Fler än fyra av tio utförsäkrade tillbaks i sjukförsäkringen?

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetsmarknad, byggnads, försäkring, Nya försäkringskassan, ohälsa

Jag noterar att av de 14 700 personer som utförsäkrades från sjukförsäkringen vid årsskiftet ansöker nu allt fler om att åter få ersättning från sjukförsäkringen. Tidningen Byggnadsarbetaren rapporterar att de siffror som nu gäller är:

• Ca 5 700 ansöker på nytt om sjuk- eller rehabiliteringspenning
• Ca 500 ansöker på nytt om sjukersättning

Det innebär att hittils har ca 42 procent (6 200 av 14 700) av de vid årsskiftet utförsäkrade sökt sig tillbaks till sjukförsäkringen. Försäkringskassans prognos var att sex månander efter utförsäkringen skulle ungefär en tredjedel återfinnas i sjukförsäkringen.

Frågan är dessutom om vi har sett slutet på denna utveckling ännu? Man kan exempelvis fråga sig hur många fler som återvänder till sjukförsäkringen efter att de genomgått det AF-program de just nu är inne i? Intressanta och viktiga frågor som väntar på svar…

Egenföretagare med ohälsoproblem - ett nytt och oväntat debattämne?

Etiketter: arbetsmarknad, egenföretagare, företagarna, Maud Olofsson, ohälsa

Fortfarande rapporteras det med jämna mellanrum om enskilda personer som drabbas av de nya sjukreglerna (rehabiliteringskedjan). I går hade exempelvis Länstidningen en artikel om Carina, som drabbats av ohälsa och nu hänvisats till socialförvaltningen i kommunen. Sker inga ytterligare justeringar av regelverket i sjukförsäkringen kan vi nog räkna med att denna typ av reportage kommer att fortsätta ett bra tag till.

Men den allra närmaste tiden undrar jag ändå om inte sjukförsäkringen för egenföretagarna kommer att segla upp till debatt. Fram till nu har nämligen egenföretagare haft möjlighet att välja hur många karensdagar man vill ha - mellan 1 och 30 dagar. Men från och med 1 juli i år ändrar Försäkringskassan reglerna efter ett beslut från regeringen. Då får egenföretagaren en karenstid på minst sju dagar.

Den nya regeln innebär att den som driver en enskild firma, ett handelsbolag eller ett kommanditbolag får ersättning från Försäkringskassan först efter sju dagar. De första sju dagarna får egenföretagaren själv stå för.

Redan nu hörs mullret. I Göteborgsposten säger Företagarnas regionchef i Väst, Maria Derner: “Det låter ju helt vansinnigt. Jag undrar hur Maud Olofsson tänkt egentligen.”

Eftersom många storstadsjournalister ju ofta jobbar som freelance/egenföretagare torde det knappast vara en allt för vild gissning att denna fråga kommer att få större uppmärksamhet den närmsta tiden…

3,4 procent i osubventionerat arbete - “bättre än väntat”?

Etiketter: arbetslinjen, arbetsmarknad, jobb, ohälsa, sjukförsäkring, utanförskap

Jag kan inte låta bli att förundras över hur man kan torgföra utfallet av introduktionsprogrammet vid Arbetsförmedlingen (AF), för dem som utförsäkrades vid årsskiftet från sjukförsäkringen, som “bättre än väntat” när bara 3,4 procent av programdeltagarna idag har ett osubventionerat jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Då skall man dessutom veta att en del av dem arbetade deltid redan innan de utförsäkrades. En del av dem hade då sjukersättning eller sjukpenning på 25-75 procent.

De siffror som vi nu fått från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan (FK) säger heller inget om i vilken omfattning de 3,4 procenten idag arbetar eller hur deras försörjningsförmåga är.

Ytterligare ca 10 procent av dem, som vid årsskiftet började på introduktionsprogrammet, har idag ett jobb med samhällsstöd (nystartsjobb eller samhallsjobb). Men den absolut största delen av gruppen, ungefär 8 av 10 (eller 77,4 procent), finns forfarande kvar i någon form av program hos AF. Dessa människor har alltså ännu inte mött den reguljära arbetsmarknaden. Hur deras arbetsmarknadssituation ser ut om ett halvt till ett år är därför högst osäkert, inte minst med tanke på att när/om de lämnar AF-programmet tvingas de konkurrera om jobben med personer som inte har någon ohälsohistoria eller nedsatt arbetsförmåga.

