Etiketter: arbetslöshet, arbetsmarknad, borg, EU-kommissionen
Enligt SvD kritiserar EU-kommissionen 14 länder, däribland Sverige, för att ha tillhandahållit “överoptimistiska tillväxtprognoser” och därigenom presenterat en alltför optimistisk bild av de offentliga finanserna.
Jag håller med kommissionen om att Finansdepartementets tillväxtprognos för Sverige är väl optimistisk. Men det gäller de flesta prognosmakare just nu. Detta intryck förstärktes av det oväntat mycket svaga BNP-utfallet som publicerades för några veckor sedan.
Däremot skulle jag inte kalla prognosen för “överoptistisk”. Det är inte alls omöjligt att tillväxten faktiskt blir så hög som finansdepartementet anger. Problemet är att prognososäkerheten är ovanligt stor just nu och att det finns betydande risker för att tillväxten blir betydligts svagare än så. Prognosmakare tenderar att bortse från dessa nedåtrisker i sina huvudscenarior.
Såväl Finansdepartementet som Riksbanken måste dock även ta hänsyn till denna osäkerhet när man utformar den ekonomiska politiken.
Jag har tidigare kritiserat finansministerns arbetsmarknadsprognos för att vara en “glädjekalkyl”. Denna kritik gick dock ut på att Borgs prognos för arbetslösheten var alldeles för optimistisk givet den tillväxt man prognosticerat. Skulle tillväxten visa sig bli svagare blir Borgs arbetslöshetsprognos än med orealistisk.
Postat av Göran Zettergren
Etiketter: borg, jobbskatteavdrag, kris, lars calmfors
Lyssnade på telefonväkteriet i P1 med Anders Borg i måndags om budgeten. Han hade märkligt svårt att förklara hur jobbskatteavdraget skulle skapa fler jobb och varför det var en bra åtgärd att genomföra med massarbetslöshet. Svaret levererade istället Lars Calmfors i studio 1 idag (alltså den 22 september).
Den viktigaste mekanismen som förklarar att jobbskatteavdaget ska ge fler jobb är enligt Calmfors väldigt tydlig: “Den viktigaste effekten är att den gör att arbetssökande accepterar jobb till lägre lön än vad de annars skulla göra och att det får de fackliga organisationerna att hålla nere lönekraven.” ”…Lönerna kommer att utvecklas i långsammare takt…” sa han vidare.
Lägger man till detta att även försämringen av a-kassan och rekordhöjningen av a-kasseavgiften ska ge fler jobb enligt exakt samma mekanism, blir jobbpolitikens innersta syfte tydlig. Jobben ska skapas genom att de som är arbetslösa ska sänka sina löneanspråk - det som ekonomer kallar för reservationslönen - och genom att facken ska tuktas så att de inte förmår höja lönerna i högkonjunktur och inte orkar stå emot i lågkonjunktur.
Det är bra att åtminstone Lars Calmfors gör detta tydligt. Problemet är bara att hela idén vilar på en betänkligt lös vetenskaplig grund. De ekonomer som förespråkar denna metod hänvisar ofta till gamla studier från hur effekterna har blivit i Storbritannien eller USA - ofta med sekelgamla studier som grund. Och utan att ifrågasätta om det överhuvudtaget är rimligt att rakt av översätta effekter av studier i länder med diametralt olika samhällssystem och arbetsmarknadsmodeller. Och då har man heller inte tagit hänsyn till att de nordiska länder som har gjort det motsatta till det som ekonomerna har rekommenderat har lyckats bättre än de länder som följt rekommendationerna.
Det finns dock ekonomer som ifrågasätter om det är rimligt att göra policyrekommendationer utifrån forskning som skett i länder med helt annorlunda institutionella system. Och sådana som med tung argument ifrågasätter de studier som rekommendationerna vilar på.
Det går helt enkelt inte att isolera effektern av en policyförändring utan att se hur den också i sin tur påverkar andra faktorer, som t.ex. graden av samordnade löneförhandlingar, parternas ansvar, utbildningspremie, produktiviteten i arbetslivet etc. Forskningen ger helt enkelt inga belägg för att det som har haft effekt i USA på 70-talet för vissa grupper av yrkesverksamma också har samma effekt i Sverige på 2000-talet.
