Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, försäkringskassan, ohälsa, sjukskrivna, statistik
“Mer än hälften av de utförsäkrade som inte anmälde sig hos arbetsförmedlingen arbetar och försörjer sig själva. Kanske kan den nya sjukförsäkringen bli ett flöte i stället för ett sänke för regeringen. Och för de sjukskrivna.”
Så inleder DN:s Hanne Kjöller en ledarartikel (14 maj) om vad som hänt den grupp på ca 2000 personer som vid årsskiftet utförsäkrades från sjukförsäkringen, men som av olika skäl valt att inte delta i det arbetsmarknadspolitiska introduktionsprogram som regeringen sjösatte strax före årsskiftet. Kjöller konstaterar dessutom att det bara är ett par procent i gruppen som “varit hänvisade till socialbidrag för sin försörjning“.
Bakgrunden till de positiva tongångarna är det pressmeddelande som Försäkringskassan (FK) skickade ut med anledning av att man kartlagt vad som skett med denna grupp ca tre månander efter att de utförsäkrats (d.v.s. under perioden 8-26 mars i år).
Det var nog inte bara Hanne Kjöller som gladdes åt de positiva siffror som Försäkringskassan presenterade. Jag måste medge att också jag själv drog en suck av lättnad när jag hörde att så många i gruppen, trots mina och andras farhågor, tycktes ha klarat sig bra. Kjöllers och min reaktion är kanske inte heller är så märklig eftersom den ansvarige på Försäkringskassan, Magdalena Brasch, uttryckligen tolkade FK-siffrorna som en framgång för den nya sjukförsäkringspolitiken:
“Reformen har fungerat som avsett, de flesta vars dagar i sjukförsäkringen har tagit slut har övergått till insatser hos Arbetsförmedlingen. Det har funnits en naturlig oro för hur det gått för gruppen som inte skrev in sig hos Arbetsförmedlingen. Vi kan nu konstatera att huvuddelen i den här gruppen har både en sysselsättning och en inkomst. Det är också få som gått till försörjningsstöd”, säger Magdalena Brasch i pressmeddelandet.
Dessa positva tongångar gav mig lust och mod att ta del av hela FK-rapporten. Jag började naturligtivs med att titta lite närmare på socialbidragssiffrorna. Min inledande glädje över det positiva utfallet, som förespeglats i pressmeddelandet från FK, grumlades dock ganska snabbt när jag började granska de aktuella siffrorna närmare.
Det visade sig nämligen att en hel del av det som framställts som entydigt “positivt”, på goda statistiska och samhällsvetenskapliga grunder, både kunde diskuteras vidare och ifrågasättas:
1. När man granskar uppgifterna som rör socialbidragen (det ekonomiska biståndet) visar det sig lite oväntat att det mått som används inte gäller det totala antalet bidragstagare eller dem som mottagit socialbidrag, utan istället dem som haft socialbidrag som “huvudsaklig inkomst vid tillfället för undersökningen“. Detta är en väsentlig skillnad. Vi som forskat om socialbidrag och socialbidragsutveckling vet att det bland socialbidragstagarna är betydligt fler som har en annan huvudinkomst än själva socialbidraget, men som ändå tvingas dryga ut denna inkomst med socialbidrag för att klara sig. Dessutom kan man mycket väl tänka sig att det i undersökningsgruppen även finns personer som efter att de utförsäkrats levt på socialbidrag, men inte gjorde detta just vid undersökningstillfället. Trots att en del i undersökningsgruppen på goda grunder kan antas tillhöra just dessa två kategorier syns dessa personer alltså inte i FK:s socialbidragssiffror. Siffran på “ett par procent som varit hänvisade till socialbidrag för sin försörjning” skulle naturligtvis bli betydligt högre om FK helt enkelt räknat med alla dem som blivit beviljade socialbidrag (d.v.s. andelen socialbidragstagare), vilket dessutom inte borde ha varit särskilt svårt att genomföra. Man kan istället fråga sig varför man i sin enkät valt att gå omvägen över måttet “huvudinkomst”? I FK-rapporten finner jag dock inte någon som helst rimlig motivering till valet av statistiskt mått.
