Fler unga och ensamstående mammor uppsöker kyrkornas välgörenhet

Etiketter: arbetslöshetsförsäkring, försäkring, kyrkor, sjukförsäkringen, sjukskrivna, välfärd, välgörenhet

Allt fler unga och barn till ensamstående mammor kommer i kontakt med kyrkornas diakoner när de eller deras familjer söker hjälp. Det visar en ny enkätundersökning som Lunds stiftskansli har gjort och som presenteras i senaste numret av Kyrkans tidning.

• 72 procent av stiftes diakoner upplevde att förfrågningarna om hjälp hade ökat under 2009.
• Det är framför allt ensamstående mammor och unga under 30 har sökt sig till diakonerna. 

“Den ekonomiska krisen har lett till en tillbakagång i samhället då fler blir utförsäkrade“, berättar stiftsdiakonen i Lund Janne Nilsson. Han, liksom andra diakoner i landet, upplever just nu att fler faller igenom det allt grovmaskigare sociala skyddsnätet. Många av dem är kvinnor. Av de drygt 50 000 som i år kommer att utförsäkras från sjukförsäkringen, inte pga att de tillfrisknat utan för att de passerat den “bortre tidsgränsen”, är ca 65-70 procent kvinnor.

Det handlar exempelvis om kvinnor som Britt-Marie, Karina, och Saida. De vill inget hellre än att arbeta och försörja sig själva, men deras ohälsa lägger hinder i vägen. De nya sjukförsäkringsreglerna gör dem försäkringslösa och de drar sig i det längsta för att uppsöka kommunens socialkontor och be om ekonomiskt bistånd (socialbidrag). Denna verklighet upprör allt fler, inte enbart dem som sympatiserar med oppositionen.

En del av de utförsäkrade kommer inte ens att märkas i kommunernas, Försäkringskassans eller Arbetsförmedlingens framtida statistik. Har man exempelvis en make/maka som har en inkomst som gör att hushållet hamnar över existensminimum är man, även om man utförsäkrats, inte berättigad till socialbidrag. Dessa familjer fattiggörs och osynliggörs alltså på en och samma gång.

Med hjälp av statistik kan man visa mycket. Men det är trots allt, de som finns närmast de utsatta människorna som först märker när något är fel. Därför finns det stor anledning att lyssna till vad kyrkans diakoner varnar för. Om några månader är den verklighet de beskriver delvis omvandlad till statistik. Då kan det för många utsatta vara för sent att agera…

Vill alliansen verkligen skada lönebildningen med a-kasseavgifterna?

Etiketter: a-kassa, a-kassan, a-kasseavgift, arbetslöshetsförsäkring, avtalsrörelse, lönebildning, samordning

Jag har i tidigare inlägg poängterat det meningslösa med de differentierade a-kasseavgifterna. Det uttalade syftet från regeringens sida är att straffa fack som driver upp lönerna i sektorer med redan hög arbetslöshet. Genom de differentierade avgifterna så måste a-kassor med många arbetslösa medlemmar i slutändan påföra sina medlemmar högre medlemsavgift.

Trots att detta system varit i drift i tre år förefaller det som att inte alla partiledningar inom alliansen har förstått att det här systemet inte fungerar, än mindre varför. Jag vill då förklara ytterligare en gång vad det hela handlar om. För det första krävs att a-kassemedlemmar med hög arbetslöshetsrisk och därmed hög avgift inte kan smita undan till en a-kassa med låg avgift. Det är fullt möjligt idag för alla med en högskoleutbildning. De kan gå med i akademikerkassan. Problemet kallas “överlappande verksamhetsområden” och förtar effekten av de differentierade a-kasseavgifterna. För det andra krävs att a-kassorna ansluter till fackens avtalsområden. Men så är inte fallet. Unionen, för att ta ett exempel, har en uppsjö av kollektivavtal. En del Únionen-medlemmar har ganska hög risk för arbetslöshet, andra har låg risk. Trots detta har alla medlemmar i Unionens a-kassa lika hög medlemsavgift.

