Ett EU på sparlåga leder till ekonomisk stagnation

Etiketter: eu, krisen, välfärd

EU står inför många skakiga år framöver och det finns stor anledning till pessimism. De vägval som görs för att hantera den akuta krisen nu riskerar att förvärra förutsättningarna att hantera de långsiktiga problemen. 

På kort sikt är det nödvändigt att stabilisera det makroekonomiska läget. Det är ohållbart för en valutaunion att flera medlemsländer är konkursmässiga. Men som jag skrev i en tidigare blogg kan den saneringen inte bara handla om att skära ned på de sociala utgifterna - ännu viktigare på sikt är att öka skatteintäkterna. Och då duger inte den lågskattelinje som just nu förfäktas om lösningen på Europas problem. 

För det första är det orimligt att EU - mitt i en gigantisk efterfrågekris som lett till tio procents arbetslöshet - ska spara sig fram till lägre arbetslöshet. Visst är det viktigt att komma till rätta med de gigantiska budgetproblemen, men att sjösätta dem samtidigt som efterfrågan är svag och banksystemet osäkert är en ytterst riskabel strategi. Detta menar även finansmannen George Soros nyligen och varnade för att sparivern kan leda till en negativ spiral med ekonomisk stagnation och växande social oro de närmaste åren. 

Även Tyskland har aviserat massiva skattesänkningar som skulle leda till kraftiga försämringar av välfärdssystemen på sikt. Ekonomipristagaren Paul Krugman är djupt kritisk. Åtgärderna kommer att minska efterfrågan i ekonomin mindre än ett år in på en svag uppgång efter den värsta krisen sen andra världskriget. 

På längre sikt kan det bli ännu värre. EU:s förmodligen största ekonomiska utmaning på sikt är demografisk. Extremt låga födelsetal just i de länder som också har de största ekonomiska gör att ekonomin långsiktigt kommer att stagnera. EU:s befolkning i arbetsför ålder beräknas minska med 48 miljoner personer till år 2050. Värst är det för just de länder som har de största ekonomiska underskotten. Detta kommer att långsiktigt minska den ekonomiska tillväxten och öka de offentliga utgifterna radikalt, inte minst genom ökade kostnader pensioner, vård och omsorg. 

Att i det läget fokusera lösningen på EU:s problem som att det skulle handla om för generösa välfärdslösningar och för höga skatter är direkt fel och kontraproduktivt. Vad EU:s medlemsstater behöver är utbyggda men mer effektiva välfärdssystem, mer utbildning och forskning, familjepolitiska investeringar som ger ökad jämställdhet, investeringar i de yrkesverksammas kunskaper och i företagens omställningsförmåga. Och en ekonomisk politik som håller uppe efterfrågan och skapar nya jobb.

Detta går inte att lösa med ett EU på sparlåga.

Provocerande snömos

Etiketter: eu, Ewa Björling, globala obalanser, konjunktur, utrikeshandel

Ewa Björlings debattartikel i SvD häromdagen gjorde mig lite beklämd. Hon skrev:

“Mer export leder till fler jobb i Sverige. Därför sätter jag nu upp målet att Sverige ska fördubbla sin export på fem år. Detta kan skapa uppemot en halv miljon nya arbetstillfällen. President Barack Obama presenterade nyligen sitt exportinitiativ med just målet att fördubbla USA:s export på fem år. Det är viktigt att Sverige är med på banan. Jag antar denna utmaning.”

Låt mig först slå fast att denna deklaration antagligen inte kommer att göra någon större skada. Några honnörsord om frihandel och om spridandet av en “mer positiv bild av Sverige i världen” kommer knappast att göra någon särskilt upprörd. Men det kommer knappast heller att leda till någon fördubblad exportvolym eller några 500 000 nya jobb i Sverige.

Dock är det merkantilistiska tonfallet i hennes artikel provocerande: “Jag kommer att verka för att utsträcka den fria rörligheten inom EU till nya sektorer där Sverige har tydliga konkurrensfördelar.” Hur ser hon på fri rörlighet i de sektorer där Sverige har tydliga konkurrensnackdelar? Eller varför inte ett simultant mål om fördubblad import?

