Vill alliansen verkligen skada lönebildningen med a-kasseavgifterna?

Etiketter: a-kassa, a-kassan, a-kasseavgift, arbetslöshetsförsäkring, avtalsrörelse, lönebildning, samordning

Jag har i tidigare inlägg poängterat det meningslösa med de differentierade a-kasseavgifterna. Det uttalade syftet från regeringens sida är att straffa fack som driver upp lönerna i sektorer med redan hög arbetslöshet. Genom de differentierade avgifterna så måste a-kassor med många arbetslösa medlemmar i slutändan påföra sina medlemmar högre medlemsavgift.

Trots att detta system varit i drift i tre år förefaller det som att inte alla partiledningar inom alliansen har förstått att det här systemet inte fungerar, än mindre varför. Jag vill då förklara ytterligare en gång vad det hela handlar om. För det första krävs att a-kassemedlemmar med hög arbetslöshetsrisk och därmed hög avgift inte kan smita undan till en a-kassa med låg avgift. Det är fullt möjligt idag för alla med en högskoleutbildning. De kan gå med i akademikerkassan. Problemet kallas “överlappande verksamhetsområden” och förtar effekten av de differentierade a-kasseavgifterna. För det andra krävs att a-kassorna ansluter till fackens avtalsområden. Men så är inte fallet. Unionen, för att ta ett exempel, har en uppsjö av kollektivavtal. En del Únionen-medlemmar har ganska hög risk för arbetslöshet, andra har låg risk. Trots detta har alla medlemmar i Unionens a-kassa lika hög medlemsavgift.

Men det viktigaste bakom att systemet inte fungerar gäller lönebildningen, som är högaktuell idag. Skall signalen från differentierade a-kasseavgifter slå igenom på lönerna, så får det inte finnas någon annan avgörande faktor som styr dessa. Men det finns det, nämligen samordningen i avtalsrörelsen. Sanningen är att de löner som snart bildas är resultatet av samordning på olika håll. LO-förbunden samordnar sig inom sin centralorganisation. Facken inom industrin har en egen samordning. Ja det faktum att K-sektorn “sätter märket” är i sig en typ av samordning. Slutsatsen är att samordningen i lönebildningen måste brytas sönder om systemet med differentierade a-kasseavgifter istället skall få genomslag på lönerna.

Min fråga till allianspartierna är; vill ni skada samordningen i lönebildningen genom de differentierade a-kasseavgifterna? Har ni verkligen funderat över vad detta kan innebära? Om inte, är nu dags att avskaffa de differentierade avgifterna, ty de gör mer skada än nytta.

Mp i Uppsala envisas med arbetslivsförsäkring

Etiketter: a-kassa, arbetslivsförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, Miljöpartiet, sjukförsäkring

Tunga företrädare för Miljöpartiet i Uppsala, Niclas Malmberg och Maria Gardfjell, envisas med att lansera ett tidigare förslag om att lägga samman a-kassan och sjukförsäkringen. Mitt råd är att Mp ger upp den här idén nu genast. Från fackligt håll kommer vi aldrig att acceptera den. Malmberg/Gardfjell skriver, som ett motiv för idén, att “alla kan bli arbetslösa och sjuka”. Det är inte sant. Alla kan inte bli arbetslösa. Därför måste a-kassan bygga på frivillighet, annars kommer det inte att finnas legitimitet för försäkringen. Till sjukförsäkringen betalar vi skatt. Blir vi sjuka får vi pengar från sjukförsäkringen tills dess vi blir friska. Med a-kassan är det en annan sak. Pengar från den försäkringen får vi endast om vi uppfyller en rad villkor (t ex arbetsvillkoret) som arbetslös. Och arbetsvillkoret måste finnas i en försäkring vars syfte är att vara en omställningsförsäkring mellan två jobb. Att människor skulle betala skatt till en försäkring, som man sedan inte kan få någon ersättning ifrån eftersom man inte uppfyller villkoren, är faktiskt osmakligt.

A-kassan bör restaureras genom att avgifterna sänks och ersättningsvillkoren blir mer generösa. Då kommer arbetstagare att strömma tillbaka till a-kassorna.

