Obegripligt resonemang om obligatorisk a-kassa från Alliansen

Etiketter: a-kassa, differentiering, obligatorisk a-kassa

Vi har tidigare i ett flertal blogginlägg argumenterat mot en obligatorisk a-kassa i den form som oftast förenklat förs fram i debatten. Nu senast säger Jan Björklund att alliansen går till val på att införa en obligatorisk a-kassa med en fortsatt differentiering av avgifterna.

Det är faktiskt lite häpnadsväckande att förslaget kommer tillbaka. Det tyder på en ignorans kring arbetslöshetsförsäkringen som förvånar.

Redan när regeringen lät utreda frågan förra gången blev det tydligt hur svår en sådan förändring skulle bli. Inte bara därför att ett obligatorium enligt det tidigare förslaget skulle innebära att de som idag valt att inte vara med (många av dem därför att de inte har rätt till ersättning) skulle tvingas betala upp till 5000 kronor per år i skattade pengar till en försäkring som många av dem inte ens skulle kunna ha rätt till om de blev arbetslösa.

Man tvångsansluts allt så till en försäkring som för en del knapp ger någon ersättning alls och för andra långt ifrån den ersättning som försäkringen utlovat.  I ett obligatoriskt system måste ju alla betala, även de som inte uppfyller de tuffa arbetsvillkor som är en förutsättning för att få ersättning.

Att man sedan anser att olika löntagare fortfarande ska betala olika avgifter kopplat till sin arbetslöshetsrisk innebär att försäkringsavgiften dessutom blir godtycklig och rättslös. Hur ska staten veta vilken arbetslöshetsrisk en enskild människa har i en allmän försäkring? Och på vilka rättsäkra grunder ska man differentiera något som är att betrakta som en skatt? Det innebär i praktiken att man kommer att öka skatten/avgiften mest för de grupper som har den största risken för arbetslöshet (ofta detsamma som de lägsta lönerna) för att dessa grupper ska tvingas acceptera ännu lägre lön. Menar man verkligen att medborgarna ska betala olika skatter för en nyttighet man inte vet om man kommer att ha rätt till?

Det är dessutom helt obegripligt att man börjar i den byråkratiska konstruktionen av försäkringen i stället för att ta sig an vad försäkringen ska ge, vilka som ska omfattas av den och vilka avgifter som är rimliga att betala. Det rimliga och kloka vore att istället börja med att göra a-kassan till en riktig försäkring genom att höja taket rejält, ta bort differentiering och förbättra möjligheten att kvalificera sig till ersättning.

Om vår naturliga skräck för trapetskonster utan skyddsnät…

Etiketter: a-kassa, ekonomi, grekland, kris, rehabilitering, sjukförsäkring, social trygghet, socialbidrag, välfärd

Tre dödades i Athen igår. Banker sattes i brand. Folk slogs blodiga på gator och torg.

Tyvärr är nog detta bara början. Enligt de nationalekonomer som jag talat med under de senaste dagarna är det till och med en 50/50-risk att “Greklandskrisen” leder till att valutasamarbetet i Europa sprängs sönder inifrån (pga det rigida regelverket). Inträffar detta då blir krisens spridningseffekt förödande och kommer också att drabba oss som står utanför eurosamarbetet. Vi riskerar då, ovanpå den arbetslöshetskris vi just nu är inne i, att få en ny finanskris.

Jag vet att man inte ska “ropa på vargen” i onödan. Men det kan ändå inte hjälpas att det just nu känns lite svajigt när man försöker blicka framåt. Visst finns fortfarande förhoppningen att det stödpaket, som just nu håller på att tas fram inom EU, kommer att kunna hjälpa upp situationen. Men skulle olyckan vara framme och krisen skulle sprida sig till Spannien, Portugal och Italien då är vi snabbt inne i en svårkontrollerad och fullfjädrad eurokris.