Sverige har redan idag ett av de högsta bytesbalansöverskotten bland industriländerna. Vi exporterar helt enkelt betydligt mer än vi importerar. Vad detta sedan beror på kan diskuteras. Min personliga favorit är att svenskarna efter 90-talets - nödvändiga - budgetsanering och pensionsreform helt enkelt misstrodde den offentliga sektorns förmåga att trygga deras ålderdom. Flera generationer började därför pensionsspara samtidigt, vilket gav upphov till det mycket höga hushållssparandet. Lägg härtill det mycket ambitiösa sparmålet för den offentliga ekonomin på 1 procentenhet av BNP. Eftersom det svenska näringslivet inte behövde detta enorma sparande för sina investeringar började vi exportera vårt kapital till länder som hade större behov av det.

Problemet är att svenskarna är inte det enda folk som behöver spara. Tvärtom tycks sparbehoven för tillfället vara betydligt större på annat håll. Obalanserna i världen anges ofta som en av de viktigaste orsakerna till den senaste finansiella krisen. Då bör man hålla i minnet att obalanserna inte bara gäller USA, Kina och OPEC-länderna. En studie från den Internationella valutafonden (IMF) visade nyligen att de interna obalanserna inom EU var i samma storleksordning som de globala obalanserna. Ett antal länder, som Skandinavien, Tyskland, Österrike och Benelux-länderna har betydande överskott i sin utrikeshandel medan andra länder, som Irland, Medelhavsländerna och Centraleuropa, har betydande underskott.

Det är lätt att peka finger åt underskottsländerna och dunka överskottsländerna i ryggen. Men egentligen är de bara olika sidor av samma mynt. För att Sverige ska kunna ha ett överskott i sin utrikeshandel krävs att Spanien, eller något annat land, har ett underskott. Sparandeöverskottet som slussades till underskottsländerna förvärrade överhettningen i dessa länder.

Jag har all förståelse för att USA och andra underskottsländer nu försöker komma tillrätta med sina underskott. Vi kan bara hoppas att dessa länder lyckas i sitt uppsåt utan allvarligare inskränkningar i frihandeln. När Sveriges handelsminister deklarerar att hon “antar denna utmaning” börjar man undra om hon överhuvudtaget har förstått problematiken.

Svensk ekonomi har inget att vinna på att de globala och regionala obalanserna förstärks. I slutändan får vi alla vara med och dela på notan.

Slitningar i Eurozonen?

Etiketter: eu, Frankrike, Tyskland

I förra veckans European Voice citeras den spanska tidningen El Pais som påstår att Sarkozy hotade lämna euron om inte alla euroländer inklusive Tyskland godkände räddningspaketet till Grekland. Om detta är riktigt visar det tydligt hur interna problem i länderna kan hota att överskugga EU-samarbetet och det öppnar för frågan om var Tyskland står i EU. Är den politiska viljan till integration inte längre där när det blir svårigheter? Om Tyskland fokuserar allt mer på sig själv då kommer också EU-samarbetet att lida.

Imponerande Merkel

Etiketter: DGB, eu, krisen, Merkel, Tyskland

Tyskland har alltid varit Europas motor, både ekonomiskt och politiskt. Men nu upplever Tyskland sina egna problem. På DGBs kongress i Berlin talade både DGBs ordförande Mikael Sommer och Bundeskanslern Angela Merkel.

Den första punkten var ökningen av främlingsfientligheten och nynazismen. De demonstrerade den 1 maj i Berlin och det finns en känsla av att det under ytan är ett ökande hot. Framför allt i östra Berlin sker det trakasserier.

Finanskrisen med en ökande arbetslöshet och förväntade sparpaket ökar naturligtvis oron för ökade klyftor. Tyskland har en stort demografiskt problem med allt fler äldre i arbetskraften. Merkels recept var besparingar i välfärdssystemen, men också satsningar på utbildning, arbetsmarknadsåtgärder för unga, integration av den äldre arbetskraften och utbyggnad av förskolor. Men inte ett ord om höjda skatter!

