Etiketter: dimensionering av högskolan, högre utbildning, överutbildning
Svenskt näringsliv kom idag med en rapport där de försöker visa att många unga inte har någon användning av sin utbildning i sitt arbete. Jag inväntar svar från Svenskt näringsliv angående hur undersökningen är gjord, hur de definierat högskoleutbildade och om jobb som studenter har under sin studietid räknas med i undersökningen, eftersom det inte framgår i rapporten.
Men innan de svaren anlänt så vill jag ge Svenskt näringsliv rätt i att det är ett problem om många personer arbetar i ett jobb under sin kompetensnivå. Kunskaperna riskerar att gå förlorade om de inte används och personerna får svårare att få ett bättre matchat jobb i framtiden. Det är dåligt både för den enskilda och för samhällsekonomin.
Men de siffror som Svenskt näringsliv presenterar kan ifrågasättas å det starkaste. I rapporten hävdas att 43 procent av de högskoleutbildade under 35 år inte har direkt nytta av sin utbildning i det arbete de har idag och att överutbildningen i Sverige ökar samt att svaret på ungdomsarbetslösheten således inte kan vara utbildning.
En betydligt större och mer gedigen undersökning av de högskoleutbildades överensstämmelse mellan utbildning och arbete har genomförts av SCB år 2008. I undersökningen tillfrågas de högskoleexaminerade cirka tre år efter examen om överensstämmelse mellan utbildning och arbete. Den högskoleexaminerade gjorde själv en bedömning av vilken utbildningsnivå som var tillräcklig för hans/hennes arbete genom att svara på frågan: Vilken utbildningsnivå/examen bedömer du vara tillräcklig för det arbete du hade under veckan 31 mars – 6 april 2008?
Den undersökningen visar att 89 procent av de högskoleexaminerade som arbetade bedömde att den tillräckliga utbildningsnivån för arbetet var minst en grundläggande högskoleutbildning. Av dessa ansåg fem procent att den tillräckliga utbildningsnivån för arbetet var en licentiatexamen. Sju procent bedömde att den tillräckliga utbildningsnivån för arbetet var en gymnasieutbildning och två procent ansåg att en grundskoleutbildning var den tillräckliga utbildningsnivån. Det är således nio procent som anser att de har en längre utbildning än vad de bedömer är tillräckligt för jobbet.
Nio procent är långt färre än 43 procent. Nio procent är dock fortfarande ett stort problem. Politiken behöver därför inriktas på att stimulera fram fler kunskapsintensiva arbeten som kräver lång utbildning och inte inriktas på att stimulera fram arbeten som kräver kort utbildning. Arbetsgivare bör också bli bättre på att ta tillvara den kompetens som unga välutbildade personer besitter. Men att Sverige ska sluta satsa på utbilding, när alla andra länder ser att det är den bästa vägen mot välstånd och välfärd, det ter sig verklighetsfrånvänt.
Jag har tidigare skrivit om myten om överutbildning här. Min kollega Samuel Engblom reder ut det här med ungdomsarbetslösheten och varför vi måste satsa på utbildning, inte minst för de många unga som inte har en komplett gymnasieutbildning, här.
Postat av Kristina Persdotter
Etiketter: bostadspolitik, dimensionering av högskolan, högre utbildning, studenter
Högskoleverket kommer idag med en analys som visar att antalet studenter vid högskolor och universietet fortsätter att öka. Och lärosätena är överfulla. Regeringen utökade antalet högskoleplatser för år 2010 och 2011, i en tillfällig satsning. Flera lärosäten vill nu att utökningen av antalet platser görs permanent. TCO har länge uttryckt detsamma. Det behövs fler högskoleplatser i Sverige. Det behövs både för att de ungdomar som vill studera ska kunna göra det och för att redan yrkesverksamma ska kunna vidareutbilda sig under ett arbetsliv som ställer allt högre kunskapskrav.
Men fler högskoleplatser kräver också att kommunerna tar sitt bostadspolitiska ansvar på allvar. Att det har byggts 28 studentlägenheter i Stockholm på tre år talar sitt tydliga språk. Stockholms stad tar inte frågan på allvar. Detta är något som kommunerna mycket väl kunnat förutse och planera för. De stora ungdomskullarna som nu söker sig till högskolor och universitet, eller som oavsett om de ska plugga vill flytta hemifrån i och med att de nu är vuxna, har ju fötts för 18-25 år sedan. Det är ju ingen överraskning att de finns. Kommunerna har haft två decennier på sig att jobba med markanvisningar och planläggning. Jag har tidigare skrivit om recept mot bostadsbrist för studenter och TCO har tillsammans med Stockholms universitet studentkår skrivit en rapport om bostadsbristen för studenter och unga.
