När blir de “enskilda fallen” ett generellt problem?

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetslinjen, arbetslöshet, försäkring, ohälsa, sjukfrånvaro

Den senaste tiden har media runt om i landet återigen börjat rapportera om en rad enskilda personer som drabbats eller kommit “i kläm” på grund av de nya sjukreglerna (rehabiliteringskedjan). Här är några exempel:

• Det handlar exempelvis om Catrine Johansson, som “nollklassats” och idag har stora svårigheter att försörja sig samtidigt som hon kämpar för att bli friskare.
• Det handlar om Liza Sundberg som, enligt maken Ola, tog sitt liv på grund av den press som de nya sjukreglerna orsakade.
• Det handlar om Bodil som känner sig kränkt av det nya regleverket. Bodil bor idag tillsammans med och vårdar sin dotter, som har en degenerativ sjukdom som successivt bryter ner kroppen. Bodils dotter är i livets slutskede, trots det får hon brev från Försäkringskassan om att hon kan börja arbeta om hon vill.
• Det handlar om Carola, som skadades svårt i en bilolycka och utförsäkrades.
• Det handlar om Sara Sundlin som var svårt sjuk av svininfluensa. Hon låg nedsövd i två månader kopplad till en konstgjord lunga och hon förlorade barnet hon bar på. I dag är hon långt ifrån återställd och kan knappt klä på sig själv - trots det nekas hon sjukpenning.
• Det handlar om en man i Norrköping som drabbades av akut sjukdom och blev inlagd på sjukhus. Hans sjukhusvistelse sammanföll med att hans dåvarande arbete upphörde. Enligt regelverket ska man anmäla sig till Arbetsförmedlingen på sin första dag som arbetslös. Eftersom mannen var inlagd på sjukhus kunde han inte gå till Arbetsförmedlingen. Han nekades därför ersättning från försäkringen. Kammarrätten fastslog att lagen bör tolkas bokstavligt och frågan har därefter också blivit föremål för en interpellation i riksdagen.

Visst kan man från ansvarigt politiskt håll i vart och ett av dessa fall säga att detta bara är undantag och att det ändå generellt sett fungerar bra. Det är bara det att de “enskilda fallen”, som rapporteras i media, återigen tycks växa och blir fler och fler för varje dag som går…

En fråga som inställer sig är naturligtvis när gränsen passeras då det som är “enskilda fall” blir så många att de måste ses som ett generellt problem?

Fortfarande står många långt ifrån den reguljära arbetsmarknaden…

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetsmarknad, försäkringskassan, sjukförsäkringen

Idag berättade Arbetsförmedlingen (AF) och Försäkringskassan (FK) om vad de hittills vet om dem som utförsäkrades från sjukförsäkringen vid årsskiftet och hänvisades till ett introduktionsprogram hos AF.

Jag vill till att börja med säga att det underlag som vi idag kan ta del av ger ett mer seriöst intryck när man jämför med FK-rapporten ang. vad som hänt de ca 2 000 personer som valde att inte gå med i introduktionsprogrammet. Mina kritiska synpunkter rörande den senare FK-rapporten framförde jag nyligen i två blogginlägg. Läs mer om detta här och här.

När det gäller de siffror som presenterades idag, rörande dem som valt att delta i AF:s introduktionsprogram (12 757 personer), kan man kort sammanfatta resultatet i några punkter:

• Drygt 39 procent av gruppen (ca 5 000 av 12 757) hade fram till 26 maj i år ansökt om nytt stöd från sjukförsäkringen.
• Ungefär 13 procent (1 704 st.) av gruppen är “i arbete”. Dessutom är 605 personer arbetssökande/”öppet arbetslösa”. Vilken grad av försörjningsförmåga eller arbetskraftsdeltagande de här grupperna har framgår dock inte av underlaget.
• Av den grupp som är i arbete (1 704 st.) har drygt 74 procent ett nystartsjobb eller ett “arbete med stöd”, 19,5 procent har ett nytt arbete utan stöd och ungefär 6 procent har fortsatt anställning hos sin gamla arbetsgivare.
• Ungefär 77,4 procent (9 870 st.) av hela gruppen är fortfarande inskrivna i olika program vid AF. Inte heller här framgår vilken försörjningsförmåga gruppen har.