Hur Tyskland lyckas är av avgörande betydelse för övriga Europa. Framför allt de länder som är i större svårigheter, Portugal, Grekland och Spanien kommer behöva tyska bankers hjälp. Merkel framhöll att det grundläggande problemet är att vissa medlemsländer har dålig konkurrenskraft och behöver förbättra den. En passning för att stärka det ekonomiska samerbetet och samarbetet i konkurrenskraftsfrågor. Men tyvärr också en hint om att Tyskland kommer kräva nedskärningar av välfärdssystemen i de länder som får låna pengar.   

Det var första gången jag såg Merkel live och jag måste säga att det var imponerande. Trots en delvis fientlig publik fick hon publiken att skratta och fick fram sitt budskap. Imponerande.

Skillnad på EU-rätt och EU-fel

Etiketter: eu, EU-domstolen, EU-kommissionen, lavaldomen, LO, tidsbegränsad anställning, utstationeringsdirektivet, visstidsarbete

Igår sände radions Studio Ett ett reportage som dels handlade om EU-kommissionens kritik mot de svenska reglerna om tidsbegränsade anställningar, dels om den svenska fackföreningsrörelsen förhållande till EU. Den första frågan bloggade jag om redan igår. Även den andra frågan förtjänar emellertid en kommentar.

Den underliggande frågan i reportaget är om det inte är inkonsekvent av det svenska facket att protestera mot EU-rättens påverkan på den svenska arbetsmarknaden när det gäller Lavaldomen, men samtidigt använda sig av EU för att få till stånd förändringar i lagen om anställningsskydd. Bakgrunden till EU-kommissionens formella underrättelse till den svenska regeringen om bristerna i skyddet för tidsbegränsat anställda är ju en anmälan från TCO.

Tyvärr fick, konstigt nog, ingen representant från svensk fackföreningsrörelse komma till tals i programmet. Jag ska därför här förklara skillnaden mellan de två situationerna och varför det är helt logiskt att i det ena fallet kritisera EU:s inblandning i nationell arbetsrätt och i det andra välkomna samma sak.

TCO:s anmälan till EU-kommissionen av reglerna för tidsbegränsade anställningar bygger på EU:s direktiv om visstidsarbete. Ur fackligt perspektiv är visstidsdirektivet ett praktexempel på hur EU ska skapa regler för arbetsmarknaden. För det första är det ett minimidirektiv – det är alltså tillåtet för medlemsstaterna att ha en högre skyddnivå än den som direktivet anger. Poängen med ett minimidirektiv är att den sätter ett golv som förhindrar att länder konkurrerar sinsemellan med dåliga arbetsvillkor. För det andra rör direktivet ett område där det inte råder något tvivel om att EU har behörighet att besluta (se nuvarande Art 153 i Fördraget om EU:s funktionssätt) För det tredje lämnar visstidsdirektivet stort utrymme för medlemsstaterna att själva bestämma hur de ska uppfylla direktivets krav. För det fjärde är visstidsdirektivet tillkommet genom avtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter på europeisk nivå. Avtalet har därefter antagits av medlemsstaternas regeringar i Rådet.

Lavaldomen är i många stycken motsatsen. För det första innebar domstolens tolkning att de så kallade utstationeringsdirektivet förvandlades från det minimidirektiv det enligt dess lydelse var tänkt att vara, till ett maximidirektiv. För det andra innebar domen att EU-domstolen, trots att det tydligt står i fördraget att EU saknar behörighet att reglera ”löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller rätt till lock-out”, gav sig på just dessa områden. För det tredje innebar domen ett ingrepp i hur medlemsstaterna reglerar sin arbetsmarknad genom att den kraftigt begränsar rätten att vidta fackliga rättigheter och dessutom dikterar vad avtal som gäller utstationerade arbetstagare får innehålla. För det fjärde är Lavaldomen ett tydligt exempel på en situation där domare i en domstol, istället för valda lagstiftare eller arbetsmarknadens parter, skapar rätt.

I programmet framförde även advokat Ulf Öberg tesen att det var Lavalmålet som fick den svenska fackföreningsrörelsen att ”gå med i EU”, att det var först då som vi skulle fått upp ögonen för EU och EU-rättens hot och möjligheter. Det är emellertid fel, i vart fall vad TCO beträffar. Som ett exempel på motsatsen kan nämnas att TCO redan 1999, mer än ett halvt decennium innan Laval un partneri ens satt sin fot i Vaxholm, anmälde den dåvarande socialdemokratiska regeringen till EU-kommissionen med anledning av att förändringar i arbetsskadeförsäkringen. Efter att regeringen på eget initiativ ändrat den svenska lagstiftningen återkallades den anmälan.

