EMU- mellan det ekonomiskt rationella och det politiskt önskvärda

Etiketter: ekonomi, emu, lars calmfors, mörtvik, politik, wennemo

För snart sju år sedan, inför folkomröstningen om EMU-medlemskapet, skrev jag och Irene Wennemo på LO en artikel på DN-debatt där vi varnade för en alltför förenklad EMU-debatt. Ett av de perspektiv vi förde fram handlade just om den svåra avvägningen mellan vad som är ekonomiskt rationellt och vad som är politiskt önskvärt.

En av mina utgångspunkter, nu som då, är att Sverige ska ta ansvar för utvecklingen och solidariteten i Europa och världen, och att EU-medlemskapet bidrar till detta. Men när det gäller frågan om EMU-medlemskapet är frågan mycket mer komplex, som också Calmfors visar.

Jag och Wennemo pekade 2003 på att en valutaunion innebär avsevärda ekonomiska risker, framförallt genom att länder avsäger sig möjligheten till en egen ränta och valuta som är anpassad till situationen i landet. En ekonomisk union blir därmed inte, som man kanske kan tro, automatiskt starkare ju fler som är med, utan kan tvärtom försvagas om medlemsländerna är allt för olika och har olika utsatthet för ekonomiska förändringar. Den nuvarande krisens förlopp visar detta väldigt tydligt. Vissa länder inom EMU-området, som skulle ha behövt en mer återhållande penningpolitik innan krisen, har drabbats hårdare än andra. Samtidigt som Sverige, exempelvis, har klarat sig bättre ekonomiskt än vad vi annars skulle ha gjort genom den rörliga växelkursen på kronan.

Samtidigt pekar Calmfors på att det också innebär politiska risker och problem med att stå utanför ett valutasamarbete som är så pass integrerat i den europeiska samarbetstanken.

Min slutsats är nog att de ekonomiska argumenten för att stå utanför har förstärkts genom krisen, men paradoxalt nog har samtidigt de poliska skälen för att gå med blivit allt viktigare.

Som i så många andra frågor måste det slutliga avgörandet bli en balansakt mellan det politiskt önskvärda och det ekonomiskt rationella.   

Calmfors på DN-debatt,

Hur jobbskatteavdraget skapar jobb

Etiketter: borg, jobbskatteavdrag, kris, lars calmfors

Lyssnade på telefonväkteriet i P1 med Anders Borg i måndags om budgeten. Han hade märkligt svårt att förklara hur jobbskatteavdraget skulle skapa fler jobb och varför det var en bra åtgärd att genomföra med massarbetslöshet. Svaret levererade istället Lars Calmfors i studio 1 idag (alltså den 22 september).

Den viktigaste mekanismen som förklarar att jobbskatteavdaget ska ge fler jobb är enligt Calmfors väldigt tydlig: “Den viktigaste effekten är att den gör att arbetssökande accepterar jobb till lägre lön än vad de annars skulla göra och att det får de fackliga organisationerna att hålla nere lönekraven.” ”…Lönerna kommer att utvecklas i långsammare takt…” sa han vidare.

Lägger man till detta att även försämringen av a-kassan och rekordhöjningen av a-kasseavgiften ska ge fler jobb enligt exakt samma mekanism, blir jobbpolitikens innersta syfte tydlig. Jobben ska skapas genom att de som är arbetslösa ska sänka sina löneanspråk - det som ekonomer kallar för reservationslönen - och genom att facken ska tuktas så att de inte förmår höja lönerna i högkonjunktur och inte orkar stå emot i lågkonjunktur.

Det är bra att åtminstone Lars Calmfors gör detta tydligt. Problemet är bara att hela idén vilar på en betänkligt lös vetenskaplig grund. De ekonomer som förespråkar denna metod hänvisar ofta till gamla studier från hur effekterna har blivit i Storbritannien eller USA - ofta med sekelgamla studier som grund. Och utan att ifrågasätta om det överhuvudtaget är rimligt att rakt av översätta effekter av studier i länder med diametralt olika samhällssystem och arbetsmarknadsmodeller. Och då har man heller inte tagit hänsyn till att de nordiska länder som har gjort det motsatta till det som ekonomerna har rekommenderat har lyckats bättre än de länder som följt rekommendationerna.

Det finns dock ekonomer som ifrågasätter om det är rimligt att göra policyrekommendationer utifrån forskning som skett i länder med helt annorlunda institutionella system. Och sådana som med tung argument ifrågasätter de studier som rekommendationerna vilar på.

