Marknaden är inte självreglerande

Etiketter: ekonomi, kris, marknad, välfärd

Den ekonomiska krisen har visat att ekonomin inte är en självreglerande verksamhet, som med automatik skapar goda förutsättningar för tillväxt och välstånd. I själva verket har en obalans mellan marknad och stat, frihet och regler bidragit till att krisen har fått ett så förödande förlopp.

Krisen har visat på stora brister både när det gäller den dominerande ekonomiska teorin om det ständiga behovet av avreglering och har blottlagt en övertro på marknaders självreglerande förmåga.

Det finns ingen grundläggande motsättning mellan väl utvecklad välfärd, starka fackliga organisationer och en aktiv stat å ena sidan och en väl fungerande markandsekonomi å den andra. I själva verket har den senaste tidens utveckling både visat att tillväxten i de avreglerade länder som har svaga välfärdssystem inte är bättre än i mer utpräglade välfärdsekonomier, men också att ekonomier med svag reglering av marknaden eller små möjligheter att bedriva en aktiv stabiliseringspolitik har drabbats hårdare av krisen.

Tvärt om vad som ofta påstås är den aktiva välfärdsstaten ett smörjmedel för en väl fungerade ekonomisk utveckling.

Bra länkar

Krugman i N.Y Times

Stiglitz tal för African Develoment Bank Group

EMU- mellan det ekonomiskt rationella och det politiskt önskvärda

Etiketter: ekonomi, emu, lars calmfors, mörtvik, politik, wennemo

För snart sju år sedan, inför folkomröstningen om EMU-medlemskapet, skrev jag och Irene Wennemo på LO en artikel på DN-debatt där vi varnade för en alltför förenklad EMU-debatt. Ett av de perspektiv vi förde fram handlade just om den svåra avvägningen mellan vad som är ekonomiskt rationellt och vad som är politiskt önskvärt.

En av mina utgångspunkter, nu som då, är att Sverige ska ta ansvar för utvecklingen och solidariteten i Europa och världen, och att EU-medlemskapet bidrar till detta. Men när det gäller frågan om EMU-medlemskapet är frågan mycket mer komplex, som också Calmfors visar.

Jag och Wennemo pekade 2003 på att en valutaunion innebär avsevärda ekonomiska risker, framförallt genom att länder avsäger sig möjligheten till en egen ränta och valuta som är anpassad till situationen i landet. En ekonomisk union blir därmed inte, som man kanske kan tro, automatiskt starkare ju fler som är med, utan kan tvärtom försvagas om medlemsländerna är allt för olika och har olika utsatthet för ekonomiska förändringar. Den nuvarande krisens förlopp visar detta väldigt tydligt. Vissa länder inom EMU-området, som skulle ha behövt en mer återhållande penningpolitik innan krisen, har drabbats hårdare än andra. Samtidigt som Sverige, exempelvis, har klarat sig bättre ekonomiskt än vad vi annars skulle ha gjort genom den rörliga växelkursen på kronan.

Samtidigt pekar Calmfors på att det också innebär politiska risker och problem med att stå utanför ett valutasamarbete som är så pass integrerat i den europeiska samarbetstanken.

Min slutsats är nog att de ekonomiska argumenten för att stå utanför har förstärkts genom krisen, men paradoxalt nog har samtidigt de poliska skälen för att gå med blivit allt viktigare.

Som i så många andra frågor måste det slutliga avgörandet bli en balansakt mellan det politiskt önskvärda och det ekonomiskt rationella.   

Calmfors på DN-debatt,

Näringspolitikens signalverkan är extra viktig i kristider

Etiketter: bilindustrin, bilkrisen, ekonomi, Maud Olofsson, Näringsdepartementet

Genom att på olika sätt stimulera framväxen av ett mer diversifierat och mer produktivt näringsliv kan den långsiktiga konkurrenskraften bibehållas, stärkas och utvecklas. Det har länge varit kungstanken i den svenska näringspolitiken. I detta arbete måste statsmakten våga ta på sig ledartröjan.