Det är skillnad på EU-rätt och EU-rätt. Eller snarare på när EU gör rätt och när EU gör fel. EU-domstolens dom i Lavalmålet följdes dessutom upp av en mycket kritiserad dom i samma mål i den svenska Arbetsdomstolen. LO har idag offentliggjort att de (eller snarare Byggnads och Elektrikerförbundet) på grund av allvarliga brister i AD:s dom kommer att ansöka om resning och besvär över domvilla till Högsta domstolen, vilket är exceptionellt.

Liberalisering till “the bitter end”

Etiketter: abf, demokrati, EG-domstolen, eu

Är EU ett medel för liberalisering och avreglering? Hur demokratiskt är egentligen EU och hur skall denna demokrati yttra sig? På dessa teman arrangerade ABF igår ett välbesökt seminarium med professor Fritz W Scharpf, en av Tysklands mest välrenommerade statsvetenskapliga forskare. Scharpfs tes är att det finns ett dubbelt demokratiskt underskott.

För det första genom att den komplicerade beslutsprocessen ökar riskerna för att frågor kör fast. Beslut tenderar därför att fattas i där medlemsstaterna har konvergerande och gemensamma intressen t.ex. på den inre marknaden medan på mer kontroversiella områden, t.ex. socialpolitiken, är mycket svårare att komma överens. Detta kallade han integration by politics.

Det andra demokratiska underskottet är att fördraget (med medlemsstaternas mycket goda minne) lägger mycket stor makt på kommissionen, Europeiska centralbanken och EU-domstolen. Syftet har varit att lägga makt på neutrala instutituioner som kan stå över nationella intressen. Scharpf menade att domstolen genom att tillerkänna företag och individer individuella rättigheter också utvidgar EUs kompetensområde. Ett exempel han nämner är Laval-målet där företagets rätt att bedriva verksamhet i Sverige också innebar att EU-domstolen reglerade strejkrätten, något som är i fördraget är en exklusiv kompetens för medlemsstaterna. Domstolen är dessutom per definition integrationistisk och därmed är det sällan eller aldrig en medlemsstat utvidgar sin kompetens i domslut. Detta kallas integration by law.

Så längt är det andra forskare forskare som håller med, t.ex. Simon Hix och Andreas Follesdal fokuserar på det politiska demokratiska underskottet. Medan andra såsom Giandomenico Majone menar att med politisk demokrati kommer att förstöra syftet med EU nämligen att EU är ett effektivt sätt för medlemssaterna att samarbeta kring gemensamma frågor.

Scharpfs vidare resonemang är dock att denna exekutiva makt bara kan riva ner nationella lagar och därmed liberalisera och avreglera. Den kan inte skapa medborgerliga rättigheter inom respektive stat, det som varit huvudfokus för medborgerliga strävanden sedan industrialismen. Därför måste, enligt Scharpf, mer makt ges till medlemsstaterna för att de skall kunna skydda väsentliga intressen och välfärdssystem.

Jag tycker Scharpf för ett mycket intressant resonemang som är väl värd att ta fasta på. Det finns enligt min mening ett demokratiskt underskott och en juridifiering som inte förbättrar insynen i besluten som EU tar. Men om inte de nationella politikerna vill ta tag i problemet, vem skall då göra det? Om politikerna lever efter det som Luxemburgs premiärminister Junker påstås ha sagt- Alla politiker vet vad som skall göras, problemet är att bli återvald efter det- då är EU en bra syndabock.

Vår för vem?

Etiketter: eu, Obama, usa

Nu när den globala finanskrisens omedelbara fas är över är det allt fler som frågar sig- vart är vi på väg, vem är mest på väg och varför. Med andra ord för vilka länder kommer vårens ljus att skina extra starkt och vilka länder förpassas in i vinterns mörker. Debatten förs ofta i termer av styrka och makt, militär eller ekonomisk. EUs svaghet sägs visas av Kissingers fråga “Om man skall ringa Europa vem ringer man då?”