Vad vi ser är alltså att regeringen nu, genom införandet av det s.k. introduktionsprogrammet, “parkerat” en stor grupp människor med ohälsoproblem i arbetsmarknadspolitiken. TCO kritiserade den förra regeringen för att den “parkerade” personer med arbetsmarknadsproblem i sjukförsäkringen, utan att erbjuda dem tillräckliga vägar tillbaks till arbetslivet. Men att på det sätt som nu sker flytta runt socialt, medicinskt och ekonomiskt utsatta personer mellan olika myndigheter och konton är definitivt ingen bättre eller mer långsiktigt hållbar lösning.

Möjligen kan man kortsiktigt skapa FK-statistik som kan användas som slagträ i den partipolitiska valdebatten. Vad det långsiktiga mänskliga och samhällsekonomiska priset för denna “politiska flyttkarusell” i slutändan blir är däremot högst oklart.

Fortfarande väntar vi på de där breda och långsiktigt hållbara lösningarna, som politikerna på ömse sidor om blockgränsen så länge talat så gott om. Visserligen har den nuvarande regeringen fem i tolv och strax före valet besträmt sig för att tillsätta den där parlamentariska socialförsäkringsutredningen, som man utlovade redan i sin första regeringsdeklaration från 2006. Utvärderingen av introduktionsprogrammet från AF/FK, och den efterföljande debatten i förra veckan, visar dock att vi fortfarande har lång väg att gå innan vi når fram till en bra sjukförsäkring som har bred legitimitet och håller över tid.

Fortfarande står många långt ifrån den reguljära arbetsmarknaden…

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetsmarknad, försäkringskassan, sjukförsäkringen

Idag berättade Arbetsförmedlingen (AF) och Försäkringskassan (FK) om vad de hittills vet om dem som utförsäkrades från sjukförsäkringen vid årsskiftet och hänvisades till ett introduktionsprogram hos AF.

Jag vill till att börja med säga att det underlag som vi idag kan ta del av ger ett mer seriöst intryck när man jämför med FK-rapporten ang. vad som hänt de ca 2 000 personer som valde att inte gå med i introduktionsprogrammet. Mina kritiska synpunkter rörande den senare FK-rapporten framförde jag nyligen i två blogginlägg. Läs mer om detta här och här.

När det gäller de siffror som presenterades idag, rörande dem som valt att delta i AF:s introduktionsprogram (12 757 personer), kan man kort sammanfatta resultatet i några punkter:

• Drygt 39 procent av gruppen (ca 5 000 av 12 757) hade fram till 26 maj i år ansökt om nytt stöd från sjukförsäkringen.
• Ungefär 13 procent (1 704 st.) av gruppen är “i arbete”. Dessutom är 605 personer arbetssökande/”öppet arbetslösa”. Vilken grad av försörjningsförmåga eller arbetskraftsdeltagande de här grupperna har framgår dock inte av underlaget.
• Av den grupp som är i arbete (1 704 st.) har drygt 74 procent ett nystartsjobb eller ett “arbete med stöd”, 19,5 procent har ett nytt arbete utan stöd och ungefär 6 procent har fortsatt anställning hos sin gamla arbetsgivare.
• Ungefär 77,4 procent (9 870 st.) av hela gruppen är fortfarande inskrivna i olika program vid AF. Inte heller här framgår vilken försörjningsförmåga gruppen har.

Vad man inledningvis kan konstatera är att den FK-prognos, som förutsade att ungefär en tredjedel inom sex månader skulle komma tillbaks till sjukförsäkringen, ligger inom räckhåll. Visserligen har något fler (drygt 39 procent) hittills ansökt om nytt stöd från sjukförsäkringen, men man bör nog räkna med att en del av dem som ansöker om sjuk- eller rehabpenning kommer att få avslag på grund av det nya regelverket. Samtidigt är det också troligt att ytterligare ett antal personer kommer att ansöka om nytt stöd från sjukförsäkringen när det provat på jobb/AF-program/utbildning och det visat sig att “det inte höll”, d.v.s. deras ohälsoproblem hindrade dem från fortsatt aktivitet.

