Obligatorisk a-kassa som är lika dålig som dagens skadar svenska modellen

Etiketter: a-kassan, facket, obligatorisk a-kassa

Den senaste tiden har ett flertal debattörer menat att a-kassan bör göras obligatorisk. Folkpartiet har lyft frågan, Jan Edling på Vinnova verkar driva detta i en ny bok och bloggen Ekonomistas (som drivs av flera meriterade ekonomer) har detta som ett favoritbudskap. 

Många som driver detta verkar angelägna om att skapa en a-kassa som alla ska vara med och betala till - betydligt mindre bryr man sig om i fall a-kassan ska ersättning för utebliven inkomst till den som är med.   

Det finns flera rationella argument mot en allmän och obligatorisk a-kassa som försäkringen ser ut idag: 

• Dagens system är kostnadseffektivt och har en liten administration i relation till omfattningen av utbetalningar. De fackligt administrerade kassorna har dessutom en branschnärhet som ett statligt system inte kan få. Handläggningstiderna i dagens kassor är också korta om man jämför med myndigheter som har liknande uppgifter.
• Arbetslöshetsförsäkringen har redan idag en allmän del - en grundförsäkring - och en kompletterande frivillig del som ska vara en inkomstförsäkring men inte är det. En obligatorisk försäkring som är lika undermålig som dagens försäkring skulle totalt urholka legitimiteten för försäkringen.
• Ett avskaffande av dagens system med fackligt administrerade a-kassor skulle riskera att minska den fackliga organisationsgraden. Länder som har obligatoriska system har en märkbart lägre facklig organisationsgrad. Detta är inte ett isolerat fackligt intresse. Om man t.ex. föredrar en rationell och flexibel arbetsmarknad där villkoren i hög grad bestäms via kollektivavtalade parter och inte i stelbent lagstiftning, är alltså den nuvarande modellen att föredra.

Det är märkligt att förespråkarna av ett obligatorium är så ovilliga att prata om innehållet i försäkringen. Det skulle vara mer intressant och intellektuellt hederligt att när man föreslår ett obligatorium också förslå att a-kassan förbättras till att också bli den inkomstförsäkring en är tänkt att vara - en försäkring där den som är med och betalar också har rätt att få del av när man behöver sin inkomst tryggad vid arbetslöshet. Problemet är att många förespråkare av en obligatorisk a-kassa samtidigt verkar vilja att en arbetslöse inte ska få en rimlig ersättning som arbetslös. Om någon föreslår både ett obligatorium och kraftigt höjt tak i a-kassan - då kan vi ha en serisö diskusion om frågan.  

Ett obligatorium kan genomföras utan att det skadar den svenska modellen - men då krävs kompletterande åtgärder som obligatorieförespråkarna inte tycks gilla.

Höga tak inte vänsterprojekt - men en väldigt klok politik

Etiketter: a-kassan, sjukförsäkringen, taken

Gunnar Wetterberg, min samhällspolitiske motsvarighet Saco, skriver i en krönika i Expressen att höjda tak i a-kassan och sjukförsäkringen inte är vänsterpolitik och inte bör genomföras. Wetterberg som annars brukar vara en mycket klok person för här fram argument som är ytterst svåra att begripa sig på. 

Problemen skulle enligt Wetterberg vara att höjda tak innebär att det behövs mindre omfattande kollektiva kompletterande avtal, till exempel via avtal eller fonderade pengar. Höjda tak skulle alltså i vissa fall leda till att arbetsgivarnas kostnader minskar, vilket Wetterberg får till ett stort problem. Han vill istället satsa pengarna på välfärdens tjänster istället för dess transfereringar. Men att arbetsgivarnas kostnader i vissa fall minskar för detta betyder inte att vikten av att träffa kollektivavtal minskar, istället frigörs resurser inom partssystemet, till exempel för kompetensutveckling och vidareutbildning. Välfärdsområden där samhället i ökande grad kommer att behöva kompletterande resurser från arbetsgivarna till andra viktiga satsningar där samhällets stöd är svårare att ensamt åstadkomma, är helt och hållet positivt. 