Men det viktigaste bakom att systemet inte fungerar gäller lönebildningen, som är högaktuell idag. Skall signalen från differentierade a-kasseavgifter slå igenom på lönerna, så får det inte finnas någon annan avgörande faktor som styr dessa. Men det finns det, nämligen samordningen i avtalsrörelsen. Sanningen är att de löner som snart bildas är resultatet av samordning på olika håll. LO-förbunden samordnar sig inom sin centralorganisation. Facken inom industrin har en egen samordning. Ja det faktum att K-sektorn “sätter märket” är i sig en typ av samordning. Slutsatsen är att samordningen i lönebildningen måste brytas sönder om systemet med differentierade a-kasseavgifter istället skall få genomslag på lönerna.

Min fråga till allianspartierna är; vill ni skada samordningen i lönebildningen genom de differentierade a-kasseavgifterna? Har ni verkligen funderat över vad detta kan innebära? Om inte, är nu dags att avskaffa de differentierade avgifterna, ty de gör mer skada än nytta.

Minskad tolerans för ohälsa ställer nya krav på oss

Etiketter: arbetslinje, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknadspolitik, globalisering, ohälsa, sjukförsäkring, tolerans, värderingar

Nästan 8 procent av alla anställda i vårt land tror att de på grund av hälsoskäl måste byta yrke inom de närmsta två åren. Det motsvarar drygt 340 000 anställda. Hela 37,3 procent av dem som varit sjukskrivna i mer än tre månader tror att deras hälsa kommer att göra det svårt för dem att arbeta kvar i yrket om två år. Det visar Jobbhälsobarometern som Föreningen Svensk Företagshälsovård presenterar i dag.

Dessa siffror bekräftar den bild som TCO tidigare tecknat i rapportserien Jakten på Superarbetskraften. I gårdagens Uppdrag Granskning kompletterades beskrivningen av vår samtid med ytterligare några mörka nyanser. Vi såg, i ett antal intressanta reportage, hur en växande skara svenska arbetsgivare systematiskt börjat avskeda en del av sina anställda för att sedan via bemanningsföretag återanställa de flesta av dem, dock ej de ”lågpresterande”. Detta har blivit en strategi för att skapa ”större flexibilitet”. Man avspjälkar det sociala ansvarstagandet och minskar risktagandet. Ökat globalt konkurrenstryck och uppdrivna och kortsiktiga lönsamhetskrav sägs ligga bakom utvecklingen.

Vad vi ser är alltså ett framväxande arbetsliv och ett samhälle där toleransen för ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga minskar för var dag som går. Extra problematiskt blir det naturligtvis när också det offentliga, tydligt exemplifierat genom utförsäkringarna p.g.a. de nya sjukreglerna, drar undan ansvaret för dem som drabbats av ohälsa. Där står de idag i allt större utsträckning. Ensamma och utanför.

Detta är en social verklighet som vi inte längre kan blunda för, oavsett om vi är fackföreningsaktiva eller politiker. Ska vi exempelvis lyckas skapa ett rimligt sjukförsäkringssystem måste detta göras utifrån ett helhetsperspektiv, där utvecklingen på arbetsmarkanden ställs i fokus. Vi måste utveckla moderna lösningar som skapar trygghet såväl i anställningen som i omställningen.

Det handlar om att vi måste bli bättre på att förebygga att ohälsa uppstår och när den ändå gör detta skapa en ökad tolerans och ett ökat utrymme för dem som drabbats. Det handlar alltså ytterst om att länka ihop humanistisk människosyn och ekonomisk vetenskap för att skapa en arbetsmarknad som bättre rymmer den variation av arbets- och funktionsförmågor som vi faktiskt besitter samtidigt som vi uppgraderar den ekonomiska konkurrenskraften.

Rätt arbetslinje i efterkris-politiken

Etiketter: a-kassan, a-kasseavgift, arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, arbetstidsreglering, kompetensutveckling, konjunkturpolitik, krisen, littorin, obetalt arbete, produktivitet, regeringen, social trygghet, sysselsättning, utanförskap

Arbetsförmedlingen presenterar en optimistisk prognos som visar att arbetslösheten snart når sin topp och börjar vända nedåt. Det antyder att en positiv utveckling på arbetsmarknaden sker snabbare än vad jag trodde. Det är givetvis glädjande.