Postat av Kristina Persdotter
Etiketter: dimensionering av högskolan, högre utbildning, överutbildning
För två år sedan bjöd Saco in till ett seminarium om överutbildning i Almedalen. Då hävdade Saco att mellan en fjärdedel och en tredjedel av alla på den svenska arbetsmarknaden var överutbildade. Efter det gav TCO ut en rapport, Myten om överutbildning, där jag gick igenom den svenska forskningen om överutbildning. De studier som visar att en så stor andel som en fjärdedel till en tredjedel av arbetskraften är överutbildad visar också att 70 procent av dem som klassificeras som överutbildade har en gymnasieutbildning som högsta utbildning. Att gymnasieutbildade klassificeras som överutbildade är naturligtvis en helt annan sak än att högskoleutbildade blir det, och kräver också andra policyslutsatser. Vi vet att det idag krävs en gymnasieutbildning för att klara sig bra på den svenska arbetsmarknaden under ett yrkesverksamt liv. Att beteckna gymnasieutbildade som överutbildade är därför orimligt.
Så när Saco till idag bjöd in till seminarium för att presentera en ny rapport om över- och underutbildning på den svenska arbetsmarknaden så utgick jag ifrån att de skulle ha reviderat sin uppfattning om nivån av andelen överutbildade på arbetsmarknaden. Men icke. Saco fortsätter hävda att en tredjedel av alla på arbetsmarknaden är överutbildade.
- Detta trots att 70 procent av dem som klassificeras som överutbildade som sagt har en gymnasieutbildning som högsta utbildning.
- Trots att beräkningarna i vissa studier som når dessa slutsatser om andelen överutbildade bygger på en yrkesklassificering (SEI) som publicerades 1982 och reviderades marginellt 1984. Och trots att det finns en nyare yrkesklassificering (SSYK) från 1997 som kommer fram till att andelen överutbildade i Sverige är nio procent och knappt sju procent om de gymnasieutbildade räknas bort.
- Trots att den självskattning som görs i Levnadsnivåundersökningen 2000 visar att endast 4 procent anser sig vara mycket överkvalificerade för sitt jobb och 15 procent något överkvalificerade för sitt jobb (gymnasieutbildade ej borträknade).
- Trots att OECDs studie av andelen överutbildade i Sverige visar att cirka 6 procent av de inrikes födda och cirka 16 procent av de utrikes födda kan betecknas som överutbildade (gymnasieutbildade ej borträknade).
- Och trots att SCBs studie visar att bland de högskoleexaminerade, så kort tid som tre år efter examen, uppger endast nio procent att de inte har ett jobb som motsvarar deras utbildning eller som de är underutbildade för.
Det spelar roll för framtida politikskapande om vi tror att andelen överutbildade på den svenska arbetsmarknaden är 33 eller 7 procent. Det är stor skillnad och föranleder skilda politiska förslag. Diskussionen om utbildning och arbetsmarknad måste föras med bra underlag. Läs TCOs rapport Myten om överutbildning.
Jag har tidigare skrivit om överutbildning här och här.
Postat av Kristina Persdotter
Etiketter: dimensionering av högskolan, högre utbildning, Sture Nordh, utbildningspolitik
Stundtals blossar det upp en debatt om huruvida vi behöver lärosäten i hela landet eller om vi i princip ska lägga ned de mindre och nyare lärosätena och satsa på att koncentrera den högre utbildningen till ett fåtal stora lärosäten i de traditionella universitetsstäderna. TCO anser att alla tankar och politiska beslut i den riktningen vore att beklaga. Den högre utbildningen måste finnas tillgänglig i hela landet.
Forskningen ger flera starka argument för detta. God regional tillgänglighet till högre utbildning underlättar social rörlighet, lärosäten har generellt tydliga regionala tillväxteffekter på både kort och lång sikt och de nyare lärosätena ger dessutom mångdubbelt bättre avkastning vad gäller patent jämför med de traditionella universiteten.
Om allt detta och mer skrev TCOs ordförande Sture Nordh en artikel på debattsajten Newsmill för en dryg månad sedan. I dag publicerade två av forskarna bakom en del av de resultat som refererades i Sture Nordhs artikel en lång och detaljerad forskningsredogörelse som underbygger TCOs resonemang om betydelsen av utbildning i hela landet.