Wetterberg glömmer dessutom bort att berätta att det inte finns någon direkt koppling mellan låga tak och pengar över till annan välfärd. Det beror på att Wetterberg anser att man inte ska behöva betala avgifter till försäkringssystemen för inkomster över inkomsttaken. Det innebär att lägre tak inte genererar några överskottsresurser att tillföra välfärdens tjänster. Den givna koppling mellan låga tak och mer pengar över till annan välfärd, som han vill påskina existerar inte.    

Det är heller inte så att alla yrken är så försäkringsmässiga att de kan få till stånd en egen kompletterande tilläggsförsäkring. Många förbund med hög risk för sjukdom eller arbetslöshet kommer helt enkelt inte att kunna få till stånd någon egen försäkring till en rimlig premie. Effekten riskerar med Wetterbergs skisserade välfärdslösning att bli att det inte skjuts till några ytterligare resurser till välfärden, men att stora grupper ställs utanför rätten till inkomstskydd vid sjukdom eller arbetslöshet.   

I själva verket är det sannolikt så att legitimiteten till den gemensamt finansierade välfärden förutsätter betydligt högre tak för vilka inkomster som är försäkrade. Högre tak är en förutsättning för den svenska välfärdsmodellens fortsatta legitimitet.

Att höja taken borde vara alla partiers politik - inte bara de rödgrönas. Helt enkelt för att det inte är en politik för dem som är mest utsatta. Det gynnar främst de snart 90 procent av de heltidsarbetande TCO:are och Sacomedlemmar som inte längre omfattas fullt av våra allmänna trygghetssystem.  Det gynnar även stora LO-grupper.

Det är inte ett vänsterprojekt. Det är helt enkelt ett allmänintresse. Och en väldigt klok politik

Vill alliansen verkligen skada lönebildningen med a-kasseavgifterna?

Etiketter: a-kassa, a-kassan, a-kasseavgift, arbetslöshetsförsäkring, avtalsrörelse, lönebildning, samordning

Jag har i tidigare inlägg poängterat det meningslösa med de differentierade a-kasseavgifterna. Det uttalade syftet från regeringens sida är att straffa fack som driver upp lönerna i sektorer med redan hög arbetslöshet. Genom de differentierade avgifterna så måste a-kassor med många arbetslösa medlemmar i slutändan påföra sina medlemmar högre medlemsavgift.

Trots att detta system varit i drift i tre år förefaller det som att inte alla partiledningar inom alliansen har förstått att det här systemet inte fungerar, än mindre varför. Jag vill då förklara ytterligare en gång vad det hela handlar om. För det första krävs att a-kassemedlemmar med hög arbetslöshetsrisk och därmed hög avgift inte kan smita undan till en a-kassa med låg avgift. Det är fullt möjligt idag för alla med en högskoleutbildning. De kan gå med i akademikerkassan. Problemet kallas “överlappande verksamhetsområden” och förtar effekten av de differentierade a-kasseavgifterna. För det andra krävs att a-kassorna ansluter till fackens avtalsområden. Men så är inte fallet. Unionen, för att ta ett exempel, har en uppsjö av kollektivavtal. En del Únionen-medlemmar har ganska hög risk för arbetslöshet, andra har låg risk. Trots detta har alla medlemmar i Unionens a-kassa lika hög medlemsavgift.

Men det viktigaste bakom att systemet inte fungerar gäller lönebildningen, som är högaktuell idag. Skall signalen från differentierade a-kasseavgifter slå igenom på lönerna, så får det inte finnas någon annan avgörande faktor som styr dessa. Men det finns det, nämligen samordningen i avtalsrörelsen. Sanningen är att de löner som snart bildas är resultatet av samordning på olika håll. LO-förbunden samordnar sig inom sin centralorganisation. Facken inom industrin har en egen samordning. Ja det faktum att K-sektorn “sätter märket” är i sig en typ av samordning. Slutsatsen är att samordningen i lönebildningen måste brytas sönder om systemet med differentierade a-kasseavgifter istället skall få genomslag på lönerna.

Min fråga till allianspartierna är; vill ni skada samordningen i lönebildningen genom de differentierade a-kasseavgifterna? Har ni verkligen funderat över vad detta kan innebära? Om inte, är nu dags att avskaffa de differentierade avgifterna, ty de gör mer skada än nytta.

