Om vår naturliga skräck för trapetskonster utan skyddsnät…

Etiketter: a-kassa, ekonomi, grekland, kris, rehabilitering, sjukförsäkring, social trygghet, socialbidrag, välfärd

Tre dödades i Athen igår. Banker sattes i brand. Folk slogs blodiga på gator och torg.

Tyvärr är nog detta bara början. Enligt de nationalekonomer som jag talat med under de senaste dagarna är det till och med en 50/50-risk att “Greklandskrisen” leder till att valutasamarbetet i Europa sprängs sönder inifrån (pga det rigida regelverket). Inträffar detta då blir krisens spridningseffekt förödande och kommer också att drabba oss som står utanför eurosamarbetet. Vi riskerar då, ovanpå den arbetslöshetskris vi just nu är inne i, att få en ny finanskris.

Jag vet att man inte ska “ropa på vargen” i onödan. Men det kan ändå inte hjälpas att det just nu känns lite svajigt när man försöker blicka framåt. Visst finns fortfarande förhoppningen att det stödpaket, som just nu håller på att tas fram inom EU, kommer att kunna hjälpa upp situationen. Men skulle olyckan vara framme och krisen skulle sprida sig till Spannien, Portugal och Italien då är vi snabbt inne i en svårkontrollerad och fullfjädrad eurokris.

Min oro stillas inte heller av vetskapen om att en växande del av oss idag står helt utan ett fullgott inkomstskydd vid en fördjupad kris:

• Professor Tapio Salonen pekade nyligen på att vi just nu ser en dramatisk ökning av andelen oförsäkrade arbetslösa i Sverige. Från att ha legat på ca 25-30 procent i slutet av 90-talet saknar idag nästan hälften (46 procent) av de arbetssökande varje form av arbetslöshetsskydd. 80 procent av de arbetslösa ungdomarna i åldern 18-24 år går utan a-kassa, trots att de uppfyller Arbetsförmedlingens krav. 
• När det gäller de breda tjänstemannagrupperna ser situationen inte heller särskilt trygg ut enligt den senaste TCO-rapporten. Räknat från 2002 har värdet av den svenska a-kassan för en person med medelinkomst enligt OECD, ca 32 000 kronor per månad, minskat med ca 4 000 kronor netto. Min kollega Thomas Janson visar i rapporten att om inga åtgärder vidtas, och vid normal löneutveckling, ger a-kassan om fyra år bara 40 procent i ersättning till en medelinkomsttagare.
• Till detta ska man dessutom lägga det faktum att kostnadena för socialbidrag just nu skenar (+ 20 procent under förra året). Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) rapporterade nyligen att drygt hälften (52 procent) av landets kommuner nu uppger att de också tar emot personer som tvingats söka socialbidrag på grund av de nya och hårdare sjukreglerna (rehabiliteringskedjan).

Den bild som, mot min egen vilja, växer fram inom mig föreställer en cirkusartist. Hon som står på en trapets högt uppe i ett cirkustält. Trapetspinnen är smal. För ögonen har hon en bindel. Hon vet därför inte om det finns något skyddsnät under henne. Vad händer om hon halkar och tvingas ta ett steg ut i det okända? Finns då något/någon som fångar upp henne?

Brrr…jag ryser när jag föreställer mig situationen. Men jag försöker ändå så snabbt som möjligt sudda bort den otäcka bilden och “gå vidare”. Munnen ska ju, som Gullan Bornemark en gång slog fast, skratta och va´ glad…

Utanförskapsbegreppet - utsatt för omdefinition och renovering

Etiketter: arbetslöshet, arbetsmarknad, ekonomi, globalisering, jobb, proposition, utanförskap

Det är intressant att regeringen systematiskt den senaste tiden börjat använda ett betydligt snävare ”utanförskapsbegrepp” än det man själv tidigare konstruerat. Nu talar man genomgående om ”antalet personer som försörjs med sociala ersättningar och bidrag”, d.v.s. man rensar exempelvis ut värnpliktiga och jobbsökande studenter m.fl. ur måttet. Den omedelbara effekten blir naturligtvis att utanförskapssiffran då blir lägre.

