Praktikant-chocken

Etiketter: arbetslösheten, arbetsmarknadspolitik, littorin, lyft, regeringen

Dagens industri skriver idag om Sven Otto Littorins “praktikant-chock” (kort sammanfattning här). Regeringens arbetsmarknadssatsning går trögt. 130 000 arbetslösa skulle erbjudas praktikplats i offentlig sektor och i ideella organisationer. I januari hade kommuner och landsting erbjudit summa 20 platser. 

Nu har Litttorin vänt sig direkt till statliga myndigheter och verk och krävt att de ska ta emot 65 000 praktikanter. Man hade inte ens brytt sig om att informera Arbetsförmedlingen, som är satt att administrera praktikantåtgärderna. “Det hade jag ingen aning om”, kommenterar ansvarig person, enligt DI. Åtskilliga personaldirektörer kliar sig nu i håret och undrar hur de ska kunna ta emot denna anstormning av praktikanter. En praktikant behöver både en plats att arbeta på, en handledare och vettiga arbetsuppgifter.

För fyra år sedan arbetade jag som enhetschef på statliga Konjunkturinstitutet med ansvar för arbetsmarknadsfrågor. Normalt var jag en oförvitlig statstjänsteman men när jag i samband med budgetpropositionen hösten 2005 blev tillfrågad av en journalist från TT vad jag tyckte om den dåvarande socialdemokratiska regeringens “sysselsättningspaket” rann sinnet på mig: 

“Det här är inte ett sysselsättningspaket utan en ganska kraftig uppblåsning av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.”

I massmedia blev citatet naturligtvis en succé, inte minst på borgerliga ledarsidor. Min chef på KI var dock måttligt road.  Visst hade jag rätt i sak, det handlade inte om “riktiga jobb” utan om arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Problemet var att uttalandet lätt kunde tolkas som att jag och KI hade något emot sådana åtgärder. Vilket inte stämde. Tvärtom, både Konjunkturinstitutet och jag personligen var mycket positivt inställda till aktiv arbetsmarknadspolitik. 

Det jag retade upp mig på var att arbetsmarknadspolitiken missbrukades för att inför valet dölja det verkliga läget på arbetsmarknaden. Stora volymer åtgärder av låg kvalitet har dessutom visat sig ha mycket svaga positiva effekter.

Nu har fyra år gått och det är valår igen men rollerna är ombytta. Nu är det den borgerliga regeringen som försöker kasta grus i väljarnas ögon. Utan tvekan kommer många med förtjusning att gräva fram citat från borgerliga politiker från 2006. Littorin själv talade då om “låtsasjobb i offentlig sektor” i syfte att framställa “tjusiga siffror” åt regeringen. Citat som den nuvarande socialdemokratiska oppositionen nu kan göra till sina egna.

Jag har tidigare här på Utredarblogen kritiserat Finansdepartementets arbetslöshetsprognos och dömt ut den som “en gädjekalkyl“. När jag skrev det inlägget var jag dock inte medveten om omfattningen av Littorins ”praktikantchock”. Kanske får jag nu anledning att backa från min bedömning. Om regeringen skulle lyckas skaka fram 65 000 praktikplatser i statliga myndigheter - vilket fortfarande är mycket osäkert - och bokföra dessa som sysselsatta så är det fullt möjligt att vi kommer att få se en “vändning” på arbetsmarknaden. Rent statistiskt. Sysselsättningen kommer att stiga och arbetslösheten att falla högst betydligt redan detta år. 

Den verkliga arbetsmarknaden kan dock fortsätta att försämras utom synhåll för SCB:s Arbetskraftsundersökningar och väljarnas blickar.

Regeringen hade kunnat bidra till en bättre sysselsättningsutveckling genom att bedriva en mer expansiv finanspolitik. Av olika skäl har man valt att inte göra detta. Regeringen har i huvudsak låtit de s.k. automatska stabilisatorerna verka (dvs. att skatteintäkter minskar och utgifter för t.ex. arbetslöshet ökar i lågkonkjunkturer). Man har också sänkt inkomstskatten högst betydligt, vilket säkerligen har haft en viss effekt på att hålla hushållens efterfrågan uppe.