Rätt arbetslinje i efterkris-politiken

Etiketter: a-kassan, a-kasseavgift, arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, arbetstidsreglering, kompetensutveckling, konjunkturpolitik, krisen, littorin, obetalt arbete, produktivitet, regeringen, social trygghet, sysselsättning, utanförskap

Arbetsförmedlingen presenterar en optimistisk prognos som visar att arbetslösheten snart når sin topp och börjar vända nedåt. Det antyder att en positiv utveckling på arbetsmarknaden sker snabbare än vad jag trodde. Det är givetvis glädjande.

Det finns dock faktorer som riskerar att ta knäcken på den positiva utvecklingen. En sådan är det starkt ökande övertidsuttaget. Risken är uppenbar att arbetsgivare använder sig av övertid istället för att nyanställa. På så sätt blir arbetslösheten högre än vad den behöver vara. Uppenbarligen finns det stora möjligheter för arbetsgivare att lägga ut mycket övertidsarbete, trots gällande lagregler. Den dolda övertiden exploderar nu, särskilt bland män inom privata tjänstenäringar. Regeringen bäddar för att detta blir ett än större problem genom att, i förenklingssyfte, tillåta att företag utan kollektivavtal i realiteten får ta ut 350 timmars övertid.

En annan osäkerhet gäller kvaliteten i de arbetsmarknadspolitiska insatserna.  Arbetsförmedlingens nya satsning kallas Lyft. Regeringen sätter stort hopp till att denna satsning skall trycka ut många arbetslösa i jobb under innevarande år. Men då vill det till att praktikinslagen inom Lyft blir av hög kvalitet. Det måste finnas ordentligt med resurser för handledning. Programmet måste också bygga på lärande och kompetensutveckling. Det är de nya framväxande jobben som Lyft-deltagarna skall kunna ta, inte de gamla ty de är försvunna för alltid.

Diskussionen om arbetslinjen, eller snarare arbetslinjerna, blir akut efterhand som vi går ur krisen. Det finns nämligen åtminstone två arbetslinjer. Den första handlar om att gamla jobb med lågt kunskapsinnehåll och låga löner försvinner. De som blir arbetslösa får genom utbildningsystemet och arbetsmarknadspolitiken hjälp att komma vidare och ta de nya jobben med mer komplicerat innehåll och högre lön. A-kassan är så utformad att den premierar aktivt jobbsökande. Den här arbetslinjen är alltså en utbildnings- och kompetenslinje.

Så har vi den arbetslinje som regeringen för idag. Den handlar om två saker. Korttidsarbetslösa skall ta första bästa jobb oavsett kvalifikationer och utbildning. Det kallas matchning. Kostnaderna för arbetslösheten sjunker då kortsiktigt men det gör tyvärr också produktiviteten. Detta uppnås genom att försämra arbetslöshetsförsäkringen så till den grad att den inte går att klara sig på. Vidare ska de långtidsarbetslösa sättas i arbete. Men eftersom de inte kan klara komplicerade jobb så måste det skapas en låglönearbetsmarknad där de kan jobba. Det vill regeringen åstadkomma genom försämrad anställningstrygghet och möjligheter för arbetsgivare att pressa lönerna. Den här arbetslinjen är alltså en otrygghets- och låglönelinje.

Den viktiga frågan framöver är hur låg arbetslösheten kan förmås att bli i den kommande högkonjunkturen. Regeringen kommer att hävda sin arbetslinje, alltså otrygghets- och låglönelinjen, för att bringa ned arbetslösheten. Jag tror inte på den metoden. Utbildnings- och kompetenslinjen har historiskt visat sig framgångsrik i vårt land. Det finns ingen skäl att ändra på det.

(s)-utspel om a-kassan förvirrar

Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslöshetsförsäkringen, facket, medelklassen, röd-gröna, sven-otto littorin, taket i a-kassan

På DN Debatt 4/1 2010 presenterar (s) arbetsmarknadspolitiska talesperson Sven-Erik Österberg utgångspunkterna för en översyn av arbetslöshetsförsäkringen i händelse av regeringsskifte senare i år. Det mesta handlar om administration och service till försäkringstagarna. Det är nog så viktigt, men i grunden berör det hygienfaktorer, alltså självklarheter i administrationen av en försäkring.

