Anders Borgs glädjekalkyl

Etiketter: anders borg, arbetslöshet, arbetsmarknad, konjunktur, produktivitet, sysselsättning

Idag presenterade finansminister Anders Borg sin senaste prognos för svensk ekonomi på ett seminarium i riksdagshuset. Den bild som presenterades var betydligt ljusare än för bara ett par månader sedan. Vilket inte är att förvånas över. Såväl de utfallsdata som olika indikatorer som trillat in den senaste tiden har över lag varit starkare än förväntat. De flesta prognosmakare reviderar nu upp sina prognoser.

Jämfört med den prognos som gjordes i Budgetpropositionen i september i fjol, har finansministern reviderat upp tillväxten med sammanlagt 2,3 procent för de tre kommande åren (2010-12), vilket kanske är rimligt. Samtidigt har han reviderat ner arbetslösheten med hela 3,3 procent år 2012, vilket förefaller vara i mesta laget. Och när man läser detaljerna blir man faktiskt lite bekymrad.

Högre tillväxt leder visserligen normalt till lägre arbetslöshet, men det finns ganska mycket “läckage” på vägen. När efterfrågan tar fart brukar även produktiviteten och medelarbetstiden stiga, vilket innebär att företagen kan öka produktionen av varor och tjänster utan att behöva öka arbetsstyrkan. Med stigande sysselsättning ökar också normalt arbetskraftsdeltagandet, vilket innebär att arbetslösheten inte faller lika mycket som sysselsättningen stiger. När det blir lättare att få jobb söker sig helt enkelt fler till arbetsmarknaden.

Finansministerns ändrade bedömning sedan september i fjol framgår av följande tabell:

Det mest iögonfallande med denna revidering är att produktiviteten har reviderats ner med nästan 2 procent samtidigt som efterfrågan har reviderats upp med lika mycket. Det är heller inga marginella revideringar vi talar om.

Jag tror aldrig att jag har sett en sådan prognosrevidering under de närmare 20 år jag ägnat mig åt konjunkturprognoser på Riksbanken och Konjunkturinstitutet. Om någon av bloggens läsare kan komma på något liknande lappkast ombedes denne lämna en kommentar nedan.

Den extremt svaga produktivitetsutvecklingen är alltså förklaringen till att arbetade timmar har reviderats upp nästan dubbelt så mycket som BNP. Det är mycket svårt att göra produktivitetsprognoser. Även om denna revidering är svårförklarad kan ju fortfarande den senaste prognosen vara bättre än den förra. Men det tycks faktiskt inte vara så.

Finansministern bedömer att produktiviteten kommer att öka förhållandevis starkt i år (drygt 3 procent) men att den därefter kommer att öka med trendmässiga 1,7 procent åren 2011-14. Detta är märkligt svagt med tanke på det enorma fall i produktiviteten som vi har sett de senaste tre åren. Delvis kan nog denna nedgång betraktas som strukturell och därmed bestående. Delvis är den dock med stor sannolikhet konjunkturell. Företagen har inte gjorts sig av med personal i samma omfattning som efterfrågan har fallt. Det innebär att produktionen av varor och tjänster kan ökas utan att företagen behöva nyanställa.

Även efter den förra, betydligt mildare, lågkonjunkturen 2002-2004 ledde stigande efterfrågan till en början främst till stigande produktivitet. Detta föranledde också en debatt om s.k. “jobless growth”, dvs. varför hög tillväxt inte tycktes skapa några nya arbeten. Först med några års eftersläpning började sysselsättningen till slut ta fart.

Finansministern tror dessutom att medelarbetstiden kommer att falla de kommande åren och att sysselsättningen därmed kommer att öka ännu snabbare än arbetade timmar. Arbetskraften bedöms nu öka med 1,7 procentenheter snabbare än tidigare antagit, vilket kanske är rimligt om det vore en rent konjunkturell effekt.