Det är också viktigt att vi inser att den grupp som nu kartlaggts av AF och FK generellt sett är en socialt och ekonomiskt utsatt grupp och att den största delen av dem fortfarande står långt ifrån den reguljära arbetsmarknaden. Endast 13 procent av gruppen finns idag i någon form av arbete och då är det oftast jobb med någon typ av samhällsstöd.

Drygt 77 procent av gruppen har ännu inte mött den reguljära arbetsmarknaden, eftersom de fortfarande befinner sig i olika AF-program. Hur deras arbetsmarknadssituation ser ut om ett halvt till ett år är därför högst osäkert, inte minst med tanke på att när/om de lämnar AF-programmet tvingas de konkurrera om jobben med personer som inte har någon ohälsohistoria eller nedsatt arbetsförmåga.

Fortfarande finns det ett antal frågor som biter sig fast. Hur stor del av de nu konstaterade effekterna kan exempelvis förklaras av de nya och stramare reglerna (t.ex. tidsgränserna och utförsäkringarna) och hur stor del beror på andra faktorer (t.ex. anställningsstöd och samhallsjobb)? Men tanke på att det nya regelverket i sjukförsäkringen samtidigt också inneburit mycket lidande, för ett stort antal enskilda personer med ohälsa, kan man fortfarande fråga sig vilket pris vi egentligen är beredda att betala för att minska sjuk- och ohälsotalen? Väger de effekter som AF och FK nu presenterat upp det lidande och den rättsosäkerhet som det nya regelverket hittills fört med sig?

Jag gissar att det bland annat är kring dessa frågor som den fortsatta valdebatten om sjukförsäkringen kommer att kretsa. Hur väljarna ställer sig till frågorna kommer sannolikt att ha stor betydelse för valutgången. En sak verkar dock vara relativt säker; sjukförsäkringsfrågan kommer att finnas i den politiska debattens centrum under hela valrörelsen och troligen en tid efter detta också.

Bättre än väntat?…ja, men det beror ju på vad man förväntat sig…

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, försäkringskassan, ohälsa, sjukskrivna, statistik

“Mer än hälften av de utförsäkrade som inte anmälde sig hos arbetsförmedlingen arbetar och försörjer sig själva. Kanske kan den nya sjukförsäkringen bli ett flöte i stället för ett sänke för regeringen. Och för de sjukskrivna.”

Så inleder DN:s Hanne Kjöller en ledarartikel (14 maj) om vad som hänt den grupp på ca 2000 personer som vid årsskiftet utförsäkrades från sjukförsäkringen, men som av olika skäl valt att inte delta i det arbetsmarknadspolitiska introduktionsprogram som regeringen sjösatte strax före årsskiftet. Kjöller konstaterar dessutom att det bara är ett par procent i gruppen som “varit hänvisade till socialbidrag för sin försörjning“.

Bakgrunden till de positiva tongångarna är det pressmeddelande som Försäkringskassan (FK) skickade ut med anledning av att man kartlagt vad som skett med denna grupp ca tre månander efter att de utförsäkrats (d.v.s. under perioden 8-26 mars i år).

Det var nog inte bara Hanne Kjöller som gladdes åt de positiva siffror som Försäkringskassan presenterade. Jag måste medge att också jag själv drog en suck av lättnad när jag hörde att så många i gruppen, trots mina och andras farhågor, tycktes ha klarat sig bra. Kjöllers och min reaktion är kanske inte heller är så märklig eftersom den ansvarige på Försäkringskassan, Magdalena Brasch, uttryckligen tolkade FK-siffrorna som en framgång för den nya sjukförsäkringspolitiken:

“Reformen har fungerat som avsett, de flesta vars dagar i sjukförsäkringen har tagit slut har övergått till insatser hos Arbetsförmedlingen. Det har funnits en naturlig oro för hur det gått för gruppen som inte skrev in sig hos Arbetsförmedlingen. Vi kan nu konstatera att huvuddelen i den här gruppen har både en sysselsättning och en inkomst. Det är också få som gått till försörjningsstöd”, säger Magdalena Brasch i pressmeddelandet.

Dessa positva tongångar gav mig lust och mod att ta del av hela FK-rapporten. Jag började naturligtivs med att titta lite närmare på socialbidragssiffrorna. Min inledande glädje över det positiva utfallet, som förespeglats i pressmeddelandet från FK, grumlades dock ganska snabbt när jag började granska de aktuella siffrorna närmare.