Det går helt enkelt inte att isolera effektern av en policyförändring utan att se hur den också i sin tur påverkar andra faktorer, som t.ex. graden av samordnade löneförhandlingar, parternas ansvar, utbildningspremie, produktiviteten i arbetslivet etc. Forskningen ger helt enkelt inga belägg för att det som har haft effekt i USA på 70-talet för vissa grupper av yrkesverksamma också har samma effekt i Sverige på 2000-talet.

Calmfors och a-kassan

Etiketter: a-kassan, lars calmfors

För tre år sedan kritiserade jag tillsammans med Roland Spånt och den amerikanske ekonomiprofessorn David R. Howell ett utspel från Lars Calmfors, där han sa att en “sänkning av arbetslöshetsersättningen i förhållande till genomsnittslönen med 10 procentenheter minskar arbetslösheten med drygt 1 procentenhet”. Calmfors blev väldigt sur över kriitiken och svarade på Brännpunkt.

Nu trodde jag att Calmfors slutat sura över att vi kritiserat honom för länge sen. Men så igår fick jag syn på ett tal från i höstas - två år efter debatten - där han fortfarande upprörs över att någon har kritiserat hans tolkning av forskningsläget. Och inte nog med det, han förvanskar hela händelsförloppet till att handla om att hela kritiken beror på okunnighet. Läs gärna hans historieskrivning i bifogade underlag. 

Calmfors hävdar bl.a att jag skulle ha ringt honom och varit helt ovetandes om att det överhuvudtaget finns forskning som handlar om a-kassa och sysselsättning. Man tar sig för pannan. Jag mejlade honom och frågade om det fanns någrastudier som visade att 10 procents sänkning av a-kassan skulle ge en procents lägre arbetslöshet även i Sverige där vi har helt andra institutioner, sysselsättningsgrad etc. - och han hänvisade till ett antal studier som inte visade på detta varpå vi fullföljde kritiken i en artikel p åBrännpunkt. (fortfarande har jag inte sett till några studier som visar på detta och den forskare som Calmfors anförde som huvusstöd för tesen säger bestämt att det inte går att göra några utsagor över olika länder på basis av studien)

Men å andra sidan. Alla som har hört Calmfors säga att en sänkning av a-kasseersättningen med tio procentenheter nu skulle sänka arbetslösheten med en procent, upp med en hand.  Nej, ingen. Trodde väl det.

Calmfors fortsätter att vara sur över att ha blivit kritiserad. Dessbättre verkar han inte längre tro att den medicin han föreskrev för tre år sedan är så himla bra i alla lägen. Det hedrar honom i alla fall.

Calmfors, a-kassan och TCO

Etiketter: arbetslöshetsförsäkringen, krisen, lars calmfors

Läste nyss TCO-tidningens intervju med ekonomiprofessorn Lars Calmfors. På frågan om vad han tycker om TCO säger han bl.a. att TCO för en argumentation som “…är populistisk snarare än väl underbyggd och där man gör vridna tolkningar av existerande forskning”.

Vad han syftar på är en två år gammal debatt där jag, Roland Spånt och den amerikanske professorn i nationalekonomi David R. Howell kritiserade Calmfors förenklade bild av effekterna av en sänkt a-kassa.

Det intressanta är förmodligen att den bild som Calmfors då förde fram och vi kritiserade inte är vad han har sagt den senaste tiden. Jag har inte hört vare sig Lars Calmfors eller någon annan ekonom föreslå att lösningen på den skenande arbetslösheten skulle vara en kraftigt sänkt ersättning till de arbetslösa. Snarare har Calmfors och flera andra pekar på att den låga ersättningen t.o.m. är ett problem under lågkonjunkturen och i globaliseringen. “En generös arbetslöshetsförsäkring är en metod att skydda dem som friställs. Det finns goda motiv för en hög arbetslöshetsersättning under en omställningstid, men inte för en hög ersättning under lång tid”, säger calmfors t.ex. i en artikel nyligen. Den typen av reservationer, att lägre ersättning kanske inte är en universallösning, lyste med sin frånvaro i debatten när förslagen om att a-kassan skulle försämras kraftigt duggade tätt.

Jag hävdar att det vi vet är ungefär följande (om vi bortser från ideologiska förenklingar):

- En hög ersättning till den som förlorar jobbet gör att fler vågar söka sig till otrygga sektorer i ekonomin, samtidigt gör det att matchningen förbättras och humankapitalet upprätthålls. På det sättet ger en högre ersättning högre produktivitet.

- Nedtrappad ersättning minskar arbetslöshetstiderna och ökar sökaktiviteten. Motsvarande effekt kan man få genom ökad kontroll och eller hot om ekonomiska sanktioner.

- Vissa grupper på arbetsmarknaden har en så stigmatiserad ställning att det inte spelar särskilt stor roll att sökaktiviteten ökar, de hamnar ändå längst bak i jobbkön. För dessa personer är stöd, utbildning och coachning effektivare än ekonomisk press.