Vad man inledningvis kan konstatera är att den FK-prognos, som förutsade att ungefär en tredjedel inom sex månader skulle komma tillbaks till sjukförsäkringen, ligger inom räckhåll. Visserligen har något fler (drygt 39 procent) hittills ansökt om nytt stöd från sjukförsäkringen, men man bör nog räkna med att en del av dem som ansöker om sjuk- eller rehabpenning kommer att få avslag på grund av det nya regelverket. Samtidigt är det också troligt att ytterligare ett antal personer kommer att ansöka om nytt stöd från sjukförsäkringen när det provat på jobb/AF-program/utbildning och det visat sig att “det inte höll”, d.v.s. deras ohälsoproblem hindrade dem från fortsatt aktivitet.

Det är också viktigt att vi inser att den grupp som nu kartlaggts av AF och FK generellt sett är en socialt och ekonomiskt utsatt grupp och att den största delen av dem fortfarande står långt ifrån den reguljära arbetsmarknaden. Endast 13 procent av gruppen finns idag i någon form av arbete och då är det oftast jobb med någon typ av samhällsstöd.

Drygt 77 procent av gruppen har ännu inte mött den reguljära arbetsmarknaden, eftersom de fortfarande befinner sig i olika AF-program. Hur deras arbetsmarknadssituation ser ut om ett halvt till ett år är därför högst osäkert, inte minst med tanke på att när/om de lämnar AF-programmet tvingas de konkurrera om jobben med personer som inte har någon ohälsohistoria eller nedsatt arbetsförmåga.

Fortfarande finns det ett antal frågor som biter sig fast. Hur stor del av de nu konstaterade effekterna kan exempelvis förklaras av de nya och stramare reglerna (t.ex. tidsgränserna och utförsäkringarna) och hur stor del beror på andra faktorer (t.ex. anställningsstöd och samhallsjobb)? Men tanke på att det nya regelverket i sjukförsäkringen samtidigt också inneburit mycket lidande, för ett stort antal enskilda personer med ohälsa, kan man fortfarande fråga sig vilket pris vi egentligen är beredda att betala för att minska sjuk- och ohälsotalen? Väger de effekter som AF och FK nu presenterat upp det lidande och den rättsosäkerhet som det nya regelverket hittills fört med sig?

Jag gissar att det bland annat är kring dessa frågor som den fortsatta valdebatten om sjukförsäkringen kommer att kretsa. Hur väljarna ställer sig till frågorna kommer sannolikt att ha stor betydelse för valutgången. En sak verkar dock vara relativt säker; sjukförsäkringsfrågan kommer att finnas i den politiska debattens centrum under hela valrörelsen och troligen en tid efter detta också.

Svag a-kassa och dålig arbetsmarknadspolitik kan bli väldigt dyrt för den arbetslöse

Etiketter: a-kassa, arbetslöshet

I en tidigare blogg skrev jag om värdet av bra a-kassa och aktiv arbetsmarknadspolitik för att det ökar produktiviteten och förbättrar matchningen i arbetslivet. Dessa positiva effekter stöds av en ökande mängd forskningsstudier.

Ofta glömmer man däremot bort att belysa de negativa konsekvenser som uppstår för individer som blir arbetslösa när skyddet och stödet är undermåligt. Ett otal forskningsrapporter påtalar att arbetslöshet - särskilt efter djupa recessioner - tenderar att leda till långvariga inkomsttapp för enskilda individer. Ju svagare fackliga organisationer och skydd vid arbetslöshet, desto djupare ekonomiska ärr tenderar arbetslöshet att ge.

Ny spännande forskning och statistik från USA stärker den bilden ytterligare. Studier av dem som förlorade ett “fast” jobb vid krisen 1981-82 visar att deras inkomster efter arbetslösheten föll med runt 30 procent. 15-20 år senare hade de i genomsnitt bara lyckats halvera tappet. En ny studie av arbetsmarknadsekonomen Lisa Kahn, professor vid Yale, visar att nyexaminerade som träder in på arbetsmarknaden efter kriser tjänar allt mindre. Varje procentenhets ökning av arbetslösheten I USA leder till en förlust på runt 6-7 procent av ingångslönerna. Anledningen är att de arbetslösa snabbt tvingas ta jobb till allt lägre lön, de stannar kvar där allt längre och får allt svårare att göra en klassresa uppåt.

