Anders Borgs glädjekalkyl

Etiketter: anders borg, arbetslöshet, arbetsmarknad, konjunktur, produktivitet, sysselsättning

Idag presenterade finansminister Anders Borg sin senaste prognos för svensk ekonomi på ett seminarium i riksdagshuset. Den bild som presenterades var betydligt ljusare än för bara ett par månader sedan. Vilket inte är att förvånas över. Såväl de utfallsdata som olika indikatorer som trillat in den senaste tiden har över lag varit starkare än förväntat. De flesta prognosmakare reviderar nu upp sina prognoser.

Jämfört med den prognos som gjordes i Budgetpropositionen i september i fjol, har finansministern reviderat upp tillväxten med sammanlagt 2,3 procent för de tre kommande åren (2010-12), vilket kanske är rimligt. Samtidigt har han reviderat ner arbetslösheten med hela 3,3 procent år 2012, vilket förefaller vara i mesta laget. Och när man läser detaljerna blir man faktiskt lite bekymrad.

Högre tillväxt leder visserligen normalt till lägre arbetslöshet, men det finns ganska mycket “läckage” på vägen. När efterfrågan tar fart brukar även produktiviteten och medelarbetstiden stiga, vilket innebär att företagen kan öka produktionen av varor och tjänster utan att behöva öka arbetsstyrkan. Med stigande sysselsättning ökar också normalt arbetskraftsdeltagandet, vilket innebär att arbetslösheten inte faller lika mycket som sysselsättningen stiger. När det blir lättare att få jobb söker sig helt enkelt fler till arbetsmarknaden.

Finansministerns ändrade bedömning sedan september i fjol framgår av följande tabell:

Det mest iögonfallande med denna revidering är att produktiviteten har reviderats ner med nästan 2 procent samtidigt som efterfrågan har reviderats upp med lika mycket. Det är heller inga marginella revideringar vi talar om.

Jag tror aldrig att jag har sett en sådan prognosrevidering under de närmare 20 år jag ägnat mig åt konjunkturprognoser på Riksbanken och Konjunkturinstitutet. Om någon av bloggens läsare kan komma på något liknande lappkast ombedes denne lämna en kommentar nedan.

Den extremt svaga produktivitetsutvecklingen är alltså förklaringen till att arbetade timmar har reviderats upp nästan dubbelt så mycket som BNP. Det är mycket svårt att göra produktivitetsprognoser. Även om denna revidering är svårförklarad kan ju fortfarande den senaste prognosen vara bättre än den förra. Men det tycks faktiskt inte vara så.

Finansministern bedömer att produktiviteten kommer att öka förhållandevis starkt i år (drygt 3 procent) men att den därefter kommer att öka med trendmässiga 1,7 procent åren 2011-14. Detta är märkligt svagt med tanke på det enorma fall i produktiviteten som vi har sett de senaste tre åren. Delvis kan nog denna nedgång betraktas som strukturell och därmed bestående. Delvis är den dock med stor sannolikhet konjunkturell. Företagen har inte gjorts sig av med personal i samma omfattning som efterfrågan har fallt. Det innebär att produktionen av varor och tjänster kan ökas utan att företagen behöva nyanställa.

Även efter den förra, betydligt mildare, lågkonjunkturen 2002-2004 ledde stigande efterfrågan till en början främst till stigande produktivitet. Detta föranledde också en debatt om s.k. “jobless growth”, dvs. varför hög tillväxt inte tycktes skapa några nya arbeten. Först med några års eftersläpning började sysselsättningen till slut ta fart.

Finansministern tror dessutom att medelarbetstiden kommer att falla de kommande åren och att sysselsättningen därmed kommer att öka ännu snabbare än arbetade timmar. Arbetskraften bedöms nu öka med 1,7 procentenheter snabbare än tidigare antagit, vilket kanske är rimligt om det vore en rent konjunkturell effekt.

