Lagstiftade lönetak för unga akademiker fel väg - och skrämmande okunnigt

Etiketter: akademiker, Annie Johansson, anställningsskydd, centerpartiet, föreningsfrihet, löner, Maud Olofsson, studenter, tidsbegränsad anställning, unga akademiker, ungdom

I en rapport, Ge ungas dröm en chans, som presenterades idag lade Centerpartiet fram två förslag som rör unga akademiker. Förslaget har uppmärksammats bland annat i P3 Nyheter.

Det ena förslaget går ut på att i LAS införa en ny anställningsform - ”Studentmedarbetare” - där studenter under studietiden för att få erfarenhet av den bransch de ska jobba i ”arbetar för en lägre lön men i övrigt samma villkor som andra medarbetare på arbetsplatsen”. Det andra förslaget - Nyexjobb - går ut på att nyutexade akademiker ska ha ”möjlighet till lägre ingångslön under det första året”.

Att studenter under studietiden har extrajobb eller sommarjobb som ligger i linje med deras utbildning är bra, och något som såväl lärosäten som arbetsgivare och fack har anledning att uppmuntra. Att införa en ny anställningsform är dock fullständigt onödigt. Extrajobb och sommarjobb ryms mer än väl inom dagens regler för tidsbegränsade anställningar. På samma sätt börjar de flesta nyutexaminerade akademiker sin bana med en tidsbegränsad anställning eller en provanställning. I detta avseende sparkar Centerpartiet in en öppna dörrar.

Vad gäller de delar av de två förslagen som gäller lönenivåerna är dock Centerpartiets förslag ett radikalt avsteg från den viktiga princip på svensk arbetsmarknad som säger att löner ska sättas i avtal mellan arbetsmarknadens parter. C-rapporten innehåller inga utkast till lagtexter eller andra konkretiseringar, men i praktiken finns det två sätt på vilka man på politiskt väg skulle kunna uppnå det som Maud Olofsson och Annie Johansson föreslår - lägre löner för extra- och sommarjobbande studenter samt nyutexaminerade akademiker.

Det ena är att lagstifta om ett lönetak. Detta i ett land som, på goda grunder, inte ens har lagstiftade minimilöner. Den “Lag om maximilön för unga akademiker” som skulle bli konsekvensen av förslaget skulle, om vi ska ta förslaget på allvar, innehålla en regel som säger att ingen högskolestudent som arbetar extra inom sitt område ska erhälla en lön som är högre än X procent av den lön som normalt betalas för motsvarande arbete” samt en motsvarande regel för nyutexaminerade.

Förutom ett avsteg från den på svenska arbetsmarknad grundläggande principen att det är parterna och inte politikerna som sköter lönebildningen skulle Centerpartiets förslag även strida mot den fria förhandlingsrätten. Den fackliga förhandlings- och föreningsrätten är inte vad som helst, utan en del av Sverige internationella åtaganden vad gäller mänskliga rättigheter. ILO:s Föreningsrättkommitté skulle sannolikt inte se med blida ögon på en sådan lagstiftning och Europadomstolens senaste praxis på föreningsrättsområdet tyder på att den nog inte heller skulle vara helt förtjust.

Det andra sättet vore en lagregel som sa att kollektivavtalens lönebestämmelser inte gäller för “studentmedarbetare” och nyexaminerade. Även det skulle vara ett allvarligt ingrepp i den svenska kollektivavtalsmodellen, ett avsteg från principen att parterna och inte politikern bestämmer lönerna och en föreningsrättskränkning.

Att ett parti som i förra valet var Sveriges tredje största uppvisar en sådan okunskap om förhållandena på den svenska arbetsmarknaden och för unga akademiker är allvarligt.

I nästan hälften av kommunerna leder de nya sjukreglerna till uppsägningar

Etiketter: anställningsskydd, kommunerna, sjukförsäkring, skl, SKTF, social trygghet, socialbidrag

Nästan varannan personalchef i kommuner och landsting säger att de nya reglerna i sjukförsäkringen (rehabiliteringskedjan) har lett till ett ökat antal uppsägningar. Det framgår av fackförbundets SKTFs senaste Personalchefsbarometer.