Dessa bedömningar är framför allt märkligt svaga givet den högst betydande utbudseffekt, till följd av den ekonomiska politiken, som Finansdepartementet vanligtvis räknar med. På lång sikt bedöms arbetade timmar komma att öka med 5,4 procent, fördelat både på ökad sysselsättning och ökad medelarbetstid (se tabell 15, sid 48, här). Samtidigt tror inte längre finansministern att denna lågkonjunktur kommer att få några signifikanta negativa varaktiga effekter på sysselsättningen.

Detta vore naturligtvis mycket välkommet om utbudseffekterna verkligen skulle bli så stora. Problemet, vilket möjligen bara är ett politiskt sådant, är att ett ökat arbetsutbud i det nuvarande konjunkturläget endast skulle skapa högre arbetslöshet. De mycket modesta prognoserna för arbetskraftsdeltagande och medelarbetstid antyder dock att man inte har beaktat några större sådana effekter för de kommande åren.

Det Finansministern signalerar är att faran är över. Nu har det vänt för svensk ekonomi, tillväxten tar fart, arbetslösheten faller och riskbilden är balanserad. Inom några få år är vi tillbaka i balans igen utan några allvarligare blessyrer.

Personligen tror jag att det kommer att gå betydligt trögare, åtminstone på arbetsmarknaden, och att risken för allvarligare bakslag är högst påtaglig.

Fler blir “bidragsföretagare” i den flexibla kapitalismen?

Etiketter: anställningsskydd, arbetslinje, arbetslöshet, otrygghet, sjukfrånvaro, sjukskrivna

För den amerikanske sociologen Richard Sennett är ”flexibilitet” ledordet för den nya ekonomin. Vi ser idag allt oftare en ökad flexibilitet vad gäller anställningsförhållanden. Det handlar om minskad anställningstrygghet, flexiblare arbetstider och arbetsuppgifter etc.

När man inte har någon anställningstrygghet vet man inte vad morgondagen har att ge. Det är dagens prestationer som räknas, inte gårdagens erfarenheter och resultat, skriver Sennett.

Samhället genomsyras samtidigt allt mer av en politisk retorik och nya regelförändringar som inskärper ökat individuellt egenansvar för sjukdom och arbetslöshet.

Under 2009, när arbetslösheten började öka i Sverige, hördes tongångar som enkelt kan förknippas med den utveckling Sennettt pekar på. Från bägge sidor om blockgränsen (både från Östros och Littorin) kommer då förslag om att reglerna för ”starta-eget-bidraget” bör ändras för att möta den växande arbetslösheten, framför allt ungdomsarbetslösheten.

De ledande politikerna tycks anse att arbete via löneanställning inte längre ensam kan råda bot på krisen, i synnerhet inte för ungdomar. Lösningen blir att individen själv i högre utsträckning förväntas generera ett arbete via bidragsföretagande (starta-eget-bidrag).

Arbete transformeras alltså allt mer från en kollektiv företeelse till en individuell sådan. Arbete via löneanställning har fram tills nu varit centraliserat till några få arbetsgivare, medan arbetet utifrån Östros och Littorins nya vision i högre grad “decentraliseras” till individen själv. Det är nog i ljuset av detta perspektiv vi skall förstå den blocköverskridande småföretagarretoriken, där entreprenören upphöjs till ”vår tids hjälte“.

Detta är dock en retorik som har ett pris. För enskilda individer kan detta pris dessutom bli mycket högt. Sociologen Christer Johansson visar i sin avhandling “Den ofrivilligt frivillige företagaren” på riskerna för s.k. överlevnadsföretagare (d.v.s. de som fått “starta-eget-bidrag” för att undvika arbetslöshet). Denna typ av bidragsföretagare jämställer ofta företagarens jobb med en anställning, fast med ett tungt administrativt ansvar för den egna arbetssituationen.

En del har som bidragsföretagare blivit mer utsatta och skyddslösa än de trodde att de skulle bli. Bidragsföretagandet kan i värsta fall sluta med långtidssjukdom, psykisk och fysisk utbrändhet och i vissa fall livslång skuldsättning om företaget kraschar. En bister verklighet som Johanssons avhandling synliggör. För Richard Sennett skulle dessa fenomen, liksom vissa avarter inom bemanningsbranschen, kunna ses som ett tidens tecken.