Dessa bedömningar är framför allt märkligt svaga givet den högst betydande utbudseffekt, till följd av den ekonomiska politiken, som Finansdepartementet vanligtvis räknar med. På lång sikt bedöms arbetade timmar komma att öka med 5,4 procent, fördelat både på ökad sysselsättning och ökad medelarbetstid (se tabell 15, sid 48, här). Samtidigt tror inte längre finansministern att denna lågkonjunktur kommer att få några signifikanta negativa varaktiga effekter på sysselsättningen.

Detta vore naturligtvis mycket välkommet om utbudseffekterna verkligen skulle bli så stora. Problemet, vilket möjligen bara är ett politiskt sådant, är att ett ökat arbetsutbud i det nuvarande konjunkturläget endast skulle skapa högre arbetslöshet. De mycket modesta prognoserna för arbetskraftsdeltagande och medelarbetstid antyder dock att man inte har beaktat några större sådana effekter för de kommande åren.

Det Finansministern signalerar är att faran är över. Nu har det vänt för svensk ekonomi, tillväxten tar fart, arbetslösheten faller och riskbilden är balanserad. Inom några få år är vi tillbaka i balans igen utan några allvarligare blessyrer.

Personligen tror jag att det kommer att gå betydligt trögare, åtminstone på arbetsmarknaden, och att risken för allvarligare bakslag är högst påtaglig.

Ansvarsfull krispolitik? Lyssna på Obama!

Etiketter: anders borg, Barack Obama, efterfrågan, kris, stimulanspaket

“Det farligaste man kan göra är att allt för tidigt dra tillbaka stimulansåtgärderna“, varnar finansminister Ander Borg idag i DN. Och visst har Borg rätt.

Problemet är bara att de svenska stimulansåtgärderna, i ett internationellt perspektiv, är otillräckliga. Detta har också många initierade internationella ekonomiska bedömmare påpekat.

När den amerikanske ekonomen Richard B Freeman var i landet senast (15 oktober) lyfte han fram just bristen på svensk stimulanspolitik som ett problem: “It is horrifying that the Swedish budget deficit is only 1 % of GDP during the worst recession since 1930s”, sade Freeman bland annat.

Skulle Borg lyssna till den ekonomiska vetenskapen, och i högre utsträckning än idag basera sin politik på evidens, skulle han alltså dra på ännu mer nu i lågkonjunkturen.

Det handlar då om att se till att Sverige inte bara profiterar på Obamas och Browns mer expansiva krispolitik, utan att vi också genom ett större stimulanspaket hjälper till så att hjulen i världsekonomin kan fås att snurra igen.

En av de viktigaste krisåtgärderna hade då naturligtivis varit att reparera trygghetsförsäkringarna (a-kassan och sjukförsäkringen), så att människor i högre utsträckning än idag känner trygghet och vågar börja konsumera.

Här har Borg fortfarande mycket att lära av Obama, som ju exempelvis ser sin sjukvårdsreform som en viktig del av krispolitiken. Den medverkar till att sprida tilltro, hopp och trygghet i en tid när detta är viktigare än någonsin.

Hade Borg och Reinfeldt tagit till sig detta mer moderna amerikanska synsätt hade också deras föutsättningar att driva en ansvarsfull krispolitik ökat, såväl nationellt som internationellt.

Reinfeldts tips till studenter: “Sök ytterligare ett extrajobb”

Etiketter: anders borg, ergo, extrajobb, förvärvsskatteavdraget, jobbskatteavdraget, regeringen, reinfeldt, studentekonomi, studenter

I en intervju på TV4 i dag hävdar Fredrik Reinfeldt att det nyligen aviserade fjärde steget i förvärvsskatteavdraget leder till fler jobb. Bland annat sa han: “Det handlar om studenten som söker ytterligare ett extraknäck för att det lönar sig att arbeta.” Att regeringen har den här synen på studentlivet kom i och för sig inte som någon överraskning. Finansminister Anders Borg sa förra året i en intervju i Uppsalas kårtidning Ergo att alla studenter borde jobba av och till. “En och annan arbetstimma kan de flesta klämma in. Det bygger karaktären”, förklarade Borg för Ergo. Som om jobben fanns i överflöd ens för ett år sedan.