I övrigt har regeringen valt att inte göra någonting.  Förutom att försöka frisera arbetslöshetsstatistiken lagom till valet.

Minskad tolerans för ohälsa ställer nya krav på oss

Etiketter: arbetslinje, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknadspolitik, globalisering, ohälsa, sjukförsäkring, tolerans, värderingar

Nästan 8 procent av alla anställda i vårt land tror att de på grund av hälsoskäl måste byta yrke inom de närmsta två åren. Det motsvarar drygt 340 000 anställda. Hela 37,3 procent av dem som varit sjukskrivna i mer än tre månader tror att deras hälsa kommer att göra det svårt för dem att arbeta kvar i yrket om två år. Det visar Jobbhälsobarometern som Föreningen Svensk Företagshälsovård presenterar i dag.

Dessa siffror bekräftar den bild som TCO tidigare tecknat i rapportserien Jakten på Superarbetskraften. I gårdagens Uppdrag Granskning kompletterades beskrivningen av vår samtid med ytterligare några mörka nyanser. Vi såg, i ett antal intressanta reportage, hur en växande skara svenska arbetsgivare systematiskt börjat avskeda en del av sina anställda för att sedan via bemanningsföretag återanställa de flesta av dem, dock ej de ”lågpresterande”. Detta har blivit en strategi för att skapa ”större flexibilitet”. Man avspjälkar det sociala ansvarstagandet och minskar risktagandet. Ökat globalt konkurrenstryck och uppdrivna och kortsiktiga lönsamhetskrav sägs ligga bakom utvecklingen.

Vad vi ser är alltså ett framväxande arbetsliv och ett samhälle där toleransen för ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga minskar för var dag som går. Extra problematiskt blir det naturligtvis när också det offentliga, tydligt exemplifierat genom utförsäkringarna p.g.a. de nya sjukreglerna, drar undan ansvaret för dem som drabbats av ohälsa. Där står de idag i allt större utsträckning. Ensamma och utanför.

Detta är en social verklighet som vi inte längre kan blunda för, oavsett om vi är fackföreningsaktiva eller politiker. Ska vi exempelvis lyckas skapa ett rimligt sjukförsäkringssystem måste detta göras utifrån ett helhetsperspektiv, där utvecklingen på arbetsmarkanden ställs i fokus. Vi måste utveckla moderna lösningar som skapar trygghet såväl i anställningen som i omställningen.

Det handlar om att vi måste bli bättre på att förebygga att ohälsa uppstår och när den ändå gör detta skapa en ökad tolerans och ett ökat utrymme för dem som drabbats. Det handlar alltså ytterst om att länka ihop humanistisk människosyn och ekonomisk vetenskap för att skapa en arbetsmarknad som bättre rymmer den variation av arbets- och funktionsförmågor som vi faktiskt besitter samtidigt som vi uppgraderar den ekonomiska konkurrenskraften.

Rätt arbetslinje i efterkris-politiken

Etiketter: a-kassan, a-kasseavgift, arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, arbetstidsreglering, kompetensutveckling, konjunkturpolitik, krisen, littorin, obetalt arbete, produktivitet, regeringen, social trygghet, sysselsättning, utanförskap

Arbetsförmedlingen presenterar en optimistisk prognos som visar att arbetslösheten snart når sin topp och börjar vända nedåt. Det antyder att en positiv utveckling på arbetsmarknaden sker snabbare än vad jag trodde. Det är givetvis glädjande.

Det finns dock faktorer som riskerar att ta knäcken på den positiva utvecklingen. En sådan är det starkt ökande övertidsuttaget. Risken är uppenbar att arbetsgivare använder sig av övertid istället för att nyanställa. På så sätt blir arbetslösheten högre än vad den behöver vara. Uppenbarligen finns det stora möjligheter för arbetsgivare att lägga ut mycket övertidsarbete, trots gällande lagregler. Den dolda övertiden exploderar nu, särskilt bland män inom privata tjänstenäringar. Regeringen bäddar för att detta blir ett än större problem genom att, i förenklingssyfte, tillåta att företag utan kollektivavtal i realiteten får ta ut 350 timmars övertid.