”Bidragstagare” blir ”bidragsföretagare” och individen får därmed själv bära en allt större del av riskerna för sin framtida ohälsa och arbetslöshet. Allt fler av dem hänvisas till den flexibla kapitalismens skuggsida, där det idag råder såväl mediaskugga som brist på generell trygghet. Det selektiva och behovsprövade socialbidraget eller familj och vänner får för dem istället träda in som ställföreträdande välfärdsstat.

Vi riskerar alltså, i den ekonomiska krisens kölvatten, att få en växande grupp ”fallna hjältar” som avknoppats från den generella välfärdsstatens ansvarsområde. Detta är en framväxande social verklighet som vi, inte minst inom fackföreningarna, tydligare måste synliggöra och hantera.

Även dyra råd kan vara riktigt goda när det gäller att mota jobbkrisen

Etiketter: arbetslöshet, finansminster. forskning, jobb, kris, offentlig sektor, råd

Jag har under året haft en hel del synpunkter i mina blogginlägg kring effektiviteten i den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken. Stora resurser satsas på relativt ineffektiva sänkningar av arbetsgivaravgifter och skattesänkningar och insatserna för att stärka produktivitet, tillväxt och anställningsbarhet har varit relativt obetydliga.

Det har hetat att politiken nästan uteslutande bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, men i själva verket har arbetsmarknadspolitiken präglats mer av experimentlusta än av kunskap om vad som fungerar.  

I SNS senaste rapport; “Råd till en finansminister” finns en hel del vetenskapligt motiverade förslag på justeringar av politiken.  Jag kan inte låta bli att citera bland annat detta:

“Enligt vår mening krävs en drastisk omläggning av arbetsmarknadspolitiken mot större satsningar på riktade efterfrågepåverkande åtgärder, framför allt för att öka arbetskraftsefterfrågan inom offentlig sektor, och utbildning (speciellt arbetsmarknadsutbildning) samt mindre resurser vad gäller matchningsåtgärderna och jobbsökaraktiviteter som av allt att döma är ganska ineffektiva i den nuvarande djupa recessionen med låg arbetskraftsefterfrågan”

Ekonomiprofessorerna Dominique Anxo och Thomas Lind i SNS-rapporten “Råd till en finansminister”

Anders Borg avfärdade genast en hel del av råden, vilket var väntat. Det intressanta är dock att SNS-rapporten ger en helt annan bild av vad den ekonomiska forskningen egentligen ger stöd till än vad som oftast förs fram i den politiska debatten.

Rätt arbetslinje i efterkris-politiken

Etiketter: a-kassan, a-kasseavgift, arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, arbetstidsreglering, kompetensutveckling, konjunkturpolitik, krisen, littorin, obetalt arbete, produktivitet, regeringen, social trygghet, sysselsättning, utanförskap

Arbetsförmedlingen presenterar en optimistisk prognos som visar att arbetslösheten snart når sin topp och börjar vända nedåt. Det antyder att en positiv utveckling på arbetsmarknaden sker snabbare än vad jag trodde. Det är givetvis glädjande.

Det finns dock faktorer som riskerar att ta knäcken på den positiva utvecklingen. En sådan är det starkt ökande övertidsuttaget. Risken är uppenbar att arbetsgivare använder sig av övertid istället för att nyanställa. På så sätt blir arbetslösheten högre än vad den behöver vara. Uppenbarligen finns det stora möjligheter för arbetsgivare att lägga ut mycket övertidsarbete, trots gällande lagregler. Den dolda övertiden exploderar nu, särskilt bland män inom privata tjänstenäringar. Regeringen bäddar för att detta blir ett än större problem genom att, i förenklingssyfte, tillåta att företag utan kollektivavtal i realiteten får ta ut 350 timmars övertid.

