Debatten om ungdomsarbetslösheten fortsätter

Etiketter: anställningsskydd, LAS, Per Skedinger, svenskt näringsliv, tidsbegränsad anställning, ungdomsarbetslöshet, visstidsarbete

I dagens SvD ges Per Skedinger från Institutet för Näringslivsforskning en slutreplik i vår debatt om anställningsskyddets betydelse för den höga svenska ungdomsarbetslösheten.

Som jag skrev i min bloggkommentar till Skedingers förra artikel var anledningen till att vi inte tog med hans femton år gamla forskning i rapporten att det i en kort rapport var nödvändigt att göra en avgränsning. Vi koncentrerade oss därför på studier från de senaste tio åren, vilka speglar det aktuella forskningsläget. Syftet var inte att undanhålla läsarna forskningsresultat.

Bloggar och debattsidor är egentligen fel forum för en så komplex fråga som forskningsläget vad gäller anställningsskyddets påverkan på ungdomsarbetslösheten. Det jag kan göra är att uppmana de intresserade att själva läsa de relevanta avsnitten i såväl TCO:s rapport om anställningsskyddets betydelse för ungdomsarbetslösheten som Skedingers bok i ämnet. En sak som vi uppenbart är överens om är de många fallgropar som studier av sambandet mellan arbetsrätt och anställningsskydd innehåller.

Som arbetsrättsjurist med specialisering på komparativ rätt vill jag särskilt peka på det svajiga i de index över anställningsskyddet som ligger till grund för majoriteten av studierna. OECD publicerade så sent som förra året en ny version av sitt index, där de försökt ta hänsyn till en del av de invändningar som rests mot tidigare index. En konsekvens av de nya beräkningarna är att Sverige nu rankas som det tionde mest liberala av de 30 undersökta länderna. Med OECD:s sätt att räkna är Sverige inte ett land med en strikt arbetsrätt.

Oavsett om man anser att forskningen visat att det finns ett samband mellan anställningsskydd och ungdomsarbetslöshet i Sverige eller inte, gäller det att inte glömma bort huvudfrågan. Tillhör anställningsskyddet de viktigaste förklaringarna till den höga svenska ungdomsarbetslösheten? Eller finns det andra områden som är viktigare och därför bör hamna i fokus för insatser mot ungdomsarbetslösheten?

Skedingers studie från 1995 visade på ett visst samband mellan arbetslösheten bland 16-19-åringar och ett strikt anställningsskydd. För 20-24-åringarna fanns inget sådant samband. Mot det ska ställas de tydliga forskningsresultat som finns vad gäller utbildningens betydelse för unga människors möjligheter på arbetsmarknaden (även efter fyllda 20 år). Rapporten Ungdomsarbetslösheten och folkhögskolorna skriven av Jonas Olofsson innehåller en redogörelse för forskningen på detta område.

Fler blir “bidragsföretagare” i den flexibla kapitalismen?

Etiketter: anställningsskydd, arbetslinje, arbetslöshet, otrygghet, sjukfrånvaro, sjukskrivna

För den amerikanske sociologen Richard Sennett är ”flexibilitet” ledordet för den nya ekonomin. Vi ser idag allt oftare en ökad flexibilitet vad gäller anställningsförhållanden. Det handlar om minskad anställningstrygghet, flexiblare arbetstider och arbetsuppgifter etc.

När man inte har någon anställningstrygghet vet man inte vad morgondagen har att ge. Det är dagens prestationer som räknas, inte gårdagens erfarenheter och resultat, skriver Sennett.

Samhället genomsyras samtidigt allt mer av en politisk retorik och nya regelförändringar som inskärper ökat individuellt egenansvar för sjukdom och arbetslöshet.

Under 2009, när arbetslösheten började öka i Sverige, hördes tongångar som enkelt kan förknippas med den utveckling Sennettt pekar på. Från bägge sidor om blockgränsen (både från Östros och Littorin) kommer då förslag om att reglerna för ”starta-eget-bidraget” bör ändras för att möta den växande arbetslösheten, framför allt ungdomsarbetslösheten.

De ledande politikerna tycks anse att arbete via löneanställning inte längre ensam kan råda bot på krisen, i synnerhet inte för ungdomar. Lösningen blir att individen själv i högre utsträckning förväntas generera ett arbete via bidragsföretagande (starta-eget-bidrag).