Etiketter: borg, budgeten, jobben, krisen
Regeringen spelar ett märkligt dubbelspel om krisen. Å ena sidan är man väldigt pessimistisk om hur det går med jobben och sysselsättningen. Å andra sidan vill man inte göra mer för att förhindra utvecklingen.
För nästan ett år sedan skrev jag och Roland Spånt ett krisprogram för TCO där vi drev på för betydligt mer expansiv finanspolitik - pengar till kommunerna, investeringar, bättre a-kassa med mera. Till en del har nu regeringen backat från sin tidigare hållning att det är för dyrt att rädda jobben och det är bra. Men om regeringen redan i våras hade genomfört merparten av det man nu vill genomföra nästa år hade arbetslöshetsprognosen varit betydligt ljusare. Och fortfarande saknas flera enormt viktiga åtgärder som t.ex. en fungerande arbetslöshhetsförsäkring.
I skenet av de förskräckande jobbsiffrorna, en arbetslöshet på över 11 procent, fallande sysselsättning med runt 300 000 personer, är det ytterst märkligt att inte varje krona som finns tillgänglig går till att mota jobbkrisen.
Att i det läget genomföra det fjärde steget i jobbskatteavdraget är närmast bortslösade pengar.
Etiketter: borg, facket, krisen, LAS, littorin, unga
Under sommaren och under Moderaternas stämma diskuterades LAS och ungdomsarbetslösheten intensivt. Uppenbart bedrivs en kampanj för att med ungdomsarbetslösheten som murbräcka försöka slå sönder trygghetslagarna på arbetsmarknaden. Men de som vill påstå att det är höga ingångslöner för unga och lagstadgat anställningskydd som orsakar ungas arbetslöshet är helt vilse i forskningen och verkligheten.
Exempelvis är de branscher där unga främst får jobb handeln, hotel- och restaurangnäringarna - där är ingångslönerna för unga högre än i de flesta andra brancher vi kan jämföra med. I andra brancher där utbildningskraven är högre kan de möjliga ingångslönerna ligga långt under det som arbetsgivarna faktiskt betalar för att kunna anställa rätt kompetens. Verkligheten visar helt enkelt på ett mycket svagt samband mellan ungas lön och deras jobbchanser.
Och tittar vi på hur ubngdomsarbetslösheten är fördelad ser vi att de som är riktigt arbetslösa (alltså inte studerar och söker arbete under tiden, vilket utgör över fyrtio procent av alla unga arbetslösa) nästan uteslutande består av två grupper: dem som bara har fått tillfälliga jobb och är arbetslösa mellan jobben och dem som inte har klarat skolan och behöver komplettera sin utbildning. I ingetdera fallen är det turordningsreglerna som är problemet.
Det finns helt enkelt ingen koppling mellan försämrat anställningsskydd och ungas möjligheter att få jobb. Det handlar om helt andra saker: att det skapas tillräckligt många jobb totalt i ekonomin, att unga får tryggare anställningar och om att stärka de unga som har svag skolgång bakom sig.
Detta borde en seriös debatt om ungdomsarbetslösheten handla om.
DN1, svd1, svd2, DI,
Etiketter: bankerna, bilindustrin, borg, kris
Lettlands problem slår nu hårt mot den svenska kronan och krisen i Baltikum riskerar att leda till en ny finanskris även i Sverige. Flera svenska banker har agerat som om det har varit monopolpengar man har lånat ut. Om krisen i Baltikum utvecklas i tangentens riktning kommer denna ansvarslöshet att kosta även svenska löntagare, skattebetalare och bankkunder stora belopp. Regeringens agerande så här långt i den frågan är resolut.
Samtidigt är risken stor för att vi får nya bakslag i den reala ekonomin. Ökande arbetslöshet kommer att dämpa efterfrågan, en eventuell svensk bankkrasch skulle leda till ytterligare en otrygghetschock i ekonomin. Och fortfarande är läget i allmänhet mycket dystert. Frågan är vad som ska dra upp tillväxten och jobbskapandet?
Regeringens hantering av jobbkrisen har varit raka motsatsen till det resoluta agerandet mot bankerna. Oviljan att kicka igång offentliga investeringar är direkt kontraproduktiv och ett felaktigt användande av skattepengarna. Trots att t.e.x Internationella valutafonden, IMF och ILO visar att en stimulans till offentliga investeringar på 5,7 procent av BNP skulle ge i runda tal nio procents sysselsättningseffekt, medan samma insats till skattsänkningar bara skulle ge runt en procents sysselsättningseffekt, gör regeringen inte särskilt mycket.