Österberg nämner också kort att taket i a-kassan skall upp och att avgifterna skall ned. Detta är den politiskt intressanta informationen. Därför vill jag veta av Österberg, socialdemokraterna och de rödgröna om följande:

• Hur högt kommer taket i a-kassan att bli med en rödgrön regering? Står de rödgröna fast vid Mona Sahlins löfte, att 80 procent av arbetstagarna skall kunna försäkra 80 procent av sin inkomst inom ramen för nuvarande arbetslöshetsförsäkring?
• Avser en rödgrön regeringen att trappa av taket i a-kassan, så att huvudsakligen TCO:s medlemmar påverkas negativt om man blir arbetslös, eller avser man att (såsom gäller idag) trappa av ersättningsnivån, så att alla arbetstagare känner samma tryck att ta ett jobb om de blir arbetslösa?

Att socialdemokraterna har ambitionen att arbeta igenom reglerna för a-kassan är mycket bra. Men det blir förvirrande att Österberg aviserar en utredning om a-kassan som, i händelse av rödgrön valseger, kommer att ta lång tid. Betyder det att de rödgröna inte kommer att kunna genomföra de förbättringar i a-kassan som redan utlovats och som jag har kompletterande synpunkter på (se ovan)? Det vore olyckligt för de rödgröna, för det är svaren på de två frågorna som kommer att betyda något för TCO:s en miljon medlemmar, den organiserade medelklassen, i den kommande valrörelsen.

Jobbkrisen bottnar men arbetslösheten tudelas, enligt Arbetsförmedlingen

Etiketter: a-kassan, anställningsskydd, arbetslinjen, arbetslöshetsförsäkring, differentierad avgift, LAS, superarbetskraft, ungas arbetsmarknad

Den emotsedda prognosen från Arbetsförmedlingen om utvecklingen av sysselsättning och arbetslöshet de närmaste åren presenterades idag. Den visar att jobbkrisen bottnar nästa år. Sysselsättningstappet avtar och arbetslösheten når sin kulmen. Det är positivt. Dock måste man ha i minnet att botten blir mycket djup. Arbetslösheten når en nivå på 9,4 procent av de som är i arbetskraften.

Dags alltså att börja planera för efter-KRISpolitiken. I det perspektivet är signalerna från Arbetsförmedlingen illavarslande. I dagens prognos pekar man på att grupper med svag förankring på arbetsmarknaden får stora problem. Unga utan god skolunderbyggnad, immigranter från utomeuropeiska länder, äldre, funktionshindrade samt säkerligen också många av de som snart utförsäkras från sjukförsäkringen hamnar längst bak i jobbkön när tåget börjar rulla. Detta stöds av empiriska data i den analys av läget på arbetsmarknaden som Arbetsförmedlingen presenterade förra veckan. Skillnader i jobbchanser mellan de med långa respektive korta arbetslöshetstider ökar till förmån för de senare. Den så kallade matchningsindikatorn, vilken visar hur väl profilen hos arbetslösa passar ihop med arbetsgivarnas önskemål, går i botten. Vidare redovisar Arbetsförmedlingen att 40 procent av de inskrivna inte har anvisats ett enda jobb efter ett års arbetslöshet eftersom arbetsgivarna med all sannolikhet inte är intresserade av dessa människor. Att utvecklingen går i denna riktning stöds av TCO:s egna analyser av arbetsgivarnas inställning till personer som varit arbetslösa, sjukskrivna eller frånvarande av andra anledningar.

Risken är överhängande att dessa människor slås ut mer eller mindre permanent från arbetsmarknaden. Så skedde efter krisen på 1990-talet och spåren från den förskräcker. Alla politiska partier samt fack och arbetsgivarorganisationer är i princip överens om att vi måste återgå till en låg nivå på den strukturella arbetslösheten, eller persistensen som det numera kallas med ett politiskt språkbruk. Det innebär att arbetslösheten i nästa högkonjunktur inte får vara högre än den som rådde i den senaste högkonjunkturen, det vill säga perioden 2005 till 2008.