En annan osäkerhet gäller kvaliteten i de arbetsmarknadspolitiska insatserna.  Arbetsförmedlingens nya satsning kallas Lyft. Regeringen sätter stort hopp till att denna satsning skall trycka ut många arbetslösa i jobb under innevarande år. Men då vill det till att praktikinslagen inom Lyft blir av hög kvalitet. Det måste finnas ordentligt med resurser för handledning. Programmet måste också bygga på lärande och kompetensutveckling. Det är de nya framväxande jobben som Lyft-deltagarna skall kunna ta, inte de gamla ty de är försvunna för alltid.

Diskussionen om arbetslinjen, eller snarare arbetslinjerna, blir akut efterhand som vi går ur krisen. Det finns nämligen åtminstone två arbetslinjer. Den första handlar om att gamla jobb med lågt kunskapsinnehåll och låga löner försvinner. De som blir arbetslösa får genom utbildningsystemet och arbetsmarknadspolitiken hjälp att komma vidare och ta de nya jobben med mer komplicerat innehåll och högre lön. A-kassan är så utformad att den premierar aktivt jobbsökande. Den här arbetslinjen är alltså en utbildnings- och kompetenslinje.

Så har vi den arbetslinje som regeringen för idag. Den handlar om två saker. Korttidsarbetslösa skall ta första bästa jobb oavsett kvalifikationer och utbildning. Det kallas matchning. Kostnaderna för arbetslösheten sjunker då kortsiktigt men det gör tyvärr också produktiviteten. Detta uppnås genom att försämra arbetslöshetsförsäkringen så till den grad att den inte går att klara sig på. Vidare ska de långtidsarbetslösa sättas i arbete. Men eftersom de inte kan klara komplicerade jobb så måste det skapas en låglönearbetsmarknad där de kan jobba. Det vill regeringen åstadkomma genom försämrad anställningstrygghet och möjligheter för arbetsgivare att pressa lönerna. Den här arbetslinjen är alltså en otrygghets- och låglönelinje.

Den viktiga frågan framöver är hur låg arbetslösheten kan förmås att bli i den kommande högkonjunkturen. Regeringen kommer att hävda sin arbetslinje, alltså otrygghets- och låglönelinjen, för att bringa ned arbetslösheten. Jag tror inte på den metoden. Utbildnings- och kompetenslinjen har historiskt visat sig framgångsrik i vårt land. Det finns ingen skäl att ändra på det.

Jobbkrisen - åtgärder som fungerar

Etiketter: arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknadspolitik, jobb, kris, oecd, regeringen

Ekonomin befinner sig fortfarande i en djup svacka. OECD har visat att det i tidigare kriser tar flera år från det att krisen börjar tills arbetslösheten toppar. Den här jobbkrisen prognosticeras hålla i sig längre än alla andra sedan 70-talet. Men inte nog med det: jobbkriser tenderar i allt högre grad att leda till bestående långtidsarbetslöshet eller utslagning.

John P. Martin, en av OECDS:s mest meriterade ekonomer och en av världens främsta arbetsmarknadsexperter, pekar i en artikel i nya numret av OECD-observer ut ett antal åtgärder som är viktiga för att minska risken för bestående arbetslöshet efter krisen. Jag tar mig friheten att sammanfatta de viktigaste delarna i budskapet: 

1. Stärk arbetslöshetsförsäkringen. Den som förlorar jobbet måste kunna upprätthålla sin inkomst och köpkraft som långt möjligt. Skyddet är generellt sett för svagt, särskilt för personer med svag anknytning till arbetsmarknaden, vilka också är de första att förlora jobbet när kriser kommer.

2. Satsa mer på kvalificerad och aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi vet vad som fungerar och vad som inte gör det. Kvalificerad arbetsmarknadspolitik är samhällsekonomiskt kostnadseffektivt.

3. Se till så att de jobbsökande inte tappar kontakten med arbetsmarknaden. Även i djup lågkonjunktur skapas många jobb, därför måste sökaktivitet upprätthållas.