(s)-utspel om a-kassan förvirrar

Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslöshetsförsäkringen, facket, medelklassen, röd-gröna, sven-otto littorin, taket i a-kassan

På DN Debatt 4/1 2010 presenterar (s) arbetsmarknadspolitiska talesperson Sven-Erik Österberg utgångspunkterna för en översyn av arbetslöshetsförsäkringen i händelse av regeringsskifte senare i år. Det mesta handlar om administration och service till försäkringstagarna. Det är nog så viktigt, men i grunden berör det hygienfaktorer, alltså självklarheter i administrationen av en försäkring.

Österberg nämner också kort att taket i a-kassan skall upp och att avgifterna skall ned. Detta är den politiskt intressanta informationen. Därför vill jag veta av Österberg, socialdemokraterna och de rödgröna om följande:

• Hur högt kommer taket i a-kassan att bli med en rödgrön regering? Står de rödgröna fast vid Mona Sahlins löfte, att 80 procent av arbetstagarna skall kunna försäkra 80 procent av sin inkomst inom ramen för nuvarande arbetslöshetsförsäkring?
• Avser en rödgrön regeringen att trappa av taket i a-kassan, så att huvudsakligen TCO:s medlemmar påverkas negativt om man blir arbetslös, eller avser man att (såsom gäller idag) trappa av ersättningsnivån, så att alla arbetstagare känner samma tryck att ta ett jobb om de blir arbetslösa?

Att socialdemokraterna har ambitionen att arbeta igenom reglerna för a-kassan är mycket bra. Men det blir förvirrande att Österberg aviserar en utredning om a-kassan som, i händelse av rödgrön valseger, kommer att ta lång tid. Betyder det att de rödgröna inte kommer att kunna genomföra de förbättringar i a-kassan som redan utlovats och som jag har kompletterande synpunkter på (se ovan)? Det vore olyckligt för de rödgröna, för det är svaren på de två frågorna som kommer att betyda något för TCO:s en miljon medlemmar, den organiserade medelklassen, i den kommande valrörelsen.

Dags för en välfärdspolitisk haverikomission?

Etiketter: a-kassa, regeringen, sjukförsäkring, socialbidrag, välfärd

TCO och andra har sedan en lång tid tillbaks utgått ifrån att det ska tillsättas en parlamentarisk socialförsäkringsutredning, så att vi kan skapa långsiktigt hållbara trygghetssystemen.

Regeringen lovade också redan i sin första regeringsförklaring 2006 att en sådan parlamentarisk utredning skulle tillsättas. Sedan hände ingenting…eller egentligen hände väldigt mycket med trygghetssystemen. Både A-kassan och sjukförsäkringen genomgick stora och omfattande systemförändringar. Men någon parlamentarisk socialförsäkringsutredning blev det aldrig…

Idag börjar det allt tätare droppa in uppgifter om att de revor i det sociala trygghetsnätet som slitits upp gör att många ramlar igenom. Några av dem fångas upp av det kommunala försörjningsstödet, andra tvingas vända sig till kyrkornas välgörenhet. Det handlar ofta om vanliga människor. Sådana som du och jag. Människor som i lågkonjunkturen haft oturen att bli arbetslösa eller sjuka. Människor som, till följd av regeringens regelförändringar, inte längre kvalar in till trygghetsförsäkringarna.

En effekt av nedskärningarna i trygghetsförsäkringarna, som får genomslag nu i lågkonjunkturen, rapporterade Ekot om i går: “De extrapengar som regeringen nyligen lovat kommunerna kommer i första hand användas till att betala så kallat försörjningsstöd, alltså socialbidrag.”

Det börjar kanske snart bli dags för oss som tror på långsiktigt hållbara lösningar i välfärdspoliken att, istället för att tala behovet av en parlamentarisk socialförsäkringsutredning, börja tala om behovet av en välfärdspolitisk haverikommission?