Men även om man använder sig av den nya och snävare begreppsdefinitionen ser utvecklingen den närmaste tiden mörk ut. Regeringen konstaterar själv (s. 63 i “våpen“) när det gäller den faktiska utvecklingen att det “totala antalet personer som försörjs med sociala ersättningar och bidrag, mätt som helårsekvivalenter, ökade 2009 och förväntas fortsätta öka under 2010.”

I vårpropositionen lanserar regeringen dessutom ett nytt mått som man kallar för ”konjukturrensat mått på antalet helårsekvivalenter” (se bl.a. s. 62ff i “våpen“), med vilket man säger sig kunna visa att reformerna på skatte-, arbetsmarknads- och sjukförsäkringsområdet varit framgångsrika för att minska det “strukturella utanförskapet”.

Hela detta resonemang är dock tämligen statiskt och utgår dessutom ifrån en förlegad syn på arbetsmarkandens faktiska funktionssätt, inte minst när det gäller relationen mellan vad som kan antas vara konjunkturellt respektive strukturellt betingat. Nej, ska vi lyckas vinna en fördjupad kunskap om dynamiken på den moderna arbetsmarkanden krävs nog betydligt mer än de endimensionella och statiska räkneövningar som experterna på finansdepartementet ägnat sig åt i “våpen“.

Modern samhällsvetenskaplig forskningen visar exempelvis att efter de senaste lågkonjunkturerna har den s.k. strukturella arbetslösheten tenderat att öka. Allt fler av dem som hamnar utanför arbetsmarknaden i lågkonjunktur hinner inte ens få in en fot på arbetsmarknaden i högkonjuktur innan konjunkturen på nytt vänder nedåt. Det innebär att det som tidigare i hög utsträckning varit ett konjukutrrelaterat problem i allt större omfattning nu även blir ett långsiktigt och strukturellt problem.

Att regeringen dessutom hade “otur i tajming” och strax innan lågkonjukturen sjösatte sina stora systemförändringar i a-kassan och sjukförsäkringen, vilka oundvikligen leder till att fler faller rakt igenom det sociala skyddsnätet, underlättar naturligtvis inte heller den långsiktiga “utanförskapsproblematiken”.

Med en allt för statisk och förlegad analysapparat, vilket exempelvis resonemangen om det “konjunkturrensade utanförskapsbegreppet” är ett uttryck för, klarar man inte av att på ett tillfredställande sätt analysera och förstå dynamiken på den moderna arbetsmarknaden.

Det hela blir då istället ungefär som att försöka sig på konststycket att förutse hur en galopperande häst kommer att röra sig genom att endast studera en stillastående häst…

Skattepengarna behövs för välfärd och tillväxt

Etiketter: ekonomi, skatter, tillväxt, välfärd

Kostnaderna i kommuner och landsting stiger kraftigt de närmaste 25 åren. Fram till 2035 behöver kommunalskatten höjas med 13 skattekronor per hundralapp om man inte hittar annan finansiering. Den bedömningen gör en blocköverskridande politikergrupp inom Sveriges Kommuner och landsting.

Ett stort antal studier de senaste åren bekräftar bilden att inte ens nuvarande skattenivåer räcker för att finansiera växande behov inom den sociala välfärden. Vi kommer att behöva såväl ökade skatteintäkter som ökad produktivitet och alternativ finansiering. Det som oroar mig mest är att det av den allmänna politiska debatten verkar som om massiva skattesänkningar inte har någon koppling till välfärden - att vi kan sänka skatten hur mycket som helt och betala billigare på annat sätt. Timbro tillhör de lobbyorganisationer som hävdar att höga skatter gör svenskarna fattigare. Men detta är en stor lögn.

