När blir de “enskilda fallen” ett generellt problem?

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetslinjen, arbetslöshet, försäkring, ohälsa, sjukfrånvaro

Den senaste tiden har media runt om i landet återigen börjat rapportera om en rad enskilda personer som drabbats eller kommit “i kläm” på grund av de nya sjukreglerna (rehabiliteringskedjan). Här är några exempel:

• Det handlar exempelvis om Catrine Johansson, som “nollklassats” och idag har stora svårigheter att försörja sig samtidigt som hon kämpar för att bli friskare.
• Det handlar om Liza Sundberg som, enligt maken Ola, tog sitt liv på grund av den press som de nya sjukreglerna orsakade.
• Det handlar om Bodil som känner sig kränkt av det nya regleverket. Bodil bor idag tillsammans med och vårdar sin dotter, som har en degenerativ sjukdom som successivt bryter ner kroppen. Bodils dotter är i livets slutskede, trots det får hon brev från Försäkringskassan om att hon kan börja arbeta om hon vill.
• Det handlar om Carola, som skadades svårt i en bilolycka och utförsäkrades.
• Det handlar om Sara Sundlin som var svårt sjuk av svininfluensa. Hon låg nedsövd i två månader kopplad till en konstgjord lunga och hon förlorade barnet hon bar på. I dag är hon långt ifrån återställd och kan knappt klä på sig själv - trots det nekas hon sjukpenning.
• Det handlar om en man i Norrköping som drabbades av akut sjukdom och blev inlagd på sjukhus. Hans sjukhusvistelse sammanföll med att hans dåvarande arbete upphörde. Enligt regelverket ska man anmäla sig till Arbetsförmedlingen på sin första dag som arbetslös. Eftersom mannen var inlagd på sjukhus kunde han inte gå till Arbetsförmedlingen. Han nekades därför ersättning från försäkringen. Kammarrätten fastslog att lagen bör tolkas bokstavligt och frågan har därefter också blivit föremål för en interpellation i riksdagen.

Visst kan man från ansvarigt politiskt håll i vart och ett av dessa fall säga att detta bara är undantag och att det ändå generellt sett fungerar bra. Det är bara det att de “enskilda fallen”, som rapporteras i media, återigen tycks växa och blir fler och fler för varje dag som går…

En fråga som inställer sig är naturligtvis när gränsen passeras då det som är “enskilda fall” blir så många att de måste ses som ett generellt problem?

3,4 procent i osubventionerat arbete - “bättre än väntat”?

Etiketter: arbetslinjen, arbetsmarknad, jobb, ohälsa, sjukförsäkring, utanförskap

Jag kan inte låta bli att förundras över hur man kan torgföra utfallet av introduktionsprogrammet vid Arbetsförmedlingen (AF), för dem som utförsäkrades vid årsskiftet från sjukförsäkringen, som “bättre än väntat” när bara 3,4 procent av programdeltagarna idag har ett osubventionerat jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Då skall man dessutom veta att en del av dem arbetade deltid redan innan de utförsäkrades. En del av dem hade då sjukersättning eller sjukpenning på 25-75 procent.

De siffror som vi nu fått från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan (FK) säger heller inget om i vilken omfattning de 3,4 procenten idag arbetar eller hur deras försörjningsförmåga är.

Ytterligare ca 10 procent av dem, som vid årsskiftet började på introduktionsprogrammet, har idag ett jobb med samhällsstöd (nystartsjobb eller samhallsjobb). Men den absolut största delen av gruppen, ungefär 8 av 10 (eller 77,4 procent), finns forfarande kvar i någon form av program hos AF. Dessa människor har alltså ännu inte mött den reguljära arbetsmarknaden. Hur deras arbetsmarknadssituation ser ut om ett halvt till ett år är därför högst osäkert, inte minst med tanke på att när/om de lämnar AF-programmet tvingas de konkurrera om jobben med personer som inte har någon ohälsohistoria eller nedsatt arbetsförmåga.