Men sedan dess har alltså landets ledande politiker uppenbarligen gjort bedömningen att arbetsmarknaden för studenter ljusnat och att det inte räcker med bara ett extrajobb. Helst ska man söka “ytterligare ett extraknäck”. Studenters dåliga ekonomi ska alltså inte åtgärdas genom högre studiemedel, bättre bostadsbidrag eller billigare bostäder, för att nämna några nödvändiga åtgärder. Nä. Sök fler jobb i stället. Regeringen tycks nämligen tro att det finns så många att de räcker till fler än ett per student. Sanningen är naturligtvis att det är svårare än på mycket länge att hitta ens ett enda extrajobb, och det vet alla studenter.

Sen var det en annan detalj som jag undrar om Reinfeldt och Borg hade tänkt på innan de formulerade sina jobbtips. När ska studenterna hinna göra det där andra? Studera, alltså.

M hela folkets parti?.men inte utan LAS

Etiketter: alliansen, anders borg, anställningsskydd, facket, företagare, högerblocket, LAS, littorin, moderaterna, nyliberalism, omställningsavtal, regeringen, reinfeldt, rörlighet, sven-otto littorin, svensk modell, ungdomsarbetslöshet, ungdomslönerna

Av media att döma vill nu moderaterna bli hela folkets parti och inte en sammanslutning för företagare och dom där som sprutar champagne i Visby på somrarna. Det kan dom säkert lyckas med. Fast inte utan LAS, vilket partiledningen har fattat. Men det har inte Företagarna, som mörkar att turordningsreglerna i LAS går att förhandla bort och dessutom tillåter att småföretag undantar två anställda. Det har heller inte MUF-ordföranden Niklas Wykman. Han uppvisar en alltmer bisarr likgiltighet inför vad som blir resultatet av att spela ut unga mot gamla.

Den moderata partiledningen känner innehållet i LAS, dvs att den går att förhandla bort. Den vet också att LAS medverkar till att omställning och omstrukturering fungerar smidigt i vårt land. Vi får se om den moderata partiledningen nu också insett att man inte kan runda vår grundläggande fackliga värdering. Turordningsreglerna skyddar människor mot arbetsgivarens godtycke vid uppsägning. Utan principer för uppsägning, till exempel “först-in-sist-ut”, så står arbetstagarna utelämnade till arbetsgivarens godtycke. Arbetsgivaren kommer att kunna säga upp vem han vill efter eget gottfinnande. Att vi inte kan ha det så, tycker en överväldigande majoritet av vårt folk. Det är inte ens en rättvisefråga, utan en fråga om anständighet, en “hygienfaktor” som någon uttryckte det.

Sakförhållanden och rationalitet i all ära, men utan värderingar som bottnar i att Sverige skall vara ett anständigt land att leva i så blir inget parti hela folkets parti.

Trygghetssystemen spelar en central roll i Obamas krispolitik

Etiketter: anders borg, cristina husmark-pehrson, krisen, Obama, regeringen, sjukförsäkring, sven-otto littorin, usa

När man idag i den svenska samhällsdebatten ser kopplingar till president Obamas politk handlar det oftast om krisbekämpningen. Jämför man med Anders Borgs krispolitik framstår Obamas som både mer seriös och nationalekonomiskt bättre underbyggd. Ett stort antal välrenomerade nationalekonomer brukar, med all rätt, hänvisa till just Obamas krisprogram när de hävdar att den svenska regeringen borde vara aktivare i kampen mot efterfrågekrisen.