Detta lär oss att bra arbetsmarknadspolitik och en god a-kassa är extremt viktigt under och efter kriser som den vi går igenom nu. Dessa nya forskningsresultat visar också att en politik som tvingar arbetslösa att snabbt ta första lediga jobb istället för att stötta de arbetslösa att också hitta rätt jobb, snabbt riskerar att blir kontraproduktiv och livslångt kostsam för den som drabbas va arbetslöshet.

Utanförskapsbegreppet - utsatt för omdefinition och renovering

Etiketter: arbetslöshet, arbetsmarknad, ekonomi, globalisering, jobb, proposition, utanförskap

Det är intressant att regeringen systematiskt den senaste tiden börjat använda ett betydligt snävare ”utanförskapsbegrepp” än det man själv tidigare konstruerat. Nu talar man genomgående om ”antalet personer som försörjs med sociala ersättningar och bidrag”, d.v.s. man rensar exempelvis ut värnpliktiga och jobbsökande studenter m.fl. ur måttet. Den omedelbara effekten blir naturligtvis att utanförskapssiffran då blir lägre.

Men även om man använder sig av den nya och snävare begreppsdefinitionen ser utvecklingen den närmaste tiden mörk ut. Regeringen konstaterar själv (s. 63 i “våpen“) när det gäller den faktiska utvecklingen att det “totala antalet personer som försörjs med sociala ersättningar och bidrag, mätt som helårsekvivalenter, ökade 2009 och förväntas fortsätta öka under 2010.”

I vårpropositionen lanserar regeringen dessutom ett nytt mått som man kallar för ”konjukturrensat mått på antalet helårsekvivalenter” (se bl.a. s. 62ff i “våpen“), med vilket man säger sig kunna visa att reformerna på skatte-, arbetsmarknads- och sjukförsäkringsområdet varit framgångsrika för att minska det “strukturella utanförskapet”.

Hela detta resonemang är dock tämligen statiskt och utgår dessutom ifrån en förlegad syn på arbetsmarkandens faktiska funktionssätt, inte minst när det gäller relationen mellan vad som kan antas vara konjunkturellt respektive strukturellt betingat. Nej, ska vi lyckas vinna en fördjupad kunskap om dynamiken på den moderna arbetsmarkanden krävs nog betydligt mer än de endimensionella och statiska räkneövningar som experterna på finansdepartementet ägnat sig åt i “våpen“.

Modern samhällsvetenskaplig forskningen visar exempelvis att efter de senaste lågkonjunkturerna har den s.k. strukturella arbetslösheten tenderat att öka. Allt fler av dem som hamnar utanför arbetsmarknaden i lågkonjunktur hinner inte ens få in en fot på arbetsmarknaden i högkonjuktur innan konjunkturen på nytt vänder nedåt. Det innebär att det som tidigare i hög utsträckning varit ett konjukutrrelaterat problem i allt större omfattning nu även blir ett långsiktigt och strukturellt problem.

Att regeringen dessutom hade “otur i tajming” och strax innan lågkonjukturen sjösatte sina stora systemförändringar i a-kassan och sjukförsäkringen, vilka oundvikligen leder till att fler faller rakt igenom det sociala skyddsnätet, underlättar naturligtvis inte heller den långsiktiga “utanförskapsproblematiken”.

Med en allt för statisk och förlegad analysapparat, vilket exempelvis resonemangen om det “konjunkturrensade utanförskapsbegreppet” är ett uttryck för, klarar man inte av att på ett tillfredställande sätt analysera och förstå dynamiken på den moderna arbetsmarknaden.

Det hela blir då istället ungefär som att försöka sig på konststycket att förutse hur en galopperande häst kommer att röra sig genom att endast studera en stillastående häst…

Försäkringslösheten breder ut sig

Etiketter: a-kassa, arbetslöshet, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, försäkringar, utanförskap

Den grupp som står helt utan försäkringsskydd vid arbetslöshet har vuxit kraftigt den senaste tiden. Nya siffror i det kommande nummret av Socialpolitik är förskräckande. Professor Tapio Salonen pekar där på att vi just nu ser en dramatisk ökning av andelen oförsäkrade arbetslösa i Sverige:

• Från att ha legat på ca 25-30 procent i slutet av 90-talet saknar idag nästan hälften (46 procent) av alla kvarstående arbetssökande varje form av arbetslöshetsskydd.
• 80 procent av de arbetslösa ungdomarna i åldern 18-24 år går utan a-kassa, trots att de uppfyller Arbetsförmedlingens krav.
• Ca 116 000 arbetslösa sakande någon ersättning per månad år 2008, ett år senare hade den siffran ökat med ytterligare ca 40 000 personer.
• Antalet oförsäkrade vid arbetslöshet har under den senaste tio åren har ökat från ca 100 000 till 150 000 personer.
• Utslaget på årsbasis för år 2009 betyder detta att ungefär sex procent av den arbetsföra befolkningen inte hade någon arbetslöshetsersättning alls under de drygt fem månander som de i genomsnitt var registrerade som arbetssökande - trots att de samtidigt uppfyllde Arbetsförmedlingens alla aktivitetskrav.

De som varit inne på arbetsmarkanden och därigenom kunnat skaffa sig inkomstrelaterade trygghetsförmåner har en annan situation, menar Salonen: ”De har fackföreningar och andra aktörer som tillvaratar deras intressen. De oetablerade arbetslösa har däremot ingen röst i dagens samhällsdebatt.”

De förändringar av arbetslöshets- och sjukförsäkringen som regeringen genomdrivit skapar numera dagligen en växande grupp människor som hamnar utanför det vi brukar kalla för välfärdsstaten. Trösklarna för att ta sig in i trygghetssystemen har blivit högre, samtidigt som risken att bli utkastad från dem har ökat. Detta är en av de viktiga förklaringarna, vid sidan av den lågkonjunktur vi är inne i, till varför vi just nu bevittnar en “socialbidragsexplosion“.

På sikt riskerar vi, om vi fortsätter på den inslagna vägen, att skapa ett permanent och “verkligt utanförskap” som generarar enorma framtida mänskliga och samhällsekonomiska kostnader. Är det förresten längre någon som, med hedern i behåll, vågar säga att “vi har en a-kassa i världsklass“?

Bidragsexplosionen skapar ökad inlåsning i permanent “utanförskap”

Etiketter: arbetslinjen, arbetslivsförsäkring, arbetslöshet, socialbidrag, utanförskap

Under förra året ökade kostnaderna för försörjningsstöd (socialbidrag) med 20 procent. Utbetalningarna ökade i ca 90 procent av landets kommuner. 259 kommuner redovisade ökade utbetalningar under den aktuella tidsperioden. 

Detta gör att man inte behöver leta särskilt länge för att finna exempel på denna utveckling i lokal- och regionalpressen. I till exempel Nybro, Växjö, Ljusdal och Sölvesborg rapporterar pressen om en svårare situation och om fler sjuka och arbetslösa som tvingas söka socialbidrag. Samtidigt rapporteras också allt oftare om att tillämpningen av socialtjänstlagen blivit tuffare och att handläggarnas arbetsmiljö försämrats på grund av det hårdnande trycket.

Vad vi nu bevittnar är alltså inget mindre än en bidragsexplosion och en tydlig förskjutning bort från stöd via de mer generella trygghetsförsäkringarna (sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna) till det selektiva och individuellt behovsprövade socialbidraget.

En aspekt av denna utveckling som hittills inte uppmärksammats så mycket är att när socialbidragen ökar, i synnerhet när det sker på bekostnad av de generella trygghetsförsäkringarna, blir det fler som permanent riskerar att stängas ute från arbetsmarkanden. Till skillnad från när det gäller de generella trygghetsförsäkringarna råder ju exempelvis inte inkomstbortfallsprincipen för den som söker socialbidrag. 

För att bli berättigad till socialbidrag måste man istället först ha “fattiggjorts”. Det handlar då om att man i princip måste ha gjort sig av med sina besparingar, sålt sommarstugan, bytt ned sig när det gäller boende osv. Inget är alltså mer missvisande än att påstå att man (som socialförsäkringsministern gjorde nyligen) enkelt kan “komplettera upp sin inkomst” med hjälp av socialbidrag.

För den som tvingats söka det behovsprövade socialbidraget innebär detta istället en risk för inlåsning. När inkomsten från förvärvsarbete ökar så minskas socialbidraget i motsvarande mån. För socialbidragen verkar alltså incitamentseffekten i rakt motsatt riktning jämfört med när det handlar om sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, där ju en ökad inkomst från förvärvsarbete leder till att också inkomstskyddet uppgraderas.