Så skedde när den när den svenska stålindustrin krisade. I början av 1970-talet befann sig denna bransch i djup kris. En kris som har många kopplingar till dagens bilkris. Det handlade då inte bara om en efterfrågekris utan också om en underliggande strukturkris. Under 1970-talet fanns det i världen en stor överkapacitet och allt för många stålproducenter, samtidigt som efterfrågan på stålprodukter minskade.

I det läget tog den svenska staten på sig rollen som aktiv näringspolitisk aktör. Trots att många marknadsliberala ekonomer, precis som i dagens bildebatt, ville lägga ned förlustföretag tog politikerna på sig ledattröjan och staten och kapitalet sträkte ut händerna till varandra.

På förslag från en statlig utredning slogs en rad olika förlustföretag och verksamheter samman (Gränges Oxelösunds Järnverk, Norrbottens Järnverk AB och Domnarvets järnverk). Det bildades ett gemensamt stålbolag, Svenskt Stål AB (SSAB), där Statsföretag gick in som delägare. Detta hade stor signalverkan och visade att staten trodde på lösningen och också var beredd att ta ansvar för den.

SSAB genomförde sedan mycket tuffa och smärtsamma strukturförändringar. Många anställda förlorade jobbet och verksamheter lades ned. Produktionen koncentrerades till allt färre enheter. År 1982 visade SSAB för första gången en liten vinst. Åren därefter har företaget varit en stor tillgång för den svenska bruttonationalprodukten.

Att på exakt detta sätt, från statsmaktens sida, skynda på en nödvändig omstrukturering i en viktig bransch är inte möjligt idag. Konsceptet kan inte kopieras rakt av. Bland annat skulle EU:s konkurrenslagstiftning troligen lägga käppar i hjulen för detta. Men det innebär inte att statsmakten är helt utan verktyg. Inte minst handlar det om att, via näringspolitiken, aktivt medverka till att långsiktigt livskraftig verksamhet inte försvinner på grund av att vi kortsiktigt ställts inför en exceptionellt djupt efterfrågefall.

Jag blir därför inte klok på varför näringsminister Maud Olofsson nästan varje gång hon talar om bilindustrin i generella termer konsekvent väljer att jämföra med varvsindustrin. Den framtidsbild som då förmedlas är naturligtvis att det inte är någon idé att staten överhuvudtaget anstränger sig. Det hela är ändå dödsdömt på förhand. Men är det verkligen denna roll, som domedagsprofet, som den svenska näringsministern bör spela just nu? Vad har detta för signalverkan?

Ökande ideologisk konflikt om ekonomisk vetenskap

Etiketter: ekonomi, forskning, globalisering, kris, löner, paradigm, usa, vetenskap

Kommer krisen att förändra vår syn på ekonomisk utveckling? För ett år sedan skulle jag ha svarat definitivt ja. Nu är jag inte lika säker. Det som kunde ha blivit ett “window of opportunity” riskerar nu att bli “business as usual” istället.

Allt för många av dem som under lång tid förespråkat just den ekonomiska modell som i praktiken orsakat krisen börjar nu förespråka ännu mer av samma sak.

Detta trots att krisen i hög grad var, som ekonomiprofessorerna Stiglitz och Fitoussi säger i slutsatserna till rapporten “Shadow Gn”,  “doktrinskapad” - framsprungen ur en övertro på marknaders självreglering, en misstro mot statliga regleringar och en ekonomi som skapat en växande grupp löntagare som inte fick del av tillväxten på annat sätt än genom att överkonsumtion på kredit.

Under lång tid ledde globaliseringen till stagnerande eller minskade reallöner i stora delar av västvärlden. Denna trend har många orsaker: en globalisering av ekonomin där arbetsutbudet ökade snabbt och pressade ned lönerna, en ekonomisk överideologi som värnade marknadens frihet från reglering och statlig inblandning och en ideologiskt driven försvagning av de fackliga organisationerna - allt detta för att bryta utvecklingen mot mer egalitära samhällen och istället skapa tillväxt och jobb genom ökade klyftor och större ekonomiska drivkrafter.