Jobbkrisen fördjupas, men det finns en arbetsmarknad

Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslinjen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetslöshetsförsäkringen, arbetsmarknad, lågkonjunktur, littorin, rörlighet, trygghet i förändringen

Vi har nu passerat det magiska 100 000-strecket. Över 100 000 fler öppet arbetslösa i september i år jämfört med september 2008, visar Arbetsförmedlingen. Varslen är fortsatt höga, men ökningstakten är lägre. Ungdomsarbetslösheten visar inga tecken på att avta. Men Arbetsförmedlingen förmedlade också jobb till 48 000 personer under september i år, ungefär lika många som under september förra året. Det finns alltså en arbetsmarknad där ute, trots jobbkrisen. Det finns anledning att tro att den arbetsmarknaden framförallt avser professionella och välutbildade personer, det vill säga TCO:s medlemsgrupper. Jobbpolitiken måste utformas så att den stödjer denna fortfarande dynamiska del av arbetsmarknaden. Då krävs två saker. För det första bör man avstå från att “låsa in” professionella och välutbildade i alltför långa arbetsmarknadspolitiska program. De måste vara tillgängliga för arbetsgivare som behöver deras insatser. För det andra måste inkomsttryggheten för denna grupp förbättras genom ett högre tak för a-kassan. Ett högre tak faller ut i att den arbetslöse ges en något längre tid på sig att finna rätt jobb i förhållande till sin utbildning och kompetens. Genom ett högre tak undviker man att professionella och välutbildade, som råkar vara tillfälligt arbetslösa, måste börja jaga jobb som man inte är skickad för. Rätt person på rätt plats på arbetsmarknaden. Det är vettig arbetsmarknadspolitik.

Något saknas

Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslöshetsförsäkring, budget, budgeten

Merparten av det som regeringen föreslår i budgeten är välmotiverade åtgärder, dock inte det fjärde steget i jobbskatteavdraget. Sen kan man ha synpunkter hur budgeten presenterades samt att vissa av förslagen har sin grund i regeringspolitikens egna tillkortakommanden. Jag oroas dock av det som regeringen väljer att inte röra vid, nämligen a-kassan. Eftersom arbetslösheten kommer att stiga kraftigt under de två kommande åren, hade det varit ändamålsenligt med en höjning av taket för ersättning i arbetslöshetsförsäkringen. Det hade gett en mer rimlig inkomsttrygghet för stora delar av medelklassen. Att regeringen vägrar ändra den nuvarande ordningen för a-kasseavgifterna är likaledes oroande. Varken ökat hot om arbetslöshet eller regeringens åtgärder för att locka tillbaka arbetstagare till a-kassan har påverkat medlemsantalet nämnvärt under det senaste året. Det ligger nu stadigt på 3,3 miljoner medlemmar. Det innebär att många av de som nu blir arbetslösa kommer att stå utan ersättning vid arbetslöshet, vilket i sin tur kommer att leda till ökad fattigdom i landet. En satsning i budgeten på väsentligt lägre a-kasseavgifter hade således varit välmotiverad.

Papegojan låter i gryningen, men ugglan flyger i skymningen

Etiketter: a-kassa, arbetslöshetsförsäkring, DN, rikard westerberg

Jag hämtade DN i brevlådan i morse. I en signerad kolumn i DN 11/9 ondgör sig Rikard Westerberg, som jag tidigare har häcklat i ett inlägg här, över att alliansregeringen inte vågat driva igenom en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det var ett av alliansens vallöften. Rädsla för att stöta sig med facken håller Westerberg fram som det främsta skälet till detta.

Frågan utreddes helt nyligen och det minimalistiska förslaget blev att låta de många som gått ur a-kassan, eller aldrig varit med, betala en skatt på cirka 400 kronor per månad för att få försäkringen. Men det blev givetvis för mycket för regeringen att påföra folk en sån skattehöjning. Det var alltså rädslan för skattehöjningar, inte rädslan för facket, som fick regeringen att avstå från att dra frågan vidare.

Så går det om man bär sig dumt åt i politiken. Stora skattesänkningar har finansierats med bland annat högre medlemsavgifter till a-kassan. Då gick en halv miljon medlemmar ur kassorna och stod utan inkomsttrygghet om de blev arbetslösa, vilket tyvärr nu blir en realitet för många av dessa människor. Därför nu måste dessa människor förmås gå in i försäkringen igen, annars återstår bara socialbidrag. Därav Westerbergs kolumn.

Kanske tror Westerberg att man kan trolla med knäna, kanske har han gått på Handels, jag vet inte. Men om man sänker skatter och finansierar det med högre avgifter för en försäkring så lär folk skippa försäkringen. Om man sedan vill ställa detta till rätta igen så lär det kosta pengar, försäkringen måste ju ha en finansiering. Och då återstår ju bara att tvinga av alla som inte vill ha försäkringen - men som måste ha den eftersom den är obligatorisk - en likaledes obligatorisk avgift, alltså en skatt.