En annan osäkerhet gäller kvaliteten i de arbetsmarknadspolitiska insatserna.  Arbetsförmedlingens nya satsning kallas Lyft. Regeringen sätter stort hopp till att denna satsning skall trycka ut många arbetslösa i jobb under innevarande år. Men då vill det till att praktikinslagen inom Lyft blir av hög kvalitet. Det måste finnas ordentligt med resurser för handledning. Programmet måste också bygga på lärande och kompetensutveckling. Det är de nya framväxande jobben som Lyft-deltagarna skall kunna ta, inte de gamla ty de är försvunna för alltid.

Diskussionen om arbetslinjen, eller snarare arbetslinjerna, blir akut efterhand som vi går ur krisen. Det finns nämligen åtminstone två arbetslinjer. Den första handlar om att gamla jobb med lågt kunskapsinnehåll och låga löner försvinner. De som blir arbetslösa får genom utbildningsystemet och arbetsmarknadspolitiken hjälp att komma vidare och ta de nya jobben med mer komplicerat innehåll och högre lön. A-kassan är så utformad att den premierar aktivt jobbsökande. Den här arbetslinjen är alltså en utbildnings- och kompetenslinje.

Så har vi den arbetslinje som regeringen för idag. Den handlar om två saker. Korttidsarbetslösa skall ta första bästa jobb oavsett kvalifikationer och utbildning. Det kallas matchning. Kostnaderna för arbetslösheten sjunker då kortsiktigt men det gör tyvärr också produktiviteten. Detta uppnås genom att försämra arbetslöshetsförsäkringen så till den grad att den inte går att klara sig på. Vidare ska de långtidsarbetslösa sättas i arbete. Men eftersom de inte kan klara komplicerade jobb så måste det skapas en låglönearbetsmarknad där de kan jobba. Det vill regeringen åstadkomma genom försämrad anställningstrygghet och möjligheter för arbetsgivare att pressa lönerna. Den här arbetslinjen är alltså en otrygghets- och låglönelinje.

Den viktiga frågan framöver är hur låg arbetslösheten kan förmås att bli i den kommande högkonjunkturen. Regeringen kommer att hävda sin arbetslinje, alltså otrygghets- och låglönelinjen, för att bringa ned arbetslösheten. Jag tror inte på den metoden. Utbildnings- och kompetenslinjen har historiskt visat sig framgångsrik i vårt land. Det finns ingen skäl att ändra på det.

Hög arbetslöshet blir en dyr affär för alla

Etiketter: arbetslöshet, investerignar, kostnader, krisen

När man följder ekonomisidornas bevakning av krisen är det som om den har upphört att existera. Visst pekar man på att den ekonomiska krisen har skapat massarbetslöshet - men allt för sällan reflekterar man över det omvända - att hög arbetslöshet blir ett sänke för ekonomin.

Ändå är de flesta ekonomer, sociologer och andra som studerat arbetslöshetens kostnader överens om att arbetslöshet är en väldigt dyr affär - och under lång tid.

Arbetslöshet innebär ett slöseri med ekonomiska resurser. En ekonomi med hög arbetslöshet leder till att vi riskerar ett permanent tapp i potentiell tillväxt genom att vi inte arbetar tillräckligt många timmar och många slås ut från arbetskraften. En stor del av kostnaden för utslagningen kan aldrig repareras. Minskad arbetslöshet å andra sidan ger enorma vinster för ekonomin och välfärden.

Till det måste vi lägga de stora budgetkostnader som arbetslöshet leder till. Hög arbetslöshet ökar statens utgifter och minskar kraftigt statens inkomster. När många är arbetslösa minskar den potentiella konsumtionen, vilket både ger lägre tillväxt och minskade intäkter för det offentliga. Hög arbetslöshet äter därmed upp nödvändiga resurser från andra viktiga investeringar.

Ofta stannar analysen där och man glömmer de enorma kostnader som arbetslöshet leder till för alla som drabbas. Längre arbetslöshet innebär att man förlorar i kompetens och självkänsla. Lång arbetslöshet ökar därför risken för fortsatt arbetslöshet. Om arbetslöshetsförsäkringen är svag ökar risken för att många som har investerat i utbildning, degraderar sin kompetens genom att för snabbt tvingas ta jobb som man är överkvalificerad för. En mängd studier visar att långvarig arbetslöshet innebär en kraftigt ökad risk för framtida inkomstbortfall även om man får jobb igen.

