Samtal och möten som förändrar…
Den senaste tiden har jag personligen fått flera starka skäl att fundera över hur bräcklig och utsatt ens egen trygghet faktiskt är. Det handlar om kollegor, som jag tidigare trott varit ”kärnfriska”, som valt att träda fram och berätta om sin långvariga och dagliga kamp mot en kronisk ohälsa. Det handlar om ungdomsvännen som ringde och berättade att hon blivit av med stödet från sjukförsäkringen, trots att hon fortfarande är sjuk och har nedsatt arbetsförmåga. Det handlar om samtal från ett antal TCO-förbundsmedlemmar med ohälsa, som vittnar om hur de ”hämnat i kläm” på grund av ett allt för stelbent och fyrkantigt regelverk.
Dessa samtal lämnar alltid spår efter sig. Du vet säkert vad jag menar. Man berörs och drar ett tungt och djupt andetag. Man tänker till lite extra. Inser hur utsatt man själv faktiskt är. Det räcker med lite otur. Ett obetänksamt steg ut vid övergångsstället. En älg på vägen framför bilen. Ett tungt lyft med krökt rygg…
Det var just denna insikt, om livets inneboende bräcklighet, som en gång låg till grund för uppbyggnaden av vårt socialförsäkringssystem. Det påstår i alla fall de flesta som forskat i saken. Ja, vissa amerikanska sociologer menar till och med att det var liknande tankar och känslor som förde Barack Obama fram till presidentmakten i USA. Ju fler berättelserna blir, av dem som kastats ut från tryggheten och fattiggjorts, ju oftare tvingas vi andra ”odrabbade” tänka tanken att ”nästa gång kan det vara min tur…”. Detta föder krav på förändring.
Men visst kan detta ibland också leda till olika flyktmekanismer. Vi kanske zappar bort från de obehagliga nyhetsinslagen på TV:n, eller bläddrar förbi de jobbiga tidningssidorna. Vi orkar inte, i alla fall inte just nu, ta in allt det där ”jobbiga”. Så gör vi nog alla, åtminstone någon gång i veckan. Det är rent av förståeligt och mänskligt.
Men när man möter en medmänniska av kött och blod öga mot öga (eller lur mot lur) blir det lite svårare. Dem kan man ju inte enkelt zappa bort. Extra skarpt blir läget naturligtvis om det är en nära anhörig eller en gammal vän som berättar. Det politiska blir då så mycket mer personligt. Vi kanske ser samband mellan människoöden och regelverk vi tidigare inte tänkt på. Eller så upptäcker vi kanske hur samhällets grundvärderingar och dess myndighetsutövning hänger ihop. Detta blir möten som ger avtryck. Samtal som förändrar.
När jag i måndags var på mynttorget och lyssnade till vittnesmålen, från människor som drabbats av de nya sjukförsäkringsreglerna, såg jag flera sådana möten äga rum. Jag kände en lätt vind av förändring, både i luften över mynttorget och inom mig själv. Denna känsla tar jag nu med mig till Almedalen i nästa vecka…