Nedpressandet av lönerna ledde i USA till att hushållens sparande minskade, till allt längre arbetstider och allt större lån för att hålla konsumtionen igång. Tillväxten hölls uppe till priset av stadigt ökande privata och offentliga skulder.

När krisen nu slår nästan hårdast mot ekonomi och jobben just i det land som fått symbolisera glorifieringen av de fullständigt fria marknaderna, borde detta leda till en omfattande omprövning bland världens ekonomer och politiker som förordat denna modell. Och en del genomgår just nu en sådan omprövning,  men bland många andra är det väldigt tyst.

Det paradigmskifte som vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn talade om kanske tar lite längre tid - eller är så mycket svårare i vetenskaper som är starkt politiskt präglade.

Från början finns det en allmän föreställning, en normalvetenskap, som forskarsamhället själv inte är direkt medvetet om. (här befinner sig fortfarande många).

Sen uppstår anomalier, avvikelser från tankemodellen, som forskarna har svårt att förklara och ta till sig (t.ex. att de nordiska välfärdsländerna presterar bättre än de avreglerade anglosaxiska).

Sen kommer en vetenskaplig kris (som t.ex. denna ekonomiska kris) som kräver att utvecklingen måste förklaras på ett nytt sätt. (dit har inte så många hunnit, även om jag i flera blogginlägg har pekat på att en hel del tunga ekonomer nu befinner sig där).

Slutligen; paradigmskiftet, när det skapas en nya teoretisk modell som förklarar världen på ett nytt sätt och vinner allmänt gehör. (dit är det fortfarande långt kvar)

Jag väntar med spänning på att även svenska forskare och ekonomer i högre grad ska våga delta i debatten om detta nya.

Socialbidragen ökar mer i småföretagarkommuner!?

Etiketter: ekonomi, lågkonjunktur, lönebildningen, löner, småföretag, tillväxt

Socialbidragen (försörjningsstödet) ökar nu på bred front i hela landet. Vi kan se en tjugo procentig ökning (+ 20 %), när man jämför andra kvartalet i år med samma kvartal i fjol. Den främsta förklaringen till detta är lågkonjunkturen i kombination med regeringens nedskärningar i trygghetsförsäkringarna (a-kassan och sjukförsäkringen).

I Socialbidragsstatistiken från Socialstyrelsen finns dock ett intressant och (kanske) något förvånande mönster. Det verkar vara så att socialbidragskostnaderna ökar mer i utpräglade småföretagskommuner än för riket i övrigt.

I småföretagarkommunen framför andra, småländska Gnosjö, har exempelvis socialbidragskostnanderna (exklusive bidrag till flyktingar) ökat med hela 87 procent.

I tre av fem kommuner som, av Ekonomifakta för såväl år 2007 som 2008, rankas som de småföretagstätaste ökar socialbidragskonstnaderna mer än riksgenomsnittet. I Tranås ser vi exempelvis en socialbidragsökning på 24 procent, i Södertälje med 36 procent, i Fagersta med 37 procent, i Burlöv med 22 procent och i Karlskoga med 30 procent. Detta är kommuner som 2007 eller 2008, av Ekonomifakta, rankats som en av de fem mest småförtetagstäta kommunerna.

Samma mönster går igen när man studerar kända småföretagarkommuner i andra delar av landet. I Dalarna ökar socialbidragskostnanderna exempelvis lavinartat i småföretagstäta Orsa ( +136 procent) och Leksand (+ 45 procent).

Vilka förklaringsfaktorer som ligger bakom detta mönster är inte helt klarlagt. Men utvecklingen verkar i alla fall gå på tvärs mot myten om att småföretagarkommuner klarar krisen bättre. En förklaring till detta är antagligen att småföretagare har ett mycket grovmaskigare socialt skyddsnät än andra, d.v.s. företagarnas försäkringsskydd i händelse av exempelvis arbetslöshet eller ohälsa är allt för otillräckligt.