Och samtidigt som regeringen i princip är beredd att förstatliga banker som går omkull har man närmast beröringsskräck till bilindustrin. Detta är mycket märkligt. Bilindustrin är oerhört viktig för svensk industri, Det är inte säkert att den överlever oavsett vad regeringen gör, men det tafatta agerandet så här långt har sannerligen inte gjort överlevnadschanserna större.
Bilindustrin har i tidigare ekonomiska kriser varit en av nycklarna till återhämtningen. När ekonomin har vänt upp har det i hög grad varit just bilindustrin i världen som har dragit igång ekonomin. Ingen annan industrigren, varken i USA eller i Europa, verkar kunna ta det ansvar för att växla upp ekonomin, som bilindustrin traditionellt har gjort.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, E24
Etiketter: borg, krisen
Anders Borg har börjat blogga och hans första inlägg är så långt att det nästan är en finansplan i sammanfattning. Det Borg skriver är intressant, men jag tycker att han har helt fel i sak.
Finanspolitiken ska dämpa effekterna av den djupa krisen genom att stimulera efterfrågan i ekonomin. När Finanspolitiska rådet nyligen presenterade sina förslag till en mer expansiv finanspolitik var ett tydligt besked att riskerna av att göra för lite är väsentligt större än riskerna av att just nu göra för mycket.
Det räcker inte att som Anders Borg gör i sitt inlägg hänvisa till de starka svenska automatiska stabilisatorerna - de är inte längre så starka som han gör gällande. Inte minst den av regeringen urholkade a-kassan har bidragit till detta.
Det är förvånande att läsa att regeringen bedömer att satsningar på kommunerna är så effektiva och viktiga (vilket de är) men att man ändå inte föreslår några medel för innevarande år då uppsägningar pågår och planeras för fullt för att kommunernas skatteintäkter inte räcker.
IMF med flera har visat att finanskriser är extra svåra kriser att återhämta sig ifrån. Ännu svårare om de är så globalt synkroniserade som denna därför att det inte finns någon draghjälp utifrån. Man visar också att stimulanspolitik har effekt. Och bäst långsiktig effekt i länder med så goda statsfinanser som Sverige.
Sverige kommer att ta sig ur krisen i princip oavsett vad Anders Borg och regeringen hittar på. Det vi gör nu avgör hur väl vi kommer ur krisen. Men dessvärre verkar Anders Borg dra slutsatsen att vi kommer bäst ur krisen om vi gör så lite som möjligt.
Att göra sparsamhet med statens pengar till en så extrem dygd som Borg gör, låter kanske betryggande, men i en kris som är “mer exceptionell än vad vi kanske någonsin har upplevt tidigare” som Borg själv säger, riskerar det att bli en kontraproduktiv strategi.
Om Borg tänker fortsätta att spara sig ur denna exceptionella efterfrågekris kommer slutnotan i form av långsiktiga kostnader för arbetslöshet, minskad sysselsättning, minskande skatteintäkter och låg tillväxt att bli det som verkligen äter upp välfärdens finansiering.
DN, SvD
Etiketter: borg, finanspolitiska rådet, krisen
Jag har sedan tidigt i höstas i mängder av blogginlägg sagt att regeringen måste öppna plånboken och driva en mer expansiv politik. TCO har drivit frågan om mer expansiva åtgärder - t.o.m. lanserat idén om att förbise de ideologiska låsningarna kring a-kassan och höja taket tillfälligt under krisen. Otaliga ekonomer, forskare och organisationer har pekat på de allvarliga konsekvenser som en snål stilmulanspolitik leder till. Och nu sågar till och med regeringens egna experter - det finanspolitiska rådet - regeringen krispolitik.
Budskapet är att Borgs snålande förvärrar krisen. Nu står Anders Borg står där naken utan krispolitik och utan stöd av de experter som har till uppgift att granska regeringens politik. Men än är det inte för sent. Lägg undan envisheten. Öppna kassakistan och satsa rejält så att vi kommer ut krisen hyfsat helskinnade utan att tiotusentals människor slagits ut för gott, skolorna utarmats och massor av fungerande företag slagits ut i onödan.
