Samuel Engblom

Istället för inträdesjobb och traineetjänster – så skapar vi bättre kombinationer av arbete och utbildning

Oavsett vilka partier som har suttit i regering har två typer av insatser dominerat nytillskotten bland de arbetsmarknadspolitiska insatserna de senaste 15 åren. Det har dels handlat om att genom olika subventioner sänka arbetsgivares kostnader för att anställa grupper som har svårt att få arbete, dels om att på olika sätt försöka kombinera arbete och utbildning. Alliansregeringens instegsjobb och yrkesintroduktionsanställningar, liksom den rödgröna regeringens traineetjänster, är exempel på bådadera.

Häromveckan föreslog de fyra allianspartierna ytterligare en insats av samma typ: Inträdesjobb. Förslaget innebär i korthet att arbetsgivare ska kunna anställa nyanlända samt unga upp till 23 år utan fullständig gymnasieutbildning. Lönen ska motsvara 70 procent av rådande ingångslön i branschen och 30 procent av arbetstiden anses gå till att lära sig arbetet eller till utbildning. Inträdesjobben ska subventioneras genom slopad arbetsgivaravgift. Allianspartierna har presenterat liknande förslag tidigare och en variant, utbildningsanställning, utreddes under Alliansregeringen andra mandatperiod men kritiserades av många remissinstanser och genomfördes aldrig (SOU 2012:80).

Vilka löner som ska gälla för ett visst arbete är i Sverige en fråga för arbetsmarknadens parter, inte politikerna. Det är därför inte konstigt att den del av förslaget som fått mest uppmärksamhet är Allianspartiernas hot att – om inte arbetsmarknadens parter enas om motsvarande lösning – driva igenom inträdesjobben lagstiftningsvägen.

Hur detta ska gå till anges dock inte. I praktiken skulle det kräva en lagstiftning som skapar en ny typ av anställning, med en lön som motsvarar 70 procent av relevant kollektivavtals ingångslön, samtidigt som den stadgar att kollektivavtal som innehåller bestämmelser om minimivillkor som är mer förmånliga än inträdesjobben för nyanlända eller personer under 23 år utan fullständig gymnasieutbildning är ogiltiga i dessa delar. Det skulle påverka alla kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden, skapa rättslig osäkerhet och vore ett allvarligt ingrepp i avtalsfriheten.

Ingreppet vore så stort att det skulle kunna anses strida mot Europakonventionens artikel 11 om föreningsfrihet. Europadomstolen har inte godtagit att man inskränker den fackliga förenings- och förhandlingsrätten med mindre än att det anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle (Demir och Baykara mot Turkiet). Mer om detta kan ni läsa i ett tidigare inlägg här på utredarna.

Tanken att möjliggöra för människor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden genom kombinationer av arbete och utbildning är dock god och bör diskuteras separat från ingrepp i förhandlingsrätten. Lärdomar bör då dras från de kombinationer av arbete och utbildning som redan finns. Inget av dessa har levt upp till förväntningarna. Alliansregeringen ambition för yrkesintroduktionsanställningarna var 30 000 och den nuvarande regeringen har lovat 32 000 traineetjänster. Enligt Arbetsförmedlingens statistik omfattar dessa idag 694 respektive 425 personer. 4 039 personer har instegsjobb. Praktiska erfarenheter och utvärderingar av dessa stödformer från bland annat Statskontoret och Riksrevisionen ger ledning till vad som behöver göras.

  • Minska antalet stödformer

Idag finns det ett tiotal olika former subventionerade anställningar för arbetslösa. Detta skapar flera problem. Arbetsgivare upplever systemet som svårt att överblicka och de olika stöden konkurrerar med varandra så att arbetslösa kanske inte får den insats som vore mest lämplig utan den som arbetsgivaren eller handläggaren känner bäst till eller upplever som enklast att administrera.

Politikerna är inte omedvetna om detta. Tvärtom. I regeringskansliet pågår en översyn av de subventionerade anställningar och Moderaterna presenterade förra året kloka förslag om hur antalet stöd kan minskas. Ändå tycks de inte kunna motstå den politiska frestelsen att presentera ytterligare stödformer. Bättre för såväl arbetsgivare som ansvariga myndigheter vore färre stödformer med regelverk som är stabila över lång tid.

Färre stöd och stabila regelverk kommer också att göra det lättare att minska den administrativa bördan på arbetsgivare och myndigheter.

  • Tänk igenom målgrupperna

Yrkesintroduktionsanställningarna presenterades som en insats med syfte att såväl bereda arbetstillfällen till ett stort antal arbetslösa ungdomar som att ett sätt att säkra kompetensförsörjningen i de aktuella branscherna. I den mån de varit framgångsrika är det i den senare rollen. En arbetsgivare som ska göra åtagandet att anställa en person under utbildning är av naturliga skäl noga med vem de väljer. Det blir då inte de arbetslösa som står längst bak i kön. Att målgruppen för stöden inte lever upp till arbetsgivarnas krav finns också med i Riksrevisionens utvärdering av instegsjobben (RiR 2013:17) som en av förklaringarna till att dessa inte blivit fler.