Eva Nordmark, SKTFs ordförande, kommentar siffrorna så här: “Det är en varningsklocka att nästan varannan kommun och landsting säger upp sjukskrivna. Slimmade organisationer medger inte plats för den som har begränsad arbetskapacitet. Stora kommuner och landsting borde kunna hitta omplaceringsmöjligheter till alla anställda. Därför är jag förvånad och oroad över siffrorna.”

Det är lätt att hålla med Eva Nordmark. SKTF:s ordförande är dock långt ifrån ensam om sin oro när det gäller hur sjuka drabbas av reglerna i dagens sjukförsäkring. I TCO:s rapportserie Jakten på Superarbetskraften blir bilden tydlig. Såväl de privata som offentliga arbetsgivarna har blivit hådare i sin utsortering av arbetskraften. Personer som varit frånvarande från arbetsmarkanden på grund av att de drabbats av ohälsa eller varit långtidsarbetslösa selekteras allt oftare bort. Arbetsgivarna jagar istället i ökad utsträckning efter en superarbetskraft som knappast finns.

Den senaste tiden har också arbetsgivarna på den kommunala sidan pekat på de orimliga konsekvenser som de nya sjukreglerna ställer till med. Tidigare i år presenterade Sveriges kommuner och landsting (SKL) en undersökning där drygt hälften (52 procent) av kommunerna uppgav att personer som drabbats av de nya sjukreglerna nu tvingas ansöka om socialbidrag (ekonomiskt bistånd) för att klara sig.

Per-Arne Andersson, avdelningschef på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), var mycket tydlig i sin kommentar till SKL-undersökningen: “Det är inte acceptabelt att kommunerna får nya kostnader på grund av förändringar av de statliga trygghetssystemen. Vi uppmanar staten, inte minst för den enskildes skull, att förhindra en sådan utveckling.”

Den verklighet som SKTF:s och SKL:s undersökningar synliggör stämmer väl överens med de farhågor som många remissinstanser uttryckte långt innan regeringen sjösatte den s.k. rehabiliteringskedjan 1 juli 2008. Det är naturligtvis inte värdigt en välfärdsstat av vårt sort att den som drabbats av ohälsa sägs upp och i vissa fall tvingas ansöka om socialbidrag för att klara sig.

Vad både anställda och arbetsgivare på den kommunala sidan nu, på olika sätt och utifrån olika perspektiv, pekar på understryker bara ytterligare behovet av att de orimliga och rättsosäkra tidsgränserna i sjukförsäkringen så snart som möjligt bör ses över och ändras. De som hittills utförsäkrats från sjukförsäkringen, på grund av det orimliga regelverket, måste naturligtvis omförsäkras så att de inte tvingas söka socialbidrag för att klara sig. 

Dessa åtgärder brådskar och kan inte vänta på att den nyligen aviserade parlamentariska socialförsäkringsutredningen ska bli klar någon gång under år 2013. Det är således hög tid för regeringen att visa såväl förmåga till självkritik som handlingskraft.

EU-kommissionen ger TCO rätt om LAS - tidsbegränsat anställda måste skyddas

Etiketter: anställningsskydd, EU-kommissionen, LAS, tco, tidsbegränsad anställning

I den allmänna debatten framstår det ofta som att Lagen om anställningsskydd (LAS) inte har genomgått några förändringar de senaste decennierna. Det är inte sant. Reglerna om tidsbegränsade anställningar har gradvis förändrats och luckrats upp. 2007 genomfördes en välbehövlig förenkling av reglerna och den vilda flora av former för tidsbegränsade anställningar som växt fram under 1990- och 2000-talen ansades kraftigt och en ny form, allmän visstidsanställning, infördes. Det nya med allmän visstidanställning var att arbetsgivaren till skillnad mot tidigare former inte behöver motivera varför anställningen ska vara tidsbegränsad istället för en tillsvidareanställning.

Problemet med förändringarna var att de samtidigt gjorde det möjligt för arbetsgivare att genom att växla mellan olika former av tidsbegränsade anställningar - t ex allmän visstidsanställning och vikariat - undvika den skyldighet de annars hade haft att ge den anställde en tillsvidareanställning.