Självklart är inte skattehöjningar någon mirakelmedicin. Varje höjning riskerar att bli mindre effektiv än den föregående. Och de 13 kronor i ökad kommunal skatt som SKL talar om är sannolikt helt orealistiskt.

Men det omvända gäller också skattesänkningar. Varje nytt steg i jobbskatteavdraget blir förmodligen allt dyrare och mindre effektivt.

Skattesänkningar är ingen mirakelmedicin för att få folk att arbeta mer. De omfattande jobbskatteavdrag och stora sänkningar av företagens arbetsgivareavgifter som har genomförts har enligt flertalet analyser så här långt haft en mycket liten effekt på jobb och tillväxt. Det säger dock inget om att det svenska skattesystemet inte behöver förändras. Det finns säkert skatter som i sig är skadliga för ekonomin och behöver modifieras.

Samtidigt är det viktigt att slå fast att högre skatter i sig inte är sämre än lägre skatter. Det har att göra med att effekten av skattenivåerna bestäms av vad vi använder skattepengarna till. Om skatterna används till att skapa en socialt sammanhållen skola av hög kvalitet, forskning och utveckling i världsklass, en infrastruktur som gör företagen konkurrenskraftiga och välfärdssystem som effektiva och underlättar omställningen av arbetslivet - då är höga skatter en konkurrensfördel.

Det visar sig inte minst genom att länder med högre skatter och mer generella välfärdssystem har en större social rörlighet och alltså bättre tar tillvara befolkningens potential i ekonomin.

Skattesänkarlobbyn argumenterar dock för att det skulle vara mer effektivt att finansiera välfärden på egen hand, till exempel via egna pengar på banken eller privata välfärdsförsäkringar - till exempel för att köpa sig förtur i vårdköerna. De hävdar vidare att skattesänkningar som tvingar fram mer privat finansiering skulle vara mer effektivt och spara resurser i de offentliga systemen.

Det finns dessvärre inte så mycket som tyder på att de har rätt. Erfarenheterna från länder som till exempel har stor privat finansiering av välfärden visar inte att de klarar sig billigare undan. Ökad privata finansiering av välfärden innebär inte några tydliga besparingar. Tvärtom är risken stor för att det bara ger ökad konsumtion och en övervältring av kostnader tillbaka till det offentliga, det vill säga att de totala samhällskostnaderna för välfärden blir högre.

Detta är inte bara ett dilemma i Sverige. Länder med stora budgetunderskott har i själva verket i hög grad skjutit upp sina skattehöjningar. Lösningen för länder som Portugal, Italien, Irland och Grekland är inte bara att skära i de offentliga utgifterna utan också att se till att det kommer in skatteintäkter som motsvarar utgifterna.

USA står in för samma dilemma. Massiva budgetunderskott i kombination med att åldrande befolkning, fallande födelsetal, fallande försörjningskvot som väntar runt hörnet, gör att finansieringen av välfärd och offentliga investeringar blir en ödesfråga. Detta går inte att lösa utan att höja skatterna då det inte finns särskilt många offentliga utgifter förutom försvaret att skära i. Eller som ekonomen Herb Stein en gång sa: “om något inte kan fortsätta i evighet - kommer det att upphöra”. USA kan inte, lika lite som något annat land, fortsätta i evighet med att inte finansiera sina åtaganden.

Inte heller i Sverige kan vi låtsas att växande behov av framtida välfärd och de skatteintäkter som ska betala detta kan kombineras med framtida massiva skattesänkningar.

DN

Obama och trygghetens sprindningseffekter

Etiketter: a-kassa, anders borg, ekonomi, kris, Obama, Sverige, sverigebilden, usa

Samtidigt som vi i Sverige nu kontinuerligt via media får rapporter om att hur regeringens nya sjukförsäkring drabbar långtidssjuka går man i USA i rakt motsatt riktning. Där försvagar man inte skyddsnätet för sjuka. Istället förstärks det, trots jättelika budgetunderskott och fortsatt djup lågkonjunktur.