Min oro stillas inte heller av vetskapen om att en växande del av oss idag står helt utan ett fullgott inkomstskydd vid en fördjupad kris:

• Professor Tapio Salonen pekade nyligen på att vi just nu ser en dramatisk ökning av andelen oförsäkrade arbetslösa i Sverige. Från att ha legat på ca 25-30 procent i slutet av 90-talet saknar idag nästan hälften (46 procent) av de arbetssökande varje form av arbetslöshetsskydd. 80 procent av de arbetslösa ungdomarna i åldern 18-24 år går utan a-kassa, trots att de uppfyller Arbetsförmedlingens krav. 
• När det gäller de breda tjänstemannagrupperna ser situationen inte heller särskilt trygg ut enligt den senaste TCO-rapporten. Räknat från 2002 har värdet av den svenska a-kassan för en person med medelinkomst enligt OECD, ca 32 000 kronor per månad, minskat med ca 4 000 kronor netto. Min kollega Thomas Janson visar i rapporten att om inga åtgärder vidtas, och vid normal löneutveckling, ger a-kassan om fyra år bara 40 procent i ersättning till en medelinkomsttagare.
• Till detta ska man dessutom lägga det faktum att kostnadena för socialbidrag just nu skenar (+ 20 procent under förra året). Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) rapporterade nyligen att drygt hälften (52 procent) av landets kommuner nu uppger att de också tar emot personer som tvingats söka socialbidrag på grund av de nya och hårdare sjukreglerna (rehabiliteringskedjan).

Den bild som, mot min egen vilja, växer fram inom mig föreställer en cirkusartist. Hon som står på en trapets högt uppe i ett cirkustält. Trapetspinnen är smal. För ögonen har hon en bindel. Hon vet därför inte om det finns något skyddsnät under henne. Vad händer om hon halkar och tvingas ta ett steg ut i det okända? Finns då något/någon som fångar upp henne?

Brrr…jag ryser när jag föreställer mig situationen. Men jag försöker ändå så snabbt som möjligt sudda bort den otäcka bilden och “gå vidare”. Munnen ska ju, som Gullan Bornemark en gång slog fast, skratta och va´ glad…

Svag a-kassa och dålig arbetsmarknadspolitik kan bli väldigt dyrt för den arbetslöse

Etiketter: a-kassa, arbetslöshet

I en tidigare blogg skrev jag om värdet av bra a-kassa och aktiv arbetsmarknadspolitik för att det ökar produktiviteten och förbättrar matchningen i arbetslivet. Dessa positiva effekter stöds av en ökande mängd forskningsstudier.

Ofta glömmer man däremot bort att belysa de negativa konsekvenser som uppstår för individer som blir arbetslösa när skyddet och stödet är undermåligt. Ett otal forskningsrapporter påtalar att arbetslöshet - särskilt efter djupa recessioner - tenderar att leda till långvariga inkomsttapp för enskilda individer. Ju svagare fackliga organisationer och skydd vid arbetslöshet, desto djupare ekonomiska ärr tenderar arbetslöshet att ge.

Ny spännande forskning och statistik från USA stärker den bilden ytterligare. Studier av dem som förlorade ett “fast” jobb vid krisen 1981-82 visar att deras inkomster efter arbetslösheten föll med runt 30 procent. 15-20 år senare hade de i genomsnitt bara lyckats halvera tappet. En ny studie av arbetsmarknadsekonomen Lisa Kahn, professor vid Yale, visar att nyexaminerade som träder in på arbetsmarknaden efter kriser tjänar allt mindre. Varje procentenhets ökning av arbetslösheten I USA leder till en förlust på runt 6-7 procent av ingångslönerna. Anledningen är att de arbetslösa snabbt tvingas ta jobb till allt lägre lön, de stannar kvar där allt längre och får allt svårare att göra en klassresa uppåt.

Detta lär oss att bra arbetsmarknadspolitik och en god a-kassa är extremt viktigt under och efter kriser som den vi går igenom nu. Dessa nya forskningsresultat visar också att en politik som tvingar arbetslösa att snabbt ta första lediga jobb istället för att stötta de arbetslösa att också hitta rätt jobb, snabbt riskerar att blir kontraproduktiv och livslångt kostsam för den som drabbas va arbetslöshet.

Bra med takhöjning

Etiketter: a-kassa, inkomsttak, regeringen, röd-gröna

De rödgröna är överens om att höja taket i arbetslöshetsförsäkringen till 950 kronor per dag. Det är ett välkommet beslut eftersom det inte skett någon höjning av taket sedan 2002, vilket skall poängteras både den förra socialdemokratriska och den nuvarande borgerliga är anvariga för. Det tillsammans jobbskatteavdrag har inneburit att den svenska ersättningsnivån nu kan karakteriseras som skräpklass om man travesterar på hur man rankar länders kreditvärdighet.