Arbete transformeras alltså allt mer från en kollektiv företeelse till en individuell sådan. Arbete via löneanställning har fram tills nu varit centraliserat till några få arbetsgivare, medan arbetet utifrån Östros och Littorins nya vision i högre grad “decentraliseras” till individen själv. Det är nog i ljuset av detta perspektiv vi skall förstå den blocköverskridande småföretagarretoriken, där entreprenören upphöjs till ”vår tids hjälte“.

Detta är dock en retorik som har ett pris. För enskilda individer kan detta pris dessutom bli mycket högt. Sociologen Christer Johansson visar i sin avhandling “Den ofrivilligt frivillige företagaren” på riskerna för s.k. överlevnadsföretagare (d.v.s. de som fått “starta-eget-bidrag” för att undvika arbetslöshet). Denna typ av bidragsföretagare jämställer ofta företagarens jobb med en anställning, fast med ett tungt administrativt ansvar för den egna arbetssituationen.

En del har som bidragsföretagare blivit mer utsatta och skyddslösa än de trodde att de skulle bli. Bidragsföretagandet kan i värsta fall sluta med långtidssjukdom, psykisk och fysisk utbrändhet och i vissa fall livslång skuldsättning om företaget kraschar. En bister verklighet som Johanssons avhandling synliggör. För Richard Sennett skulle dessa fenomen, liksom vissa avarter inom bemanningsbranschen, kunna ses som ett tidens tecken.

”Bidragstagare” blir ”bidragsföretagare” och individen får därmed själv bära en allt större del av riskerna för sin framtida ohälsa och arbetslöshet. Allt fler av dem hänvisas till den flexibla kapitalismens skuggsida, där det idag råder såväl mediaskugga som brist på generell trygghet. Det selektiva och behovsprövade socialbidraget eller familj och vänner får för dem istället träda in som ställföreträdande välfärdsstat.

Vi riskerar alltså, i den ekonomiska krisens kölvatten, att få en växande grupp ”fallna hjältar” som avknoppats från den generella välfärdsstatens ansvarsområde. Detta är en framväxande social verklighet som vi, inte minst inom fackföreningarna, tydligare måste synliggöra och hantera.

Jobbkrisen bottnar men arbetslösheten tudelas, enligt Arbetsförmedlingen

Etiketter: a-kassan, anställningsskydd, arbetslinjen, arbetslöshetsförsäkring, differentierad avgift, LAS, superarbetskraft, ungas arbetsmarknad

Den emotsedda prognosen från Arbetsförmedlingen om utvecklingen av sysselsättning och arbetslöshet de närmaste åren presenterades idag. Den visar att jobbkrisen bottnar nästa år. Sysselsättningstappet avtar och arbetslösheten når sin kulmen. Det är positivt. Dock måste man ha i minnet att botten blir mycket djup. Arbetslösheten når en nivå på 9,4 procent av de som är i arbetskraften.

Dags alltså att börja planera för efter-KRISpolitiken. I det perspektivet är signalerna från Arbetsförmedlingen illavarslande. I dagens prognos pekar man på att grupper med svag förankring på arbetsmarknaden får stora problem. Unga utan god skolunderbyggnad, immigranter från utomeuropeiska länder, äldre, funktionshindrade samt säkerligen också många av de som snart utförsäkras från sjukförsäkringen hamnar längst bak i jobbkön när tåget börjar rulla. Detta stöds av empiriska data i den analys av läget på arbetsmarknaden som Arbetsförmedlingen presenterade förra veckan. Skillnader i jobbchanser mellan de med långa respektive korta arbetslöshetstider ökar till förmån för de senare. Den så kallade matchningsindikatorn, vilken visar hur väl profilen hos arbetslösa passar ihop med arbetsgivarnas önskemål, går i botten. Vidare redovisar Arbetsförmedlingen att 40 procent av de inskrivna inte har anvisats ett enda jobb efter ett års arbetslöshet eftersom arbetsgivarna med all sannolikhet inte är intresserade av dessa människor. Att utvecklingen går i denna riktning stöds av TCO:s egna analyser av arbetsgivarnas inställning till personer som varit arbetslösa, sjukskrivna eller frånvarande av andra anledningar.