En subventionerad anställning i kombination med utbildning bör därför ofta inte vara det första steget in på arbetsmarknaden, utan snarare ett led i sekvens av åtgärder där anställningen föregåtts av andra insatser.

Målgrupperna bör heller inte vara för breda. Alliansregeringens nedsättning av arbetsgivaravgifterna berörde många, då alla arbetsgivare som anställde någon under 26 år fick del av stödet, men innebar samtidigt att arbetsgivarna fick stora subventioner för att anställa personer som de redan hade anställda eller ändå skulle ha anställt. Miljardbelopp betalades ut i onödan. Därför är det bättre att ha snäva och tydligt definierade målgrupper.

  • Anpassa utbildningen

Inom flera branscher finns en lång tradition av lärlingssystem och andra former av branschspecifik utbildning. En del av dessa kan tjäna som modell för fler yrken. Ordnade utbildningsgångar ger trygghet för såväl arbetsgivaren som arbetstagaren.

Problem har dock uppstått när arbete ska kombineras med reguljär utbildning eller SFI. För såväl instegs- som traineetjänsterna är en förklaring till de låga volymerna att det inte i tillräckligt stor utsträckning funnits utbildningar som på att bra sätt går att kombinera med arbete på deltid. Här finns mycket som politikerna, både på riksplanet och i kommunerna, kan göra. Kanske kan man utveckla modeller där arbete på heltid under ett antal månader kombineras med utbildning i modulform under några veckor?

En sak som direkt bör avvisas är dock inträdesjobbens frånvaro av krav på utbildningens innehåll. Att arbetstagare under tre års tid får 30 procent mindre betalt utan att det ställs krav på en plan för utbildningen, samtidigt som arbetsgivaren får en subvention, är att inbjuda till missbruk.

  • Använd befintlig lagstiftning

Nya kombinationer av arbete och utbildning kräver inte några ändringar i den befintliga arbetsrättsliga lagstiftningen. Sverige har inte brist på anställningsformer.  Arbetsgivare kan redan idag anställa någon på deltid som samtidigt studerar. Möjligheterna att anställa tidsbegränsat är mycket frikostiga och en av poängerna med att införa allmän visstidsanställning för drygt tio år sedan var  att inte behöva hålla på att lagstifta om nya grunder för tidsbegränsning. Subventioner i form av anställningsstöd kan beviljas för såväl deltidsarbete som för tidsbegränsade anställningar.

  • Förenkla administrationen och använd fler aktörer

Som nämnts ovan torde färre olika typer av stöd och anställningsformer i sig förenkla administrationen för såväl arbetsgivare som ansvariga myndigheter. Det finns även andra sätt att genom bättre rutiner och samarbete mellan myndigheter förbättra administrationen. Samtidigt ska man dock vara medveten om att väl uttänkta målgrupper, vilket som nämnts tenderar att göra stöd och andra insatser mer effektiva, samtidigt kräver viss administration. I samband med lanseringen av inträdesjobben hävdades det att dessa skulle vara enkla för arbetsgivarna och inte administreras av Arbetsförmedlingen utan av skatteverket. Problemet med det upplägget är att Skatteverket, till skillnad från Arbetsförmedlingen, inte har de uppgifter som krävs för att identifiera en målgrupp som unga utan färdig gymnasieutbildning.

Ett annat sätt att göra fler arbetsgivare intresserade av att anställa människor som har svårt att få arbete samtidigt som de får viss utbildning är att använda sig av mellanhänder, t ex bemanningsföretag. Ett specialiserat företag står för anställning, utbildning och administration medan arbetet utförs på ett annat företag.

En variant på en sådan lösning som TCO har föreslagit är det vi kallar ”RUT-på-jobbet”. På många arbetsplatser finns det i dag arbetsuppgifter som utförs av personal som egentligen är anställda för att göra annat. Det finns också arbetsuppgifter som inte utförs, trots att det sannolikt skulle öka produktiviteten. En del av dessa, till exempel mycket enkla former av kontorsservice, skulle vara lämpade för personer som behöver få in en fot på arbetsmarknaden.

För de politiker som ser kombinationer av utbildning och arbete som ett effektivt sätt för nyanlända och ungdomar med bristfällig utbildning att komma in på arbetsmarknaden finns det alltså mycket de kan göra. Lönebildningen bör de dock lämna till de som kan den bäst – arbetsgivare och fackliga organisationer.

Läs även:
TCO-rapporter:
Lönsamt med lägre löner?  (En genomgång av vad forskningen säger)
Mer än var fjärde nyanländ finns i ett bristyrke

Blogginlägg:
Lägre ingångslöner – rätt tänkt, fel tänkt och ljudet av en öppen dörr som sparkas in.
Svårt att lagstifta om sänkta löner
Enklare anställningsstöd?
Räknar man är låglönejobben dyrare för arbetsgivarna