Vad som däremot inte så ofta kommer fram är att Obamas krisbekämpning inte bara handlar om kvantitet (omfattningen på insatserna), utan också om kvalitet (politikens innehåll). En viktig del av den amerikanska krisbekämpningen går, enligt väl beprövad nationalekonomisk visdom, ut på att skapa framtidstro och trygghet så att medelklassen och de breda löntagargrupperna vågar börja konsumera igen. Så kan “hjulen fås att snurra”. Så kan de negativa och självförstärkande krafterna bäst motverkas. Så kan världsekonomin successivt lyftas upp ur depressionens mörker.

Därför är den sjukvårdsreform som Obama just nu försöker sjösätta så viktig, också sett ur ekonomisk-politisk synvinkel. Precis som under “New Deal”-eran ser vi idag i USA en spännande social reformverksamhet växa fram, som dessutom är fast förankrad i en grundläggande helhetssyn. Den amerikanska ekonomisk-politiska debatten handlar därför just nu i stor utsträckning om hur trygghetssystemen skall byggas ut och stärkas.

Trots att det finns lite olika uppfattningar om hur ett nytt sjukvårdssystem skall utformas, också inom det Demokratiska partiet, är reforminriktningen för de flesta ändå tydlig. Paul Waldman gjorde sig nyligen till tolk för många medelklassamerikaners växande förhoppningar om ett finmaskigare trygghetssystem, när han i American Prospect skrev: “If the program really works as it could, more and more people will choose it, until the day eventually comes when all Americans have government health care.”

Det är onekligen inte endast när det gäller omfattningen på krisinsatserna som den svenska regeringen har anledning att studera utvecklingen i dagens USA. En studieresa till USA för finansminister Anders Borg, arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin och socialförsäkringsminister Cristina Husmark-Pehrsson vore kanske inte helt bortkastade pengar. Möjligen (förhoppningsvis) skulle studieresan kunna leda fram till samhällsekonomiskt nyttiga kvalitetsförbättringar av politiken. Det handlar då inte minst om en ökad ekonomisk-politisk insikt rörande vikten av att ha starka sociala trygghetssystem i kristider…

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,

Mer pengar snabbt till kommunerna och a-kassan Anders Borg

Etiketter: anders borg, kommunerna, krisen

Sitter på tåget hem från Falköping där jag deltagit i ett seminarium anordnat av SKTF om den ekonomiska krisen och hur den påverkar en kommun som Falköping med runt 30 000 invånare. Fram träder en bild av en kommun som skött sig, gjort hemläxan, inte slösat, men ändå räknar med ett underskott på närmare 90 miljoner på grund av de minskade skatteintäkter som ökad arbetslöshet för med sig.

Detta går naturligtvis inte att lösa genom att rationalisera och snåla lite till. Om inte regeringen snabbt skjuter till mer pengar kommer det att leda till stora uppsägningar av lärare, vårdpersonal och andra som upprätthåller välfärden. Till skillnad från industrin är skälet till krisen i den offentliga sektorn inte att efterfrågan har minskat - tvärtom är efterfrågan fortsatt väldigt hög, det är bara det att det saknas pengar att möta efterfrågan med.

“Nu måste det till mer pengar från staten om vi ska klara det, säger kommunalråden Conny Johansson (s) och Ulf Eriksson (c) unisont.  Alternativet är farliga personalminskningar som kan bli permanenta, skattehöjningar som skulle dra bort ytterligare köpkraft eller att låna pengar som måste betalas tillbaka senare. Bilden blir väldigt tydlig: ska välfärden i kommunerna klaras måste regeringen öppna plånboken.

Samma sak gäller a-kassan. I takt med att den har försvagats så mycket ökar belastningen på kommunernas ekonomi. “A-kassan urholkas och det hotar förnyelsen av Sverige”, säger tidigare kommunalrådet Mats Johansson i Karlskrona i en läsvärd artikel på Newsmill.