Risken är överhängande att dessa människor slås ut mer eller mindre permanent från arbetsmarknaden. Så skedde efter krisen på 1990-talet och spåren från den förskräcker. Alla politiska partier samt fack och arbetsgivarorganisationer är i princip överens om att vi måste återgå till en låg nivå på den strukturella arbetslösheten, eller persistensen som det numera kallas med ett politiskt språkbruk. Det innebär att arbetslösheten i nästa högkonjunktur inte får vara högre än den som rådde i den senaste högkonjunkturen, det vill säga perioden 2005 till 2008.

Den stora frågan är vilka åtgärder som krävs för att detta skall uppnås. I själva verket är detta den avgörande politiska frågan eftersom den utgör vattendelare mellan den traditionellt svenska modellen och den mer nyliberala anglosaxiska modellen. Min bild är att regeringen vill bringa ned strukturarbetslösheten genom att åstadkomma sänkta löner för den grupp som står sist i jobbkön. Det skall ske genom systemet med differentierade a-kasseavgifter, en försämrad anställningstrygghet, pressade ungdomslöner samt en fortsatt ensidigt utbudsinriktad arbetsmarknadspolitik. Den bakomliggande föreställningen är tydlig; människorna det gäller är så lågproduktiva att de aldrig kommer att kunna åstadkomma en arbetsinsats, ett förädlingsvärde, som motsvarar en högre lön.

Mot den politiken ställer jag, och faktiskt också Arbetsförmedlingen, en utbildnings- och kompetenssatsning från statsmakternas sida. Vår svenska modell bygger på att att enkla jobb (med lågt förädlingsvärde och därför låg lön) efterhand fasas ut till förmån för nya välbetalda jobb i expanderande moderna branscher. Denna modell för omvandling och omstrukturering är fack och arbetsgivare överens om och den har varit framgångsrik under flera decennier. Att lyfta de kompetenssvaga grupperna bör därför vara ett intresse för båda parter på arbetsmarknaden, uti det fall man värdesätter den svenska modellen. I sammanhanget kan sägas att det förslag till individuellt kompetenssparande som fanns klart år 2000 borde varit i kraft idag. Då hade vårt land varit i ett annat läge idag.

Westerberg har fel om LAS

Etiketter: anställningsskydd, DN, huvudavtalsförhandlingarna, LAS, Nederländerna, rikard westerberg, ungdom, ungdomsarbetslöshet

Rikard Westerberg fortsätter i dagens DN sin kamp mot värderkvarnarna (dvs mot LAS). Westerberg menar att kompetens och inte anställningstid bör vara utsorteringsprincip vid uppsägningar och antyder att så inte är fallet. Men Westerberg har fel! Kompetensregeln gäller i LAS redan idag. Har man inte kompetens för de jobb som blir kvar vid en nedskärning så ryker man, oavsett anställningstid. Men Westerberg menar kanske att principen om anställningstid helt bör ersättas av en princip om kompetens i turordningsreglerna. Detta har diskuterats. Men då har det visat sig att arbetsgivarna är benhårda på att det är de - arbetsgivarna - som skall avgöra vilken kompetens som medarbetarna har och vilken kompetens som behövs på arbetsplatsen. Det blir i praktiken arbetsgivaren som godtyckligt får bestämma vem som skall få sparken och vem som skall få ha kvar jobbet. Jag har sagt det förr och säger det igen; om någon kommer på en bättre princip som skall gälla vid uppsägningar än anställningstid så gärna för mig. Men den ordning som vi har idag måste ersättas av någon annan ordning som skyddar mot godtycke, annars blir det ren arbetsgivarmakt. Det tål vi inte.

M hela folkets parti?.men inte utan LAS

Etiketter: alliansen, anders borg, anställningsskydd, facket, företagare, högerblocket, LAS, littorin, moderaterna, nyliberalism, omställningsavtal, regeringen, reinfeldt, rörlighet, sven-otto littorin, svensk modell, ungdomsarbetslöshet, ungdomslönerna

Av media att döma vill nu moderaterna bli hela folkets parti och inte en sammanslutning för företagare och dom där som sprutar champagne i Visby på somrarna. Det kan dom säkert lyckas med. Fast inte utan LAS, vilket partiledningen har fattat. Men det har inte Företagarna, som mörkar att turordningsreglerna i LAS går att förhandla bort och dessutom tillåter att småföretag undantar två anställda. Det har heller inte MUF-ordföranden Niklas Wykman. Han uppvisar en alltmer bisarr likgiltighet inför vad som blir resultatet av att spela ut unga mot gamla.