Från TCO hävdade vi redan innan förändringarna beslutade att dessa stred mot EU:s direktiv om visstidsarbete. När den nya lagstiftningen trätt i kraft anmälde TCO beslutet till EU-kommissionen. Anmälan registrerades och Kommissionen inledde en skriftväxling med den svenska regeringen för att få reda på mer om den svenska regleringen. På grund av den svenska offentlighetsprincipen har vi haft möjlighet att följa skriftväxlingen och göra egna inlagor när vi tyckt att regeringens beskrivning av svensk rätt inte riktigt stämt med verkligheten. Min kollega Ingemar Hamskär har gjort en sammanställning över hela förloppet.

Häromdagen kom så Kommissionens beslut i form av en formell underrättelse till den svenska regeringen. Kommissionens slutsats gav med all önskvärd tydlighet TCO rätt:

“Europeiska kommissionen anser att i) avsaknaden av en tydlig övre tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningar rörande allmän visstidsanställning och vikariat, och ii) den fullständiga avsaknaden av åtgärder för att förhindra missbruk av visstidsanställningar för säsongsarbete och för arbetstagare som har fyllt 67 år, innebär att kravet att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar [i EU:s direktiv om visstidsarbete] inte har uppfyllts.”

Den svenska regeringen har nu två månader på sig att svara Kommissionen hur de tänker ändra reglerna. Om de inte gör det, eller om svaret inte är tillfredställande kan EU-kommissionen gå vidare och i slutändan väcka en fördragsbrottstalan i EU-domstolen.

Men så långt ska det inte behöva gå. Lösningen är nämligen mycket enkel: Inför en gemensam tidsgräns för alla former av tidsbegränsade anställningar. TCO:s förslag är att alla som arbetat på en eller flera tidsbegränsade anställningar mer än tre år hos samma arbetsgivare under en femårsperiod ska ha rätt till en tillsvidareanställning. Tid i olika former av tidsbegränsade anställningar ska läggas samman, så att arbetsgivare inte kan komma undan genom att växla mellan t ex vikariat och allmän visstidsanställning. En enkel och tydlig regel för att förhindra missbruk.

Debatten om ungdomsarbetslösheten fortsätter

Etiketter: anställningsskydd, LAS, Per Skedinger, svenskt näringsliv, tidsbegränsad anställning, ungdomsarbetslöshet, visstidsarbete

I dagens SvD ges Per Skedinger från Institutet för Näringslivsforskning en slutreplik i vår debatt om anställningsskyddets betydelse för den höga svenska ungdomsarbetslösheten.

Som jag skrev i min bloggkommentar till Skedingers förra artikel var anledningen till att vi inte tog med hans femton år gamla forskning i rapporten att det i en kort rapport var nödvändigt att göra en avgränsning. Vi koncentrerade oss därför på studier från de senaste tio åren, vilka speglar det aktuella forskningsläget. Syftet var inte att undanhålla läsarna forskningsresultat.

Bloggar och debattsidor är egentligen fel forum för en så komplex fråga som forskningsläget vad gäller anställningsskyddets påverkan på ungdomsarbetslösheten. Det jag kan göra är att uppmana de intresserade att själva läsa de relevanta avsnitten i såväl TCO:s rapport om anställningsskyddets betydelse för ungdomsarbetslösheten som Skedingers bok i ämnet. En sak som vi uppenbart är överens om är de många fallgropar som studier av sambandet mellan arbetsrätt och anställningsskydd innehåller.

Som arbetsrättsjurist med specialisering på komparativ rätt vill jag särskilt peka på det svajiga i de index över anställningsskyddet som ligger till grund för majoriteten av studierna. OECD publicerade så sent som förra året en ny version av sitt index, där de försökt ta hänsyn till en del av de invändningar som rests mot tidigare index. En konsekvens av de nya beräkningarna är att Sverige nu rankas som det tionde mest liberala av de 30 undersökta länderna. Med OECD:s sätt att räkna är Sverige inte ett land med en strikt arbetsrätt.