“Vi befinner oss i dag i en extraordinär situation. Och då måste vi ta till extraordinära åtgärder. Att inte föra en aktiv finanspolitik bidrar bara till att i onödan förvärra en redan ansträngd situation”, säger Lars Pålsson Syll, professor i Nationalekonomi i en lika läsvärd artikel i samma serie.

“Sverige behöver en efterfrågestimulerande finanspolitik om vi ska överleva och ta oss ur den ekonomiska kräftgången. Då är det kontraproduktivt att som regeringen se åt andra hållet och låtsas att man kan fortsätta som om ingenting hänt”, säger han vidare. “Man tar sig för pannan” är hans kommentar till att Anders Borg viftar bort alla förslag från sina egna expertmyndigheter om behovet av ytterligare stöd.

Det är bara att hålla med.

newsmill1, newsmill2, Newsmill3, DN, SvD

Våpens destruktiva “dagen-efter-effekt” fördjupar krisen

Etiketter: anders borg, ekonomi, kris, regeringen, välfärd, vårbudgeten

En dag efter att Borgs vårproposition såg dagens ljus tycks de flesta kvalificerade bedömare vara överens om att den “storsatsning”, som regeringen presenterade igår, inte alls var särskilt omfattande.

Istället förenas fackekonomer, arbetsgivare, kommnunpolitiker till höger och vänster, oberoende nationalekonomer, myndighetsföreträdare och andra av en förvånad besvikelse: Var det verkligen inte mer som kom i “våpen”?

“Det bidde inte ens en tumme! ” är det omdöme som de flesta utanför regeringskretsen, utifrån lite olika perspektiv, idag verkar kunna samlas kring. När “storsatsningen” synades lite närmare visade det sig att den inte innehöll särskilt mycket.

Den besvikelse som detta föder riskerar nu att generera en psykologisk reaktion som ytterligare fördjupar krisen. Dagens kris handlar nämligen minst lika mycket om psykologi och rädsla som om varselsiffror och BNP-fall. Dessutom finns det tydliga samband mellan dessa storheter.

Robert Reich, f.d. arbetsmaknadsminister i Clintons regering, beskriver träffande denna destruktiva krispsykologi  i ett blogginlägg:

“Every lost job has a multiplier effect throughout the economy. For every person who no longer has a job and can’t find another, or is trying to enter the job market and can’t find one, there are at least three job holders who become more anxious that they may lose their job.”

Motssatsen gäller naturligvis också. Varje arbetssökande som får ett nytt jobb skapar framtidstro. Människor med framtidstro vågar konsumera, vilket måste till om “hjulen ska fås att snurra igen”. Om alla gör som Borg och “samlar i ladorna” dras vi däremot oundvikligen allt djupare in i depressionen…

Därför var det synd att Borg och regeringen inte tog chansen och satsade ordentligt på infrastrukturen, den högre utbildningen, arbetsmarknadsutbildningen, trygghetsförsäkringarna och välfärdsjobben i kommunerna. Kraftfulla satsningar på dessa områden hade signalerat: “- Yes, we can!, Nu tar vi krafttag för att vända krisutvecklingen!”

Visst kan det vara säkrast att sitta still i båten när det blåser. Men är båten på väg att driva in i farliga havsklippor gör man ändå klokt i att ro…

Är sjuka och gamla ett särintresse?

Etiketter: anders borg, efterfrågekris, kommuner, krisen, regeringen, reinfeldt, välfärd

Folkpartisten Birgitta Rydberg och andra borgerliga kommun- och landstingspolitiker reagerar idag, med all rätt, mycket negativt på att det uppenbarligen inte blir någon (eller möjligen en mycket liten) kommunsatsning i vårpropositionen. 

Birgitta Rydberg och kommunpolitikerna har i denna fråga de starkaste argumenten på sin sida. Bakom dem står inte bara de flesta fackförbundsekonomer, utan också ledande företrädare för näringslivet och en rad akademiska forskare. Regeringens egen ekonomiske expertrådgivare, Lars Calmfors, har exempelvis sedan en tid tillbaks fört fram just ökat statsstöd till kommunerna som en av de viktigaste krisåtgärderna.