Den moderata partiledningen känner innehållet i LAS, dvs att den går att förhandla bort. Den vet också att LAS medverkar till att omställning och omstrukturering fungerar smidigt i vårt land. Vi får se om den moderata partiledningen nu också insett att man inte kan runda vår grundläggande fackliga värdering. Turordningsreglerna skyddar människor mot arbetsgivarens godtycke vid uppsägning. Utan principer för uppsägning, till exempel “först-in-sist-ut”, så står arbetstagarna utelämnade till arbetsgivarens godtycke. Arbetsgivaren kommer att kunna säga upp vem han vill efter eget gottfinnande. Att vi inte kan ha det så, tycker en överväldigande majoritet av vårt folk. Det är inte ens en rättvisefråga, utan en fråga om anständighet, en “hygienfaktor” som någon uttryckte det.

Sakförhållanden och rationalitet i all ära, men utan värderingar som bottnar i att Sverige skall vara ett anständigt land att leva i så blir inget parti hela folkets parti.

Jag stör mig på Ella Bohlin

Etiketter: anställningsskydd, arbetsrätt, arbetstidsdirektiv, arbetstidsreglering, Ella Bohlin, EU-val, LAS, marknad

Jag har gjort det en tid, men tänkt att jag inte skall dissa nån i onödan. Men gårdagens EU-debatt fick bägaren att rinna över. Ella Bohlin säger att EU inte lägga sig i folks arbetstider och bestämma att man skall jobba 38 timmar. För det första har EU bestämt att arbetstiden får vara max 48 timmar i veckan, inte 38 som Bohlin påstår. Dessutom godkänner EU att den genomsnittberäknas vilket gör det lagligt för arbetsgivaren att lägga ut en veckoarbetstid 78 timmar. För det andra har EU hittills varit mest marknadsintegration. Det är självklart att när arbetsmarknader olika länder integreras så måste det till några gemensamma minimiregler, i detta fall avseende veckoarbetstid. Annars blir EU bara marknad och kommer att sakna en social dimension.

I en DN-intervju härförleden noterar jag att Ella Bohlin inte längre anser att LAS skall avskaffas eller att vi skall ha lagstiftade minimilöner i Sverige. Det tyckte hon som ordförande i KDU. Även om jag delar hennes nya uppfattning, undrar jag vad som i sak har ändrats på arbetsmarknaden, för att Bohlin skall komma till denna nya ståndpunkt? Svaret är inget, bara att hon blivit kandidat till EU-parlamentet och måste sansa sig. En sådan kovändning i en viktig fråga skapar inte tillit och respekt hos mig. Det gör heller inte hennes ståndpunkt i den gamla frågan om tro och vetande. I samma DN-intervju säger Bohlin, med bakgrund hos LIvets Ord, att “Skapelseberättelsen(..) hör hemma i religionsundervisning. På naturvetenskapen håller vi oss till det som är forskning och vetenskap”. Hallå Ella, all kunskap som förmedlas i skolor skall stå på vetenskaplig grund, så även religionsundervisningen.

Jag kommer inte att kryssa Ella Bohlin i morgondagens EU-val och uppmanar heller ingen att göra det.

Centern är inte nöjd med a-kassan

Etiketter: a-kassa, anställningsskydd, arbetslinjen, arbetslöshetsförsäkring, centerpartiet, företagare, LAS, Maud Olofsson, svensk modell

Centern har lanserat ett program för en modern svensk modell. Det är ett föredömligt kort program, vars  tre punkter på olika sätt måste betraktas som uppseendeväckade. Centern vill höja a-kassan under de tre första månaderna av arbetslöshet, för att sedan trappa av i rask takt. Eftersom ersättningsnivån redan i dagens a-kassa trappas av, så utgår jag från att det är takbeloppet i a-kassan som Centern vill höja. Det innebär att man lyssnat på den massiva kritik mot dagens a-kassa som inte minst TCO framfört. Därmed är Centern på direkt kollisionskurs med regeringen, som så sent som den 16 mars klargjorde att det inte blir fråga om några förbättringar i a-kassan. Menar Centern allvar så bör man stå på sig i denna fråga.