Oavsett om man anser att forskningen visat att det finns ett samband mellan anställningsskydd och ungdomsarbetslöshet i Sverige eller inte, gäller det att inte glömma bort huvudfrågan. Tillhör anställningsskyddet de viktigaste förklaringarna till den höga svenska ungdomsarbetslösheten? Eller finns det andra områden som är viktigare och därför bör hamna i fokus för insatser mot ungdomsarbetslösheten?

Skedingers studie från 1995 visade på ett visst samband mellan arbetslösheten bland 16-19-åringar och ett strikt anställningsskydd. För 20-24-åringarna fanns inget sådant samband. Mot det ska ställas de tydliga forskningsresultat som finns vad gäller utbildningens betydelse för unga människors möjligheter på arbetsmarknaden (även efter fyllda 20 år). Rapporten Ungdomsarbetslösheten och folkhögskolorna skriven av Jonas Olofsson innehåller en redogörelse för forskningen på detta område.

Fler blir “bidragsföretagare” i den flexibla kapitalismen?

Etiketter: anställningsskydd, arbetslinje, arbetslöshet, otrygghet, sjukfrånvaro, sjukskrivna

För den amerikanske sociologen Richard Sennett är ”flexibilitet” ledordet för den nya ekonomin. Vi ser idag allt oftare en ökad flexibilitet vad gäller anställningsförhållanden. Det handlar om minskad anställningstrygghet, flexiblare arbetstider och arbetsuppgifter etc.

När man inte har någon anställningstrygghet vet man inte vad morgondagen har att ge. Det är dagens prestationer som räknas, inte gårdagens erfarenheter och resultat, skriver Sennett.

Samhället genomsyras samtidigt allt mer av en politisk retorik och nya regelförändringar som inskärper ökat individuellt egenansvar för sjukdom och arbetslöshet.

Under 2009, när arbetslösheten började öka i Sverige, hördes tongångar som enkelt kan förknippas med den utveckling Sennettt pekar på. Från bägge sidor om blockgränsen (både från Östros och Littorin) kommer då förslag om att reglerna för ”starta-eget-bidraget” bör ändras för att möta den växande arbetslösheten, framför allt ungdomsarbetslösheten.

De ledande politikerna tycks anse att arbete via löneanställning inte längre ensam kan råda bot på krisen, i synnerhet inte för ungdomar. Lösningen blir att individen själv i högre utsträckning förväntas generera ett arbete via bidragsföretagande (starta-eget-bidrag).

Arbete transformeras alltså allt mer från en kollektiv företeelse till en individuell sådan. Arbete via löneanställning har fram tills nu varit centraliserat till några få arbetsgivare, medan arbetet utifrån Östros och Littorins nya vision i högre grad “decentraliseras” till individen själv. Det är nog i ljuset av detta perspektiv vi skall förstå den blocköverskridande småföretagarretoriken, där entreprenören upphöjs till ”vår tids hjälte“.

Detta är dock en retorik som har ett pris. För enskilda individer kan detta pris dessutom bli mycket högt. Sociologen Christer Johansson visar i sin avhandling “Den ofrivilligt frivillige företagaren” på riskerna för s.k. överlevnadsföretagare (d.v.s. de som fått “starta-eget-bidrag” för att undvika arbetslöshet). Denna typ av bidragsföretagare jämställer ofta företagarens jobb med en anställning, fast med ett tungt administrativt ansvar för den egna arbetssituationen.

En del har som bidragsföretagare blivit mer utsatta och skyddslösa än de trodde att de skulle bli. Bidragsföretagandet kan i värsta fall sluta med långtidssjukdom, psykisk och fysisk utbrändhet och i vissa fall livslång skuldsättning om företaget kraschar. En bister verklighet som Johanssons avhandling synliggör. För Richard Sennett skulle dessa fenomen, liksom vissa avarter inom bemanningsbranschen, kunna ses som ett tidens tecken.