Slutsaten av detta borde bli att om man vill förstärka incitamenten till arbete bör man, tvärtemot det som just nu sker, minska socialbidragstagandet och istället vältra över så mycket som möjligt av dessa utgifter på andra delar av välfärdsstaten och på arbetsmarknads- och utbildningspolitiken.

När regeringen själv kalkylerar med ökade socialbidragskostnader till följd av förändringarna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen innebär detta alltså att man medvetet skapar en situation där allt fler permantet stängs ute från arbetsmarknaden. De risker därmed att hamna i den mest stigmatiserande formen av “utanförskap“, d.v.s. vad TCO och andra kallat för ett “verkligt utanförskap“.

Hur regeringen sedan får denna strategi att gå ihop med det som kallats för “arbetslinjen” och “kampen mot utanförskapet” förblir för mig fortfarande en gåta…

Varför straffa de arbetslösa om arbetsgivarna inte vill anställa dem?

Etiketter: arbetslinjen, arbetslöshet, moderaterna, Schlingmann

“Företag och andra arbetsgivare bör aktivt anstränga sig för att anställa personer som har det svårt att hävda sig på arbetsmarknaden”, sa Moderaterna partisekreterare Per Schlingman i en artikel i expressen nyligen. Det är bra att han ryter till och talar om att arbetslösheten för stora grupper faktiskt beror på att arbetsgivare väljer bort personer som har det svårt på arbetsmarknaden. Detta har TCO visat i en rad studier de senaste åren, t.ex. i rapporterna om “superarbetskraften”.

 Men om insikten finns att arbetslöshet ofta beror mer på arbetsgivarnas beteenden än på de arbetssökandes, varför ska man då straffa de arbetslösa, frågar sig vän av ordning. Varför ska då den som är eller riskerar att bli arbetslös straffas - först med sänkt ersättning, sen med högre avgifter till a-kassan och slutligen med högre skatt än den som har jobb?

Anledningen är väl helt enkelt att Schlingman talar med kluven tunga. I själva verket ser han, och Moderaterna, arbetslösheten huvudsakligen som ett problem som består i att de arbetslösa har för höga lönekrav, är för slappa i jobbsökande och har det för bra ekonomiskt.

Men med den synen hjälper man inte de grupper som ” har det svårt att hävda sig på arbetsmarknaden “. I själva verket riskerar man bara att ytterligare stigmatisera redan utsatta.

EU kritiserar Borg för “överoptimism”

Etiketter: arbetslöshet, arbetsmarknad, borg, EU-kommissionen

Enligt SvD kritiserar EU-kommissionen 14 länder, däribland Sverige, för att ha tillhandahållit “överoptimistiska tillväxtprognoser” och därigenom presenterat en alltför optimistisk bild av de offentliga finanserna.  

Jag håller med kommissionen om att Finansdepartementets tillväxtprognos för Sverige är väl optimistisk. Men det gäller de flesta prognosmakare just nu. Detta intryck förstärktes av det oväntat mycket svaga BNP-utfallet som publicerades för några veckor sedan.

Däremot skulle jag inte kalla prognosen för “överoptistisk”. Det är inte alls omöjligt att tillväxten faktiskt blir så hög som finansdepartementet anger. Problemet är att prognososäkerheten är ovanligt stor just nu och att det finns betydande risker för att tillväxten blir betydligts svagare än så. Prognosmakare tenderar att bortse från dessa nedåtrisker i sina huvudscenarior.

Såväl Finansdepartementet som Riksbanken måste dock även ta hänsyn till denna osäkerhet när man utformar den ekonomiska politiken.

Jag har tidigare kritiserat finansministerns arbetsmarknadsprognos för att vara en “glädjekalkyl”. Denna kritik gick dock ut på att Borgs prognos för arbetslösheten var alldeles för optimistisk givet den tillväxt man prognosticerat. Skulle tillväxten visa sig bli svagare blir Borgs arbetslöshetsprognos än med orealistisk.

Anders Borgs glädjekalkyl

Etiketter: anders borg, arbetslöshet, arbetsmarknad, konjunktur, produktivitet, sysselsättning

Idag presenterade finansminister Anders Borg sin senaste prognos för svensk ekonomi på ett seminarium i riksdagshuset. Den bild som presenterades var betydligt ljusare än för bara ett par månader sedan. Vilket inte är att förvånas över. Såväl de utfallsdata som olika indikatorer som trillat in den senaste tiden har över lag varit starkare än förväntat. De flesta prognosmakare reviderar nu upp sina prognoser.