Det finns dock faktorer som riskerar att ta knäcken på den positiva utvecklingen. En sådan är det starkt ökande övertidsuttaget. Risken är uppenbar att arbetsgivare använder sig av övertid istället för att nyanställa. På så sätt blir arbetslösheten högre än vad den behöver vara. Uppenbarligen finns det stora möjligheter för arbetsgivare att lägga ut mycket övertidsarbete, trots gällande lagregler. Den dolda övertiden exploderar nu, särskilt bland män inom privata tjänstenäringar. Regeringen bäddar för att detta blir ett än större problem genom att, i förenklingssyfte, tillåta att företag utan kollektivavtal i realiteten får ta ut 350 timmars övertid.

En annan osäkerhet gäller kvaliteten i de arbetsmarknadspolitiska insatserna.  Arbetsförmedlingens nya satsning kallas Lyft. Regeringen sätter stort hopp till att denna satsning skall trycka ut många arbetslösa i jobb under innevarande år. Men då vill det till att praktikinslagen inom Lyft blir av hög kvalitet. Det måste finnas ordentligt med resurser för handledning. Programmet måste också bygga på lärande och kompetensutveckling. Det är de nya framväxande jobben som Lyft-deltagarna skall kunna ta, inte de gamla ty de är försvunna för alltid.

Diskussionen om arbetslinjen, eller snarare arbetslinjerna, blir akut efterhand som vi går ur krisen. Det finns nämligen åtminstone två arbetslinjer. Den första handlar om att gamla jobb med lågt kunskapsinnehåll och låga löner försvinner. De som blir arbetslösa får genom utbildningsystemet och arbetsmarknadspolitiken hjälp att komma vidare och ta de nya jobben med mer komplicerat innehåll och högre lön. A-kassan är så utformad att den premierar aktivt jobbsökande. Den här arbetslinjen är alltså en utbildnings- och kompetenslinje.

Så har vi den arbetslinje som regeringen för idag. Den handlar om två saker. Korttidsarbetslösa skall ta första bästa jobb oavsett kvalifikationer och utbildning. Det kallas matchning. Kostnaderna för arbetslösheten sjunker då kortsiktigt men det gör tyvärr också produktiviteten. Detta uppnås genom att försämra arbetslöshetsförsäkringen så till den grad att den inte går att klara sig på. Vidare ska de långtidsarbetslösa sättas i arbete. Men eftersom de inte kan klara komplicerade jobb så måste det skapas en låglönearbetsmarknad där de kan jobba. Det vill regeringen åstadkomma genom försämrad anställningstrygghet och möjligheter för arbetsgivare att pressa lönerna. Den här arbetslinjen är alltså en otrygghets- och låglönelinje.

Den viktiga frågan framöver är hur låg arbetslösheten kan förmås att bli i den kommande högkonjunkturen. Regeringen kommer att hävda sin arbetslinje, alltså otrygghets- och låglönelinjen, för att bringa ned arbetslösheten. Jag tror inte på den metoden. Utbildnings- och kompetenslinjen har historiskt visat sig framgångsrik i vårt land. Det finns ingen skäl att ändra på det.

Mp i Uppsala envisas med arbetslivsförsäkring

Etiketter: a-kassa, arbetslivsförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, Miljöpartiet, sjukförsäkring

Tunga företrädare för Miljöpartiet i Uppsala, Niclas Malmberg och Maria Gardfjell, envisas med att lansera ett tidigare förslag om att lägga samman a-kassan och sjukförsäkringen. Mitt råd är att Mp ger upp den här idén nu genast. Från fackligt håll kommer vi aldrig att acceptera den. Malmberg/Gardfjell skriver, som ett motiv för idén, att “alla kan bli arbetslösa och sjuka”. Det är inte sant. Alla kan inte bli arbetslösa. Därför måste a-kassan bygga på frivillighet, annars kommer det inte att finnas legitimitet för försäkringen. Till sjukförsäkringen betalar vi skatt. Blir vi sjuka får vi pengar från sjukförsäkringen tills dess vi blir friska. Med a-kassan är det en annan sak. Pengar från den försäkringen får vi endast om vi uppfyller en rad villkor (t ex arbetsvillkoret) som arbetslös. Och arbetsvillkoret måste finnas i en försäkring vars syfte är att vara en omställningsförsäkring mellan två jobb. Att människor skulle betala skatt till en försäkring, som man sedan inte kan få någon ersättning ifrån eftersom man inte uppfyller villkoren, är faktiskt osmakligt.