I rapporten Svensk a-kassa kvar i strykklass jämför TCO den svenska a-kassan med sju andra länders. De försämringar av arbetslöshetsförsäkringen som har varit ett av regeringens centrala teman utgår från självbilden att vi har ”världens generösaste abetslöshetsförsäkring” och ”bland världens mest stabila trygghetssystem”. Resultatet av rapporten är att den svenska a-kassan har varit allt annat än generös eller stabil.

Istället har Sverige det senaste årtiondet genomgått den största försämringen av alla länder i OECD-området. I inget annat OECD-land ser vi samma urholkning av det offentliga åtagandet att upprätthålla en rimlig ersättningsnivå, i inget annat OECD-land har man så grovt underlåtit att skydda försäkringen. Resultatet är att staten drar tillbaka sitt åtagande och de fackliga organisationerna har tvingats ta ett mycket stort ansvar för att upprätthålla en rimlig ersättningsnivå, men till ett pris där den solidariska finansieringen av välfärden urholkas snabbt.

Försämringarna är inte marginella utan kommer att spela stor roll för den svenska modellens fortlevnad.  Görs inget för att återupprätta arbetslöshetsförsäkringen kommer legitimiteten att raseras. Det är inte en bra grund för de förändringar som resultatet av en socialförsäkringsutredning kommer att behöva göra.

Försäkringslösheten breder ut sig

Etiketter: a-kassa, arbetslöshet, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, försäkringar, utanförskap

Den grupp som står helt utan försäkringsskydd vid arbetslöshet har vuxit kraftigt den senaste tiden. Nya siffror i det kommande nummret av Socialpolitik är förskräckande. Professor Tapio Salonen pekar där på att vi just nu ser en dramatisk ökning av andelen oförsäkrade arbetslösa i Sverige:

• Från att ha legat på ca 25-30 procent i slutet av 90-talet saknar idag nästan hälften (46 procent) av alla kvarstående arbetssökande varje form av arbetslöshetsskydd.
• 80 procent av de arbetslösa ungdomarna i åldern 18-24 år går utan a-kassa, trots att de uppfyller Arbetsförmedlingens krav.
• Ca 116 000 arbetslösa sakande någon ersättning per månad år 2008, ett år senare hade den siffran ökat med ytterligare ca 40 000 personer.
• Antalet oförsäkrade vid arbetslöshet har under den senaste tio åren har ökat från ca 100 000 till 150 000 personer.
• Utslaget på årsbasis för år 2009 betyder detta att ungefär sex procent av den arbetsföra befolkningen inte hade någon arbetslöshetsersättning alls under de drygt fem månander som de i genomsnitt var registrerade som arbetssökande - trots att de samtidigt uppfyllde Arbetsförmedlingens alla aktivitetskrav.

De som varit inne på arbetsmarkanden och därigenom kunnat skaffa sig inkomstrelaterade trygghetsförmåner har en annan situation, menar Salonen: ”De har fackföreningar och andra aktörer som tillvaratar deras intressen. De oetablerade arbetslösa har däremot ingen röst i dagens samhällsdebatt.”

De förändringar av arbetslöshets- och sjukförsäkringen som regeringen genomdrivit skapar numera dagligen en växande grupp människor som hamnar utanför det vi brukar kalla för välfärdsstaten. Trösklarna för att ta sig in i trygghetssystemen har blivit högre, samtidigt som risken att bli utkastad från dem har ökat. Detta är en av de viktiga förklaringarna, vid sidan av den lågkonjunktur vi är inne i, till varför vi just nu bevittnar en “socialbidragsexplosion“.

På sikt riskerar vi, om vi fortsätter på den inslagna vägen, att skapa ett permanent och “verkligt utanförskap” som generarar enorma framtida mänskliga och samhällsekonomiska kostnader. Är det förresten längre någon som, med hedern i behåll, vågar säga att “vi har en a-kassa i världsklass“?