I natt röstade representanthuset igenom Obamas förslag till ny sjukvårdsförsäkring. Det innebär att nästan alla amerikaner - omkring 32 miljoner fler än i dag - nu av allt att döma får en mer finmaskig sjukvårdsförsäkring. Försäkringsbolagen kommer inte längre att helt kunna stänga ute patienter från ersättning på grund av de är eller har varit sjuka.

Fortfarande återstår dock mycket att göra för att förbättra välfärdssystemet på andra sidan Atlanten. Men ändå måste Obamas reform ses som ett viktigt steg i rätt riktning.

Att, som Obama gör, förstärka det sociala skyddsnätet mitt i lågkonjunkturen är dessutom klok krispolitik. Nu om någonsin bör signalerna från politiken handla om att staten står upp och tar sitt sociala ansvar för de enskilda som drabbas av exempelvis sjukdom. Detta skapar en positiv samhällsekonomisk multiplikatoreffekt, där ökad social trygghet gör att fler vågar konsumera, vilket förbättrar förutsättningarna för ekonomin att ta sig ut ur krisen osv.

En ofta framförd förklaring till att den svenska ekonomin drabbats hårdare än omvärlden av krisen är att vi är ett litet exportberoende land och därför har fått ett större BNP-fall än andra. Men, som exempelvis forskaren Heidi Bel Habib påpekat, kan denna enkla förklaring ifrågasättas. Data från Eurostat visar nämligen tvärtemot den officiella retoriken att Sverige har lägst exportberoende, lägst exportnedgång och högst BNP-fall bland euroländerna i allmänhet och länder med jämförbar industristruktur i synnerhet.

Ska man förklara Sveriges relativt sett försämrade position under krisen måste alltså analysen nyanseras och fördjupas. Att enbart utgå ifrån att vår ekonomiska kris importerats håller inte. En hel del av våra ekonomiska bekymmer är faktiskt hemmagjorda.

En viktig orsak till att vi, relativt andra länder, drabbats extra hårt av krisen är exempelvis allt för små tillskott till de kommunala välfärdstjänsterna, utbildningssektorn och infrastrukturen - vilket gjort att arbetslöshetskrisen inte motverkats tillräckligt effektivt. Därom tycks de flesta kvalificerade ekonomiska bedömare nu vara ense.

Men jag tror också det handlar om så svårfångade socialpsykologiska storheter som “känslan av otrygghet” och “otrygghetens spridningseffekter”. Avgörande för spridningseffekten är i vilken grad vi upplever att ett tillräckligt försäkringsskydd och stöd finns på plats ifall vi blir arbetslösa eller sjuka.

Det är givetvis oroande, också för oss som har relativt sett god lön och idag är friska, att se hur personer som drabbats av långvarig ohälsa påverkas av uppenbart orimliga och rättosäkra sjukförsäkringsregler. En rad frågor inställer sig då. Vad händer mig eller någon i min familj om olyckan skulle vara framme? Kanske är det klokt att vänta med att byta bil eller TV och istället samla på mig en större trygghetsbuffert för säkerhets skull?

Oron över vad som kan hända med den egna ekonomin stillas inte heller av uppgifterna om det bristande försäkringsskydd som möter dem som drabbats av arbetslöshet. I morgon kanske det är min tur att stå på AF med kölapp i handen. Hur ska jag då kunna fixa familjeekonomin, nu när a-kassan enbart ger dem med de allra lägsta inkomsterna ett någorlunda utbyggt inkomstskydd?

President Obama har med sin sjukvårdsreform “satt ett märke”, som stakar ut en välfärdspolitisk ambitionshöjning och en ny inriktning. Det gamla nyliberala paradigmet har punkterats. Men det handlar också om en växande insikt om att bättre integrera välfärdspolitk och ekonomisk politk, så att krisbekämpningen på sikt kan bli effektivare.