Idag publicerade DN en kolumn av David Brooks (finns på NY Times) som förutsäger en “”Orgie i optimism” i DN (där Ny Times hade satt den något mer nedtonade rubriken ”Relax w’ell be fine”). Artikeln handlar om att USA har ett antal fördelar framför Japan och Kina. och då framför allt en yngre befolkning och bättre produktivitet och innovationsförmåga. Det som är intressant är att Europa inte ens nämns i artikeln. Ett säkert tecken på det ointresse för vår kontinent som amerikaner i hyser?

Precis det ointresse inleder Göran Rosenberg med i sin utmärkta artikel. Göran Rosenberg hyllar det europeiska virrvarret ”som på gott och ont har definierat Europa”. Ur det virrvarret påpekar Rosenberg har det vuxit fram en europeisk union som är ”inte bara är det enda fredliga och någotsånär demokratiska försöket genom historien utan också det hittills mest framgångsrika.”

Virrvarret och flexibiliteten är något som forskaren Andrew Moravscik säger är Europas styrka och han utnämner EU till den tysta, växande supermakten.  Moravscik avfärdar det demografiska argumentet och menar att det hör 1900-talet till. Det viktiga är att jämföra BNP per capita och de länder som har varit mest framgångsrika är ofta de mindre länderna.

Europa har dessutom den fördelen att det är en flexibel union med fler utrikes- och försvarspolitiska instrument till förfogande än t.ex. USA. Det handlar både om “hårda instrument” såsom försvarspolitik där Eu kan spela på ett mycket bredare register än USA. Men framför allt pratar Moravscik om de mjuka verktygen och menar då integrationen av nya medlemsländer, EUs grannskapspolitik och biståndspolitiken. EU är i många delar av världen en “good guy” där EUs sociala ambitionerna ses som avundsvärda.

Jag tror att Rosenberg och Moravscik är något på spåren. EU är inte som USA och skall inte vara det. Vi är mycket mer decentraliserade och pragmatiska och därmed mer flexibla. Många ser USA som ett flexibelt land och EU som en stel jätte på lerfötter. Jag tror inte det stämmer. Ett exempel är den sjukvårdsreform som Obama har drivit igenom. Det har tagit mer än fyrtio år för USA att genomföra en reform som liknar en allmän sjukförsäkring. Fortfarande återstår reformer i pensionssystemet som inom en inte alltför avlägsen framtid kommer gå med stora underskott. I gengäld finns redan många av de sociala trygghetssystemen redan på plats i de europeiska länderna och här är EUs mångfald en styrka.

Det är kanske dags att bättre uppskatta  Europas mångfald = flexibilitet.

Ros och ris åt Gunilla Carlsson

Etiketter: bistånd, eu, gunilla carlsson, klimatet, tco

I dagens DN (sid 6 i ekonomidelen - finns inte på nätet) säger biståndsminister Gunilla Carlsson att näringslivet och facket har mycket att bidra med när det gäller att göra biståndet bättre. Det håller vi med om! TCO har länge drivit att det är nödvändigt att ha med den sociala dimensionen i diskussionerna om tillväxt, för att kunna skapa ut hållig tillväxt. Utan fackliga rättigheter, bra arbetsmiljö, jämställdhet, klimathänsyn med mera blir det helt enkelt ingen tillväxt som håller i längden. Vi har beskrivit detta ur olika aspekter bland annat i kongressrapporten om globaliseringen 1977, i TCOs Europaprogram och i TCOs plattform för klimatarbetet - och vi har diskuterat det med företrädare för regeringen och Sida vid ett stort antal tillfällen.

För att hålla ihop har regeringen nu inrättat regeringens Råd för Näringsliv och utveckling.  Diskussionerna har pågått under en längre tid. TCO har vid upprepade tillfällen försökt få veta mer om hur  här rådet ska vara sammansatt och hur det ska arbeta, och vi har anmält vårt stora intresse för att vara med och bidra i arbetet.