Obama och trygghetens sprindningseffekter

Etiketter: a-kassa, anders borg, ekonomi, kris, Obama, Sverige, sverigebilden, usa

Samtidigt som vi i Sverige nu kontinuerligt via media får rapporter om att hur regeringens nya sjukförsäkring drabbar långtidssjuka går man i USA i rakt motsatt riktning. Där försvagar man inte skyddsnätet för sjuka. Istället förstärks det, trots jättelika budgetunderskott och fortsatt djup lågkonjunktur.

I natt röstade representanthuset igenom Obamas förslag till ny sjukvårdsförsäkring. Det innebär att nästan alla amerikaner - omkring 32 miljoner fler än i dag - nu av allt att döma får en mer finmaskig sjukvårdsförsäkring. Försäkringsbolagen kommer inte längre att helt kunna stänga ute patienter från ersättning på grund av de är eller har varit sjuka.

Fortfarande återstår dock mycket att göra för att förbättra välfärdssystemet på andra sidan Atlanten. Men ändå måste Obamas reform ses som ett viktigt steg i rätt riktning.

Att, som Obama gör, förstärka det sociala skyddsnätet mitt i lågkonjunkturen är dessutom klok krispolitik. Nu om någonsin bör signalerna från politiken handla om att staten står upp och tar sitt sociala ansvar för de enskilda som drabbas av exempelvis sjukdom. Detta skapar en positiv samhällsekonomisk multiplikatoreffekt, där ökad social trygghet gör att fler vågar konsumera, vilket förbättrar förutsättningarna för ekonomin att ta sig ut ur krisen osv.

En ofta framförd förklaring till att den svenska ekonomin drabbats hårdare än omvärlden av krisen är att vi är ett litet exportberoende land och därför har fått ett större BNP-fall än andra. Men, som exempelvis forskaren Heidi Bel Habib påpekat, kan denna enkla förklaring ifrågasättas. Data från Eurostat visar nämligen tvärtemot den officiella retoriken att Sverige har lägst exportberoende, lägst exportnedgång och högst BNP-fall bland euroländerna i allmänhet och länder med jämförbar industristruktur i synnerhet.

Ska man förklara Sveriges relativt sett försämrade position under krisen måste alltså analysen nyanseras och fördjupas. Att enbart utgå ifrån att vår ekonomiska kris importerats håller inte. En hel del av våra ekonomiska bekymmer är faktiskt hemmagjorda.

En viktig orsak till att vi, relativt andra länder, drabbats extra hårt av krisen är exempelvis allt för små tillskott till de kommunala välfärdstjänsterna, utbildningssektorn och infrastrukturen - vilket gjort att arbetslöshetskrisen inte motverkats tillräckligt effektivt. Därom tycks de flesta kvalificerade ekonomiska bedömare nu vara ense.

Men jag tror också det handlar om så svårfångade socialpsykologiska storheter som “känslan av otrygghet” och “otrygghetens spridningseffekter”. Avgörande för spridningseffekten är i vilken grad vi upplever att ett tillräckligt försäkringsskydd och stöd finns på plats ifall vi blir arbetslösa eller sjuka.

Det är givetvis oroande, också för oss som har relativt sett god lön och idag är friska, att se hur personer som drabbats av långvarig ohälsa påverkas av uppenbart orimliga och rättosäkra sjukförsäkringsregler. En rad frågor inställer sig då. Vad händer mig eller någon i min familj om olyckan skulle vara framme? Kanske är det klokt att vänta med att byta bil eller TV och istället samla på mig en större trygghetsbuffert för säkerhets skull?

Oron över vad som kan hända med den egna ekonomin stillas inte heller av uppgifterna om det bristande försäkringsskydd som möter dem som drabbats av arbetslöshet. I morgon kanske det är min tur att stå på AF med kölapp i handen. Hur ska jag då kunna fixa familjeekonomin, nu när a-kassan enbart ger dem med de allra lägsta inkomsterna ett någorlunda utbyggt inkomstskydd?

President Obama har med sin sjukvårdsreform “satt ett märke”, som stakar ut en välfärdspolitisk ambitionshöjning och en ny inriktning. Det gamla nyliberala paradigmet har punkterats. Men det handlar också om en växande insikt om att bättre integrera välfärdspolitk och ekonomisk politk, så att krisbekämpningen på sikt kan bli effektivare.