A-kassan bör restaureras genom att avgifterna sänks och ersättningsvillkoren blir mer generösa. Då kommer arbetstagare att strömma tillbaka till a-kassorna.

Jobbkrisen bottnar men arbetslösheten tudelas, enligt Arbetsförmedlingen

Etiketter: a-kassan, anställningsskydd, arbetslinjen, arbetslöshetsförsäkring, differentierad avgift, LAS, superarbetskraft, ungas arbetsmarknad

Den emotsedda prognosen från Arbetsförmedlingen om utvecklingen av sysselsättning och arbetslöshet de närmaste åren presenterades idag. Den visar att jobbkrisen bottnar nästa år. Sysselsättningstappet avtar och arbetslösheten når sin kulmen. Det är positivt. Dock måste man ha i minnet att botten blir mycket djup. Arbetslösheten når en nivå på 9,4 procent av de som är i arbetskraften.

Dags alltså att börja planera för efter-KRISpolitiken. I det perspektivet är signalerna från Arbetsförmedlingen illavarslande. I dagens prognos pekar man på att grupper med svag förankring på arbetsmarknaden får stora problem. Unga utan god skolunderbyggnad, immigranter från utomeuropeiska länder, äldre, funktionshindrade samt säkerligen också många av de som snart utförsäkras från sjukförsäkringen hamnar längst bak i jobbkön när tåget börjar rulla. Detta stöds av empiriska data i den analys av läget på arbetsmarknaden som Arbetsförmedlingen presenterade förra veckan. Skillnader i jobbchanser mellan de med långa respektive korta arbetslöshetstider ökar till förmån för de senare. Den så kallade matchningsindikatorn, vilken visar hur väl profilen hos arbetslösa passar ihop med arbetsgivarnas önskemål, går i botten. Vidare redovisar Arbetsförmedlingen att 40 procent av de inskrivna inte har anvisats ett enda jobb efter ett års arbetslöshet eftersom arbetsgivarna med all sannolikhet inte är intresserade av dessa människor. Att utvecklingen går i denna riktning stöds av TCO:s egna analyser av arbetsgivarnas inställning till personer som varit arbetslösa, sjukskrivna eller frånvarande av andra anledningar.

Risken är överhängande att dessa människor slås ut mer eller mindre permanent från arbetsmarknaden. Så skedde efter krisen på 1990-talet och spåren från den förskräcker. Alla politiska partier samt fack och arbetsgivarorganisationer är i princip överens om att vi måste återgå till en låg nivå på den strukturella arbetslösheten, eller persistensen som det numera kallas med ett politiskt språkbruk. Det innebär att arbetslösheten i nästa högkonjunktur inte får vara högre än den som rådde i den senaste högkonjunkturen, det vill säga perioden 2005 till 2008.

Den stora frågan är vilka åtgärder som krävs för att detta skall uppnås. I själva verket är detta den avgörande politiska frågan eftersom den utgör vattendelare mellan den traditionellt svenska modellen och den mer nyliberala anglosaxiska modellen. Min bild är att regeringen vill bringa ned strukturarbetslösheten genom att åstadkomma sänkta löner för den grupp som står sist i jobbkön. Det skall ske genom systemet med differentierade a-kasseavgifter, en försämrad anställningstrygghet, pressade ungdomslöner samt en fortsatt ensidigt utbudsinriktad arbetsmarknadspolitik. Den bakomliggande föreställningen är tydlig; människorna det gäller är så lågproduktiva att de aldrig kommer att kunna åstadkomma en arbetsinsats, ett förädlingsvärde, som motsvarar en högre lön.