Vad vi ser är alltså att regeringen nu, genom införandet av det s.k. introduktionsprogrammet, “parkerat” en stor grupp människor med ohälsoproblem i arbetsmarknadspolitiken. TCO kritiserade den förra regeringen för att den “parkerade” personer med arbetsmarknadsproblem i sjukförsäkringen, utan att erbjuda dem tillräckliga vägar tillbaks till arbetslivet. Men att på det sätt som nu sker flytta runt socialt, medicinskt och ekonomiskt utsatta personer mellan olika myndigheter och konton är definitivt ingen bättre eller mer långsiktigt hållbar lösning.

Möjligen kan man kortsiktigt skapa FK-statistik som kan användas som slagträ i den partipolitiska valdebatten. Vad det långsiktiga mänskliga och samhällsekonomiska priset för denna “politiska flyttkarusell” i slutändan blir är däremot högst oklart.

Fortfarande väntar vi på de där breda och långsiktigt hållbara lösningarna, som politikerna på ömse sidor om blockgränsen så länge talat så gott om. Visserligen har den nuvarande regeringen fem i tolv och strax före valet besträmt sig för att tillsätta den där parlamentariska socialförsäkringsutredningen, som man utlovade redan i sin första regeringsdeklaration från 2006. Utvärderingen av introduktionsprogrammet från AF/FK, och den efterföljande debatten i förra veckan, visar dock att vi fortfarande har lång väg att gå innan vi når fram till en bra sjukförsäkring som har bred legitimitet och håller över tid.

Jobbskatteavdraget och arbetslinjen

Etiketter: arbetslinjen, jobb. utanförskap, jobbskatteavdrag, krisen, sysselsättning

När tidningen Fokus i veckan summerade fyra år med regeringen var betyget ungefär så här: man har gjort det man sa att man skulle göra, effekten har i hög grad uteblivit, sämst har det gått med jobben.

I genomsnitt var över 400 000 arbetslösa under 2009. 115 000 av dem var långtidsarbetslösa. Antalet personer som helt lämnade arbetskraften 2009 ökade med över 60 000. Mer än 93 000 färre arbetar heltid 2009 jämfört med 2008. Över 300 000 arbetar mindre än vad de önskar. Enligt Arbetsmarknadsdepartementets definition var antalet personer i utanförskap 1 562 500 i juli 2009, vilket var exakt samma nivå som vid ingången av 2006 och drygt 50 000 fler än vid valet 2006.

Det misslyckandet går inte bara att skylla på krisen. Det beror på en kombination av ett ensidigt fokus på en utbudspolitik där effekterna av tuffare krav på arbetslösa och sjuka i kombination med jobbskatteavdrag har uteblivit och där krisbekämpningen har varit senkommen och inte tillräckligt effektiv.

Enligt de teorier som utbudspolitiken bygger på ska lägre ersättningar till arbetslösa och sjuka, kombinerat med att de som arbetar ska betala betydligt lägre skatt än de som inte gör det, leda till att lönerna hålls tillbaka generellt, att arbetslösa och sjuka accepterar nya jobb till lägre lön och till att människor som inte arbetar eller arbetar deltid ska vilja jobba mer.

Men för att de teoretiska effekterna av t.ex. jobbskatteavdraget ska uppstå krävs att åtskilligt annat samspelar. Människor ska veta om att avdraget existerar, de ska anse att detta är ett argument för att hålla tillbaka sin lön, de ska vilja öka sitt arbetsutbud och de ska ha en faktisk möjlighet att göra det. Det krävs alltså inte bara att folk förstår hur jobbskatteavdraget förändrar den disponibla inkomsten, alla ska dessutom grunda sina beslut enbart på ekonomiskt rationella grunder, vilket vi vet att alla inte gör.