Det kanske är dags för oss att kasta den nationella självtillräckligheten överbord och erkänna att vi svenskar faktiskt inte är “bäst i klassen” längre, åtminstone inte när det gäller att motverka den ekonomiska krisen? Kanske kan vi till och med lära oss något nytt genom att studera exemplet USA?

Vill alliansen verkligen skada lönebildningen med a-kasseavgifterna?

Etiketter: a-kassa, a-kassan, a-kasseavgift, arbetslöshetsförsäkring, avtalsrörelse, lönebildning, samordning

Jag har i tidigare inlägg poängterat det meningslösa med de differentierade a-kasseavgifterna. Det uttalade syftet från regeringens sida är att straffa fack som driver upp lönerna i sektorer med redan hög arbetslöshet. Genom de differentierade avgifterna så måste a-kassor med många arbetslösa medlemmar i slutändan påföra sina medlemmar högre medlemsavgift.

Trots att detta system varit i drift i tre år förefaller det som att inte alla partiledningar inom alliansen har förstått att det här systemet inte fungerar, än mindre varför. Jag vill då förklara ytterligare en gång vad det hela handlar om. För det första krävs att a-kassemedlemmar med hög arbetslöshetsrisk och därmed hög avgift inte kan smita undan till en a-kassa med låg avgift. Det är fullt möjligt idag för alla med en högskoleutbildning. De kan gå med i akademikerkassan. Problemet kallas “överlappande verksamhetsområden” och förtar effekten av de differentierade a-kasseavgifterna. För det andra krävs att a-kassorna ansluter till fackens avtalsområden. Men så är inte fallet. Unionen, för att ta ett exempel, har en uppsjö av kollektivavtal. En del Únionen-medlemmar har ganska hög risk för arbetslöshet, andra har låg risk. Trots detta har alla medlemmar i Unionens a-kassa lika hög medlemsavgift.

Men det viktigaste bakom att systemet inte fungerar gäller lönebildningen, som är högaktuell idag. Skall signalen från differentierade a-kasseavgifter slå igenom på lönerna, så får det inte finnas någon annan avgörande faktor som styr dessa. Men det finns det, nämligen samordningen i avtalsrörelsen. Sanningen är att de löner som snart bildas är resultatet av samordning på olika håll. LO-förbunden samordnar sig inom sin centralorganisation. Facken inom industrin har en egen samordning. Ja det faktum att K-sektorn “sätter märket” är i sig en typ av samordning. Slutsatsen är att samordningen i lönebildningen måste brytas sönder om systemet med differentierade a-kasseavgifter istället skall få genomslag på lönerna.

Min fråga till allianspartierna är; vill ni skada samordningen i lönebildningen genom de differentierade a-kasseavgifterna? Har ni verkligen funderat över vad detta kan innebära? Om inte, är nu dags att avskaffa de differentierade avgifterna, ty de gör mer skada än nytta.

Mp i Uppsala envisas med arbetslivsförsäkring

Etiketter: a-kassa, arbetslivsförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, Miljöpartiet, sjukförsäkring

Tunga företrädare för Miljöpartiet i Uppsala, Niclas Malmberg och Maria Gardfjell, envisas med att lansera ett tidigare förslag om att lägga samman a-kassan och sjukförsäkringen. Mitt råd är att Mp ger upp den här idén nu genast. Från fackligt håll kommer vi aldrig att acceptera den. Malmberg/Gardfjell skriver, som ett motiv för idén, att “alla kan bli arbetslösa och sjuka”. Det är inte sant. Alla kan inte bli arbetslösa. Därför måste a-kassan bygga på frivillighet, annars kommer det inte att finnas legitimitet för försäkringen. Till sjukförsäkringen betalar vi skatt. Blir vi sjuka får vi pengar från sjukförsäkringen tills dess vi blir friska. Med a-kassan är det en annan sak. Pengar från den försäkringen får vi endast om vi uppfyller en rad villkor (t ex arbetsvillkoret) som arbetslös. Och arbetsvillkoret måste finnas i en försäkring vars syfte är att vara en omställningsförsäkring mellan två jobb. Att människor skulle betala skatt till en försäkring, som man sedan inte kan få någon ersättning ifrån eftersom man inte uppfyller villkoren, är faktiskt osmakligt.