4. Ändra fokus från “första-bästa-jobb” till “utbildning-först. Detta är viktigare än någonsin nu då krisen  också driver på den globala strukturomvandlingen, vilket gör att kompetens och utbildning blir mer avgörande för att kunna konkurrera om de jobb som skapas.

5. Se till att anställningsstöd inte är generella utan riktade och tillfälliga. Generella stöd har hög dödvikt - alltså subventionerar de jobb som ändå skapas.

Om regeringen lyssnar på rekommendationerna och tar till sig nyare forskning och evidensbaserad kunskap (som man i övrigt ofta hänvisar till) borde detta leda till en rejäl omprioritering och uppgradering av åtgärderna i kris- och arbetsmarknadspolitiken.

dn1, dn2, svd1

Det verkliga utanförskapet tonar fram ur statistiken

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, littorin, superarbetskraft, sysselsättning, utanförskap, utbildningslinjen

Vi var några som idag fick en förhandsinformation om Arbetsförmedlingens senaste arbetsmarknadsrapport. Där finns några saker som borde göra regeringen bekymrad och föranleda en omprövning av politiken.

1. Den så kallade Jobbchanskvoten har ökat från 0,57 i september 2006 till 0,66 i augusti 2009. Jobbchanskvoten mäter spridningen i sannolikheten för sökandegrupper med olika arbetslöshetstider att få ett jobb. Att kvoten har ökat indikerar att personer med korta arbetslöshetstider har ökad sannolikhet att få ett jobb jämfört med de med långa arbetslöshetstider.
2. Matchningsindikatorn sjunker nu snabbt sedan hösten 2008. Matchningsindikatorn mäter avvikelsen mellan det faktiska antalet matchningar (av de som söker jobb med lediga platser) och det förväntade antalet matchningar. I rapporten anges att det teoretiskt kan bero på minskad sökaktivitet och högre kvalifikationskrav från arbetsgivarna. På annat ställe i rapporten förvånas man över den fortsatt höga sökaktiviteten. Slutsatsen blir att ökade krav på att få ett jobb i kombination med de humankapitalförluster som långa arbetslöshetstider innebär är förödande.
3. Första kvartalet 2007 hade 40 procent av de inskrivna vid Arbetsförmedlingen inte blivit anvisade en enda plats inom ett år. I rapporten säger man att “det kan ha varit svårt att hitta lediga platser att anvisa till denna grupp.” I gruppen finns en överrepresentation av funktionshindrade, lågutbildade och äldre. Vidare framhåller man att om arbetsgivare får många ansökningar från arbetslösa som inte har de kvalifikationer som krävs, så tappar arbetsgivarna förtroendet för Arbetsförmedlingen.

Det är ur denna statistik som de människor som är i verkligt utanförskap tonar fram. Och de har inte blivit färre med regeringens jobbpolitik. Ej heller har deras möjligheter att få ett jobb ökat nämnvärt under den högkonjunktur som rådde till för ett år sedan. I den jobbkris som kommer att vara under ytterligare ett antal år kommer dessa människors möjligheter att bli allt sämre om inte en mer relevant jobbpolitik förs.

Fel, fel, fel

Etiketter: arbetsmarknadspolitik, sverigedemokraterna, utstationeringsdirektivet

Ett av mer klassiska uttrycken i Magnus och Brasses vokabulär var uttrycket “fel, fel , fel”.  Det är vad tänkte när jag läste rapporteringen från Sverigedemokraternas landsdagar och beslutet om en ny arbetsmarknadspolitik.

Det har sagts att SD nu vill locka till sig LO-medlemmar genom att nu säga att facket behövs. Jag vet inte om fler LO-medlemmar kommer att rösat på SD på grund av en arbetsmarknadspoltik som i grunden är menlös, oskarp och felaktig. 

Programmet är fyllt av plattityder och ideologiskt virrvarr, förutom på en punkt nämligen att rasismen och främlingsfientligheten är ständigt närvarande. SD säger också att de “utgår från en pragmatisk, tvärpolitisk hållning inom det arbetsmarknadspolitiska området.” I klartext innebär det att man inte vet något om arbetsmarknadsfrågor och att man vill röstmaximera genom att ta den för tillfället populäraste ståndpunkten.