En annan viktig förklaring är förmodligen tätt sammankopplad med den rådande ekonomiska politiken; d.v.s. när efterfrågan viker då sviker kunderna småföretagen. En politik som i allt för liten utsträckning förmår stimulera efterfrågan och skapa social trygghet, så att fler vågar konsumera, drabbar alltså småföretagarna hårdast.

Skulle vi dessutom lyssna till de stora arbetsgivarorganisationerna och gå med på nollavtal i den analkande avtalsrörelsen skulle ytterligare köpkraft, som annars skulle komma småföretagarna till del, dras undan.

Nästa gång du hör en representant för någon stor arbetsgivarorganisation, eller någon nyliberal ekonom, pumpa ut budskapet om vikten av inga eller låga löneökningar ställ då frågorna: Vad tror du händer med småföretagen om vi gör som du vill? Hur många fler småföretag kommer då att gå i konkurs för att folk inte har tillräcklig köpkraft?

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10

Vart har talet om en “evidensbaserad politik” tagit vägen?

Etiketter: ekonomi, finanskris, kommunerna, regeringen, tillväxt, välfärd

Nu sällar sig också SKL:s moderate ordförande Anders Knape till dem som förespråkar ökade statsbidrag till kommunerna redan i år. Utan att specificera någon konkret siffra konstaterar Knape att ett tillskott i år till kommunsektorn är nödvändigt om nedskärningar i ”välfärdens kärna” skall kunna undvikas.

Regeringen och finansminister Anders Borg står allt mer isolerade med sin passiva och kamerala finanspolitik. Nyligen fick man också hård kritik för att inte göra tillräckligt av sitt eget finanspolitiska råd, med Lars Calmfors i spetsen.

SKL presenterade igår siffror som visar att underskottet i kommuner och landsting under 2009 kommer att bli ca 3 miljarder kronor. För att klara av en ekonomi i balans nästa år, trots ökade statsbidrag, räknar SKL med att det kommer att krävas såväl personalneddragningar, skattehöjningar som olika typer av effektiviseringar.

En utgiftspost som just nu öknar mycket kraftigt i kommunerna är försörjningsstödet (socialbidraget). Enligt SKL:s beräkningar kommer den kostnaden att öka med 3,5 miljarder kronor från 2008 till 2011. Förklaringen till detta är naturligtvis i första hand den ekonomiska krisen. Men SKL lyfter också fram regelförändringarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringen under 2006 som en ”faktor av stor vikt” i sammanhanget.

SKL, statliga Konjunkturinstitutet, akademiska forskare, regeringens eget finanspolitiska råd, ett otal bankekonomer, fackförenings- och arbetsgivarekonomer säger alla idag unisont att det är helt nödvändigt att finansministern så snart som möjligt överger sin passiva hållning. Annars riskerar personalneddragningar och kommunala skattehöjningar att, som Calmfors varnat för, börja verka procykliskt. Därmed försvåras krisbekämpningen och vi får se onödigt kraftiga nedskärningar i välfärden och en arbetslöshet som långsiktigt försämrar landets konkurrensförmåga.

Den fråga som många ställer sig idag är: Vad krävs för att man skall få finansministern och regeringen att lyssna?

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, Svd2, Svd3, SvD4, SvD5, SvD6, LO-tidningen

Våpens destruktiva “dagen-efter-effekt” fördjupar krisen

Etiketter: anders borg, ekonomi, kris, regeringen, välfärd, vårbudgeten

En dag efter att Borgs vårproposition såg dagens ljus tycks de flesta kvalificerade bedömare vara överens om att den “storsatsning”, som regeringen presenterade igår, inte alls var särskilt omfattande.

Istället förenas fackekonomer, arbetsgivare, kommnunpolitiker till höger och vänster, oberoende nationalekonomer, myndighetsföreträdare och andra av en förvånad besvikelse: Var det verkligen inte mer som kom i “våpen”?

“Det bidde inte ens en tumme! ” är det omdöme som de flesta utanför regeringskretsen, utifrån lite olika perspektiv, idag verkar kunna samlas kring. När “storsatsningen” synades lite närmare visade det sig att den inte innehöll särskilt mycket.