Regeringens njugga hållning gentemot kommunsektorn skall också ses mot bakgrund av att ca 60 procent av kommunerna redan har beslutat om besparingar i år, 40 procent har dessutom beslutat att minska på personalen (enligt en undersökning som SKTF nyligen gjort).

Fram till mitten av mars hade 1.100 lärare varslats, eller var på väg att varslas. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén säger till Dagens Nyheter idag: “- Runt om i landet är det inplanerade sammanträden och förhandlingar runt en ombudgetering. Om det inte kommer pengar i regeringens vårbudget blir det betydligt fler varsel, säger hon och befarar i så fall ett “nattsvart år” för skolan 2010.”

Sveriges kommuner och landsting (SKL) har tidigare varnat för att 15.000 personer kan förlora jobben om inte kommunsektorn får mer pengar. Men statsministern har hittills, bland annat i debatten med Mona Sahlin hos KGB, avfärdat SKL som ett “särintresse”. Detta är något som folkpartisten Birgitta Rydberg reagerar mot. Till tidningen Kommunalarbetaren säger hon: “– Man kan ju undra hur han resonerar när han kallar sjuka och äldre för särintressen. Vi politiker klarar oss ju säkert, men att kalla patienterna för särintressen är inte rätt. “

Visst kan regeringen ägna sig åt valtaktik och medvetet vänta med kommunsatsningar till valåret 2010. Problemet är bara att då har, av allt att döma, kommunsektorns besparingar redan börjat försvåra krisbekämpningen. Det samhällsekonomiska priset för denna “valfläsk-strategi” riskerar alltså att bli mycket högt. Bättre då att “stämma i bäcken än i ån” och göra insatserna i tid.

Att sätta de egna politiska maktambitionerna före det som är bäst för samhällsekonomin kan dessutom, om/när detta börjar synas av media, straffa sig på valdagen. Regeringen Reinfeldt spelar just nu onekligen ett högt ekonomiskt-politiskt pokerspel, där det inte bara är den egna makten utan också vår framtida välfärd som ligger i potten…

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, AB1, AB2, AB3, AB4

Fattigdomen, utanförskapet och bidragsberondet ökar…

Etiketter: anders borg, finanspolitik, kris, lågkonjunktur, socialbidrag, utanförskap

“Jag är livrädd för att bli arbetslös eller sjukskriven“, så säger Urban Larsson i dagens Aftonbladet. Urban arbetar som processingenjör i Bengtsfors. Kommunalrådet i samma kommun, Per Eriksson, säger angående behovet av stöd till kommunerna: “Kommer det ingen medveten och långsiktig satsning från regeringen, ja då blir det en rejäl slakt i kommunerna.”

Detta är två tankeväckande bilder, som säger något om läget i landet idag. Både Urban och Per för fram en verklighet som i högsta grad har med den förda ekonomiska politiken att göra.

Regeringen har, precis innan lågkonjunkturen bröt ut, gjort kraftiga försämringar i både sjukförsäkringen och a-kassan. Idag är det därför svårare än tidigare att kvala in till trygghetssystemen och lättare att bli utkastad ur dem. Har man ändå ”tur i oturen”, och vid eventuell arbetslöshet eller ohälsa har rätt till stöd från trygghetsförsäkringen, tvingas man leva på en betydligt lägre ersättning än tidigare.

Den rädsla som Urban Larsson och många andra ger uttryck för är förståelig, men samtidigt livsfarlig för samhällsekonomin. Om människor, av rädsla för att ha otur, börjar lägga undan allt mer av inkomsten på banken istället för att konsumera riskerar lågkonjunkturen att fördjupas.