2. Tittar man dessutom lite närmare på det aktuella diagramet (s. 8), där socialbidragssiffrorna redovisas, framgår att där också finns andra viktiga kategorier som man bör ta hänsyn till. Där finns exempelvis de som uppgivit att de helt saknar inkomst, att de försörjs av anhörig eller att de lever på sparade medel. Det handlar här alltså om sådana personer som inte kunde försörja sig på egen inkomst. När man ska försöka uppskatta gruppens ekonomiska och sociala status kan det tyckas vara rimligt att åtminstone väga in dessa grupper i någon form av mera samlat statistiskt mått. När detta görs hamnar vi på ca 12 procent av hela undersökningsgruppen (på totalt 1715 personer). Storleken på den socialt utsatta gruppen, som i mars 2010 inte klarade av att försörja sig på en egen inkomst, är plötsligt inte helt obetydligt. Det handlar inte längre om endast ”ett par procent“. Dessutom kan man nog på goda grunder anta att det till denna socialt och ekonomiskt utsatta grupp successivt kommer att ansluta sig allt fler personer ur undersökningsgruppen. En del av dem som tillhör undersökningsgruppen och redan idag uppbär socialbidrag, men inte syns i FK:s socialbidragssiffror, bör nog räknas hit. Men det slutar tyvärr inte där…
3. Ser man till den grupp som har inkomst från anställning eller eget företag (totalt ca 60 procent av hela undersökningsgruppen) är det måttet ”huvudsaklig inkomst vid tillfället för undersökningen” som återigen används i FK-rapporten. Huruvida gruppen ökat eller minskat sitt totala arbetskraftsdeltagande exempelvis i form av antalet arbetade timmar, jämfört med när man uppbar ersättning från sjukförsäkringen, sägs däremot inget om i rapporten. Detta kan man möjligen gissa sig till “mellan raderna”, eftersom ca 33 procent av den aktuella gruppen uppges ha förvärvsarbetat på deltid innan de utförsäkrades. Däremot framgår att 64-65 procent av dem som förvärvsarbetade vid undersökningstillfället tvingats gå ned i arbetstid pga ohälsa, jämfört med hur det var innan de gick in i sjukförsäkringen. Av hela undersökningsgruppen på 1715 st. personer är det endast ca 15 procent som arbetar på heltid, resten (ca 75 procent av de förvärvsarbetande) arbetar på halv-/deltid eller till och med mindre än så. Ungefär 40 procent av hela gruppen har sin huvudinkomst varken från anställning eller från eget företag. Det är knappast en orimlig farhåga i dessa lågkonjunkturtider att anta att även en del av dessa personer, som av hälsoskäl idag inte orkar arbeta heltid, så småningom kommer att tvingas ansluta sig till gruppen som inte kan försörja sig på sin egen inkomst.
Den samlade bild som växer fram när man granskar siffrorna i FK-rapporten skiljer sig alltså en hel del från den “positiva bild” som Försäkringskassan själv, via sitt pressmeddelande, nyligen lanserade i massmedia.
Så Hanne Kjöller liksom som jag själv gör nog klokt i att inte, i alla fall inte ännu, dra den där sucken av lättnad. Åtminstone bör vi vänta med att ropa “hej” när det gäller den sociala och ekonomiska situationen och framtiden för den grupp utförsäkrade som vid årsskiftet valde att inte gå med i Arbetsförmedlingens arbetsmarknadspolitiska introduktionsprogram.
Istället framstår de slutord som rapportförfattaren själv formulerat som desto mer angelägna: “Detta är en första uppföljning och det är angeläget att kontinuerligt följa upp denna grupp.”
När dessa uppföljande rapporter, om den aktuella gruppen, tas fram hoppas jag att Försäkringskassan väljer att satsa lite mer “krut” på att utveckla sina analysmetoder och sina statistiska mått. Ska Försäkringskassan i framtiden kunna betraktas med respekt, som opartisk och trovärdig myndighet, är nog detta viktigare än att ytterligare utveckla förmågan att formulera flyhänta pressmeddelanden.