Det är anmärkningsvärt att regeringen nu tillsatt ett råd som ska förbättra samverkan med näringslivet och facket i biståndsfrågor utan att först , i god demokratisk ordning - som brukligt är,  konsultera oss angående den fackliga representationen. I stället får vi besked via DN om att ledamoten “från facket” är IF Metalls utredningschef Ola Asalund. Ingen skugga faller på Ola Asplund! Vi har tvärtom gratulerat honom till uppdraget och vi kommer säkert ha ett mycket bra samarbete! Samtdigt anser vi att Gunilla Carlsson borde insett vikten av att även ha med TCO i rådet. Arbetet för bättre biståndet behöver kunskapen och erfarenheterna från TCOs välutbildade och professionella yrkesgrupper inom exempelvis välfärdsssektorn, utbildningen och rättsväsendet! 

Vi utgår från att Gunilla Carlsson inser att man inte kan avstå från våra erfarenheter i diskussionerna om hur biståndet bättere ska kuna bidra till uthållig tillväxt och ser fram emot att hon hör av sig med en inbjudan till oss om att delta i arbetet.

Låga förväntningar på WTO-möte

Etiketter: eu, handel, WTO

Igår inleddes WTO:s sjunde ministermöte i Genève. Jämfört med några av de tidigare ministermötena, i Seattle, Doha och Cancun, har mötet en låg profil. En förklaring är givetvis att världens blickar är riktade mot det kommande klimatmötet i Köpenhamn, men en minst lika viktig förklaring är de låga förväntningarna på mötet.

Att förväntningarna är låga framgick med all önskvärd tydlighet av inledningstalen. Såväl mötets chilenske ordförande som WTO:s general sekreterare Pascal Lamy beskrev mötet som ett viktigt tillfälle…att utbyta åsikter och erfarenheter. Några direkta förhandlingar kommer inte att föras och inget uttalande eller annat slutdokument kommer att antas. Istället blir det upp till ordföranden att på eget ansvar formulera några sammanfattande punkter.

Även om det är de enskilda medlemsstaterna som är medlemmar av WTO är EU, av förklarliga skäl, betraktad som en enhet inom WTO. EU-ländernas talan fördes första dagen både av den avgående handelskommissionären Catherine Ashton (EU:s kommande utrikesminister) och Sveriges handelsminister Ewa Björling. Det anmärkningsvärda med deras tal var att de inte med ett ord nämnde behovet av att ta sociala hänsyn när man skriver internationella handelsregler. Båda nämnde förvisso den stigande arbetslösheten, men bara som något som kan utlösa protektionistiska reflexer, inte som ett problem i sig.

Förhoppningarna från WTO och många regeringar är att ministermötet ska få fart på förhandlingarna i Doharundan. Alla talare betonade vikten av att avsluta förhandlingarna under 2010. Men då det gått åtta år sedan de inleddes och lite har hänt är det uttalanden som tas emot med stor skepsis.

Från ekonomisk frihet till tvångströja

Etiketter: eu, finanskris, imf, svenska dagbladet

För några år sedan hyllades de baltiska länderna av nyliberala skribenter. Tillväxten var hög och den “ekononomiska friheten” stor. Det berättades på SvDs ledarsida om lättheten i att skaffa konton i bankerna till skillnad från i Sverige.”Inget krångel, inga problem”. Man trodde sig veta att det fanns “ett förändringstryck, en arbetsmoral och ett entreprenörskap av en helt annan kaliber än hos oss. Ett exempel är att en genomsnittlig arbetstagare i dessa länder, utslaget på ett år arbetar totalt 6,5 fler arbetsveckor än en svensk. De går till jobbet i ur och skur”.

Nu är entusiasmen inte lika stor för de baltiska länderna, och inte heller tålamodet. Anders Borg skyddar de svenska bankerna genom att driva på sänkningar av löner och pensioner istället för att devalvering. 

Istället för att satsa på framtiden lägger man ner den. Skolor och sjukvårdsinrättningar har lagts ner. offentligasntälldas löner minskat med minst 15 procent och pensionerna sänkts med 10 procent för pensionärer som är inte längre arbetar och med 70 procent för pensionärer fortfarande arbetar. I verkligheten finns många pensionärer som överlever endast tack vare familjen stödnätverk eller vänner.

Istället för att leda till tillväxt och välfärd ledde den ekonomiska friheten för Lettland till en tvångströja som kommer få sociala konsekvenser ett decennium framåt.