Det visade sig nämligen att en hel del av det som framställts som entydigt “positivt”, på goda statistiska och samhällsvetenskapliga grunder, både kunde diskuteras vidare och ifrågasättas:

1. När man granskar uppgifterna som rör socialbidragen (det ekonomiska biståndet) visar det sig lite oväntat att det mått som används inte gäller det totala antalet bidragstagare eller dem som mottagit socialbidrag, utan istället dem som haft socialbidrag som “huvudsaklig inkomst vid tillfället för undersökningen“. Detta är en väsentlig skillnad. Vi som forskat om socialbidrag och socialbidragsutveckling vet att det bland socialbidragstagarna är betydligt fler som har en annan huvudinkomst än själva socialbidraget, men som ändå tvingas dryga ut denna inkomst med socialbidrag för att klara sig. Dessutom kan man mycket väl tänka sig att det i undersökningsgruppen även finns personer som efter att de utförsäkrats levt på socialbidrag, men inte gjorde detta just vid undersökningstillfället. Trots att en del i undersökningsgruppen på goda grunder kan antas tillhöra just dessa två kategorier syns dessa personer alltså inte i FK:s socialbidragssiffror. Siffran på “ett par procent som varit hänvisade till socialbidrag för sin försörjning” skulle naturligtvis bli betydligt högre om FK helt enkelt räknat med alla dem som blivit beviljade socialbidrag (d.v.s. andelen socialbidragstagare), vilket dessutom inte borde ha varit särskilt svårt att genomföra. Man kan istället fråga sig varför man i sin enkät valt att gå omvägen över måttet “huvudinkomst”? I FK-rapporten finner jag dock inte någon som helst rimlig motivering till valet av statistiskt mått.

2. Tittar man dessutom lite närmare på det aktuella diagramet (s. 8), där socialbidragssiffrorna redovisas, framgår att där också finns andra viktiga kategorier som man bör ta hänsyn till. Där finns exempelvis de som uppgivit att de helt saknar inkomst, att de försörjs av anhörig eller att de lever på sparade medel. Det handlar här alltså om sådana personer som inte kunde försörja sig på egen inkomst. När man ska försöka uppskatta gruppens ekonomiska och sociala status kan det tyckas vara rimligt att åtminstone väga in dessa grupper i någon form av mera samlat statistiskt mått. När detta görs hamnar vi på ca 12 procent av hela undersökningsgruppen (på totalt 1715 personer). Storleken på den socialt utsatta gruppen, som i mars 2010 inte klarade av att försörja sig på en egen inkomst, är plötsligt inte helt obetydligt. Det handlar inte längre om endast ”ett par procent“. Dessutom kan man nog på goda grunder anta att det till denna socialt och ekonomiskt utsatta grupp successivt kommer att ansluta sig allt fler personer ur undersökningsgruppen. En del av dem som tillhör undersökningsgruppen och redan idag uppbär socialbidrag, men inte syns i FK:s socialbidragssiffror, bör nog räknas hit. Men det slutar tyvärr inte där…

3. Ser man till den grupp som har inkomst från anställning eller eget företag  (totalt ca 60 procent av hela undersökningsgruppen) är det måttet ”huvudsaklig inkomst vid tillfället för undersökningen” som återigen används i FK-rapporten. Huruvida gruppen ökat eller minskat sitt totala arbetskraftsdeltagande exempelvis i form av antalet arbetade timmar, jämfört med när man uppbar ersättning från sjukförsäkringen, sägs däremot inget om i rapporten. Detta kan man möjligen gissa sig till “mellan raderna”, eftersom ca 33 procent av den aktuella gruppen uppges ha förvärvsarbetat på deltid innan de utförsäkrades. Däremot framgår att 64-65 procent av dem som förvärvsarbetade vid undersökningstillfället tvingats gå ned i arbetstid pga ohälsa, jämfört med hur det var innan de gick in i sjukförsäkringen. Av hela undersökningsgruppen på 1715 st. personer är det endast ca 15 procent som arbetar på heltid, resten (ca 75 procent av de förvärvsarbetande) arbetar på halv-/deltid eller till och med mindre än så. Ungefär 40 procent av hela gruppen har sin huvudinkomst varken från anställning eller från eget företag. Det är knappast en orimlig farhåga i dessa lågkonjunkturtider att anta att även en del av dessa personer, som av hälsoskäl idag inte orkar arbeta heltid, så småningom kommer att tvingas ansluta sig till gruppen som inte kan försörja sig på sin egen inkomst.