- Arbetslöshetsförsäkringen är en viktig automatisk stabilisator. Väl utbyggd upprätthåller den köpkraft och trygghet i perioder av kraftig ekonomisk nedgång. Att försäkringen har försvagats så mycket och att så många har lämnat försäkringen riskerar att förvärra den ekonomiska krisen.

Egentligen tror jag att Lars Calmfors håller med om dessa slutsatser.

Calmfors har rätt i sin kritik av regeringens bristande stimulanspolitik

Etiketter: krisen, lars calmfors, regeringen

Risken är att lågkonjunkturen fördjupas när regeringen är för passiv, är budskapet från professor Lars Calmfors i ekots lördagsintervju. “Riskerna är små av att ta i för mycket, men stora om vi tar i för lite”. “En djup konjunkturnedgång måste hanteras med efterfrågestimulanser och penningpolitiken räcker inte”. Regeringen borde göra mycket mer och betydligt snabbare. 

Regeringen borde enligt Calmfors satsa på tillfälliga och kraftfulla stimulansåtgärder som studiebidrag, barnbidrag och sänkt moms för att öka efterfrågan. Samtidigt bör det skjutas till snabba pengar till kommunerna för att undvika stora uppsägningar. I stora drag delar Calmfors TCO:s analyser om behovet av kraftfulla och tillfälliga stimulanser av ekonomin. Trots att Calmfors egentligen säger att regeringen just nu för en felaktig konjunkturpolitik är han märkligt försiktig när det gäller att kritisera regeringens agerande.

Samtidigt menar Calmfors att den försvagade arbetslöshetsförsäkringen var en riktig åtgärd men under krisen blir problematisk och ökar behovet av stimulansåtgärder - det är intressant inte minst med tanke på att Calmfors varit en av regeringens viktigaste inspirationskällor till den försvagade a-kassan.  

Ett problem med Calmfors analys är att han egentligen kritiserar regeringen för att hålla fast vid sin politik. I själva verket visar den nuvarande krisen (och Calmfors kritik) att man måste ha en politik som hänger ihop i högkonjunktur som lågkonjunktur. Regeringens nuvarande politik gör inte det.

Tvärtom leder den dogmatiska utbudspolitiken till att krisen förvärras och arbetslösheten ökar.

En mardröm..eller?

Etiketter: a-kassa, a-kassan, anders borg, anna ekström, arbetslöshetsförsäkring, differentierad avgift, fackföreningar, lars calmfors, LO, Saco, Sture Nordh, sven-otto littorin, tco, Vanja Lundby-Wedin

Först finanskris och nu lågkonjunktur. Till råga på allt ska facken jävlas nu också. Jag borde ha tackat nej till det här mötet. Eller skickat Tottos statssekreterare på dem.

Här kommer de nu, med ledarhonan från LO i spetsen. Hon ser sur ut. Sen TCO-chefen, som biter ihop tänderna som han bara gör när han är mycket allvarlig. Saco-chefen, den så timida, verkar fientlig. Jag borde ha sett till att hon tog ministerjobbet som hon erbjöds. Bättre att ha henne som vän än som fiende.

Nu tar hon sats, ledarhonan;

- Nu är det slut med samförståndet! Facken har tvingats tillbaka, men från idag ska vi vända på det. Vi ska åter bli världens bästa fack för människorna.

- Ni har sabbat a-kassan, fyller TCO-ordföranden i. Vi vill inte ha den längre! Vi kapar banden med a-kassorna. Då kan du stå där med dina differentierade a-kasseavgifter! Vi kommer att få medlemmar för att facket är bra. Vi tänker leverera!

Saco-chefen annonserar, något motvilligt:

- Vi säger nu upp alla gällande avtal och inleder nya förhandlingar om löner och arbetsvillkor. Något nytt Saltsjöbadsavtal blir det inte tal om.

Dom är galna! Vilken brist på samhällsansvar, vilken brist på analys…Jag ringer Calmfors…

- Vi har litat oss på a-kassan som medlemsmagnet. Och därför tagit samhällsansvar under lång tid nu, säger TCO-ordföranden lite Jesus-likt. Men efter dina härjningar förstår vi vad som är det fackliga medlemskapets värde. Det heter pengar..bara pengar. Vi tänker nu växla in medlemmarnas inbetalda fackavgifter i högre löner. Om så krävs kommer vi att använda oss av vårt yttersta vapen, strejken, för att nå dit…

Han satte sig upp i sängen. Kallsvetten rann nedför pannan. En mardröm, tänkte han. Hoppas den aldrig bli verklighet. Finansministern tittade på klockan; 5.45. Ingen idé att somna om. Statsrådsbilen är snart här för den dagliga färden till Drottninggatan.