Sen kan man ju fråga sig vad Westerberg menar med obligatorisk? Menar han att arbetslöshetsförsäkringen skall bli en socialförsäkring, som sjukförsäkringen? Till socialförsäkringarnas finansiering bidrar man genom att betala skatt. Och betalar skatt det gör man i förhållande till hur mycket man tjänar, inte i förhållande till vilken risk för arbetslöshet man har. Blir a-kassan obligatorisk (i den meningen) så faller stora delar av regeringens sysselsättningspolitik. Tänkte inte Westerberg på det?

Kanske menar Westerberg istället att själva administrationen av arbetslöshetsförsäkringen bör vara stalig, som i Norge, och alltså inte stå i fackens regi (och därför heller inte vara en medlemsmagnet för fler medlemmar i facket)? Måhända. Jag vet att allt fler i facket är tveksamma till att kopplas samman med en usel försäkring. Men, som TCO snart kommer att visa, så klarar de fackliga a-kassorna sitt uppdrag tämligen väl. Handläggningstiderna är förhållandevis korta. Det är i den semi-staliga Alfa-kassan som problemen återfinns. En superstor myndighet som sköter utbetalningar löser inga problem.

Rikard Westerberg imponerar inte som ledarskribent. Han har något av korgosse över sig; övertygelsen och grundargumenten har och känner han. Men eftertänksamhet, nyanser och - inte minst -pragmatik är han befriad från.

Ny forskning om a-kassa och jobb ger inget stöd för att lägre ersättning minskar arbetslösheten

Etiketter: a-kassa, arbetslöshetsförsäkring

I traditionell nationalekonomisk teori sägs hög ersättning till de arbetslösa och hög inkomstskatt vara centrala förklaringar till att arbetslösheten inte går ner tillräckligt. Dessa teorier har varit grund för regeringens arbete med att försämra a-kassan och utöka jobbskatteavdraget.

Men om det var så att det alltid var strukturellt riktigt att sänka ersättningen till de arbetslösa och skatten för de förvärvsarbetande - då vore det allra bästa väl att slopa ersättningen helt och ta bort skatten totalt. Varför driver man inte den tesen om man nu tror så hårt på teorin. Helt enkelt av den enkla anledningen att det inte vore så bra - eller av den enkla anledningen att forskningen faktiskt inte ger några svar på hur hög en optimal ersättning till de arbetslösa är, eller hur hög eller låg en optimal inkomstskatt ska vara.

Och det är inte bara det att forskningen inte ger några tvärsäkra svar. Den verkar dessutom stå på skakigare ben än vad många har förstått. I en färsk studie visar ekonomerna David R Howell och Miriam Rehm i en artikel i Oxford Economic Policy Review, att stödet för att låg ersättning ger fler jobb är ytterst svagt.

Det nya och spännande som forskarna Howell och Rehm har gjort är att upprepa de gamla studier som forskarna har använt sig av - men med OECD:s nya och mer träffsäkra data som grund för analysen. Resultatet visar då att det inte finns något trovärdigt samband mellan ersättningsnivå i de olika länderna och sysselsättning respektive arbetslöshet.

Forskarnas slutsats blir då helt riktigt att tillgängliga data inte ger stöd för att hävda att den konventionella synen att länder med lägre ersättning till de arbetslösa har högre sysselsättning och lägre arbetslöshet.  

Något för den vetenskapligt intresserade Anders Borg att studera och fundera över.

Länk till rapportens abstract

Rädda oss från ”prekära jobb” – språkligt och politiskt

Etiketter: a-kassa, arbetslöshetsförsäkring, arbetsrätt, Australien, deltidsarbete, Prekära jobb, språk, Sydney, tidsbegränsad anställning, visstidsarbete

Att hitta svenska motsvarigheter till utländska, företrädesvis engelska, termer är en verksamhet som förtjänar större uppskattning. Förutom det rent estetiska – tänk på hur fult det kan låta när någon stoppar in ett engelskt ord mitt i en mening – så är själva processen att hitta en svensk motsvarighet till en främmande term ofta långt ifrån bara språklig. För att hitta ett svenskt ord eller kombination av ord krävs såväl en analys av den verkliga innebörden av den utländska termen som av de svenska företeelser och förhållanden som den ska fånga.