Men hög arbetslöshet ger också stora sociala kostnader. Hög arbetslöshet gör fler fattiga, förvärrar sociala klyftor, minskar den sociala rörligheten, gör att kriminaliteten ökar och att den genomsnittliga livslängden faller. Att börja sitt liv med arbetslöshet eller att bli långvarigt utan jobb, riskerar att ge permanenta sociala och ekonomiska kostnader.

Att effekterna är långvariga visar sig inte minst genom att vi fortfarande betalar av på den enorma nota som blev resultatet av 90-talskrisens arbetslöshet, kompetenstapp och utanförskap.

Det är helt enkelt billigare och bättre för samhället att investera i förväg för att minska risken för långtidsarbetslöshet, än att betala i efterhand för de enorma kostnader som arbetslösheten genererar.

Det verkliga utanförskapet tonar fram ur statistiken

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, littorin, superarbetskraft, sysselsättning, utanförskap, utbildningslinjen

Vi var några som idag fick en förhandsinformation om Arbetsförmedlingens senaste arbetsmarknadsrapport. Där finns några saker som borde göra regeringen bekymrad och föranleda en omprövning av politiken.

1. Den så kallade Jobbchanskvoten har ökat från 0,57 i september 2006 till 0,66 i augusti 2009. Jobbchanskvoten mäter spridningen i sannolikheten för sökandegrupper med olika arbetslöshetstider att få ett jobb. Att kvoten har ökat indikerar att personer med korta arbetslöshetstider har ökad sannolikhet att få ett jobb jämfört med de med långa arbetslöshetstider.
2. Matchningsindikatorn sjunker nu snabbt sedan hösten 2008. Matchningsindikatorn mäter avvikelsen mellan det faktiska antalet matchningar (av de som söker jobb med lediga platser) och det förväntade antalet matchningar. I rapporten anges att det teoretiskt kan bero på minskad sökaktivitet och högre kvalifikationskrav från arbetsgivarna. På annat ställe i rapporten förvånas man över den fortsatt höga sökaktiviteten. Slutsatsen blir att ökade krav på att få ett jobb i kombination med de humankapitalförluster som långa arbetslöshetstider innebär är förödande.
3. Första kvartalet 2007 hade 40 procent av de inskrivna vid Arbetsförmedlingen inte blivit anvisade en enda plats inom ett år. I rapporten säger man att “det kan ha varit svårt att hitta lediga platser att anvisa till denna grupp.” I gruppen finns en överrepresentation av funktionshindrade, lågutbildade och äldre. Vidare framhåller man att om arbetsgivare får många ansökningar från arbetslösa som inte har de kvalifikationer som krävs, så tappar arbetsgivarna förtroendet för Arbetsförmedlingen.

Det är ur denna statistik som de människor som är i verkligt utanförskap tonar fram. Och de har inte blivit färre med regeringens jobbpolitik. Ej heller har deras möjligheter att få ett jobb ökat nämnvärt under den högkonjunktur som rådde till för ett år sedan. I den jobbkris som kommer att vara under ytterligare ett antal år kommer dessa människors möjligheter att bli allt sämre om inte en mer relevant jobbpolitik förs.

Fakta sparkar - lönesänkningsteorierna håller inte

Etiketter: arbetslöshet, krisen, usa

Många mer nyliberala ekonomer och politiker tycks anse att det mesta som är fel beror på att lönerna inte är tillräckligt flexibla (läs låga för vissa grupper). Denna syn präglar också regeringens nuvarande politik. Enligt teorin ska det i princip inte finnas några strukturella skillnader i arbetslöshet mellan olika grupper om bara arbetsmarknaden är så flexibel att lönerna anpassas efter de arbetssökandes produktivitet. Det är därför som det är vanligt att föreslå försämringar som pressar ned lönerna i tron att detta ska ge lägre arbetslöshet och högre sysselsättning - t.ex. sämre a-kassa, jobbskatteavdrag, försämrad arbetsrätt, lägre minimilöner. Hur ofta har vi inte hört från Svenskt Näringsliv t.ex. att ungas högre arbetslöshet beror på LAS och lönerna. 