Enbart kännedomen om jobbskatteavdraget är ett problem i sammanhanget. När Globaliseringsrådet undersökte saken var det endast 52 procent av befolkningen som kände till att regeringen infört ett jobbskatteavdrag. 95 procent ansåg inte att reformen påverkat hur mycket de arbetar och endast 2 procent sade sig ha ökat sin arbetstid till följd av reformen. När Riksrevisionen nyligen undersökte samma sak blev resultatet att drygt 40 procent känner till det och 11 procent känner till det väl. För de grupper som har en svag ställning på arbetsmarknaden, och som är tänkt att i högst grad öka sitt arbetsutbud, är kännedomen ännu lägre. Mellan 16 och knappt 30 procent kände till det och mellan 2 och 8,5 procent känner till det väl. Resultatet blev nedslående för skatteavdragets förespråkare. Inte ens två procent av de tillfrågade säger sig arbeta mer på grund av avdraget och 0,6 procent säger sig arbeta mindre.

Det skulle kunna innebära att effekten blir så låg att kostnaden för varje nytt jobb skulle bli mer än en och en halv miljon kronor.

Det mesta tyder så här långt på att jobbskatteavdraget är ett väldigt dyrt och ineffektivt sätt att öka sysselsättningen. Kostnaden per jobb är omfattande. En modern arbetslinje måste istället bygga på betydligt mer av efterfrågeskapande- kunskapshöjande och produktivitetsstimulerande åtgärder.

Nu har partierna chansen att visa om man har insett detta när valplattformarna ska presenteras.

Bidragsexplosionen skapar ökad inlåsning i permanent “utanförskap”

Etiketter: arbetslinjen, arbetslivsförsäkring, arbetslöshet, socialbidrag, utanförskap

Under förra året ökade kostnaderna för försörjningsstöd (socialbidrag) med 20 procent. Utbetalningarna ökade i ca 90 procent av landets kommuner. 259 kommuner redovisade ökade utbetalningar under den aktuella tidsperioden. 

Detta gör att man inte behöver leta särskilt länge för att finna exempel på denna utveckling i lokal- och regionalpressen. I till exempel Nybro, Växjö, Ljusdal och Sölvesborg rapporterar pressen om en svårare situation och om fler sjuka och arbetslösa som tvingas söka socialbidrag. Samtidigt rapporteras också allt oftare om att tillämpningen av socialtjänstlagen blivit tuffare och att handläggarnas arbetsmiljö försämrats på grund av det hårdnande trycket.

Vad vi nu bevittnar är alltså inget mindre än en bidragsexplosion och en tydlig förskjutning bort från stöd via de mer generella trygghetsförsäkringarna (sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna) till det selektiva och individuellt behovsprövade socialbidraget.

En aspekt av denna utveckling som hittills inte uppmärksammats så mycket är att när socialbidragen ökar, i synnerhet när det sker på bekostnad av de generella trygghetsförsäkringarna, blir det fler som permanent riskerar att stängas ute från arbetsmarkanden. Till skillnad från när det gäller de generella trygghetsförsäkringarna råder ju exempelvis inte inkomstbortfallsprincipen för den som söker socialbidrag. 

För att bli berättigad till socialbidrag måste man istället först ha “fattiggjorts”. Det handlar då om att man i princip måste ha gjort sig av med sina besparingar, sålt sommarstugan, bytt ned sig när det gäller boende osv. Inget är alltså mer missvisande än att påstå att man (som socialförsäkringsministern gjorde nyligen) enkelt kan “komplettera upp sin inkomst” med hjälp av socialbidrag.

För den som tvingats söka det behovsprövade socialbidraget innebär detta istället en risk för inlåsning. När inkomsten från förvärvsarbete ökar så minskas socialbidraget i motsvarande mån. För socialbidragen verkar alltså incitamentseffekten i rakt motsatt riktning jämfört med när det handlar om sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, där ju en ökad inkomst från förvärvsarbete leder till att också inkomstskyddet uppgraderas.

Slutsaten av detta borde bli att om man vill förstärka incitamenten till arbete bör man, tvärtemot det som just nu sker, minska socialbidragstagandet och istället vältra över så mycket som möjligt av dessa utgifter på andra delar av välfärdsstaten och på arbetsmarknads- och utbildningspolitiken.