”Bidragstagare” blir ”bidragsföretagare” och individen får därmed själv bära en allt större del av riskerna för sin framtida ohälsa och arbetslöshet. Allt fler av dem hänvisas till den flexibla kapitalismens skuggsida, där det idag råder såväl mediaskugga som brist på generell trygghet. Det selektiva och behovsprövade socialbidraget eller familj och vänner får för dem istället träda in som ställföreträdande välfärdsstat.

Vi riskerar alltså, i den ekonomiska krisens kölvatten, att få en växande grupp ”fallna hjältar” som avknoppats från den generella välfärdsstatens ansvarsområde. Detta är en framväxande social verklighet som vi, inte minst inom fackföreningarna, tydligare måste synliggöra och hantera.

Jobbkrisen bottnar men arbetslösheten tudelas, enligt Arbetsförmedlingen

Etiketter: a-kassan, anställningsskydd, arbetslinjen, arbetslöshetsförsäkring, differentierad avgift, LAS, superarbetskraft, ungas arbetsmarknad

Den emotsedda prognosen från Arbetsförmedlingen om utvecklingen av sysselsättning och arbetslöshet de närmaste åren presenterades idag. Den visar att jobbkrisen bottnar nästa år. Sysselsättningstappet avtar och arbetslösheten når sin kulmen. Det är positivt. Dock måste man ha i minnet att botten blir mycket djup. Arbetslösheten når en nivå på 9,4 procent av de som är i arbetskraften.

Dags alltså att börja planera för efter-KRISpolitiken. I det perspektivet är signalerna från Arbetsförmedlingen illavarslande. I dagens prognos pekar man på att grupper med svag förankring på arbetsmarknaden får stora problem. Unga utan god skolunderbyggnad, immigranter från utomeuropeiska länder, äldre, funktionshindrade samt säkerligen också många av de som snart utförsäkras från sjukförsäkringen hamnar längst bak i jobbkön när tåget börjar rulla. Detta stöds av empiriska data i den analys av läget på arbetsmarknaden som Arbetsförmedlingen presenterade förra veckan. Skillnader i jobbchanser mellan de med långa respektive korta arbetslöshetstider ökar till förmån för de senare. Den så kallade matchningsindikatorn, vilken visar hur väl profilen hos arbetslösa passar ihop med arbetsgivarnas önskemål, går i botten. Vidare redovisar Arbetsförmedlingen att 40 procent av de inskrivna inte har anvisats ett enda jobb efter ett års arbetslöshet eftersom arbetsgivarna med all sannolikhet inte är intresserade av dessa människor. Att utvecklingen går i denna riktning stöds av TCO:s egna analyser av arbetsgivarnas inställning till personer som varit arbetslösa, sjukskrivna eller frånvarande av andra anledningar.

Risken är överhängande att dessa människor slås ut mer eller mindre permanent från arbetsmarknaden. Så skedde efter krisen på 1990-talet och spåren från den förskräcker. Alla politiska partier samt fack och arbetsgivarorganisationer är i princip överens om att vi måste återgå till en låg nivå på den strukturella arbetslösheten, eller persistensen som det numera kallas med ett politiskt språkbruk. Det innebär att arbetslösheten i nästa högkonjunktur inte får vara högre än den som rådde i den senaste högkonjunkturen, det vill säga perioden 2005 till 2008.

Den stora frågan är vilka åtgärder som krävs för att detta skall uppnås. I själva verket är detta den avgörande politiska frågan eftersom den utgör vattendelare mellan den traditionellt svenska modellen och den mer nyliberala anglosaxiska modellen. Min bild är att regeringen vill bringa ned strukturarbetslösheten genom att åstadkomma sänkta löner för den grupp som står sist i jobbkön. Det skall ske genom systemet med differentierade a-kasseavgifter, en försämrad anställningstrygghet, pressade ungdomslöner samt en fortsatt ensidigt utbudsinriktad arbetsmarknadspolitik. Den bakomliggande föreställningen är tydlig; människorna det gäller är så lågproduktiva att de aldrig kommer att kunna åstadkomma en arbetsinsats, ett förädlingsvärde, som motsvarar en högre lön.