På TCOs stora konferens om högre utbildning den 14 april tog Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern tydligt ställning för att vi behöver de lärosäten vi har runtom i Sverige. Övriga partier har inte lika tydligt deklarerat att den högre utbildningens och forskningens geografiska närvaro i hela landet är en prioriterad fråga. Det borde de göra.
Etiketter: dimensionering av högskolan, forskningspolitik, högre utbildning
Under 2009 var det fler helårsstudenter på våra universitet och högskolor än någonsin tidigare, nästan 300 000, konstaterar Högskoleverket i dag. Det är ett glädjande besked; TCO har länge påtalat behovet av fler högskoleutbildade, bland annat för att stärka Sveriges internationella konkurrenskraft. Vi är tyvärr inget “föregångsland” i det här avseendet.
Särskilt glädjande är det att regeringen, trots löften om motsatsen, inte stoppat utbyggnaden av högskolan, utan tvärtom bidragit till den. Visserligen har argumentationen varit en annan än TCO:s, nämligen att utbyggnaden bara behövs under den ekonomiska krisen, då många fler söker sig till och blir kvar i högskolan. De 10 000 nya högskoleplatserna som regeringen skapat i år och nästa år ska alltså dras in därefter. TCO menar i stället att utbyggnaden måste göras permanent. Det behövs både för att de ungdomar som vill studera på högskolan ska kunna göra det och för att redan yrkesverksamma ska kunna vidareutbilda sig under ett arbetsliv som ställer allt högre kunskapskrav.
De närmsta åren kommer vi antagligen att se en minskad efterfrågan på högre utbildning, till följd av mindre ungdomskullar och förbättrat konjunkturläge. Det får inte automatiskt tas till intäkt för att dra ned på resurserna till den högre utbildningen. Regeringen måste fortsatt se till att upprätthålla andelen unga som får högskoleutbildning och äldre som får vidareutbildning. Därutöver bör de resurser som eventuellt “frigörs” gå till kvalitetssatsningar.
En intressant detalj i Högskoleverkets analys är att lärosätena visar ett sammanlagt överskott på två miljarder kronor, i genomsnitt 14 procent av den totala omsättningen. Även om det är en rekordnotering som till stor del förklaras av tillfälligt outnyttjade forskningsintäkter, har lärosätenas balanserade kapitalförändring (även kallat ackumulerat myndighetskapital) vuxit stadigt de senaste åren. Det är ett problem. Lärosätena är myndigheter och ska inte visa överskott. På vissa lärosäten rör det sig om uppemot 20 procent av omsättningen, alltså dubbelt så mycket som det tillåtna överskottet för myndigheter.
Lärosätena bör i större utsträckning använda delar av sitt ackumulerade kapital till åtgärder som höjer utbildningskvaliteten. Regeringen bör också följa upp varför en betydande del av dess väl tilltagna forskningssatsning inte används av lärosätena, eller, som Högskoleverket skriver, varför “forskningsintäkterna fortsatt att öka utan att kostnaderna har ökat i samma takt”. Naturligtvis tar det sin tid att bygga upp forskningssatsningar, inte minst att anställa personal, men om lärosätena inte kan använda forskningsmedlen i den takt de strömmar in kanske de inte borde strömma in i den takten eller till just de lärosätena. Det finns anledning att följa upp hur forskningsmedlen fördelas och används de närmsta åren.
Etiketter: dimensionering av högskolan, högre utbildning, uppsala universitet, utbildningskvalitet
Uppsala universitet har tagit fram sitt budgetunderlag för åren 2011-2013. Vi kunde inte ha skrivit det bättre själva.
Universitetet efterlyser en rejäl satsning på utbildningskvalitet de kommande åren. Åren 2011 och 2012 vill universitetet att regeringen höjer anslaget till utbildning på grund och avancerad nivå med sammanlagt 189 miljoner kronor. Omräknat på alla lärosäten motsvarar det ett tillskott på omkring 2,9 miljarder kronor.
TCO har tidigare rekommenderat satsningar i ungefär den omfattningen under ungefär den tidsperioden, även om det på sikt behövs åtminstone dubbelt så mycket pengar (alltså ungefär lika mycket som satsats på forskningen) för att rusta upp den eftersatta högre utbildningen.