På en punkt blir okunskapen uppenbar, och det är när SD föreslår att man för att försvara den svenska modellen vill ”verka för ett avskaffande av utstationeringsdirektivet, –samt alla övriga försök till inblandning på den svenska arbetsmarknaden ifrån EU eller andra utländska intressen”.

Principen i EU är att det är hemlandets regler som gäller, om inget annat sägs. Det skulle innebära att det är t.ex. Lettlands lönenivåer som är tillämpliga på de lettiska arbetarna i det lettiska företag som utför arbete i Sverige. Men det är utstationeringdirektivet som säger att det är värdlandets regler som skall gälla. Tar man bort utstationeringsdirektivet så finns det inget som hindrar lettiska villkor på svensk arbetsmarknad. Vägen att gå är istället att förstärka utstationeringsdirektivet.

Det är kanske tur att SD annonserat att man är beredd att göra om sin politik. Mer fel kan det inte bli.

Se också domen i Rush Portuguesa

Varför tar regeringen inte lärdom av 90-talskrisens felgrepp?

Etiketter: arbetsmarknadspolitik, krisen, regeringen

I en märklig kommentar i media (som jag också bloggade om i går) säger forskaren Anders Forslund att regeringen gör rätt när man föreslår passiva åtgärder för de arbetslösa och att arbetsmarknadsutbildning inte är rätt sorts arbetsmarknadspolitik och att det är dåligt och för dyrt. Att han säger det är inte bara problematiskt för att han har fel utan för att han också är vice chef på regeringens eget forskningsinstitut om arbetsmarknadspolitik, IFAU, och har så fel.

Det finns flera saker som pekar på att Forslund är ute och cyklar snett:

 - Nyare forskning (som Forslund är väl medveten om men glömmer) visar att det inte går att bara se på effekterna i ett kortsiktigt jobbsökarperspektiv, tvärtom är effekterna allt starkare ju längre tid som går efter utbildningen.

 - De utvärderingar som finns tillgängliga visar ett bättre resultat för arbetsmarknadsutbildning jämfört med öppen arbetslöshet, även regeringens egen utredning.

- Skulle man ha gjort rätt under 90-talskrisen skulle man ha satsat mer på långa utbildningar tidigt för att höja de arbetslösas utbildningsnivå och närmare konjunkturvändningen ha satsat allt mer mer på kvalificerade yrkesutbildningar som motsvarar arbetsmarknadens behov.  

Allt detta talar för att kvaliteten på de åtgärder som regeringen nu föreslår är alldeles för låg. Betydligt mer skulle ha behövt satsas på kvalifcerade utbildningar för de arbetslösa.

Regeringen upprepar, tvärtemot vad Forskaren Forslund säger, just de misstag som gjordes under 90-talskrisen.

DN1, DN2, DN3, svd1,svs2, svd3, svd4,

Det är bra om man gör det man är bra på

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetsmarknadspolitik, IAF, inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, jobbcoacher, privata aktörer

Arbetsförmedlingen får kritik för systemet med privata aktörer inom arbetsmarknadspolitiken. Kritiken kommer från regeringenb egen myndighet Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen och den drabbar i förlängningen även regeringen. Rättssäkerheten har satts på undantag när själva myndighetsutövningen i jobbcoachningen lagts ut på entreprenad till privata aktörer. Att anvisa en arbetslös person ett arbete är myndighetsutövning, eftersom det är förenat med sanktioner om den arbetslöse inte tar jobbet. Ett anvisat jobb skall dessutom vara “lämpligt”, vilket inte betyder lämpligt i största allmänhet utan att jobbet skall uppfylla villkor som finns angivna i lagar och regler. Detta är inget som privata aktörer har en naturlig fallenhet för.

Kritiken kommer i en situation när Arbetsförmedlingen är igång med upphandling av jobbcoacher för 2,9 miljarder kronor, som en del i regeringens stimulanspaket. Bland andra Trygghetsfonden har krävt att upphandlingen stoppas och att Arbetsförmedlingen tar stöd av organisationer som har stor erfarenhet av frågan. Jag hoppas att regeringen och Arbetsförmedlingen lyssnar så att pengar inte förslösas.