Samhällsvetare och humanister med tiggarstaven i hand

Etiketter: diskursanalys, forskningspolitik, humaniora, lars calmfors, samhällsvetenskap, uppsala universitet

Det drar ihop sig till forskningspolitik. Inom kort lämnar regeringen sin forskningsproposition. Många av mina bekanta är forskare i samhällsvetenskap och humaniora. De är rädda, kan jag säga. Kommer det att finnas några pengar alls för dem i proppen? Eller blir det till att gå med tiggarstaven? Så här långt ser det ju inte så ljust ut. En ynka rad i ett pressmeddelande från forskningsminister Leijonberg indikerar att - jovisst - samhällsvetenskap och humaniora ska också få påökt. Fast inte lika mycket som teknik, medicin och naturvetenskap. Kanske kan inte ens genusforskningen påräkna de +10 miljoner som vanligtvís brukar bli resultatet av budgetuppgörelserna mellan socialdemokrakterna, vänstern och miljöpartiet.

Mina forskarvänner säger att nyttoaspekterna på forskning tar död på samhällsvetenskap och humaniora. Tekniker, medicinare och naturvetare har så mycket lättare att visa på resultat som ökar tillväxt och välstånd. Jag minns att samhällsvetenskap och humaniora rönte stor tilltro under lång tid. Forskningsmedel genererades i stor omfattning och utredningar och politiska beslut togs på grundval därav. Vem kommer inte ihåg Låginkomstutredningen på 1970-talet? Så någonting måste ha hänt. Kanske är nyttoargumentet inte enda förklaringen.

All samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning har en ideologisk och politisk sida, eller baksida om man så önskar. I dess bästa stunder kan detta hanteras, inte minst genom att forskningen - trots ideologi och politik - ändå kunnat ge hyggligt precisa utsagor om samhällets eller kulturens ordning. Ofta ger den debatt som följer dramatiska uttryck, såsom mellan min chef Roger Mörtvik och nationalekonomen Lars Calmfors angående effekterna av försämringar i arbetslöshetsersättningen. Roger insåg snabbt de ideologiska och politiska implikationerna av Calmfors utsagor, under det att Calmfors kunde påvisa visst forskningsstöd för sina slutsatser och inte ville bli en fånge i den politiska fällan.

Sen en tid har en betydande del av samhällsvetenskapen och humanioran tagit en annan vändning. Borta är kraven på en mer exakt bestämning av samhällets och kulturens ordning. Allt är bara berättelser. Så kallad diskursanalys, en omskrivning för systematiserad hörsägen, dominerar metodmässigt. Samhällsstrukturer påstås existera, strukturer som vid närmare granskning saknar det mesta av empirisk påvisbarhet, än mindre statistisk signifikans. Bara anekdotiska exempel kan påvisas. Teser drivs med emfas, teser som aldrig låter sig formuleras på ett sådant sätt att de blir empiriskt prövbara vilket i sin tur gör teserna till vetenskapliga ofruktbara. Kvar blir bara de ideologiska och politiska elementen i forskningen. Det vetenskapliga har för länge sedan fått stryka på foten. Tron att ädelfisken kan fångas nedströms akademiens reningsverk har varit etablerad sedan länge inom samhällsvetenskap och humaniora, också vid Uppsala Universitet, mitt Alma Mater som jag haft förmånen att kunna följa under en tid.

Nåväl, vad har TCO med denna inomvetenskapliga debatt att göra? Jo, om samhällsvetenskapen och humanioran har allt mindre av säkra slutsatser att komma med, så återstår inte mycket annat av dessa forskningsdiscipliner än politiska och ideologiska “rekommendationer”. Och sådana är vi inte i behov av, det klarar vi så bra själva. Vi är i behov av forskningsstöd i termer av diagram och tabeller om man så säger, normala popperska provisoriska sanningar. Vi ansluter oss självklart till att forskaren är fri att välja sina ämnen och metoder, men också till att avnämaren är fri att tro på resultat och slutsatser av forskningen.

Hm., jag önskar att jag vore i en lättare forskningspolitisk situation. Men som det ser ut nu är det ganska svårt att argumentera för mer pengar till samhällsvetenskap och humaniora. Det normativa i samhällsvetenskapen och humanioran har, av forskarna själva, tillåtits ta överhanden. Risken är dock att barnet åker ut med badvattnet eftersom långt ifrån all samhällsvetenskap och humaniora är av detta slag. Det vore olyckligt. Förhoppningvis kan de fruktbara delarna av samhällsvetenskaperna och humanioran stå upp och hävda sitt företräde gentemot berättarna.