Den samlade bild som växer fram när man granskar siffrorna i FK-rapporten skiljer sig alltså en hel del från den “positiva bild” som Försäkringskassan själv, via sitt pressmeddelande, nyligen lanserade i massmedia.

Så Hanne Kjöller liksom som jag själv gör nog klokt i att inte, i alla fall inte ännu, dra den där sucken av lättnad. Åtminstone bör vi vänta med att ropa “hej” när det gäller den sociala och ekonomiska situationen och framtiden för den grupp utförsäkrade som vid årsskiftet valde att inte gå med i Arbetsförmedlingens arbetsmarknadspolitiska introduktionsprogram.

Istället framstår de slutord som rapportförfattaren själv formulerat som desto mer angelägna: “Detta är en första uppföljning och det är angeläget att kontinuerligt följa upp denna grupp.”

När dessa uppföljande rapporter, om den aktuella gruppen, tas fram hoppas jag att Försäkringskassan väljer att satsa lite mer “krut” på att utveckla sina analysmetoder och sina statistiska mått. Ska Försäkringskassan i framtiden kunna betraktas med respekt, som opartisk och trovärdig myndighet, är nog detta viktigare än att ytterligare utveckla förmågan att formulera flyhänta pressmeddelanden.

Arbetslinjen behöver moderniseras! Fler måste få chansen till arbete!

Etiketter: arbetsgivare, arbetslinje, arbetsmarknad, arbetsmiljö, ohälsa, sjukfrånvaro, Sture Nordh, tco

“Den största långsiktiga sysselsättningspolitiska utmaningen är motsättningen mellan arbetslivets allt hårdare krav och människors faktiska arbetsförmåga.” Så inleder TCO:s ordförande, tillsammans med ordförandena i Astma- och Allergiförbundet samt Reumatikerförbundet, en debattartikel idag i Sydsvenska Dagbladet.

I artikeln för de tre ordförandena fram förslag som i praktiken innebär en grundlig modernisering av det som brukar kallas för arbetslinjen. Det handlar om att vi måste bli bättre på att öppna upp arbetsplatserna för personer med nedsatt arbetsförmåga.

Idag ratas allt för ofta dem som har någon form av ohälsohistoria eller nedsatt arbetsförmåga av arbetsgivarna (se TCO:s rapportserie Jakten på Superarbetskraften). Detta gäller inte enbart privata arbetsgivare. Arbetslivet har generellt sett blivit tuffare för dem som inte kan “prestera till 110 procent”.

Nästan hälften av landets kommuner uppger exempelvis att de nya sjukreglerna (rehabiliteringskedjan) gör att de idag säger upp personer med ohälsa, enligt en färsk undersökning från TCO-förbundet SKTF. I drygt hälften av kommunerna har man dessutom märkt att personer tvingas söka socialbidrag på grund av de nya sjukreglerna, allt enligt en undersökning av SKL.

Vi har idag alltså ett arbetsliv som i allt för hög usträckning sorterar bort personer med nedsatt arbetsförmåga, trots att de själva inget hellre vill än att arbeta. De tre artikelförfattarna konstaterar att det är helt oacceptabelt att dessa människor “till följd av stramare regler i a-kassa och sjukförsäkring, i vissa fall tvingas söka socialbidrag för att klara sig. De långsiktiga samhällsekonomiska kostnaderna blir då ohållbara“. Därför måste trygghetsförsäkringarna repareras. Men detta räcker inte anser de tre ordförandena.

I grunden måste hela arbetslinjen moderniseras. Det handlar då bland annat om att:

• Stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna, så att fler långsiktigt ryms i arbetslivet.
• Det måste finnas tillgång till högkvalitativ företagshälsovård på varje arbetsplats.
• Alla skall ha rätt till medicinsk- och arbetslivsinriktad rehabilitering.
• Den som behöver stöd för att ställa om, exempelvis hitta fram till en ny sysselsättning eller ett nytt yrke, bör erbjudas individuellt utformade och anpassade utbildnings- som rehabiliteringsinsatser.
• Vi behöver ett mer omfattande system med subventionerade anställningar. Det handlar exempelvis om fler och kraftfullare anställningsstöd och lönebidragsplatser. 
• Vi måste dessutom bygga ut en “alternativ arbetsmarknad”, där de som inte klarar av ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden erbjuds en skräddarsydd anställning med anständig lön och schysta villkor.