Vidare vill Uppsala universitet att regeringen behåller den tillfälliga utökningen av högskoleplatser, som endast gäller under åren 2010 och 2011. Platserna bör inte dras tillbaka, menar universitetet. Även detta var något om TCO rekommenderade redan när budgetpropositionen lades.
Återstår att se om den kommande regeringen lyssnar på TCO och Uppsala universitet.
Etiketter: dimensionering av högskolan, högre utbildning, högskoleverket, social snedrekrytering
Högskoleverket presenterar idag siffror över regionala skillnader i hur många unga som påbörjar högskolestudier. I vissa kommuner har tre fjärdedelar av ungdomarna börjat en högskoleutbildning vid 24 års ålder. I andra kommuner är motsvarande andel bara en fjärdedel.
Läses denna rapport tillsammans med nationalekonomen Susanna Holzers aktuell avhandling, i vilken hon kartlagt effekterna av de senaste årtiondenas högskolepolitik, så kan slutsatsen dras att skillnaderna mellan kommuner, liksom skillnader mellan socialgrupper, hade varit än större om statsmakterna under 1990-talet inte satsat ansenliga resurser på tillväxt i hela högskolesystemet.
Holzer visar att närheten till en högskola gör att allt fler från icke-akademiska hem studerar vid det närliggande lärosätet, men (och detta är mycket intressant) också vid andra högskolor. Ett starkt vägande skäl till 1990-talets satsning på högskolesektorn var att man ville öka rekryteringen till högskolan från andra socialgrupper än dem som traditionellt sökte sig till högre studier. Den politiken har lyckats då rekryteringen till högre studier har breddats. Det har skett en häftig ökning av studenter med föräldrar som bara har gymnasiebakgrund, gruppens sannolikhet att studera har dubblerats på 25 år.
Effekten kommer enligt Holzers av att de fått tillgång till en högskola i närheten där de bor. Fler ungdomar utan akademisk bakgrund börjar nämligen studera om det finns en högskola i närheten. Och har man väl kommit över tröskeln att studier är ett naturligt val så kan man lika gärna välja att flytta och studera på ett lärosäte längre bort. Den geografiska närheten till högskolan ökar alltså den sociala närheten till högskolestudier och då inte bara på den lokala högskolan utan generellt.
Högskolorna har således inte bara en viktig roll för regionens utveckling och tillväxt utan också för målet om att bredda rekryteringen till högre studier.
Postat av Kristina Persdotter
Etiketter: dimensionering av högskolan, högre utbildning, Lärarledd tid, sveriges förenade studentkårer, Tobias Krantz, utbildningskvalitet
I dag gjorde Aktuellt ett långt inslag om TCO:s nya rapport om lärarledd tid på högskolan. Jag skrev rapporten och kommer att presentera den på ett seminarium på måndag. Läs mer och anmäl dig till seminariet här.
I rapporten presenteras resultaten från en undersökning där vi visar att hälften av alla heltidsstudenter i Sverige har mindre än nio timmars undervisning i veckan, vilket egentligen ska vara miniminivån i vårt nuvarande resurstilldelningssystem. För studenter inom humaniora och samhällsvetenskap är situationen betydligt värre. Nästan hälften av humaniorastudenterna har mindre än sex timmars undervisning i veckan. Omkring var tjugonde humaniora- och samhällsvetarstudent har mer än femton timmar i veckan.
I inslaget blev högskoleminister Tobias Krantz utfrågad om bristen på lärarledd tid av Aktuellts programledare Lennart Persson. Som vanligt gav högskoleministern inte några särskilt konkreta svar, utan undvek mest att rakt ut säga att regeringen faktiskt inte har för avsikt att göra någonting åt situationen. Men han blev lite mer konkret när han sa att regeringen vill satsa på “kvalitet på bekostnad av kvantitet”. En mycket beklaglig prioritering, eftersom bägge behövs. Det tycker inte bara TCO och Sveriges förenade studentkårer, utan också OECD och en lång rad industriländer som uttryckligen satsar på att över hälften av de unga ska studera på högskolenivå. En ambition som Sverige sedan några år har övergivit.
Tobias Krantz nämnde också en planerad kvalitetssatsning, som antagligen är den kommande propositionen om hur en del av resurserna till den högre utbildningen ska göras beroende av utbildningarnas kvalitet. Men den reformen kommer med största sannolikhet inte att innebära särskilt mycket nya resurser till grundutbildningen. Antagligen ska man försöka använda de intäkter som kan komma att frigöras när studieavgifter för internationella studenter införs, men det är ytterst osäkert om det alls blir några intäkter att tala om.