Det kanske är dags för oss att kasta den nationella självtillräckligheten överbord och erkänna att vi svenskar faktiskt inte är “bäst i klassen” längre, åtminstone inte när det gäller att motverka den ekonomiska krisen? Kanske kan vi till och med lära oss något nytt genom att studera exemplet USA?

Marknaden är inte självreglerande

Etiketter: ekonomi, kris, marknad, välfärd

Den ekonomiska krisen har visat att ekonomin inte är en självreglerande verksamhet, som med automatik skapar goda förutsättningar för tillväxt och välstånd. I själva verket har en obalans mellan marknad och stat, frihet och regler bidragit till att krisen har fått ett så förödande förlopp.

Krisen har visat på stora brister både när det gäller den dominerande ekonomiska teorin om det ständiga behovet av avreglering och har blottlagt en övertro på marknaders självreglerande förmåga.

Det finns ingen grundläggande motsättning mellan väl utvecklad välfärd, starka fackliga organisationer och en aktiv stat å ena sidan och en väl fungerande markandsekonomi å den andra. I själva verket har den senaste tidens utveckling både visat att tillväxten i de avreglerade länder som har svaga välfärdssystem inte är bättre än i mer utpräglade välfärdsekonomier, men också att ekonomier med svag reglering av marknaden eller små möjligheter att bedriva en aktiv stabiliseringspolitik har drabbats hårdare av krisen.

Tvärt om vad som ofta påstås är den aktiva välfärdsstaten ett smörjmedel för en väl fungerade ekonomisk utveckling.

Bra länkar

Krugman i N.Y Times

Stiglitz tal för African Develoment Bank Group

EMU- mellan det ekonomiskt rationella och det politiskt önskvärda

Etiketter: ekonomi, emu, lars calmfors, mörtvik, politik, wennemo

För snart sju år sedan, inför folkomröstningen om EMU-medlemskapet, skrev jag och Irene Wennemo på LO en artikel på DN-debatt där vi varnade för en alltför förenklad EMU-debatt. Ett av de perspektiv vi förde fram handlade just om den svåra avvägningen mellan vad som är ekonomiskt rationellt och vad som är politiskt önskvärt.

En av mina utgångspunkter, nu som då, är att Sverige ska ta ansvar för utvecklingen och solidariteten i Europa och världen, och att EU-medlemskapet bidrar till detta. Men när det gäller frågan om EMU-medlemskapet är frågan mycket mer komplex, som också Calmfors visar.

Jag och Wennemo pekade 2003 på att en valutaunion innebär avsevärda ekonomiska risker, framförallt genom att länder avsäger sig möjligheten till en egen ränta och valuta som är anpassad till situationen i landet. En ekonomisk union blir därmed inte, som man kanske kan tro, automatiskt starkare ju fler som är med, utan kan tvärtom försvagas om medlemsländerna är allt för olika och har olika utsatthet för ekonomiska förändringar. Den nuvarande krisens förlopp visar detta väldigt tydligt. Vissa länder inom EMU-området, som skulle ha behövt en mer återhållande penningpolitik innan krisen, har drabbats hårdare än andra. Samtidigt som Sverige, exempelvis, har klarat sig bättre ekonomiskt än vad vi annars skulle ha gjort genom den rörliga växelkursen på kronan.

Samtidigt pekar Calmfors på att det också innebär politiska risker och problem med att stå utanför ett valutasamarbete som är så pass integrerat i den europeiska samarbetstanken.

Min slutsats är nog att de ekonomiska argumenten för att stå utanför har förstärkts genom krisen, men paradoxalt nog har samtidigt de poliska skälen för att gå med blivit allt viktigare.

Som i så många andra frågor måste det slutliga avgörandet bli en balansakt mellan det politiskt önskvärda och det ekonomiskt rationella.   