Mot den politiken ställer jag, och faktiskt också Arbetsförmedlingen, en utbildnings- och kompetenssatsning från statsmakternas sida. Vår svenska modell bygger på att att enkla jobb (med lågt förädlingsvärde och därför låg lön) efterhand fasas ut till förmån för nya välbetalda jobb i expanderande moderna branscher. Denna modell för omvandling och omstrukturering är fack och arbetsgivare överens om och den har varit framgångsrik under flera decennier. Att lyfta de kompetenssvaga grupperna bör därför vara ett intresse för båda parter på arbetsmarknaden, uti det fall man värdesätter den svenska modellen. I sammanhanget kan sägas att det förslag till individuellt kompetenssparande som fanns klart år 2000 borde varit i kraft idag. Då hade vårt land varit i ett annat läge idag.

Jobbkrisen - åtgärder som fungerar

Etiketter: arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknadspolitik, jobb, kris, oecd, regeringen

Ekonomin befinner sig fortfarande i en djup svacka. OECD har visat att det i tidigare kriser tar flera år från det att krisen börjar tills arbetslösheten toppar. Den här jobbkrisen prognosticeras hålla i sig längre än alla andra sedan 70-talet. Men inte nog med det: jobbkriser tenderar i allt högre grad att leda till bestående långtidsarbetslöshet eller utslagning.

John P. Martin, en av OECDS:s mest meriterade ekonomer och en av världens främsta arbetsmarknadsexperter, pekar i en artikel i nya numret av OECD-observer ut ett antal åtgärder som är viktiga för att minska risken för bestående arbetslöshet efter krisen. Jag tar mig friheten att sammanfatta de viktigaste delarna i budskapet: 

1. Stärk arbetslöshetsförsäkringen. Den som förlorar jobbet måste kunna upprätthålla sin inkomst och köpkraft som långt möjligt. Skyddet är generellt sett för svagt, särskilt för personer med svag anknytning till arbetsmarknaden, vilka också är de första att förlora jobbet när kriser kommer.

2. Satsa mer på kvalificerad och aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi vet vad som fungerar och vad som inte gör det. Kvalificerad arbetsmarknadspolitik är samhällsekonomiskt kostnadseffektivt.

3. Se till så att de jobbsökande inte tappar kontakten med arbetsmarknaden. Även i djup lågkonjunktur skapas många jobb, därför måste sökaktivitet upprätthållas.

4. Ändra fokus från “första-bästa-jobb” till “utbildning-först. Detta är viktigare än någonsin nu då krisen  också driver på den globala strukturomvandlingen, vilket gör att kompetens och utbildning blir mer avgörande för att kunna konkurrera om de jobb som skapas.

5. Se till att anställningsstöd inte är generella utan riktade och tillfälliga. Generella stöd har hög dödvikt - alltså subventionerar de jobb som ändå skapas.

Om regeringen lyssnar på rekommendationerna och tar till sig nyare forskning och evidensbaserad kunskap (som man i övrigt ofta hänvisar till) borde detta leda till en rejäl omprioritering och uppgradering av åtgärderna i kris- och arbetsmarknadspolitiken.

dn1, dn2, svd1

Jobbkrisen fördjupas, men det finns en arbetsmarknad

Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslinjen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetslöshetsförsäkringen, arbetsmarknad, lågkonjunktur, littorin, rörlighet, trygghet i förändringen

Vi har nu passerat det magiska 100 000-strecket. Över 100 000 fler öppet arbetslösa i september i år jämfört med september 2008, visar Arbetsförmedlingen. Varslen är fortsatt höga, men ökningstakten är lägre. Ungdomsarbetslösheten visar inga tecken på att avta. Men Arbetsförmedlingen förmedlade också jobb till 48 000 personer under september i år, ungefär lika många som under september förra året. Det finns alltså en arbetsmarknad där ute, trots jobbkrisen. Det finns anledning att tro att den arbetsmarknaden framförallt avser professionella och välutbildade personer, det vill säga TCO:s medlemsgrupper. Jobbpolitiken måste utformas så att den stödjer denna fortfarande dynamiska del av arbetsmarknaden. Då krävs två saker. För det första bör man avstå från att “låsa in” professionella och välutbildade i alltför långa arbetsmarknadspolitiska program. De måste vara tillgängliga för arbetsgivare som behöver deras insatser. För det andra måste inkomsttryggheten för denna grupp förbättras genom ett högre tak för a-kassan. Ett högre tak faller ut i att den arbetslöse ges en något längre tid på sig att finna rätt jobb i förhållande till sin utbildning och kompetens. Genom ett högre tak undviker man att professionella och välutbildade, som råkar vara tillfälligt arbetslösa, måste börja jaga jobb som man inte är skickad för. Rätt person på rätt plats på arbetsmarknaden. Det är vettig arbetsmarknadspolitik.