Etiketter: dimensionering av högskolan, högre utbildning, regeringen
Idag presenterar SCB statistik över antalet sökande och antagna till högskolor och universitet höstterminen 2009. SCB visar att både antalet sökande och antalet antagna ökat kraftigt sedan förra höstterminen, 2008.
Totalt ökade antalet sökande till högskolestudier med 22 procent. Antalet sökande som inte tidigare studerat på högskola eller universitet ökade än mer, med 29 procent. Antalet antagna ökar också kraftigt jämfört med föregående hösttermin, med 22 procent. Antalet antagna som inte tidigare studerat på högskola eller universitet ökade än mer, med 30 procent.
19-åringarna är den åldersgrupp som ökar mest och det kan till viss del förklaras av att årskullen 19-åringar är större än föregående år. De som i år är 16, 17 och 18 år är också stora årskullar och ett fortsatt högt tryck på den högre utbidlningen på grund av stora årskullar kommer vi att se de närmaste åren. Det måste regeringen ta hänsyn till när lärosätena tilldelas utbildningsplatser under de närmaste åren.
Tre mycket glädjande besked går att utläsa ur statistiken. För det första så utjämnades könsfördelningen något mellan de sökande som inte tidigare studerat, hösten 2009 var 57 procent kvinnor och 43 procent män, jmfört med 59 procent kvinnor och 41 procent män höstterminen 2008.
För det andra är det mycket glädjande att se att antalet behöriga förstahandssökande till både civilingenjörsutbildningen och högskoleingenjörsutbildningen ökar för andra året i rad. Det innebär att vi är tillbaka till samma nivåer som i början av 00-talet.
Det tredje glädjande beskedet är att antalet behöriga förstahandssökande till lärarutbildningen ökar efter att ha minskat under tre höstterminer. En fortsatt ökning av antalet sökande till lärarutbildningen är viktigt för att hålla en hög standard inom lärarkåren.
Postat av Kristina Persdotter
Etiketter: dimensionering av högskolan, globala konkurrensen, högre utbildning, oecd, tuac
“Om vi hade haft den här diskussionen för hundra år sen hade vi frågat oss om så pass många människor verkligen behöver grundskoleutbildning.”
Jag bloggar från ett ett tvådagarsmöte med TUAC (ett fackligt påverkansorgan gentemot OECD) i Paris, och den som citeras i inledningen är den nuvarande talaren, Andreas Schleicher. Schleicher är ansvarig för OECD:s analyser inom utbildningssektorn och har bättre kunskap än de flesta om den högre utbildningens betydelse för ekonomisk och social utveckling. Han menar att ett viktigt mål för utbildningspolitiken måste vara att öka andelen högskoleutbildade.
Enligt Schleicher är tiden förbi då de här ambitionerna kunde baseras på nationella mått. Nu handlar det om hur man står sig i förhållande till andra länder. Och förändringstakten i utbildningssektorn är oerhört snabb, eftersom många länder gör ambitiösa satsningar för att öka befolkningens utbildningsnivå. Om man sänker ambitionerna straffar det sig snabbt. USA:s förre president Bill Clinton beklagade sig nyligen över att USA de senaste åtta åren har gått från första till tionde plats bland länderna med högst andel 25-34-åringar med högskoleexamen.
Den svenska regeringens utbildningspolitik, som märkligt nog tycks ha som ett av sina mål att minska andelen högskoleutbildade i Sverige, är alltså i det här avseendet ganska apart i ett internationellt perspektiv.
Bill Clintons iakttagelse kan förhoppningsvis fungera som en väckarklocka. Om tio år kanske Fredrik Reinfeldt ångerfullt tittar tillbaka på sin egen regeringstid som en tid då Sverige tappade sin plats i den internationella utbildningsligan. Om inte regeringen satsar mer på en utbyggnad av den högre utbildningen kommer inte bara en stor andel av de många unga som vill studera att stängas ute från högskolan. Sverige kommer också att tappa sin internationella konkurrenskraft under lång tid framöver. De negativa konsekvenserna kommer i så fall att bli värst inom just de sektorer som pekats ut som Sveriges framtidsområden: miljö och hållbar utveckling, medicin, och informationsteknologi.
Som Bill Clinton skulle ha sagt: Wake up time, Fred!