Mot den politiken ställer jag, och faktiskt också Arbetsförmedlingen, en utbildnings- och kompetenssatsning från statsmakternas sida. Vår svenska modell bygger på att att enkla jobb (med lågt förädlingsvärde och därför låg lön) efterhand fasas ut till förmån för nya välbetalda jobb i expanderande moderna branscher. Denna modell för omvandling och omstrukturering är fack och arbetsgivare överens om och den har varit framgångsrik under flera decennier. Att lyfta de kompetenssvaga grupperna bör därför vara ett intresse för båda parter på arbetsmarknaden, uti det fall man värdesätter den svenska modellen. I sammanhanget kan sägas att det förslag till individuellt kompetenssparande som fanns klart år 2000 borde varit i kraft idag. Då hade vårt land varit i ett annat läge idag.

Westerberg har fel om LAS

Etiketter: anställningsskydd, DN, huvudavtalsförhandlingarna, LAS, Nederländerna, rikard westerberg, ungdom, ungdomsarbetslöshet

Rikard Westerberg fortsätter i dagens DN sin kamp mot värderkvarnarna (dvs mot LAS). Westerberg menar att kompetens och inte anställningstid bör vara utsorteringsprincip vid uppsägningar och antyder att så inte är fallet. Men Westerberg har fel! Kompetensregeln gäller i LAS redan idag. Har man inte kompetens för de jobb som blir kvar vid en nedskärning så ryker man, oavsett anställningstid. Men Westerberg menar kanske att principen om anställningstid helt bör ersättas av en princip om kompetens i turordningsreglerna. Detta har diskuterats. Men då har det visat sig att arbetsgivarna är benhårda på att det är de - arbetsgivarna - som skall avgöra vilken kompetens som medarbetarna har och vilken kompetens som behövs på arbetsplatsen. Det blir i praktiken arbetsgivaren som godtyckligt får bestämma vem som skall få sparken och vem som skall få ha kvar jobbet. Jag har sagt det förr och säger det igen; om någon kommer på en bättre princip som skall gälla vid uppsägningar än anställningstid så gärna för mig. Men den ordning som vi har idag måste ersättas av någon annan ordning som skyddar mot godtycke, annars blir det ren arbetsgivarmakt. Det tål vi inte.

M hela folkets parti?.men inte utan LAS

Etiketter: alliansen, anders borg, anställningsskydd, facket, företagare, högerblocket, LAS, littorin, moderaterna, nyliberalism, omställningsavtal, regeringen, reinfeldt, rörlighet, sven-otto littorin, svensk modell, ungdomsarbetslöshet, ungdomslönerna

Av media att döma vill nu moderaterna bli hela folkets parti och inte en sammanslutning för företagare och dom där som sprutar champagne i Visby på somrarna. Det kan dom säkert lyckas med. Fast inte utan LAS, vilket partiledningen har fattat. Men det har inte Företagarna, som mörkar att turordningsreglerna i LAS går att förhandla bort och dessutom tillåter att småföretag undantar två anställda. Det har heller inte MUF-ordföranden Niklas Wykman. Han uppvisar en alltmer bisarr likgiltighet inför vad som blir resultatet av att spela ut unga mot gamla.

Den moderata partiledningen känner innehållet i LAS, dvs att den går att förhandla bort. Den vet också att LAS medverkar till att omställning och omstrukturering fungerar smidigt i vårt land. Vi får se om den moderata partiledningen nu också insett att man inte kan runda vår grundläggande fackliga värdering. Turordningsreglerna skyddar människor mot arbetsgivarens godtycke vid uppsägning. Utan principer för uppsägning, till exempel “först-in-sist-ut”, så står arbetstagarna utelämnade till arbetsgivarens godtycke. Arbetsgivaren kommer att kunna säga upp vem han vill efter eget gottfinnande. Att vi inte kan ha det så, tycker en överväldigande majoritet av vårt folk. Det är inte ens en rättvisefråga, utan en fråga om anständighet, en “hygienfaktor” som någon uttryckte det.

Sakförhållanden och rationalitet i all ära, men utan värderingar som bottnar i att Sverige skall vara ett anständigt land att leva i så blir inget parti hela folkets parti.