När regeringen själv kalkylerar med ökade socialbidragskostnader till följd av förändringarna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen innebär detta alltså att man medvetet skapar en situation där allt fler permantet stängs ute från arbetsmarknaden. De risker därmed att hamna i den mest stigmatiserande formen av “utanförskap“, d.v.s. vad TCO och andra kallat för ett “verkligt utanförskap“.

Hur regeringen sedan får denna strategi att gå ihop med det som kallats för “arbetslinjen” och “kampen mot utanförskapet” förblir för mig fortfarande en gåta…

Varför straffa de arbetslösa om arbetsgivarna inte vill anställa dem?

Etiketter: arbetslinjen, arbetslöshet, moderaterna, Schlingmann

“Företag och andra arbetsgivare bör aktivt anstränga sig för att anställa personer som har det svårt att hävda sig på arbetsmarknaden”, sa Moderaterna partisekreterare Per Schlingman i en artikel i expressen nyligen. Det är bra att han ryter till och talar om att arbetslösheten för stora grupper faktiskt beror på att arbetsgivare väljer bort personer som har det svårt på arbetsmarknaden. Detta har TCO visat i en rad studier de senaste åren, t.ex. i rapporterna om “superarbetskraften”.

 Men om insikten finns att arbetslöshet ofta beror mer på arbetsgivarnas beteenden än på de arbetssökandes, varför ska man då straffa de arbetslösa, frågar sig vän av ordning. Varför ska då den som är eller riskerar att bli arbetslös straffas - först med sänkt ersättning, sen med högre avgifter till a-kassan och slutligen med högre skatt än den som har jobb?

Anledningen är väl helt enkelt att Schlingman talar med kluven tunga. I själva verket ser han, och Moderaterna, arbetslösheten huvudsakligen som ett problem som består i att de arbetslösa har för höga lönekrav, är för slappa i jobbsökande och har det för bra ekonomiskt.

Men med den synen hjälper man inte de grupper som ” har det svårt att hävda sig på arbetsmarknaden “. I själva verket riskerar man bara att ytterligare stigmatisera redan utsatta.

Säg upp dig själv, annars sparkar vi dig!

Etiketter: arbetslinjen, fattigdom, superarbetskraft, sysselsättning, uppsägning, utförsäkring

“Säg upp dig själv annars sparkar vi dig!”. Det är ett tufft ultimatum som allt fler långtidssjuka just nu ställs inför.

Förklaringen är att en rad arbetsgivare, såväl offentliga som privata, nu mitt i den ekonomiska krisen börjat att använda sig av den möjlighet som regeringens s.k. rehabiliteringskedja gett dem. Med hjälp av det nya regelverket, framför allt de nya tidsgränserna för prövning av arbetsförmågan, kan nu arbetsgivare mycket lättare än tidigare selektera bort den del av arbetskraften som drabbats av ohälsa och inte längre är lika produktiv som förr.

För många gamla “trotjänare” innebär detta ofta ett grymt slut på ett långt yrkesliv, där de allt snabbare kan avpolleteras efter att ha pressats att offrat sin hälsa i sin strävan att leva upp till arbetsgivarens krav. Nu får de i ökad utsträckning lämna sin plats på grund av att arbetsgivarna fått utökade möjligheter att jaga efter en högpreseterande och hyperflexibel “superarbetskraft“. Här verkar det desutom som att offentliga arbetsgivare inte är ett dugg bättre än de privata.

Det senaste exempelet är Örebro kommun, som styrs av en koalition mellan Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Moderaterna. I en serie reportage har Nerikes Allehanda den senaste tiden berättat om hur kommunen systematiskt försöker selektera bort den arbetskraft som på grund av ohälsa inte “håller måttet”. I takt med att kommunens organisation slimmats och flera verksamheter lagts ut på entreprenad har kommunens behov av personal minskat, vilket också gjort att möjligheten att hitta anpassade arbetsuppgifter för dem som slitits ut inte längre finns.