Calmfors på DN-debatt,

Näringspolitikens signalverkan är extra viktig i kristider

Etiketter: bilindustrin, bilkrisen, ekonomi, Maud Olofsson, Näringsdepartementet

Genom att på olika sätt stimulera framväxen av ett mer diversifierat och mer produktivt näringsliv kan den långsiktiga konkurrenskraften bibehållas, stärkas och utvecklas. Det har länge varit kungstanken i den svenska näringspolitiken. I detta arbete måste statsmakten våga ta på sig ledartröjan.

Så skedde när den när den svenska stålindustrin krisade. I början av 1970-talet befann sig denna bransch i djup kris. En kris som har många kopplingar till dagens bilkris. Det handlade då inte bara om en efterfrågekris utan också om en underliggande strukturkris. Under 1970-talet fanns det i världen en stor överkapacitet och allt för många stålproducenter, samtidigt som efterfrågan på stålprodukter minskade.

I det läget tog den svenska staten på sig rollen som aktiv näringspolitisk aktör. Trots att många marknadsliberala ekonomer, precis som i dagens bildebatt, ville lägga ned förlustföretag tog politikerna på sig ledattröjan och staten och kapitalet sträkte ut händerna till varandra.

På förslag från en statlig utredning slogs en rad olika förlustföretag och verksamheter samman (Gränges Oxelösunds Järnverk, Norrbottens Järnverk AB och Domnarvets järnverk). Det bildades ett gemensamt stålbolag, Svenskt Stål AB (SSAB), där Statsföretag gick in som delägare. Detta hade stor signalverkan och visade att staten trodde på lösningen och också var beredd att ta ansvar för den.

SSAB genomförde sedan mycket tuffa och smärtsamma strukturförändringar. Många anställda förlorade jobbet och verksamheter lades ned. Produktionen koncentrerades till allt färre enheter. År 1982 visade SSAB för första gången en liten vinst. Åren därefter har företaget varit en stor tillgång för den svenska bruttonationalprodukten.

Att på exakt detta sätt, från statsmaktens sida, skynda på en nödvändig omstrukturering i en viktig bransch är inte möjligt idag. Konsceptet kan inte kopieras rakt av. Bland annat skulle EU:s konkurrenslagstiftning troligen lägga käppar i hjulen för detta. Men det innebär inte att statsmakten är helt utan verktyg. Inte minst handlar det om att, via näringspolitiken, aktivt medverka till att långsiktigt livskraftig verksamhet inte försvinner på grund av att vi kortsiktigt ställts inför en exceptionellt djupt efterfrågefall.

Jag blir därför inte klok på varför näringsminister Maud Olofsson nästan varje gång hon talar om bilindustrin i generella termer konsekvent väljer att jämföra med varvsindustrin. Den framtidsbild som då förmedlas är naturligtvis att det inte är någon idé att staten överhuvudtaget anstränger sig. Det hela är ändå dödsdömt på förhand. Men är det verkligen denna roll, som domedagsprofet, som den svenska näringsministern bör spela just nu? Vad har detta för signalverkan?

Ökande ideologisk konflikt om ekonomisk vetenskap

Etiketter: ekonomi, forskning, globalisering, kris, löner, paradigm, usa, vetenskap

Kommer krisen att förändra vår syn på ekonomisk utveckling? För ett år sedan skulle jag ha svarat definitivt ja. Nu är jag inte lika säker. Det som kunde ha blivit ett “window of opportunity” riskerar nu att bli “business as usual” istället.

Allt för många av dem som under lång tid förespråkat just den ekonomiska modell som i praktiken orsakat krisen börjar nu förespråka ännu mer av samma sak.

Detta trots att krisen i hög grad var, som ekonomiprofessorerna Stiglitz och Fitoussi säger i slutsatserna till rapporten “Shadow Gn”,  “doktrinskapad” - framsprungen ur en övertro på marknaders självreglering, en misstro mot statliga regleringar och en ekonomi som skapat en växande grupp löntagare som inte fick del av tillväxten på annat sätt än genom att överkonsumtion på kredit.