Jämfört med den prognos som gjordes i Budgetpropositionen i september i fjol, har finansministern reviderat upp tillväxten med sammanlagt 2,3 procent för de tre kommande åren (2010-12), vilket kanske är rimligt. Samtidigt har han reviderat ner arbetslösheten med hela 3,3 procent år 2012, vilket förefaller vara i mesta laget. Och när man läser detaljerna blir man faktiskt lite bekymrad.

Högre tillväxt leder visserligen normalt till lägre arbetslöshet, men det finns ganska mycket “läckage” på vägen. När efterfrågan tar fart brukar även produktiviteten och medelarbetstiden stiga, vilket innebär att företagen kan öka produktionen av varor och tjänster utan att behöva öka arbetsstyrkan. Med stigande sysselsättning ökar också normalt arbetskraftsdeltagandet, vilket innebär att arbetslösheten inte faller lika mycket som sysselsättningen stiger. När det blir lättare att få jobb söker sig helt enkelt fler till arbetsmarknaden.

Finansministerns ändrade bedömning sedan september i fjol framgår av följande tabell:

Det mest iögonfallande med denna revidering är att produktiviteten har reviderats ner med nästan 2 procent samtidigt som efterfrågan har reviderats upp med lika mycket. Det är heller inga marginella revideringar vi talar om.

Jag tror aldrig att jag har sett en sådan prognosrevidering under de närmare 20 år jag ägnat mig åt konjunkturprognoser på Riksbanken och Konjunkturinstitutet. Om någon av bloggens läsare kan komma på något liknande lappkast ombedes denne lämna en kommentar nedan.

Den extremt svaga produktivitetsutvecklingen är alltså förklaringen till att arbetade timmar har reviderats upp nästan dubbelt så mycket som BNP. Det är mycket svårt att göra produktivitetsprognoser. Även om denna revidering är svårförklarad kan ju fortfarande den senaste prognosen vara bättre än den förra. Men det tycks faktiskt inte vara så.

Finansministern bedömer att produktiviteten kommer att öka förhållandevis starkt i år (drygt 3 procent) men att den därefter kommer att öka med trendmässiga 1,7 procent åren 2011-14. Detta är märkligt svagt med tanke på det enorma fall i produktiviteten som vi har sett de senaste tre åren. Delvis kan nog denna nedgång betraktas som strukturell och därmed bestående. Delvis är den dock med stor sannolikhet konjunkturell. Företagen har inte gjorts sig av med personal i samma omfattning som efterfrågan har fallt. Det innebär att produktionen av varor och tjänster kan ökas utan att företagen behöva nyanställa.

Även efter den förra, betydligt mildare, lågkonjunkturen 2002-2004 ledde stigande efterfrågan till en början främst till stigande produktivitet. Detta föranledde också en debatt om s.k. “jobless growth”, dvs. varför hög tillväxt inte tycktes skapa några nya arbeten. Först med några års eftersläpning började sysselsättningen till slut ta fart.

Finansministern tror dessutom att medelarbetstiden kommer att falla de kommande åren och att sysselsättningen därmed kommer att öka ännu snabbare än arbetade timmar. Arbetskraften bedöms nu öka med 1,7 procentenheter snabbare än tidigare antagit, vilket kanske är rimligt om det vore en rent konjunkturell effekt.

Dessa bedömningar är framför allt märkligt svaga givet den högst betydande utbudseffekt, till följd av den ekonomiska politiken, som Finansdepartementet vanligtvis räknar med. På lång sikt bedöms arbetade timmar komma att öka med 5,4 procent, fördelat både på ökad sysselsättning och ökad medelarbetstid (se tabell 15, sid 48, här). Samtidigt tror inte längre finansministern att denna lågkonjunktur kommer att få några signifikanta negativa varaktiga effekter på sysselsättningen.

Detta vore naturligtvis mycket välkommet om utbudseffekterna verkligen skulle bli så stora. Problemet, vilket möjligen bara är ett politiskt sådant, är att ett ökat arbetsutbud i det nuvarande konjunkturläget endast skulle skapa högre arbetslöshet. De mycket modesta prognoserna för arbetskraftsdeltagande och medelarbetstid antyder dock att man inte har beaktat några större sådana effekter för de kommande åren.