Riktigt illa blir det om Per Erikssons farhågor samtidigt besannas och kommunerna på bred front tvingas säga upp personal. Då blir den ekonomiska krisen ytterst svårstoppad. Från 1930-talskrisen känner vi igen vad som kan inträffa om politikerna för en allt för kameral ekonomisk politik. Lågkonjukturen görs då självförstärkande.

Den ekonomiska krisen är dock inte ödesbestämd. Vi kan faktiskt, också sett ur ett begränsat nationellt perspektiv, göra något åt situationen. Urbans och Pers farhågor kan mötas av en aktivare krispolitik. Statsstöd till kommunerna och reparation av våra trygghetsförsäkringar är då självklart två viktiga inslag i en sådan politik.

Frågan är om regeringen har modet att inse situationens allvar och lyssna till en allt mer samstämmig ekonomisk expertis, som kräver mer effektiva och omfattande efterfrågestimulanser än de som hittills genomförts och planerats…

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2,  SvD1, SvD2

Regeringens sparsamhetsretorik kan bli ekonomiskt destruktiv

Etiketter: anders borg, ekonomi, finanskris, finanspolitik, lågkonjunktur, reinfeldt

I partiledardebatten hos KGB, tidigare i veckan, blev det tydligt vilken “dramaturgi” som Alliansen vill se i valrörelsen. Vad oppositionen har att bjuda på var däremot mera oklart.

Men regeringen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen, vill helt uppenbart utmåla sig själva som “seriösa” och “sparsamma”, medan de försöker klistra fast etiketterna “slösaktig” och “slarvig” i pannan på Mona Sahlin och oppositionen.

Här är Sahlin fortfarande, i mångas ögon, belastad av sina tidigare p-böter och minnet av kontokortsaffären lever fortfarande. Det vet naturligtivis också valstrategerna och kampanjmakarna på Alllianssidan. Räkna därför med att de, så mycket som möjligt, kommer att försöka göra valet till en fråga om statsmannamässighet och om personliga egenskaper. Skötsamme och seriöse Fredrik kommer att ställas mot slarvige och opålitlige Mona.

Men det finns dock en stor risk med denna sparsamhetsretorik, i synnerhet när det gäller den ekonomiska politiken. Alliansen riskerar att bli fånge i sina egna ordval och i sin egen retorik. Man riskerar att upphöja inte bara sparsamheten utan också passiviteten till norm. Detta i en tid som kanske mer än någonsin tidigare kräver aktiva, tillräckliga och träffsäkra insatser, som så snart som möjligt kan börja att dra oss upp ur lågkonjunkturen.

Sparsamhetsretoriken riskerar exempelvis att leda till att kommuner och landsting inte i tid och i tillräcklig omfattning får de resurser de behöver för att de ska kunna undvika att säga upp personal. Sparsamhetsretoriken riskerar också att leda till att barnfamiljer och studenter inte får det tillräckliga stöd som gör att de vågar konsumera, åtminstone det allra nödvändigaste. 

Detta kan i förlängningen leda till att en allmän “konsumtionsrädsla” sprider sig i hela samhället, vilket gör att sparandet ökar men konsumtionen minskar. Vi ser redan tydliga tecken på detta. Vi dras då obevekligt in i en negativ ekonomisk spiral. Konsumtionsrädslan riskerar att göra lågkonjunkturen självgående och därmed allt mer svårstoppad.

Priset för detta är högt. Det handlar om allt för många förlorade jobb och stora långsiktiga sociala kostnader. “Utanförskapet” fördjupas och biter sig fast för lång tid framåt. Sparsamheten “biter sig själv i svansen” och blir på sikt destruktiv för hela samhällsekonomin.

Vill regeringen spara på de framtida resurserna krävs därför kraftfulla stimulansinsatser nu. Då är fler skattesänkningar inte en särskilt effektiv väg att gå, “läckaget” är allt för stort. Ett stimulanspaket riktat till kommunerna är däremot akut. Att vänta med krisinsatserna till valrörelsen är förödande för samhällsekonomin.

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2, Newsmill,