Sammantaget innebär detta åtgärdsbatteri att det till trygghetssystemen i praktiken kopplas en inkluderingsgaranti, som garanterar alla dem som klarar av att arbeta en plats i arbetslivet. Kortsiktigt kostar detta naturligtvis en hel del, men att inte göra insatserna är på lite längre sikt ännu mer kostnadskrävande.

Ska vi klara av den viktigaste sysselsättningspolitiska utmaning vi har framför oss måste vi bygga en arbetsmarknad som bättre bejakar den potential och variation av funktions- och arbetsförmågor som faktiskt finns hos befolkningen. Annars kommer vi heller aldrig att klara av att skapa en långsiktigt hållbar och konkurrenskraftig ekonomi. Vi har helt enkelt inte råd med att ett växande antal personer permantent ställs utanför arbetsmarkanden.

Frågan är nu om politikerna på bägge sidor om blockgränsen ser denna verklighet och om de i så fall är beredda att anta den utmaning som Sture Nordh, Ingalill Bjöörn och Anne Carlssson idag fomulerar i Sydsvenskan. Eller har “valfebern” gjort att politikerna hunnit gräva ned sig så djupt i de partipolitiska skyttegravarna att deras förmåga till breda och hållbara lösningar gått förlorad?

TCO bidrar till ny arbetsmarknad i Ukraina

Etiketter: arbetsmarknad, fackligt utvecklingsprojekt, kollektivavtal, LMD, sociala dialogen, svenskt stöd

Sedan 2004 sammarbetar TCO, LO och KFO med parterna på den ukrainska arbetsmarknaden i ett program som kallas ”Ukrain Labour Market Dialog”. Arbetet går ut på att fack och arbetsgivare tillsammans måste stärka sina positioner och ta över makten och inflytandet över sina kollektivavtal. Idag har den ukrainska staten och politikerna ett allt för stort inflytande på dessa. Våra ukrainska kolleger har varit mycket intresserade av den sammarbetsanda som trots allt finns mellan parterna i Sverige och på djupet studerat hur samverkan och förhandlingsprocesser fungerar i Sverige. 

Den 26 april rapporterade ukrainsk media om att fackens och arbetsgivarnas organisationer i landet skapat ett gemensamt råd som ska dra upp riktlinjerna för hur kollektivavtalsförhandlingarna ska drivas framöver och där parterna själva tar ansvar för sina överenskommelser.   I ett ukrainsk perspektiv är detta så nära ett systemskifte man kan komma.

Nu väntar vi med spänning på hur deras arbete ska utvecklas. Det kanske blir ett ukrainskt Saltsjöbadsavtal, vi bör nog hitta ett bättre ord, kanske - Krimavtalet 2010.

Utanförskapsbegreppet - utsatt för omdefinition och renovering

Etiketter: arbetslöshet, arbetsmarknad, ekonomi, globalisering, jobb, proposition, utanförskap

Det är intressant att regeringen systematiskt den senaste tiden börjat använda ett betydligt snävare ”utanförskapsbegrepp” än det man själv tidigare konstruerat. Nu talar man genomgående om ”antalet personer som försörjs med sociala ersättningar och bidrag”, d.v.s. man rensar exempelvis ut värnpliktiga och jobbsökande studenter m.fl. ur måttet. Den omedelbara effekten blir naturligtvis att utanförskapssiffran då blir lägre.

Men även om man använder sig av den nya och snävare begreppsdefinitionen ser utvecklingen den närmaste tiden mörk ut. Regeringen konstaterar själv (s. 63 i “våpen“) när det gäller den faktiska utvecklingen att det “totala antalet personer som försörjs med sociala ersättningar och bidrag, mätt som helårsekvivalenter, ökade 2009 och förväntas fortsätta öka under 2010.”

I vårpropositionen lanserar regeringen dessutom ett nytt mått som man kallar för ”konjukturrensat mått på antalet helårsekvivalenter” (se bl.a. s. 62ff i “våpen“), med vilket man säger sig kunna visa att reformerna på skatte-, arbetsmarknads- och sjukförsäkringsområdet varit framgångsrika för att minska det “strukturella utanförskapet”.