Vidare vill man införa ett individuellt kompetenssparande för att underlätta omställning på arbetsmarknaden. System för finansiering av kompetensutveckling är kloka idéer som borde ha varit genomfört för länge sedan.

Slutligen vill Centern öka flexibiliteten på arbetsmarknaden genom att försvaga anställningstryggheten. Man föreslår t ex att rätten att undanta två personer från turordningsreglerna vid uppsägning skall utsträckas till att gälla alla företag utan hänsyn till storlek. Jag har fått intrycket att Centern framförallt vill värna småföretagen (som redan har denna rätt). Varför skall stora företag med mycket pengar också få denna rätt, när det i huvudsak inte är ett problem? Förhandlar man fram en avtalsturlista med facket så brukar saken lösa sig till allas belåtenhet. Centern vill också mildra kraven när det gäller uppsägning på saklig grund. Vad är alternativet? Uppsägning på osaklig grund? Man undrar..?

Se upp så att inte oturen är framme!

Etiketter: anställningsskydd, arbetsrätt, regeringen, sjukförsäkring

Det blir inte bara allt mer uppenbart att försämringarna av a-kassereglerna är orimliga. Också inom sjukförsäkringen börjar konsekvenserna av den senaste tidens regelförändringar bli synliga.

I dag vittnar exempelvis en av de medborgare som drabbats av regeringens nya sjukskrivningsregler i Dagens Nyheter. Av artikeln framgår att de konsekvenser som sjukskrivningsreglerna ställer till med är både omänskliga och orimliga.

Inte blir det bättre av lyssna till hur en del arbetsgivare tänker. I senaste numret av tidningen Chef är rubriken till en kort artikel: Snart okej att sparka sjuka?.

Artikeln fortsätter: “Att säga upp någon på grund av sjukdom har hittills varit näst intill omöjligt. Men det kan bli ändring på det. De nya sjukförsäkringsreglerna från 1 juli 2008 gör det lättare för Försäkringskassan att utförsäkra långtidssjuka. De måste då gå tillbaka till sina jobb, men om de inte kan jobba riskerar de att bli utan lön och uppsagda. ´Jag är inte så säker på om rättsläget är fullt så klart längre´, säger Mikael Koch, arbetsdomstolens ordförande till Lag&Avatal.”

Vad säger detta om de signaler som politikerna sänt ut rörande arbetsgivarnas arbetsmiljöansvar? Vad säger detta om anställningstryggheten idag?

Vi lever onekligen numera i en tid där det blir allt viktigare att se till att man inte har oturen att drabbas av arbetslöshet eller sjukdom…

Raka av dig skägget - om du vill ha jobb på McDonald´s!

Etiketter: anställningsskydd, diskriminering, hundar, integritet, LAS, skägg

I en av våra fackliga tidsskrifter rapporterades igår om att McDonald´s avskedat en av sina vaktmästare för att han vägrat raka av sig sitt skägg. Mannen har nu anmält McDonald´s för etnisk diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen.

Ärendet väcker naturligtivis en hel del frågor om hur långt en arbetsgivare får gå, när det gäller vilka krav man har rätt att ställa på de anställda. Att det finns ett tydligt och robust anställningsskydd framstår som allt viktigare. Åtminstone om man vill motverka en godtycklig och fördomsfull behandling av sina medmänniskor.

Som helskäggig sedan drygt ett decennium tillbaka (dock ej av religiösa skäl) känns det idag onekligen allt mindre intressant att sitta på McDonald´s och trycka i sig en hamburgare. Varför riskera att bidra till trångsyntheten, när man istället enkelt kan välja bort den?

Jag undrar om det är samma skäl som vägleder vår hund (Nelson), som konsekvent vägrar att äta McDonald´s strips? Eller är sanningen i det fallet snarare att vi har en mer kulinariskt kvalitetsmedveten familjemedlem?