A-kassan bör restaureras genom att avgifterna sänks och ersättningsvillkoren blir mer generösa. Då kommer arbetstagare att strömma tillbaka till a-kassorna.

(s)-utspel om a-kassan förvirrar

Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslöshetsförsäkringen, facket, medelklassen, röd-gröna, sven-otto littorin, taket i a-kassan

På DN Debatt 4/1 2010 presenterar (s) arbetsmarknadspolitiska talesperson Sven-Erik Österberg utgångspunkterna för en översyn av arbetslöshetsförsäkringen i händelse av regeringsskifte senare i år. Det mesta handlar om administration och service till försäkringstagarna. Det är nog så viktigt, men i grunden berör det hygienfaktorer, alltså självklarheter i administrationen av en försäkring.

Österberg nämner också kort att taket i a-kassan skall upp och att avgifterna skall ned. Detta är den politiskt intressanta informationen. Därför vill jag veta av Österberg, socialdemokraterna och de rödgröna om följande:

• Hur högt kommer taket i a-kassan att bli med en rödgrön regering? Står de rödgröna fast vid Mona Sahlins löfte, att 80 procent av arbetstagarna skall kunna försäkra 80 procent av sin inkomst inom ramen för nuvarande arbetslöshetsförsäkring?
• Avser en rödgrön regeringen att trappa av taket i a-kassan, så att huvudsakligen TCO:s medlemmar påverkas negativt om man blir arbetslös, eller avser man att (såsom gäller idag) trappa av ersättningsnivån, så att alla arbetstagare känner samma tryck att ta ett jobb om de blir arbetslösa?

Att socialdemokraterna har ambitionen att arbeta igenom reglerna för a-kassan är mycket bra. Men det blir förvirrande att Österberg aviserar en utredning om a-kassan som, i händelse av rödgrön valseger, kommer att ta lång tid. Betyder det att de rödgröna inte kommer att kunna genomföra de förbättringar i a-kassan som redan utlovats och som jag har kompletterande synpunkter på (se ovan)? Det vore olyckligt för de rödgröna, för det är svaren på de två frågorna som kommer att betyda något för TCO:s en miljon medlemmar, den organiserade medelklassen, i den kommande valrörelsen.

Dags för en välfärdspolitisk haverikomission?

Etiketter: a-kassa, regeringen, sjukförsäkring, socialbidrag, välfärd

TCO och andra har sedan en lång tid tillbaks utgått ifrån att det ska tillsättas en parlamentarisk socialförsäkringsutredning, så att vi kan skapa långsiktigt hållbara trygghetssystemen.

Regeringen lovade också redan i sin första regeringsförklaring 2006 att en sådan parlamentarisk utredning skulle tillsättas. Sedan hände ingenting…eller egentligen hände väldigt mycket med trygghetssystemen. Både A-kassan och sjukförsäkringen genomgick stora och omfattande systemförändringar. Men någon parlamentarisk socialförsäkringsutredning blev det aldrig…

Idag börjar det allt tätare droppa in uppgifter om att de revor i det sociala trygghetsnätet som slitits upp gör att många ramlar igenom. Några av dem fångas upp av det kommunala försörjningsstödet, andra tvingas vända sig till kyrkornas välgörenhet. Det handlar ofta om vanliga människor. Sådana som du och jag. Människor som i lågkonjunkturen haft oturen att bli arbetslösa eller sjuka. Människor som, till följd av regeringens regelförändringar, inte längre kvalar in till trygghetsförsäkringarna.

En effekt av nedskärningarna i trygghetsförsäkringarna, som får genomslag nu i lågkonjunkturen, rapporterade Ekot om i går: “De extrapengar som regeringen nyligen lovat kommunerna kommer i första hand användas till att betala så kallat försörjningsstöd, alltså socialbidrag.”

Det börjar kanske snart bli dags för oss som tror på långsiktigt hållbara lösningar i välfärdspoliken att, istället för att tala behovet av en parlamentarisk socialförsäkringsutredning, börja tala om behovet av en välfärdspolitisk haverikommission?