Susanna Holzer

De längst ifrån arbetsmarknaden nås inte via lönedumpning

Mitt i avtalsrörelsen lanserar Sveriges Kommun och Landsting (SKL) , via vice ordförande Lennart Gabrielsson, förslaget om att sänka lönen för okvalificerade kommunalarbeten med 25 procent. Det är inte som förhandlade part i rådande partssamtal han går ut i media, utan han betonar sin roll som folkpartistiskt kommunalråd i Sollentuna och lönesänkningen motiveras med att han vill erbjuda unga arbetslösa en chans att komma in på arbetsmarknaden.

Plötsligt är ungdomslöner och minimilöner begrepp som finns på var mans läpp och media är snabba med att ta vid.  SVT-morgon bjuder in till debatt och (ungdoms)politiker tycker till och TV-moderatorn var noga med att avsluta debatten med att säga att Lennart Gabrielsson trots allt inte var vilken kommunalpolitiker som helst – han är ju trots allt vice ordförande för SKL. Trots denna uppenbara vetskap om Lennart Gabrielssons dubbla roller, verkar inte media helt klara med vad detta betyder och vilken roll det spelar – något som Lennart Gabrielsson spelar på.

Arbetsgivarsidan (SKL) kastar ut ett ben och pressen springer efter, men ifrågasätter inte motivet. Nej, för det som sänds ut är att kommunalrådet Lennart Gabrielsson är uppfinningsrik och handlingskraftig  och att vi med detta  konkreta förslag kommer  kunna råda bot på vår höga ungdomsarbetslöshet.  Riksdagspolitikerna sluter upp, se exempelvis KD:s riksdagspolitiker Penilla Gunther, Desiree Pethrus och Lars-Axel Nordell (aktiva i riksdagen  arbetsmarknadsutskott) som igår gick ut med sitt stöd att vi borde försöka allt för att bekämpa det arbetslösheten bland unga vuxna. (Ett utspel av upplysta riksdagsledamöter som i sig är anmärkningsvärt då lönediskussioner är en partsfråga för arbetsmarknadens parter som inte ska styras eller påverkas av riksdag…eller har vi frångått vår ”svenska modell”?)

Nästan var femte ung vuxen under 25 år som vill och kan ta ett arbete är idag arbetslös – detta är allvarligt, men vilka unga arbetslösa vill Lennart Gabrielsson nå med sin idé om ungdomslöner? Av dessa unga arbetslösa är cirka 40 procent högskolestudenter som inte är den målgrupp jag antar Lennart Gabrielsson tänkte på i sitt utspel. Tar vi bort högskolestudenterna i detta sammanhang kan vi dela upp gruppen ungdomsarbetslösa i ytterligare tre grupper: De unga som har en gymnasieutbildning eller yrkesutbildning och som under korta perioder hamnar i arbetslöshet, men där perioderna i arbetslöshet är relativt korta och vars situation inte ses som allvarlig. En andra grupp är dem med gymnasiekompetens och kvalifikationer, men som inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Här har vi åtgärder som exempelvis Arbetsförmedlingens JUG (jobb och ungdomsgaranti) och andra arbetsmarknadspolitiska program som kan sättas in. Det är i regel inte dessa unga vuxna vi hittar hos socialtjänsten och som är dem som definieras som längst bort ifrån arbetsmarknaden – gruppen som Lennart Gabrielsson refererar till. Däremot har vi en grupp, den mest allvarliga, som utgörs de unga som kommunen släppt taget om då kommunen inte gjort sitt yttersta för att se till att stötta, motivera och hjälpa dessa unga till en grundskoleutbildning och helst även en gymnasieutbildning, unga som socialtjänsten duckat för tidigare men senare fått på halsen då dessa unga inte fått något annat stöd och inte kan hjälpas av Arbetsförmedlingen. Lennart Gabrielsson lyfter upp den sista gruppen som mål för lönedumpningen, men det är de unga vuxna närmare marknaden med kompetensen och kunskapen som kommer drabbas av åtgärden. De längst ifrån arbetsmarknaden nås inte via lönedumpning.

Låt oss tala klartext: Ska vi ge unga vuxna som är långt ifrån arbetsmarknaden en ärlig chans i livet måste vi få en grundskola och ett gymnasium som är rustade att fånga upp dem som tappat motiveringen eller som kräver extra stöd. Fler lärare, specialpedagoger och skolvärdar på skolorna. Utforma system som fångar upp och stöder unga som har dyslexi, bokstavskombinationer, kommit till Sverige sent i livet, har struliga hemförhållanden eller vad det nu kan vara som gör att barnen inte klarar av sina studier.  Skolplikten möjliggör att via lag tvinga barn till skolan. Det är här kommunerna bör satsa sitt krut.  Kommunerna ska inte kunna ignorera barn som kräver extra stöd i upp till 18 år, för att sedan i massmedialt ljus gå ut och säga att vi ska värna om dessa unga och ge dem en chans att etablera sig –genom  att dumpa lönerna för andra grupper unga vuxna.

För att ge unga vuxna som står långt ifrån arbetsmarknaden en ärlig chans är det utbildning som är ledordet. Utbildningsgarantin som vi på TCO driver betyder att kommunerna måste ta sitt ansvar. Unga  vuxna som är arbetslösa och som saknar grundskole- och gymnasial utbildning ska hjälpas till dessa kunskapsverktyg upp till en ålder av 25 år. Givetvis är praktik ett ypperligt sätt att få erfarenhet av och kontakter med en arbetsplats, men detta ska göras under ordnade former. Här krävs handledning, tydliga utbildningsmål och en koppling till utbildningssystemet.