Den besvikelse som detta föder riskerar nu att generera en psykologisk reaktion som ytterligare fördjupar krisen. Dagens kris handlar nämligen minst lika mycket om psykologi och rädsla som om varselsiffror och BNP-fall. Dessutom finns det tydliga samband mellan dessa storheter.

Robert Reich, f.d. arbetsmaknadsminister i Clintons regering, beskriver träffande denna destruktiva krispsykologi  i ett blogginlägg:

“Every lost job has a multiplier effect throughout the economy. For every person who no longer has a job and can’t find another, or is trying to enter the job market and can’t find one, there are at least three job holders who become more anxious that they may lose their job.”

Motssatsen gäller naturligvis också. Varje arbetssökande som får ett nytt jobb skapar framtidstro. Människor med framtidstro vågar konsumera, vilket måste till om “hjulen ska fås att snurra igen”. Om alla gör som Borg och “samlar i ladorna” dras vi däremot oundvikligen allt djupare in i depressionen…

Därför var det synd att Borg och regeringen inte tog chansen och satsade ordentligt på infrastrukturen, den högre utbildningen, arbetsmarknadsutbildningen, trygghetsförsäkringarna och välfärdsjobben i kommunerna. Kraftfulla satsningar på dessa områden hade signalerat: “- Yes, we can!, Nu tar vi krafttag för att vända krisutvecklingen!”

Visst kan det vara säkrast att sitta still i båten när det blåser. Men är båten på väg att driva in i farliga havsklippor gör man ändå klokt i att ro…

Regeringens sparsamhetsretorik kan bli ekonomiskt destruktiv

Etiketter: anders borg, ekonomi, finanskris, finanspolitik, lågkonjunktur, reinfeldt

I partiledardebatten hos KGB, tidigare i veckan, blev det tydligt vilken “dramaturgi” som Alliansen vill se i valrörelsen. Vad oppositionen har att bjuda på var däremot mera oklart.

Men regeringen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen, vill helt uppenbart utmåla sig själva som “seriösa” och “sparsamma”, medan de försöker klistra fast etiketterna “slösaktig” och “slarvig” i pannan på Mona Sahlin och oppositionen.

Här är Sahlin fortfarande, i mångas ögon, belastad av sina tidigare p-böter och minnet av kontokortsaffären lever fortfarande. Det vet naturligtivis också valstrategerna och kampanjmakarna på Alllianssidan. Räkna därför med att de, så mycket som möjligt, kommer att försöka göra valet till en fråga om statsmannamässighet och om personliga egenskaper. Skötsamme och seriöse Fredrik kommer att ställas mot slarvige och opålitlige Mona.

Men det finns dock en stor risk med denna sparsamhetsretorik, i synnerhet när det gäller den ekonomiska politiken. Alliansen riskerar att bli fånge i sina egna ordval och i sin egen retorik. Man riskerar att upphöja inte bara sparsamheten utan också passiviteten till norm. Detta i en tid som kanske mer än någonsin tidigare kräver aktiva, tillräckliga och träffsäkra insatser, som så snart som möjligt kan börja att dra oss upp ur lågkonjunkturen.

Sparsamhetsretoriken riskerar exempelvis att leda till att kommuner och landsting inte i tid och i tillräcklig omfattning får de resurser de behöver för att de ska kunna undvika att säga upp personal. Sparsamhetsretoriken riskerar också att leda till att barnfamiljer och studenter inte får det tillräckliga stöd som gör att de vågar konsumera, åtminstone det allra nödvändigaste. 

Detta kan i förlängningen leda till att en allmän “konsumtionsrädsla” sprider sig i hela samhället, vilket gör att sparandet ökar men konsumtionen minskar. Vi ser redan tydliga tecken på detta. Vi dras då obevekligt in i en negativ ekonomisk spiral. Konsumtionsrädslan riskerar att göra lågkonjunkturen självgående och därmed allt mer svårstoppad.