Under lång tid ledde globaliseringen till stagnerande eller minskade reallöner i stora delar av västvärlden. Denna trend har många orsaker: en globalisering av ekonomin där arbetsutbudet ökade snabbt och pressade ned lönerna, en ekonomisk överideologi som värnade marknadens frihet från reglering och statlig inblandning och en ideologiskt driven försvagning av de fackliga organisationerna - allt detta för att bryta utvecklingen mot mer egalitära samhällen och istället skapa tillväxt och jobb genom ökade klyftor och större ekonomiska drivkrafter.

Nedpressandet av lönerna ledde i USA till att hushållens sparande minskade, till allt längre arbetstider och allt större lån för att hålla konsumtionen igång. Tillväxten hölls uppe till priset av stadigt ökande privata och offentliga skulder.

När krisen nu slår nästan hårdast mot ekonomi och jobben just i det land som fått symbolisera glorifieringen av de fullständigt fria marknaderna, borde detta leda till en omfattande omprövning bland världens ekonomer och politiker som förordat denna modell. Och en del genomgår just nu en sådan omprövning,  men bland många andra är det väldigt tyst.

Det paradigmskifte som vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn talade om kanske tar lite längre tid - eller är så mycket svårare i vetenskaper som är starkt politiskt präglade.

Från början finns det en allmän föreställning, en normalvetenskap, som forskarsamhället själv inte är direkt medvetet om. (här befinner sig fortfarande många).

Sen uppstår anomalier, avvikelser från tankemodellen, som forskarna har svårt att förklara och ta till sig (t.ex. att de nordiska välfärdsländerna presterar bättre än de avreglerade anglosaxiska).

Sen kommer en vetenskaplig kris (som t.ex. denna ekonomiska kris) som kräver att utvecklingen måste förklaras på ett nytt sätt. (dit har inte så många hunnit, även om jag i flera blogginlägg har pekat på att en hel del tunga ekonomer nu befinner sig där).

Slutligen; paradigmskiftet, när det skapas en nya teoretisk modell som förklarar världen på ett nytt sätt och vinner allmänt gehör. (dit är det fortfarande långt kvar)

Jag väntar med spänning på att även svenska forskare och ekonomer i högre grad ska våga delta i debatten om detta nya.

Socialbidragen ökar mer i småföretagarkommuner!?

Etiketter: ekonomi, lågkonjunktur, lönebildningen, löner, småföretag, tillväxt

Socialbidragen (försörjningsstödet) ökar nu på bred front i hela landet. Vi kan se en tjugo procentig ökning (+ 20 %), när man jämför andra kvartalet i år med samma kvartal i fjol. Den främsta förklaringen till detta är lågkonjunkturen i kombination med regeringens nedskärningar i trygghetsförsäkringarna (a-kassan och sjukförsäkringen).

I Socialbidragsstatistiken från Socialstyrelsen finns dock ett intressant och (kanske) något förvånande mönster. Det verkar vara så att socialbidragskostnaderna ökar mer i utpräglade småföretagskommuner än för riket i övrigt.

I småföretagarkommunen framför andra, småländska Gnosjö, har exempelvis socialbidragskostnanderna (exklusive bidrag till flyktingar) ökat med hela 87 procent.

I tre av fem kommuner som, av Ekonomifakta för såväl år 2007 som 2008, rankas som de småföretagstätaste ökar socialbidragskonstnaderna mer än riksgenomsnittet. I Tranås ser vi exempelvis en socialbidragsökning på 24 procent, i Södertälje med 36 procent, i Fagersta med 37 procent, i Burlöv med 22 procent och i Karlskoga med 30 procent. Detta är kommuner som 2007 eller 2008, av Ekonomifakta, rankats som en av de fem mest småförtetagstäta kommunerna.