Vad vi ser är alltså ett nytt hårt arbetsliv växa fram. Ett arbetsliv där arbetsgivare, med hjälp av de nya sjukförsäkringsreglerna, lättare kan sålla bort de långtidssjuka. Vi ser en välfärdsstat där enskilda mycket enklare utförsäkras och kastas ut från trygghetsförsäkringarna. Allt för att öka ett arbetskraftsutbud, som i lågkonjunkturen inte kan erbjudas sysselsättning. Hur ska de med långvarig ohälsohistoria kunna konkurrera om jobben på en arbetsmarkand där inte ens många unga och friska hittar ett jobb? 

En del av dem som drabbas av utförsäkring eller arbetslöshet tvingas nu i ökad utsträckning att uppsöka kyrkornas välgörenhetsverksamhet. I Sydöstan idag berättar exempelvis Mervi Juutilainen, diakon i Jämshögs församling i Olofström, att hon allt oftare möter nya grupper som tidigare inte synts till hos dem. Det handlar om arbetslösa, sjuka, barnfamiljer, folkpensionärer i akut behov av tandvård. Nya grupper som nu behöver ekonomisk hjälp till det allra nödvändigaste.

Det som nu sker är alltså inte bara en följd av den ekonomiska krisen utan också en effekt av nedskärningarna i trygghetsförsäkringarna (a-kassan och sjukförsäkringen). Nedskärningar som regeringen, trots stark remisskritik, genomdrev strax innan vi gick in i en av de djupaste lågkonjunkturena i modern tid.

Bilden är inte vacker och kommer av allt att döma att leda till att det “utanförskap” som regeringen sade sig vilja bekämpa istället för en lång tid framöver kommer att fördjupas och permanentas.

Dimridåer om RUT-avdragen

Etiketter: Agenda, ALMEGA, arbetslinjen, hanne kjöller, hushållsnära tjänster, RUT, sysselsättning

Total förvirring råder om vem som använder RUT-avdraget och hur mycket. Uppgift står mot uppgift. Först gick Almega ut med ett pressmedelandeoch hävdade att det var en “en myt att det endast skulle vara höginkomsttagare” som använde sig av RUT-avdraget. 24% av användarna var i själva verket låginkomsttagare. Sedan beställde Agendafram en ny körning på SCB:s databas, som visar att så inte alls var fallet. Det var bara 0,6 procent av låginkomsttagarna som utnyttjade bidraget.

Debatten har i hög grad kretsat kring definitionen av vem som bör räknas som låg-, medel- och höginkomsttagarna. Almega definierade 50% av befolkningen som låginkomsttagare och 5% som höginkomsttagare. De övriga 45% av befolkningen i mitten definierades som medelinkomsttagare. Agenda däremot definierade 25% av befolkningen som låginkomsttagare, 25% som höginkomsttagare och övriga 50% som medelinkomsttagare.

Detta retade upp Hanne Kjöller på DN:s ledarsida. På ganska oklara grunder. Det hon i första hand tycks vara upprörd över är hur låg beskattningsbar inkomst svenska låginkomsttagarna faktiskt har. Vilket kan vara ganska lätt att instämma i. Men exakt vad hon tycker är fel med Agendas inkomstindelning är höljt i dunkel.

Jag har personligen en viss förkärlek för symetri, så jag skulle föredra Agendas indelning. Vill man göra på annat vis är det naturligtvis OK, så länge man är tydlig med vad man gör. Som vi ska se så är dock denna debatt bara en dimridå. Det spelar nämligen inte någon stor roll hur man definierar inkomstgrupperna.

Almega och Agenda utgår från samma data. De använder olika definitioner av inkomstklasserna men det är intedet som förklarar skillnaden i resultaten. Tyvärr är de olika siffrorna inte direkt jämförbara och därför svåra att genomskåda. Almega utgår från individer och årsinkomst medan Agenda utgår från olika hushållstyper och månadsinkomst. Jag har därför kompletterat Almegas siffror och räknat om Agendas siffror så att de blir jämförbara. Se tabellerna nedan.