Den stora frågan är vilka åtgärder som krävs för att detta skall uppnås. I själva verket är detta den avgörande politiska frågan eftersom den utgör vattendelare mellan den traditionellt svenska modellen och den mer nyliberala anglosaxiska modellen. Min bild är att regeringen vill bringa ned strukturarbetslösheten genom att åstadkomma sänkta löner för den grupp som står sist i jobbkön. Det skall ske genom systemet med differentierade a-kasseavgifter, en försämrad anställningstrygghet, pressade ungdomslöner samt en fortsatt ensidigt utbudsinriktad arbetsmarknadspolitik. Den bakomliggande föreställningen är tydlig; människorna det gäller är så lågproduktiva att de aldrig kommer att kunna åstadkomma en arbetsinsats, ett förädlingsvärde, som motsvarar en högre lön.

Mot den politiken ställer jag, och faktiskt också Arbetsförmedlingen, en utbildnings- och kompetenssatsning från statsmakternas sida. Vår svenska modell bygger på att att enkla jobb (med lågt förädlingsvärde och därför låg lön) efterhand fasas ut till förmån för nya välbetalda jobb i expanderande moderna branscher. Denna modell för omvandling och omstrukturering är fack och arbetsgivare överens om och den har varit framgångsrik under flera decennier. Att lyfta de kompetenssvaga grupperna bör därför vara ett intresse för båda parter på arbetsmarknaden, uti det fall man värdesätter den svenska modellen. I sammanhanget kan sägas att det förslag till individuellt kompetenssparande som fanns klart år 2000 borde varit i kraft idag. Då hade vårt land varit i ett annat läge idag.

Välfärdssystemet blir mer bidragstungt

Etiketter: a-kassan, alliansen, generell välfärd, hushållens ekonomi, krisen, social trygghet, socialbidrag

Utgifterna för ekonomiskt bistånd (socialbidrag) ökar nu kraftigt i kommunerna. Exklusive ersättningar till flyktingar låg ökningen på 23 procent jämfört med samma kvartal i fjol, enligt Socialstyrelsens senaste statistik.

Det finns tydliga kopplingar mellan det som skett i trygghetssystemen och socialbidragsutvecklingen. Siffrorna över a-kasseutbetalningarna hittills i år har överraskat både regeringen och Arbetsförmedlingen. Ökningen har inte alls varit så stor som väntat. Mary Nilsson på Socialstyrelsen kan se att de kraftigt ökade socialbidragen hänger ihop med detta: “Det är många som inte är medlemmar i a-kassorna, den kopplingen kan ju finnas…Dessutom är det svårare att nå upp till villkoren för arbetslöshetsersättningen” säger hon till SVD.

Vi tvingas alltså konstatera att när de generella trygghetsförsäkringarna nedrustats har välfärdspolitiken samtidigt gjorts mer bidragslik och bidragstung. Ökade socialbidragsutgifter signalerar att det är stora problem inom hela välfärdssektorn. 

Regeringens bevisbörda ökar i takt med de stigande socialbidragssiffrorna. Allt kan inte skyllas på lågkonjunkturen och finanskrisen.

Jobbkrisen fördjupas, men det finns en arbetsmarknad

Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslinjen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetslöshetsförsäkringen, arbetsmarknad, lågkonjunktur, littorin, rörlighet, trygghet i förändringen

Vi har nu passerat det magiska 100 000-strecket. Över 100 000 fler öppet arbetslösa i september i år jämfört med september 2008, visar Arbetsförmedlingen. Varslen är fortsatt höga, men ökningstakten är lägre. Ungdomsarbetslösheten visar inga tecken på att avta. Men Arbetsförmedlingen förmedlade också jobb till 48 000 personer under september i år, ungefär lika många som under september förra året. Det finns alltså en arbetsmarknad där ute, trots jobbkrisen. Det finns anledning att tro att den arbetsmarknaden framförallt avser professionella och välutbildade personer, det vill säga TCO:s medlemsgrupper. Jobbpolitiken måste utformas så att den stödjer denna fortfarande dynamiska del av arbetsmarknaden. Då krävs två saker. För det första bör man avstå från att “låsa in” professionella och välutbildade i alltför långa arbetsmarknadspolitiska program. De måste vara tillgängliga för arbetsgivare som behöver deras insatser. För det andra måste inkomsttryggheten för denna grupp förbättras genom ett högre tak för a-kassan. Ett högre tak faller ut i att den arbetslöse ges en något längre tid på sig att finna rätt jobb i förhållande till sin utbildning och kompetens. Genom ett högre tak undviker man att professionella och välutbildade, som råkar vara tillfälligt arbetslösa, måste börja jaga jobb som man inte är skickad för. Rätt person på rätt plats på arbetsmarknaden. Det är vettig arbetsmarknadspolitik.