Samma mönster går igen när man studerar kända småföretagarkommuner i andra delar av landet. I Dalarna ökar socialbidragskostnanderna exempelvis lavinartat i småföretagstäta Orsa ( +136 procent) och Leksand (+ 45 procent).

Vilka förklaringsfaktorer som ligger bakom detta mönster är inte helt klarlagt. Men utvecklingen verkar i alla fall gå på tvärs mot myten om att småföretagarkommuner klarar krisen bättre. En förklaring till detta är antagligen att småföretagare har ett mycket grovmaskigare socialt skyddsnät än andra, d.v.s. företagarnas försäkringsskydd i händelse av exempelvis arbetslöshet eller ohälsa är allt för otillräckligt.

En annan viktig förklaring är förmodligen tätt sammankopplad med den rådande ekonomiska politiken; d.v.s. när efterfrågan viker då sviker kunderna småföretagen. En politik som i allt för liten utsträckning förmår stimulera efterfrågan och skapa social trygghet, så att fler vågar konsumera, drabbar alltså småföretagarna hårdast.

Skulle vi dessutom lyssna till de stora arbetsgivarorganisationerna och gå med på nollavtal i den analkande avtalsrörelsen skulle ytterligare köpkraft, som annars skulle komma småföretagarna till del, dras undan.

Nästa gång du hör en representant för någon stor arbetsgivarorganisation, eller någon nyliberal ekonom, pumpa ut budskapet om vikten av inga eller låga löneökningar ställ då frågorna: Vad tror du händer med småföretagen om vi gör som du vill? Hur många fler småföretag kommer då att gå i konkurs för att folk inte har tillräcklig köpkraft?

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10

Vart har talet om en “evidensbaserad politik” tagit vägen?

Etiketter: ekonomi, finanskris, kommunerna, regeringen, tillväxt, välfärd

Nu sällar sig också SKL:s moderate ordförande Anders Knape till dem som förespråkar ökade statsbidrag till kommunerna redan i år. Utan att specificera någon konkret siffra konstaterar Knape att ett tillskott i år till kommunsektorn är nödvändigt om nedskärningar i ”välfärdens kärna” skall kunna undvikas.

Regeringen och finansminister Anders Borg står allt mer isolerade med sin passiva och kamerala finanspolitik. Nyligen fick man också hård kritik för att inte göra tillräckligt av sitt eget finanspolitiska råd, med Lars Calmfors i spetsen.

SKL presenterade igår siffror som visar att underskottet i kommuner och landsting under 2009 kommer att bli ca 3 miljarder kronor. För att klara av en ekonomi i balans nästa år, trots ökade statsbidrag, räknar SKL med att det kommer att krävas såväl personalneddragningar, skattehöjningar som olika typer av effektiviseringar.

En utgiftspost som just nu öknar mycket kraftigt i kommunerna är försörjningsstödet (socialbidraget). Enligt SKL:s beräkningar kommer den kostnaden att öka med 3,5 miljarder kronor från 2008 till 2011. Förklaringen till detta är naturligtvis i första hand den ekonomiska krisen. Men SKL lyfter också fram regelförändringarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringen under 2006 som en ”faktor av stor vikt” i sammanhanget.

SKL, statliga Konjunkturinstitutet, akademiska forskare, regeringens eget finanspolitiska råd, ett otal bankekonomer, fackförenings- och arbetsgivarekonomer säger alla idag unisont att det är helt nödvändigt att finansministern så snart som möjligt överger sin passiva hållning. Annars riskerar personalneddragningar och kommunala skattehöjningar att, som Calmfors varnat för, börja verka procykliskt. Därmed försvåras krisbekämpningen och vi får se onödigt kraftiga nedskärningar i välfärden och en arbetslöshet som långsiktigt försämrar landets konkurrensförmåga.

Den fråga som många ställer sig idag är: Vad krävs för att man skall få finansministern och regeringen att lyssna?

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, Svd2, Svd3, SvD4, SvD5, SvD6, LO-tidningen