Den avgörande skillnaden är vad man räknar procent på. Almega hävdar att 24% av alla RUT-användareär låginkomsttagare. Vilket är korrekt om man accepterar deras inkomsindelning. Agenda hävdar att 0,6% av alla låginkomsttagareutnyttjar RUT-avdraget. Vilket är korrekt oavsett vilken inkomstindelning man använder sig av.

Det blir alltså bara 0,6% av låginkomsttagarna som utnyttjar RUT-avdraget oavsetthur man definierar denna grupp. Kjöller är därmed fullkomligt ute och cyklar när hon hävdar att detta resultat skulle bero på någon manipulativ inkomstklassindelning från Agendas sida. Detta framgick för övrigt redan av SCB:s pressmeddelande från februari i år, som använde samma indelning som Almega.

Enligt Agendas statistik utgör låginkomsttagarna bara 8% av köparna av RUT-tjänster medan höginkomsttagarna utgör 57%. Detta ger enligt min mening en mer rättvisande bild eftersom dessa inkomstgrupper är befolkningsmässigt lika stora. I Almegas indelning var låginkomsttagarna 10 gånger fler än höginkomsttagarna.

Det är uppenbart att Almega - och Kjöller - bara försöker dribbla med statistiken för att kunna visa något som faktiskt inte finns i verkligheten. Det är i första hand höginkomsttagare och i någon mån medelinkomsttagare som utnyttjar RUT-avdraget. Vilket knappast är förvånande. Även med RUT-avdraget kostar det 1700 kr per månad att få städat 4 timmar varannan vecka. Vilket gissningsvis är en utgift som få låginkomsttagare har råd med.

Vad som är mer förvånande, och kanske stämmer till viss eftertanke, är att det bara är 37% av RUT-användarna, och 22% bland- låg och medelinkomsttagare, som utgörs av barnfamiljer.

Agendas kalkyl (hushåll)

OBS:  Inkomstintervallen har beräknats som viktade genomsnitt av olika hushållstyper och bör betraktas som approximationer.

Jobbkrisen bottnar men arbetslösheten tudelas, enligt Arbetsförmedlingen

Etiketter: a-kassan, anställningsskydd, arbetslinjen, arbetslöshetsförsäkring, differentierad avgift, LAS, superarbetskraft, ungas arbetsmarknad

Den emotsedda prognosen från Arbetsförmedlingen om utvecklingen av sysselsättning och arbetslöshet de närmaste åren presenterades idag. Den visar att jobbkrisen bottnar nästa år. Sysselsättningstappet avtar och arbetslösheten når sin kulmen. Det är positivt. Dock måste man ha i minnet att botten blir mycket djup. Arbetslösheten når en nivå på 9,4 procent av de som är i arbetskraften.

Dags alltså att börja planera för efter-KRISpolitiken. I det perspektivet är signalerna från Arbetsförmedlingen illavarslande. I dagens prognos pekar man på att grupper med svag förankring på arbetsmarknaden får stora problem. Unga utan god skolunderbyggnad, immigranter från utomeuropeiska länder, äldre, funktionshindrade samt säkerligen också många av de som snart utförsäkras från sjukförsäkringen hamnar längst bak i jobbkön när tåget börjar rulla. Detta stöds av empiriska data i den analys av läget på arbetsmarknaden som Arbetsförmedlingen presenterade förra veckan. Skillnader i jobbchanser mellan de med långa respektive korta arbetslöshetstider ökar till förmån för de senare. Den så kallade matchningsindikatorn, vilken visar hur väl profilen hos arbetslösa passar ihop med arbetsgivarnas önskemål, går i botten. Vidare redovisar Arbetsförmedlingen att 40 procent av de inskrivna inte har anvisats ett enda jobb efter ett års arbetslöshet eftersom arbetsgivarna med all sannolikhet inte är intresserade av dessa människor. Att utvecklingen går i denna riktning stöds av TCO:s egna analyser av arbetsgivarnas inställning till personer som varit arbetslösa, sjukskrivna eller frånvarande av andra anledningar.