Vem skall känna trycket?

Etiketter: a-kassan, arbetslöshetsförsäkring, arbetslöshetsförsäkringen, avtrappning, budgetmotion, ersättningsnivån, röd-gröna, socialdemokraterna, taket i a-kassan

I veckan presenterades oppositionens skuggbudgetar. Jag ägnar blogginlägget åt vad som kan förefalla vara en detalj i (s) förslag till budget, men som i själva verket är ett allvarligt felsteg. Det gäller avtrappningen i a-kassan. Idag är ordningen sådan att ersättningsnivån trappas av. Man får 80 % i ersättning (upp till taket) i 200 dagar. Sedan sjunker ersättningen till 70 %.

(s) har istället valt att behålla en ersättningsnivå på 80 % under hela ersättningsperioden, men istället trappa av takbeloppet. Takbeloppet höjs visserligen (bra gjort) till 26 100 kr, men bara för de första 100 dagarna. Sedan åker taket ned till 22 000 kr. Det är krångliga regler, men de har en allvarlig innebörd.

Avtrappning syftar till att sätta ett tryck på de arbetslösa att ivrigare söka jobb. Ersättningen sjunker ju om man går och drar för länge på a-kassa. Trappas ersättningsnivån av, som idag, kommer alla arbetslösa att få känna trycket. Men (s) väljer att sätta tryck bara på de som har inkomster mellan 26 100 och 22 000 kr per månad. Det är ingen ovanlig lön för välutbildade, inte sällan yngre, TCO-medlemmar. Med (s)-förslaget så kommer de att tvingas börja jaga första bästa jobb redan efter en kort tids arbetslöshet. Risken är att de då förlorar såväl sin nyvunna ställning på arbetsmarknaden som den investering som de har gjort i sitt humankapital. En lågutbildad individ, med enklare och därför lägre betalt arbete, kan istället sitta med oavkortad a-kassa på 80 % under hela ersättningsperioden. Denna, till synes lilla, detalj kan i förlängningen få negativa effekter på arbetslöshetsförsäkringens möjlighet att bidra till att omställning och anpassning till nya framväxande branscher går smidigt. Denna anpassning måste gå hand i hand med att professionella och välutbildade ges möjlighet att förvalta sitt humankapital.

Slutsatsen är att om något skall trappas av i arbetslöshetsförsäkringen så är det ersättningsnivån, inte takbeloppet. (s) har på denna punkt tänkt rejält fel.

Arbetslösheten blir ett sänke för ekonomin

Etiketter: a-kassan, krisen

Arbetslösheten kommer enligt samstämmiga prognoser att hamna över tio procent och stanna där ett bra tag. Många av de arbetslösa är inte ens med i a-kassan, en del har bara ersättningen från a-kassan som i många fall bara ger runt halva lönen i ersättning. För varje arbetslös är det nästan dubbelt så många som antingen lever ihop med den arbetslöse eller själv oroas över att förlora jobbet. Till det ska läggas tiotusentals deltidsarbetslösa. 

Effekten av detta blir att åtskilliga hundratusentals svenskar antingen redan har ett så stort ekonomiskt avbräck att de inte kan bidra till att ekonomins hjul snurrar igång - eller av fullt rationella skäl håller hårt i plånboken av rädsla för vad som eventuellt komma skall. Detta kan sägas vara en arbetslöshetens multiplikatoreffekt som gör att det för varje arbetslös med svag a-kassa leder till ytterligare arbetslöshet.

För när människor inte har råd eller trygghet nog att konsumera tillräckligt finns det heller inte avsättning för företagens produkter och tjänster i tillräcklig grad. Då stagnerar ekonomin.

Att förbättra a-kassan är därför det kanske systemviktigaste politikerna kan göra just nu.

dn1, dn2, svd