Men det räcker med att studera arbetslöshetsiffrorna i flexibilitetens förlovade land, USA, för att se att teorin krackelerar. I USA är det lätt att sparka den anställde som man inte vill ha, fackens möjlighet att upprätthålla lönerna är nästan utraderade, minimilönerna är löjligt låga, arbetslöshetsförsäkringen i princip obefintlig. I en sådan ekonomi skulle det enligt teoriboken inte finnas några större strukturella skillnader i arbetslöshet mellan olika grupper eftersom lönerna är så flexibla nedåt. Verkligheten visar dock en annan bild.

Arbetslösheten är nu uppe i över 10 procent totalt sett. Bland tonåringar är den nästan 25 procent, bland svarta nästan 16 procent, bland hispanics runt 13 procent, bland de som inte har fullföljt high school 15,5 procent. Räknar vi andelen undersysselsatta - alltså även de som arbetar deltid men söker heltidsjobb, eller har ett heltidsjobb de inte kan försörja sig på och söker ett till, är siffrorna ännu värre. Vita har då en hel -eller deltidsarbetslöshet på 14,2 procent, svarta på 23,8 och hispanics på 25,1 procent.  

Eftersom lönerna är extremt låga för just de grupper som har den högsta arbetslösheten - och anställningskyddet närmast obefintligt - skulle det inte finnas några stora skillnader i arbetslöshet utan bara i lön mellan olika grupper. Enligt teorin alltså. Men den nyliberala lönesänkningsteorin som medel för att lösa arbetslöshetsproblemen håller inte ens för en enkel granskning av arbetslöshetsstatistiken.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3

Socialdemokraternas utbildningslinje är ett bra recept mot arbetslöshet

Etiketter: arbetslöshet, forskning, högre utbildning, Mona Sahlin, socialdemokraterna, utbildningslinjen

I dag skriver (S) ekonomisk-politiska talesperson Tomas Östros i Svenska Dagbladet om Socialdemokraternas jobbpolitik. Några viktiga ingredienser är en stärkt a-kassa (även om det tyvärr talas högt om ersättningsnivån men lågt om takbeloppet, som behöver höjas för att medelklassen ska få en rimlig a-kasseersättning), starkare fackföreningar, miljösatsningar och högre skatter.

Av särskilt intresse för mig är emellertid den så kallade utbildningslinjen, som är tänkt att komplettera arbetslinjen i framtiden. I själva verket handlar det om att delvis se utbildningspolitik som en ny, högkvalitativ och mer framåtsyftande arbetsmarknadspolitik. Den bakomliggande tanken är att vi kommer att behöva utbilda oss under hela yrkeslivet, både för att fördjupa våra kunskaper och stärka vår ställning inom vårt nuvarande yrke eller bransch, och för att kunna byta spår helt om vi tröttnar på jobbet eller om vi eller vår bransch drabbas av arbetslöshet eller strukturomvandling.

Förändringstakten på arbetsmarknaden har ökat och kommer att öka ännu mer, och då måste vårt utbildningssystem anpassas efter det. Ett utbildningssystem där man förväntas vara färdigutbildad efter högskoleexamen blir alltmer förlegat.

TCO har länge drivit den här frågan, både i vår utbildningspolitik med bland annat krav på fler högskoleplatser och mer resurser till kvalitet, men också genom att föra fram idén om en kompetensförsäkring som ska ge människor ekonomisk möjlighet att vidareutbilda eller omskola sig.

Därför är det positivt att både Tomas Östros i dagens SvD och Mona Sahlin i gårdagens DN lyfter fram behovet av utbildningssatsningar under hela yrkeslivet.