Vem skall känna trycket?

Etiketter: a-kassan, arbetslöshetsförsäkring, arbetslöshetsförsäkringen, avtrappning, budgetmotion, ersättningsnivån, röd-gröna, socialdemokraterna, taket i a-kassan

I veckan presenterades oppositionens skuggbudgetar. Jag ägnar blogginlägget åt vad som kan förefalla vara en detalj i (s) förslag till budget, men som i själva verket är ett allvarligt felsteg. Det gäller avtrappningen i a-kassan. Idag är ordningen sådan att ersättningsnivån trappas av. Man får 80 % i ersättning (upp till taket) i 200 dagar. Sedan sjunker ersättningen till 70 %.

(s) har istället valt att behålla en ersättningsnivå på 80 % under hela ersättningsperioden, men istället trappa av takbeloppet. Takbeloppet höjs visserligen (bra gjort) till 26 100 kr, men bara för de första 100 dagarna. Sedan åker taket ned till 22 000 kr. Det är krångliga regler, men de har en allvarlig innebörd.

Avtrappning syftar till att sätta ett tryck på de arbetslösa att ivrigare söka jobb. Ersättningen sjunker ju om man går och drar för länge på a-kassa. Trappas ersättningsnivån av, som idag, kommer alla arbetslösa att få känna trycket. Men (s) väljer att sätta tryck bara på de som har inkomster mellan 26 100 och 22 000 kr per månad. Det är ingen ovanlig lön för välutbildade, inte sällan yngre, TCO-medlemmar. Med (s)-förslaget så kommer de att tvingas börja jaga första bästa jobb redan efter en kort tids arbetslöshet. Risken är att de då förlorar såväl sin nyvunna ställning på arbetsmarknaden som den investering som de har gjort i sitt humankapital. En lågutbildad individ, med enklare och därför lägre betalt arbete, kan istället sitta med oavkortad a-kassa på 80 % under hela ersättningsperioden. Denna, till synes lilla, detalj kan i förlängningen få negativa effekter på arbetslöshetsförsäkringens möjlighet att bidra till att omställning och anpassning till nya framväxande branscher går smidigt. Denna anpassning måste gå hand i hand med att professionella och välutbildade ges möjlighet att förvalta sitt humankapital.

Slutsatsen är att om något skall trappas av i arbetslöshetsförsäkringen så är det ersättningsnivån, inte takbeloppet. (s) har på denna punkt tänkt rejält fel.

Något saknas

Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslöshetsförsäkring, budget, budgeten

Merparten av det som regeringen föreslår i budgeten är välmotiverade åtgärder, dock inte det fjärde steget i jobbskatteavdraget. Sen kan man ha synpunkter hur budgeten presenterades samt att vissa av förslagen har sin grund i regeringspolitikens egna tillkortakommanden. Jag oroas dock av det som regeringen väljer att inte röra vid, nämligen a-kassan. Eftersom arbetslösheten kommer att stiga kraftigt under de två kommande åren, hade det varit ändamålsenligt med en höjning av taket för ersättning i arbetslöshetsförsäkringen. Det hade gett en mer rimlig inkomsttrygghet för stora delar av medelklassen. Att regeringen vägrar ändra den nuvarande ordningen för a-kasseavgifterna är likaledes oroande. Varken ökat hot om arbetslöshet eller regeringens åtgärder för att locka tillbaka arbetstagare till a-kassan har påverkat medlemsantalet nämnvärt under det senaste året. Det ligger nu stadigt på 3,3 miljoner medlemmar. Det innebär att många av de som nu blir arbetslösa kommer att stå utan ersättning vid arbetslöshet, vilket i sin tur kommer att leda till ökad fattigdom i landet. En satsning i budgeten på väsentligt lägre a-kasseavgifter hade således varit välmotiverad.