Inför den pågående 19e Världskongressen i arbetsrätt fick jag uppdraget att vara en av Sveriges nationella rapportörer. En av de frågor som generalrapportören ställde till de nationella rapportörerna var om uttrycket ”precarious work” eller något annat uttryck med motsvarande innebörd används i respektive land.

Mitt svar var att ingen svensk term används på det sätt som precarious work, precarité, precarietá eller precariedad används i engelskan, franskan, italienskan eller spanskan, som benämning på en bred grupp anställningsförhållanden vilka karaktäriseras inte bara av att de inte är traditionella heltids- och tillsvidareanställningar utan även av låga löner och exkludering från såväl avtalade som lagstadgade förmåner.

Förklaringen är att de flesta atypiskt anställda traditionellt har åtnjutit rättigheter som i vart fall till viss del lindrat de negativa konsekvenserna av deltids- och visstidsarbete. Deltidsarbetande har haft rätt till arbetslöshetsersättning för de timmar de inte arbetar, åtminstone om de försökt öka antalet arbetade timmar. På samma sätt har personer som växlat mellan korta tidsbegränsade anställningar och likaledes korta perioder av arbetslöshet kunnat få arbetslöshetsersättning för de dagar eller veckor som de inte arbetar.

De senaste åren utvecklingen har dock gjort att det kanske är dags att hitta ett svenskt ord för ”precarious work”. Arbetslöshetsförsäkringen har försämrats för deltidsarbetande. Först genom att arbetsvillkoret skärptes från 70 till 80 timmar i månaden, vilket ställt många som arbetar halvtid eller mindre utanför försäkringen, därefter genom att rätten att stämpla på deltid minskats från 300 till 75 dagar med konsekvensen att personer som arbetar i branscher där heltidsjobben inte längre kan dryga ut sin ofrivilliga deltid med arbetslöshetsersättning.

”Prekära jobb” vore dock såväl ett språkligt som ett politiskt misslyckande. Genom en förbättrad och mer inkluderande arbetslöshetsförsäkring och med ökade satsningar på den aktiva arbetsmarknadspolitiken skulle det kunna undvikas.

Ni som är riktigt intresserade av ämnet kan läsa min rapport Regulatory Frameworks and Law Enforcement in New Forms of Employment - Sweden. Den innehåller även annat matnyttigt, som varför den svenska motsvarigheten till det engelska begreppet ”informal economy” – informell ekonomi eller informell sektor – nästan uteslutande används om andra länder.

Valfläskets dilemma

Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, budgeten, ekonomin, jobbskatteavdraget, medelklassen, regeringen, röd-gröna, Sahlin, valet2010

Statsministern utlovar några dryga hundralappar i månaden i sänkt skatt för stora grupper inom medelklassen, t ex lärare och sjuksköterskor. Samtidigt är regeringen benhårt mot förbättringar i den trygghet som a-kassan skulle kunna ge. Det innebär ett dilemma för stora TCO-grupper, som fortfarande i stor utsträckning har jobbet kvar. Ger man regeringen sitt stöd kan man alltså påräkna mer pengar i plånboken. Men samtidigt kan man få se sin arbetslösa eller sjukskrivna granne försjunka i (relativ) fattigdom.

Jag väntar nu med stor spänning på vad den rödgröna oppositionen har att erbjuda som alternativ. Om alternativet bygger på att medelklassen får avstå från skattesänkningar för att finansiera en a-kassa som ger dem en tydlig inkomsttrygghet under en tid om de blir arbetslösa, då har oppositionen en chans att vinna förtroendet. Om å andra sidan oppositionen föreslår skattehöjningar för medelklassen, vilka i sin tur skall bekosta en 90-procentig a-kassa som är evig för grupper som tjänar sisådär 20-23 tusen i månaden, då tror jag inte att medelklassen köper det.

Nästa års val kommer att avgöras av “plånboken och tryggheten”, i skepnad av skatter och a-kassa. Mona Sahlin måste ge besked på dessa områden, istället för att syssla med icke-frågor som bolagsstyrelser och lagstiftning om rätt till heltid.