DN, svd1, svd2, AB, Dagens Arena,
Etiketter: borg, krisen
Ju längre regeringen väntar med att stimulera ekonomin, desto högre blir arbetslösheten. Ju högre arbetslöshet som prognosticeras desto dyrare blir det att häva lågkonjunkturen.
Det är kanske det som är Anders Borgs taktik. Han kansek vill få rätt till varje pris och om han är tillräckligt senfärdig blir till slut passivitet det enda alternativ som återstår - helt enkelt därför att arbetslösheten då kostar så mycket att det inte finns några pengar över till någon klok politik överhuvudtaget.
Envis är han. Men klokt är det knappast!
Etiketter: borg, krisen
Anders Borg säger att varje räddat jobb kostar upp till fyra miljoner. För massvis av investeringar som regeringen kan göra är den beräkningen helt utan grund. Men räknat på effekten av den politik som regeringen hittills har fört är det kanske sant. Det innebär att de runt 30 miljarder som regeringen säger sig ha stimulerat ekonomin med bara har skapat drygt 7 000 jobb - allså ungefär lika många som varslas på två veckor en dålig månad. Inte så mycket att komma med.
Regeringen hänvisar till de skattesänkningar som gjorde i höstas, men beräkningar som gjorts av effekten de skattesänkningar som gjordes av Bush i USA i somras, visar att bara 15 procent av sänkningen gick till konsumtion. Jobbeffekten blev minimal. Skattesänkningar som stimulanspolitik i lågkonjunktur är närmast bortslösade pengar. Regeringen hänvisar dessutom till det ROT-avdrag man införde som blev permanent. Men EU-kommissionen säger att hälften av effekten försvinner om åtgärder som borde vara tillfälliga permanentas.
Med så låg effektivitet är det inte undra på att regeringen anser att det är dyrt att rädda jobben.
Men vad Anders Borg glömmer är att det finns mängder av åtgärder som har hög multiplikatoreffekt, alltså ger väldigt mycket tillbaka för pengarna. Dit hör omfattande stimulanser till kommunerna, för byggande, infrastruktur - stöd till studenter, barnfamiljer och pensionärer. Men av någon anledning anses det inte vara rätt sätt att minska arbetslösheten på.
Den signal Borg skickar till svenska folket är att så länge han sparar i ladorna bör folk i allmänhet göra likadant - och krisen förvärras.
Med den prislapp som regeringens hittilsvarande politik har fått misstänker jag att man orsakat fler förlorade jobb genom sin passivitet än vad den genomförda politiken har skapat.
Och då förstår jag plötsligt Borgs vånda över hur det dyrt det kan vara.
dn1, dn2, svd1, svd2, svd3, svd4, svd5, svd7,
Etiketter: borg, krisen, regeringen
BNP-tappet det sista kvartalet 2008 var rekordstort, större än vad många hade befarat och betydligt värre än vad som är bra för Sverige. Den svenska ekonomin har helt enkelt kortslutit. Säkringarna håller inte längre och ledningarna är trasiga.
Regeringens problem är att de jordfelsbrytare, säkringar och den energi som nu behövs stavas bättre a-kassa, ökat stöd till kommunerna, massiva stimulanspaket för att tidigarelägga byggande, investeringar och miljöförbättringar, något som man av ideologiska skäl eller okunskap inte vill föreslå.
Allt gick i och för sig väldigt fort. Från den mäktigaste superkonjunkturen i mannaminne till den värsta globala recessionen vi kommer att uppleva över en natt i princip. Men det ursäktar inte regeringens senfärdighet. I flera månader har TCO. LO. Svenskt Näringsliv och
många av Sveriges ledande ekonomer krävt snabba och träffsäkra stimulanspaket. Men inget händer.
Passiviteten går inte att förklara med annat än valstrategi eller okunskap. Den evidensbaserade kunskapen säger att regeringen borde ha agerat kraftfullt för länge sen, med tidsbegränsade, omfattande och träffsäkra stimulanser för att få igång ekonomin. För varje vecka som går drabbas tusentals löntagare och många företag av onödiga varsel och inställda ordrar som riskerar att försämra den svenska ekonomins konkurrenskraft även efter krisen.
Att regeringen hela tiden ligger flera månader för sent med sina stimulanspaket är allvarligt då det tar tid för stimulanserna att få effekt. Och jag förstår ärligt talat inte varför regeringen uppenbarligen är villiga att offra tiotusentals löntagares jobb och trygghet så lättvindigt. Och så onödigt.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, HD, GP
