reportage istället använda sig av en mellanhand som anställer cykelbuden). Gig-ekonomi är dessutom inget bra ord och många talar idag hellre om ”on-demand economy”, där arbetskraft anlitas när den behövs, men bara precis då, vilket leder tankarna åt andra håll än musik- och teaterbranschens gig.

I själva verket är företag som Uber och Foodora bara toppen på isberget i gig-ekonomin. Apparna är bara det senaste tillskottet i en lång teknisk utveckling som gjort det möjligt för arbetsgivare att anlita arbetskraft bara när den behövs. Att via telefon ringa in personal vid hastigt uppkomna behov har skett ända sedan telefoner blev allmänt förekommande i hemmen. Personaladministrationssystem har gjort det enkelt att administrera en stor grupp potentiella vikarier och extrapersonal. Istället för att ha marginaler i bemanningen kan den med kort varsel anpassas till behoven just idag, eller de kommande timmarna.

Gräver man lite i arbetsmarknadsstatistiken kan man se detta. Tvärtemot vad många tror så har andelen visstidsanställda i arbetskraften faktiskt inte ökat på senare år. Efter en uppgång under 90-talskrisen ligger den stabilt på 15 procent av arbetskraften. (Inte heller egenföretagandet, en annan atypisk anlitandeform som ofta beskrivs som en växande del av arbetsmarknaden, har ökat – det ligger lika stabilt kring 10 procent.) Men typerna av visstidsanställningar har förändrats. LO har i en rapport byggt på data från SCB:s arbetskraftsundersökningar visat hur andelen av de visstidsanställda som är anställda vid behov eller per timme ökat kraftigt de senaste 15 åren, medan typiskt sett längre visstidformer som projektanställningar och vikariat har minskat.

Här är vi långt från spektakulära Silicon Valley-företag. Istället är arbetsgivarna kommuner, vård- och omsorgsföretag och detaljhandel. Den typiske gig-ekonomiarbetaren är inte en man i bil eller på racercykel utan en lågutbildad kvinna på en buss eller ett pendeltåg.

Aftonbladets Peter Kadhammar har i en serie reportage skildrat den senare gruppen. Väntan på erbjudande om arbetspass, de snabba beslutet att acceptera eller chansa på att något bättre dyker upp, den ekonomiska osäkerheten som detta ger.

Utvecklingen mot mer osäkra anställnings- och anlitandeformer (även om inte visstidsanställningarna och egenföretagandet ökar totalt sett) innebär en utmaning för de fackliga organisationerna. I ett bidrag till en nyligen publicerad vänbok till Ann Numhauser Henning, professor i arbetsrätt vid Lunds universitet, har jag beskrivit en facklig strategi för gig-ekonomin.

Kort sammanfattat har den följande tre delar:

Upprätthåll arbetsrättens gränser
Gig-ekonomiföretagen själva hävdar ofta att de antingen inte har några anställda eller att deras sätt att organisera arbete inte går att passa in i existerande rättsliga kategorier. Det är påståenden som kan och bör  genomskådas och ifrågasättas. Man bör också fundera på hur lagstiftning och kollektivavtal rörande bemanningsföretag kan användas för att styra upp mellanhänder som inte fungerar som riktiga arbetsgivare.

Anpassa trygghetssystemen
Arbetslöshetsförsäkringen och den aktiva arbetsmarknadspolitik är i första hand konstruerade till en arbetsmarknad där människor arbetar hos en arbetsgivare och därefter blir arbetslösa eller sjukskrivna under en sammanhängande period. De med korta visstidsanställningar, egenföretagare och kombinatörer som har många arbets- och uppdragsgivare och kanske är arbetslös till och från passar dåligt in. Samma sak gäller när den ersättningsgrundande inkomsten ska räknas ut i sjuk- eller föräldraförsäkringen. Läs Gig-ekonomin kräver ändringar i a-kassan. 

Organisera, organisera, organisera
Visstidsanställda har idag en lägre facklig anslutningsgrad än tillsvidareanställda, trots att de på många sätt har ett större behov av det stöd och den service som ett facklig medlemskap kan ge. Många fackförbund organiserar idag även egenföretagare, men ännu fler borde göra det. Båda vad gäller visstidsanställda och egenföretagare gäller det att ha ett medlemserbjudande (service, information, försäkringar) som är så bra att det är värt avgiften att vara medlem. Det kräver nytänkande och nya sätt att arbeta.

  • mikael

    Fria kämpande fackföreningar av typen som IWGB och IWW, som väl är de hittills mest framgångsrika modeller som arbetare i Foodora, Uber Eats, Deliveroo osv har använt sig av. Kort sagt – tillbaka till grunden igen, med en syndikalism för 2000-talet. Det är något helt annat än att försöka göra facken till ännu mer försäkringsbolag, där medlemmarna ser sin avgifter försvinna till ”erbjudanden” och annat som visserligen är attraktivt ur en synvinkel, men inte på kostnad av att gräsrotsarbetet försakas.