Hela detta resonemang är dock tämligen statiskt och utgår dessutom ifrån en förlegad syn på arbetsmarkandens faktiska funktionssätt, inte minst när det gäller relationen mellan vad som kan antas vara konjunkturellt respektive strukturellt betingat. Nej, ska vi lyckas vinna en fördjupad kunskap om dynamiken på den moderna arbetsmarkanden krävs nog betydligt mer än de endimensionella och statiska räkneövningar som experterna på finansdepartementet ägnat sig åt i “våpen“.

Modern samhällsvetenskaplig forskningen visar exempelvis att efter de senaste lågkonjunkturerna har den s.k. strukturella arbetslösheten tenderat att öka. Allt fler av dem som hamnar utanför arbetsmarknaden i lågkonjunktur hinner inte ens få in en fot på arbetsmarknaden i högkonjuktur innan konjunkturen på nytt vänder nedåt. Det innebär att det som tidigare i hög utsträckning varit ett konjukutrrelaterat problem i allt större omfattning nu även blir ett långsiktigt och strukturellt problem.

Att regeringen dessutom hade “otur i tajming” och strax innan lågkonjukturen sjösatte sina stora systemförändringar i a-kassan och sjukförsäkringen, vilka oundvikligen leder till att fler faller rakt igenom det sociala skyddsnätet, underlättar naturligtvis inte heller den långsiktiga “utanförskapsproblematiken”.

Med en allt för statisk och förlegad analysapparat, vilket exempelvis resonemangen om det “konjunkturrensade utanförskapsbegreppet” är ett uttryck för, klarar man inte av att på ett tillfredställande sätt analysera och förstå dynamiken på den moderna arbetsmarknaden.

Det hela blir då istället ungefär som att försöka sig på konststycket att förutse hur en galopperande häst kommer att röra sig genom att endast studera en stillastående häst…

Försäkringslösheten breder ut sig

Etiketter: a-kassa, arbetslöshet, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, försäkringar, utanförskap

Den grupp som står helt utan försäkringsskydd vid arbetslöshet har vuxit kraftigt den senaste tiden. Nya siffror i det kommande nummret av Socialpolitik är förskräckande. Professor Tapio Salonen pekar där på att vi just nu ser en dramatisk ökning av andelen oförsäkrade arbetslösa i Sverige:

• Från att ha legat på ca 25-30 procent i slutet av 90-talet saknar idag nästan hälften (46 procent) av alla kvarstående arbetssökande varje form av arbetslöshetsskydd.
• 80 procent av de arbetslösa ungdomarna i åldern 18-24 år går utan a-kassa, trots att de uppfyller Arbetsförmedlingens krav.
• Ca 116 000 arbetslösa sakande någon ersättning per månad år 2008, ett år senare hade den siffran ökat med ytterligare ca 40 000 personer.
• Antalet oförsäkrade vid arbetslöshet har under den senaste tio åren har ökat från ca 100 000 till 150 000 personer.
• Utslaget på årsbasis för år 2009 betyder detta att ungefär sex procent av den arbetsföra befolkningen inte hade någon arbetslöshetsersättning alls under de drygt fem månander som de i genomsnitt var registrerade som arbetssökande - trots att de samtidigt uppfyllde Arbetsförmedlingens alla aktivitetskrav.

De som varit inne på arbetsmarkanden och därigenom kunnat skaffa sig inkomstrelaterade trygghetsförmåner har en annan situation, menar Salonen: ”De har fackföreningar och andra aktörer som tillvaratar deras intressen. De oetablerade arbetslösa har däremot ingen röst i dagens samhällsdebatt.”

De förändringar av arbetslöshets- och sjukförsäkringen som regeringen genomdrivit skapar numera dagligen en växande grupp människor som hamnar utanför det vi brukar kalla för välfärdsstaten. Trösklarna för att ta sig in i trygghetssystemen har blivit högre, samtidigt som risken att bli utkastad från dem har ökat. Detta är en av de viktiga förklaringarna, vid sidan av den lågkonjunktur vi är inne i, till varför vi just nu bevittnar en “socialbidragsexplosion“.

På sikt riskerar vi, om vi fortsätter på den inslagna vägen, att skapa ett permanent och “verkligt utanförskap” som generarar enorma framtida mänskliga och samhällsekonomiska kostnader. Är det förresten längre någon som, med hedern i behåll, vågar säga att “vi har en a-kassa i världsklass“?