Priset för detta är högt. Det handlar om allt för många förlorade jobb och stora långsiktiga sociala kostnader. “Utanförskapet” fördjupas och biter sig fast för lång tid framåt. Sparsamheten “biter sig själv i svansen” och blir på sikt destruktiv för hela samhällsekonomin.

Vill regeringen spara på de framtida resurserna krävs därför kraftfulla stimulansinsatser nu. Då är fler skattesänkningar inte en särskilt effektiv väg att gå, “läckaget” är allt för stort. Ett stimulanspaket riktat till kommunerna är däremot akut. Att vänta med krisinsatserna till valrörelsen är förödande för samhällsekonomin.

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2, Newsmill,

Ekonomism i vården leder oftast fel

Etiketter: ekonomi, landsting, sjukvård, stockholm, välfärd, vårdval sverige

Jag har, i min roll som välfärdsutredare, den senaste tiden fått ett antal sjukvårdsfrågor från upprörda TCO-förbundsmedlemmar i Stockholmstrakten. Det har då handlat om frågor som jag först inte riktigt förstått. Frågorna har formulerats ungefär så här: Varför kan jag inte längre få tala om hela mig och alla de “skavanker” jag har när jag träffar en läkare?

När jag ställt följdfrågor har jag förstått att bakgrunden till frågorna är det nya vårdvalssystemet som införts i Stockholm. Detta ger tydligen varje vårdgivare incitament att se till att öka antalet läkarbersök så mycket som möjligt. Resurstilldelningen till vårdgivaren ökar helt enkelt om antalet besök ökar.

Därför uppmanas exempelvis gamla mor Anna när hon träffar en läkare för en stukad fot att boka en ny tid om hon också vill ställa frågor om eller få behandling för sin reumatism. På så sätt bidrar mor Anna, genom sitt extra läkarbesök, till att den vårdcentral hon uppsöker får ökade resurser.

Uppenbarligen leder samma vårdvalssystem också till att vissa av vårdgivarna, i större utsträckning än tidigare, börjat hänvisa patienter till läkare istället för till sjuksköterskor. Trots att patienten skulle klara sig med en sköterskekontakt kopplas allt oftare en läkare in. Förklaringen till detta är tydligen att vårdgivaren får en större resurstilldelning för ett läkarbesök än för ett sköterskebesök.

Dessa två exempel visar hur fel det kan bli om man låter “räknenissar” styra i sjukvården. Det är lätt hänt att man då tappar bort själva “meningen med föreningen” och enbart ser till ekonomin. Efterfrågan, och inte vårdbehovet, får styra över verksamheten. Helhetsynen (att se hela människan) försvinner på vägen. Sjukvårdsresurserna används inte på det bästa sättet för patienterna.

Vi har helt enkelt inte “råd” med denna typ av ekonomism, om vi skall kunna ge god vård efter behov till hela befolkningen i framtiden.

Press: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2

Jämställdhet och babyboom

Etiketter: ekonomi, födelsetal, jämställdhet

Ökad jämställdhet förklarar förbättrade födelsetal i Frankrike, enligt en artikel i DN idag. Det stämmer säkert. Sambanden är nämligen väldigt tydliga i hela OECD-området. I en studie tillsammans med Roland Spånt som publicerades i OECD-observer för något år sedan visade vi att det finns ett starkt samband mellan jämställda värderingar och födelstal.

I länder där medborgarna anser att det är mannens uppgift att lönearbeta och kvinnans att ta hand om barn och hem, är födelsetalen markant lägre än där man anser att män och kvinnor ska göra både och.

Utvecklingen har gått relativt snabbt. I mitten på sjuttiotalet föddes flest barn i länder med låg kvinnlig förvärvsgrad. Nu är sambanden de omvända. Där kvinnor inte lönearbetar i samma grad utan förväntas ta hand om barn och hem, föds betydligt färre barn än i jämställda länder.

Så sambanden kan inte bli tydligare. Där värderingar är jämställda och där kvinnor och män förvärvsarbetar på lika villkor - där föds också flest barn.

Och där det föds flest barn utvecklas ekonomin bäst.