Risken är överhängande att dessa människor slås ut mer eller mindre permanent från arbetsmarknaden. Så skedde efter krisen på 1990-talet och spåren från den förskräcker. Alla politiska partier samt fack och arbetsgivarorganisationer är i princip överens om att vi måste återgå till en låg nivå på den strukturella arbetslösheten, eller persistensen som det numera kallas med ett politiskt språkbruk. Det innebär att arbetslösheten i nästa högkonjunktur inte får vara högre än den som rådde i den senaste högkonjunkturen, det vill säga perioden 2005 till 2008.

Den stora frågan är vilka åtgärder som krävs för att detta skall uppnås. I själva verket är detta den avgörande politiska frågan eftersom den utgör vattendelare mellan den traditionellt svenska modellen och den mer nyliberala anglosaxiska modellen. Min bild är att regeringen vill bringa ned strukturarbetslösheten genom att åstadkomma sänkta löner för den grupp som står sist i jobbkön. Det skall ske genom systemet med differentierade a-kasseavgifter, en försämrad anställningstrygghet, pressade ungdomslöner samt en fortsatt ensidigt utbudsinriktad arbetsmarknadspolitik. Den bakomliggande föreställningen är tydlig; människorna det gäller är så lågproduktiva att de aldrig kommer att kunna åstadkomma en arbetsinsats, ett förädlingsvärde, som motsvarar en högre lön.

Mot den politiken ställer jag, och faktiskt också Arbetsförmedlingen, en utbildnings- och kompetenssatsning från statsmakternas sida. Vår svenska modell bygger på att att enkla jobb (med lågt förädlingsvärde och därför låg lön) efterhand fasas ut till förmån för nya välbetalda jobb i expanderande moderna branscher. Denna modell för omvandling och omstrukturering är fack och arbetsgivare överens om och den har varit framgångsrik under flera decennier. Att lyfta de kompetenssvaga grupperna bör därför vara ett intresse för båda parter på arbetsmarknaden, uti det fall man värdesätter den svenska modellen. I sammanhanget kan sägas att det förslag till individuellt kompetenssparande som fanns klart år 2000 borde varit i kraft idag. Då hade vårt land varit i ett annat läge idag.

“Försäkringskasseutlöst depression” - ett nytt begrepp?

Etiketter: arbetslinjen, arbetsmoral, cristina husmark-pehrson, sjukförsäkring, utförsäkring

Läs Metros reportage om cancersjuke Carin. Visst stämmer det oss till eftertanke? Vart är vi på väg?

Jobbkrisen fördjupas, men det finns en arbetsmarknad

Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslinjen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetslöshetsförsäkringen, arbetsmarknad, lågkonjunktur, littorin, rörlighet, trygghet i förändringen

Vi har nu passerat det magiska 100 000-strecket. Över 100 000 fler öppet arbetslösa i september i år jämfört med september 2008, visar Arbetsförmedlingen. Varslen är fortsatt höga, men ökningstakten är lägre. Ungdomsarbetslösheten visar inga tecken på att avta. Men Arbetsförmedlingen förmedlade också jobb till 48 000 personer under september i år, ungefär lika många som under september förra året. Det finns alltså en arbetsmarknad där ute, trots jobbkrisen. Det finns anledning att tro att den arbetsmarknaden framförallt avser professionella och välutbildade personer, det vill säga TCO:s medlemsgrupper. Jobbpolitiken måste utformas så att den stödjer denna fortfarande dynamiska del av arbetsmarknaden. Då krävs två saker. För det första bör man avstå från att “låsa in” professionella och välutbildade i alltför långa arbetsmarknadspolitiska program. De måste vara tillgängliga för arbetsgivare som behöver deras insatser. För det andra måste inkomsttryggheten för denna grupp förbättras genom ett högre tak för a-kassan. Ett högre tak faller ut i att den arbetslöse ges en något längre tid på sig att finna rätt jobb i förhållande till sin utbildning och kompetens. Genom ett högre tak undviker man att professionella och välutbildade, som råkar vara tillfälligt arbetslösa, måste börja jaga jobb som man inte är skickad för. Rätt person på rätt plats på arbetsmarknaden. Det är vettig arbetsmarknadspolitik.