Om man ska anmärka på någonting, är det kanske att Tomas Östros utlovar mer resurser till forskning. Forskningen har fått ett enormt tillskott av den nuvarande regeringen, vilket är utmärkt (även om man kan ha synpunkter på pengarnas styrning och fördelning). Mer pengar till forskning bör alltså inte vara lika prioriterat som ökade resurser för att höja kvaliteten i grundutbildningen. I dag får en stor del av landets studenter inom exempelvis humaniora och samhällsvetenskap träffa sina lärare så lite som fyra timmar i veckan. Det är ohållbart.

De rödgröna har i sina skuggbudgetar avsatt 400 miljoner kronor som ska räcka för att ge de här studenterna ytterligare en och en halv föreläsning veckan. Det är bra, men långtifrån tillräckligt. Kvaliteten på delar av den högre utbildningen är redan allvarligt hotad. Om Socialdemokraterna menar allvar med utbildningslinjen behövs det åtminstone en satsning motsvarande den som gjorts på forskningen.

Jobbkrisen fördjupas, men det finns en arbetsmarknad

Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslinjen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetslöshetsförsäkringen, arbetsmarknad, lågkonjunktur, littorin, rörlighet, trygghet i förändringen

Vi har nu passerat det magiska 100 000-strecket. Över 100 000 fler öppet arbetslösa i september i år jämfört med september 2008, visar Arbetsförmedlingen. Varslen är fortsatt höga, men ökningstakten är lägre. Ungdomsarbetslösheten visar inga tecken på att avta. Men Arbetsförmedlingen förmedlade också jobb till 48 000 personer under september i år, ungefär lika många som under september förra året. Det finns alltså en arbetsmarknad där ute, trots jobbkrisen. Det finns anledning att tro att den arbetsmarknaden framförallt avser professionella och välutbildade personer, det vill säga TCO:s medlemsgrupper. Jobbpolitiken måste utformas så att den stödjer denna fortfarande dynamiska del av arbetsmarknaden. Då krävs två saker. För det första bör man avstå från att “låsa in” professionella och välutbildade i alltför långa arbetsmarknadspolitiska program. De måste vara tillgängliga för arbetsgivare som behöver deras insatser. För det andra måste inkomsttryggheten för denna grupp förbättras genom ett högre tak för a-kassan. Ett högre tak faller ut i att den arbetslöse ges en något längre tid på sig att finna rätt jobb i förhållande till sin utbildning och kompetens. Genom ett högre tak undviker man att professionella och välutbildade, som råkar vara tillfälligt arbetslösa, måste börja jaga jobb som man inte är skickad för. Rätt person på rätt plats på arbetsmarknaden. Det är vettig arbetsmarknadspolitik.

Statistik och politik

Etiketter: arbetslöshet, euroområdet, höstbudgeten

I budgetdebatten i riksdagen upplyste professor Hamilton licentiat Östros lite om statistik. Enligt Hamilton var det inte rätt och riktigt att jämföra den svenska arbetslösheten med EU-27 utan istället skulle jämförerelsen gälla Euroländerna som “till sin karaktär betydligt mer lika Sverige beträffande inkomstnivå, industristruktur och så vidare”. Då (den 21 september) var det värt att notera att arbetslösheten enligt de senaste siffrorna var 9,2 procent för Sverige och för euroområdet 9,5 procent. Nu kan det vara värt att notera att den svenska arbetslösheten i augusti var 9,4 mot Euroområdets 9,6. Ynka 0,2 procentenheter kvar alltså.

 Samtidigt publicerade Dublininstitutet en rapport om medlemsländernas svar på krisen. I den rekommenderar institutet omfattande krispaket snarare än enstaka instrument som endast inriktas på att främja ekonomisk tillväxt eller arbetsmarknaden. Experter betonar att det måste finnas en prioritering att undvika arbetslöshet - till exempel genom att stödja företag, särskilt i gäller tillgång till finansiering samt strategiska investeringar i FoU och innovation - snarare än att låta människor gå ut i arbetslöshet.

Kanske bättre om professor Hamilton fokuserar på att föreslå politiska åtgärder för att förhindra att människor går ut i arbetslöshet snarare än att smälla licentiat Östros på fingrarna om statistik.