Det Finansministern signalerar är att faran är över. Nu har det vänt för svensk ekonomi, tillväxten tar fart, arbetslösheten faller och riskbilden är balanserad. Inom några få år är vi tillbaka i balans igen utan några allvarligare blessyrer.

Personligen tror jag att det kommer att gå betydligt trögare, åtminstone på arbetsmarknaden, och att risken för allvarligare bakslag är högst påtaglig.

Fler blir “bidragsföretagare” i den flexibla kapitalismen?

Etiketter: anställningsskydd, arbetslinje, arbetslöshet, otrygghet, sjukfrånvaro, sjukskrivna

För den amerikanske sociologen Richard Sennett är ”flexibilitet” ledordet för den nya ekonomin. Vi ser idag allt oftare en ökad flexibilitet vad gäller anställningsförhållanden. Det handlar om minskad anställningstrygghet, flexiblare arbetstider och arbetsuppgifter etc.

När man inte har någon anställningstrygghet vet man inte vad morgondagen har att ge. Det är dagens prestationer som räknas, inte gårdagens erfarenheter och resultat, skriver Sennett.

Samhället genomsyras samtidigt allt mer av en politisk retorik och nya regelförändringar som inskärper ökat individuellt egenansvar för sjukdom och arbetslöshet.

Under 2009, när arbetslösheten började öka i Sverige, hördes tongångar som enkelt kan förknippas med den utveckling Sennettt pekar på. Från bägge sidor om blockgränsen (både från Östros och Littorin) kommer då förslag om att reglerna för ”starta-eget-bidraget” bör ändras för att möta den växande arbetslösheten, framför allt ungdomsarbetslösheten.

De ledande politikerna tycks anse att arbete via löneanställning inte längre ensam kan råda bot på krisen, i synnerhet inte för ungdomar. Lösningen blir att individen själv i högre utsträckning förväntas generera ett arbete via bidragsföretagande (starta-eget-bidrag).

Arbete transformeras alltså allt mer från en kollektiv företeelse till en individuell sådan. Arbete via löneanställning har fram tills nu varit centraliserat till några få arbetsgivare, medan arbetet utifrån Östros och Littorins nya vision i högre grad “decentraliseras” till individen själv. Det är nog i ljuset av detta perspektiv vi skall förstå den blocköverskridande småföretagarretoriken, där entreprenören upphöjs till ”vår tids hjälte“.

Detta är dock en retorik som har ett pris. För enskilda individer kan detta pris dessutom bli mycket högt. Sociologen Christer Johansson visar i sin avhandling “Den ofrivilligt frivillige företagaren” på riskerna för s.k. överlevnadsföretagare (d.v.s. de som fått “starta-eget-bidrag” för att undvika arbetslöshet). Denna typ av bidragsföretagare jämställer ofta företagarens jobb med en anställning, fast med ett tungt administrativt ansvar för den egna arbetssituationen.

En del har som bidragsföretagare blivit mer utsatta och skyddslösa än de trodde att de skulle bli. Bidragsföretagandet kan i värsta fall sluta med långtidssjukdom, psykisk och fysisk utbrändhet och i vissa fall livslång skuldsättning om företaget kraschar. En bister verklighet som Johanssons avhandling synliggör. För Richard Sennett skulle dessa fenomen, liksom vissa avarter inom bemanningsbranschen, kunna ses som ett tidens tecken.

”Bidragstagare” blir ”bidragsföretagare” och individen får därmed själv bära en allt större del av riskerna för sin framtida ohälsa och arbetslöshet. Allt fler av dem hänvisas till den flexibla kapitalismens skuggsida, där det idag råder såväl mediaskugga som brist på generell trygghet. Det selektiva och behovsprövade socialbidraget eller familj och vänner får för dem istället träda in som ställföreträdande välfärdsstat.

Vi riskerar alltså, i den ekonomiska krisens kölvatten, att få en växande grupp ”fallna hjältar” som avknoppats från den generella välfärdsstatens ansvarsområde. Detta är en framväxande social verklighet som vi, inte minst inom fackföreningarna, tydligare måste synliggöra och hantera.