Jag stör mig på Ella Bohlin

Etiketter: anställningsskydd, arbetsrätt, arbetstidsdirektiv, arbetstidsreglering, Ella Bohlin, EU-val, LAS, marknad

Jag har gjort det en tid, men tänkt att jag inte skall dissa nån i onödan. Men gårdagens EU-debatt fick bägaren att rinna över. Ella Bohlin säger att EU inte lägga sig i folks arbetstider och bestämma att man skall jobba 38 timmar. För det första har EU bestämt att arbetstiden får vara max 48 timmar i veckan, inte 38 som Bohlin påstår. Dessutom godkänner EU att den genomsnittberäknas vilket gör det lagligt för arbetsgivaren att lägga ut en veckoarbetstid 78 timmar. För det andra har EU hittills varit mest marknadsintegration. Det är självklart att när arbetsmarknader olika länder integreras så måste det till några gemensamma minimiregler, i detta fall avseende veckoarbetstid. Annars blir EU bara marknad och kommer att sakna en social dimension.

I en DN-intervju härförleden noterar jag att Ella Bohlin inte längre anser att LAS skall avskaffas eller att vi skall ha lagstiftade minimilöner i Sverige. Det tyckte hon som ordförande i KDU. Även om jag delar hennes nya uppfattning, undrar jag vad som i sak har ändrats på arbetsmarknaden, för att Bohlin skall komma till denna nya ståndpunkt? Svaret är inget, bara att hon blivit kandidat till EU-parlamentet och måste sansa sig. En sådan kovändning i en viktig fråga skapar inte tillit och respekt hos mig. Det gör heller inte hennes ståndpunkt i den gamla frågan om tro och vetande. I samma DN-intervju säger Bohlin, med bakgrund hos LIvets Ord, att “Skapelseberättelsen(..) hör hemma i religionsundervisning. På naturvetenskapen håller vi oss till det som är forskning och vetenskap”. Hallå Ella, all kunskap som förmedlas i skolor skall stå på vetenskaplig grund, så även religionsundervisningen.

Jag kommer inte att kryssa Ella Bohlin i morgondagens EU-val och uppmanar heller ingen att göra det.

Centern är inte nöjd med a-kassan

Etiketter: a-kassa, anställningsskydd, arbetslinjen, arbetslöshetsförsäkring, centerpartiet, företagare, LAS, Maud Olofsson, svensk modell

Centern har lanserat ett program för en modern svensk modell. Det är ett föredömligt kort program, vars  tre punkter på olika sätt måste betraktas som uppseendeväckade. Centern vill höja a-kassan under de tre första månaderna av arbetslöshet, för att sedan trappa av i rask takt. Eftersom ersättningsnivån redan i dagens a-kassa trappas av, så utgår jag från att det är takbeloppet i a-kassan som Centern vill höja. Det innebär att man lyssnat på den massiva kritik mot dagens a-kassa som inte minst TCO framfört. Därmed är Centern på direkt kollisionskurs med regeringen, som så sent som den 16 mars klargjorde att det inte blir fråga om några förbättringar i a-kassan. Menar Centern allvar så bör man stå på sig i denna fråga.

Vidare vill man införa ett individuellt kompetenssparande för att underlätta omställning på arbetsmarknaden. System för finansiering av kompetensutveckling är kloka idéer som borde ha varit genomfört för länge sedan.

Slutligen vill Centern öka flexibiliteten på arbetsmarknaden genom att försvaga anställningstryggheten. Man föreslår t ex att rätten att undanta två personer från turordningsreglerna vid uppsägning skall utsträckas till att gälla alla företag utan hänsyn till storlek. Jag har fått intrycket att Centern framförallt vill värna småföretagen (som redan har denna rätt). Varför skall stora företag med mycket pengar också få denna rätt, när det i huvudsak inte är ett problem? Förhandlar man fram en avtalsturlista med facket så brukar saken lösa sig till allas belåtenhet. Centern vill också mildra kraven när det gäller uppsägning på saklig grund. Vad är alternativet? Uppsägning på osaklig grund? Man undrar..?