Ett “verkligt utanförskap” biter sig fast

Etiketter: arbetsgivare, arbetsmarknad, socialbidrag, superarbetskraft, svenskt näringsliv, tco, utanförskap, välfärd

Även i lågkonjunktur har företagen behov av att rekrytera ny personal. Anställda slutar, säger upp sig eller går i pension också när det är ekonomisk kris. Under krisåret 2010 har, enligt en nyligen publicerad rapport som Svenskt Näringsliv (SN) tagit fram, ungefär hälften av företagen försökt rekrytera nya medarbetare.

Det mest intressanta med SN-rapporten är att företagen uppger att det är ungefär lika svårt att rekrytera nu i år, med en exceptionellt hög arbetslöshet, som det var 2007 då vi hade en “brinnande högkonjunktur”. Vid båda tidpunkterna misslyckas ungefär vart femte rekryteringsförsök.

Det finns helt uppenbart något strukturellt i vårt samhälle som gör att utbud och efterfrågan på arbetsmarkanden inte riktigt matchar varandra. När vi analyserar värför det ser ut som det gör finns det naturligtvis skiljelinjer mellan Svenskt Näringslivs och TCO:s perspektiv och utgångspunkter.

Men jag tror ändå det blir svårt att förstå de många misslyckade rekryteringsförsöken om man inte väger in det som brukar kallas för den strukturella arbetslösheten, d.v.s. den arbetslöshet som existerar oberoende av konjunkturläge. Hit räknar man exempelvis en del av dem som av regeringen brukar kategoriseras som tillhörande det s.k. utanförskapet. Det handlar då exempelvis om dem som har arbetsmarkandsproblem på grund av lång ohälsohistora, långtidsarbetslöshet eller långvarigt socialbidragsberoende.

Efter de senaste lågkonjukturerna har allt fler hamnat utanför för att sedan, under högkonjunkturen, inte hinna få in sin fot på arbetsmarkanden innan konjunkturen på nytt vänt nedåt. Man skulle kunna tala om en ökning av ett ”verkligt utanförskap”, för att skilja denna grupp från alla benbrott, influensasjuka och studenter m.fl. som också ingår i regeringens betydligt “fluffigare” utanförskapsbegrepp.

Vad Svenskt Näringsliv nu pekar på i sin rapport överensstämmer väl med den bild som TCO tidigare visat på i rapportserien Jakten på Superarbetskraften. Den nu rådande utbudsfixerade politiken, med bland annat lägre ersättningar och hårdare villkor i trygghetsförsäkringarna, har uppenbarligen inte varit särskilt framgångsrik. Den har inte lyckats minska det antal personer som står längst bort från den reguljära arbetsmarkanden eller att bättre matcha arbetskraftsutbudet med efterfrågan på arbetskraft. Arbetsgivarna tycks ofta efterfråga en annan typ av arbetskraft än den som faktiskt finns.

Just nu är vi dessutom inne i en formlig bidragsexplosion där allt fler människor mitt i lågkonjunkturen, bland annat på grund av stramare villkor i trygghetsförsäkringarna, tvingas söka ekonomiskt bistånd (socialbidrag) för att klara sig.

Här har vi en av framtidens största mänskliga och samhällsekonomiska utmaningar. Lyckas vi inte bygga broar tillbaks till arbete för denna växande grupp människor då spelar det nästan ingen roll hur mycket vi exempelvis höjer pensionsåldern med. Vi kommer ändå inte att lyckas finansiera en utbyggd framtida välfärdssektor.

En sak blir allt tydligare: de gamla och beprövade lösningarna biter inte på problemet. Vi måste våga tänka nytt!

Ska vi klara av denna jättelika framtidsutmaning måste vi på olika sätt skapa en mer välkomnande och rymlig arbetsmarknad, där människors vilja till arbete tas tillvara på ett bättre sätt. En arbetsmarknad som bejakar den potential och variation av funktions- och arbetsförmågor som faktiskt finns hos befolkningen.

Det handlar om en arbetsmarknad som samtidigt är så konkurrenskraftig, dynamisk och kunskapsintensiv att vi har råd att finansiera den goda vården, skolan och omsorgen; det som lägger grunden för det vi kallar för livskvalitet och som också avgör morgondagens konkurrenskraft. Se där en utmaning som TCO och andra, utifrån olika utgångspunkter och perspektiv, nu mer fördjupat måste synliggöra och analysera.