Hotar spekulanterna demokratin?

Etiketter: demokrati, finanskris, grekland, medelklassen, portugal

Krisen i Grekland är den allvarligaste som Euroområdet har upplevt sedan starten för drygt tio år sedan. Det som händer liknar ett svartepetter-spel där ingen, och framför allt inte Tyskland, vill ta i problemet. Jag har bott i Grekland och vet av egna erfarenheter att den svarta ekonomin inte är obetydlig. När man tankar bilen kan man glömma att få ett kvitto, detsamma gäller en taxiresa eller en stor del av de hushållsnära tjänsterna. Grekland måste naturligtvis ta tag i hur de sköter sin egen ekonomi, annars hjälper inget stödpaket i världen.   

Men samtidigt handlar detta också om EU-samarbetet i stort och demokratin. Ett av syftena med euron är att försvåra en dominoeffekt där ett land utsätts för spekulation mot valutan, den valutan faller och spekulationerna fortsätter mot nästa svaga land. Det var det som hände när i början av 1990-talet mot t.ex. Storbritannien och Sverige. Enligt sajten Euractiv sprids nu skuldkrisen genom att Portugal och Spanien och fått sina ekonomier nedgraderade. Nästan alla länder har fått sina statsfinanser försvagade därför att de försökt mildra de sociala effekterna av den finansiella krisen och är därför mer utsatta för spekulationer än före krisen.

Och nu slår samma aktörer som orsakade krisen till igen - och vill avsluta jobbet genom att spekulera i att länderna inte klarar sig genom krisen. Inser de vad som är på spel och bryr de sig?

Le Monde rapporterar att i Portugal märks nu också krisen bland medelklassen. Efter att ha gått igenom en budgetsanering och fått näsan ovanför vattenytan för två år sedan drabbas nu Portugals medelklass av arbetslöshet och risk för fattigdom. Då är det också viktigt att komma ihåg att erfarenheterna från den svenska krisen på 1990-talet är att en stor andel av arbetskraften någon gång drabbades av arbetslöshet. För många blev arbetslösheten en återkommande händelse som sammantaget kunde vara i flera år. Ju mer arbetslöshet man upplevde desto släpar löner och livsvillkor efter. De sociala effekterna märks decennier efter en kris har tagit slut. Om detta också innebär att om människors, och då framför allt medelklassens, framtidshopp släcks då är demokratin i fara.

Demokratins legitimitet bygger på att den förmår kanalisera människors förhoppningar och drömmar om en bättre framtid. Och om det inte är möjligt, att fördela bördorna rättvist tills dess ekonomin kan återhämta sig. Medelklassen är central i att bära upp demokratin. Det finns otaliga exempel på att de ekonomiska kriser som slår mot medelklassen också leder till risker för demokratin, därför att människors tro om en bättre framtid, om att deras barn skall få det bättre än de själva inte ser realistiska ut. Vi ser det i Ungern där det främlingsfientliga Jobbik fick framgångar i valet. Vi ser det i Italien där framlingsfientligheten ökar och demokratin blivit en mediocracy.

Att rädda Grekland är därför inte bara en fråga om att att rädda euron. Det är i förlängningen en fråga om att försvara demokratin och inte ge spekulanterna öppet mål än en gång.

Credit Default Swaps och den grekiska tragedin

Etiketter: 90-talskrisen, CDS, derivat, finanskris, grekland, statsfinanser

Vad är en Credit Default Swap? En CDS är en typ av finansiellt instrument som dök upp på 90-talet och som spelade en avgörande roll i den amerikanska huslånekrisen.

Dessa instrument tycks också spela en avgörande roll i den nu pågående grekiska tragedin. CDS används av spekulanter som vill tjäna pengar på att Grekland går i konkurs, något som också bidrar till att en sådan konkurs blir mer sannolik.

En CDS har likheter med ett värdepapper, en försäkring och vadslagning. Men till skillnad från alla dessa verksamheter, vilka alla är hårt reglerade i USA, är CDS-marknaden nästan helt oreglerad och oövervakad av myndigheterna. Den amerikanske investmantbankiren Warren Buffet beskrev redan innan finanskrisen denna typ av s.k. derivatinstrument som “tidsinställda bomber” och “finansiella massförstörelsevapen“. Det hörs allt oftare röster som förespråkar att dessa instrument borde förbjudas eller åtminstone regleras mycket hårdare.

Formellt är en CDS bara ett avtal där en part säljer en “försäkring” mot kreditförluster i exempelvis en obligation till en annan part. Säljaren får då en fastställd periodisk avgift men får betala ersättning motsvarande kreditförlusten om utgivaren av obligationen ställer in betalningarna. Köparen överför därmed kreditrisken till säljaren på samma sätt som en husägare, via hemförsäkringen, överför risken för brand, mm. till ett försäkringsbolag.

Men jämförelsen med hemförsäkring är vilseledande. Jag kan inte - på mycket goda grunder - försäkra min grannes hus och tjäna storkovan om det brinner ner. Även om jag vet att han sitter och experimenterar med eldfarliga vätskor i sin källare. Jag kan inte heller, av liknande skäl, ta ut en livförsäkring på honom. Risken är helt enkelt för stor att jag skulle försöka förkorta hans tid på jorden. Men jag kan köpa en CDS, en “försäkring”, på en obligation som jag inte äger. Jag kan försäkra obligationen tio gånger om. 100 gånger om.

En CDS skiljer sig också från vanlig vadslagning på ett avgörande vis. Det faktum att jag satsar stora pengar på att AIK kommer att förlora nästa fotbollsmatch påverkar inte matchresultatet. Så är inte fallet med en CDS. När jag köper en CDS på grekiska statsobligationer kan man säga att jag skapar en syntetisk grekisk statsobligation. Detta får precis samma effekt på de grekiska räntorna som om Grekland själv hade emitterat en ny obligation: räntan stiger.

Ofta kan volymen utestående CDS-kontrakt överstiga volymen underliggande obligationer flera gånger om. Den kraftigt stigande grekiska räntan drivs av spekulanter på CDS-marknaden. I värsta fall kan spekulation via CDS orsaka en grekisk konkurs. Därmed inte sagt att Grekland inte hade haft gigantiska och i hög grad självförvållade ekonomiska problem ändå.

En CDS handlas normalt OTC, “over-the-counter”, vilket innebär att den inte självklart kan säljas vidare till tredje part. Antag att jag i ett svagt ögonblick hade valt sälja en CDS på en grekisk statsobligation och nu när det börjar blåsa vill ta mig ur denna riskabla position. Eftersom jag inte kan sälja den, kvittar jag normalt min position genom att köpa en motsvarande CDS av en tredje part.

Så länge alla kan betala sina skulder är detta bara ett nollsummespel, där vinnarna är lika många som förlorarna. Men om den som sitter på Svarte Petter när musiken tystnar inte kan betala sin skuld till den han är skyldig, då är risken stor att denne i sin tur inte heller kan betala till den han är skyldig, osv. Vi får en kedjereaktion där hela det finansiella systemet riskerar att falla samman. Det är antagligen vad som hade hänt i samband med finanskraschen 2008 om inte stater och centralbanker klivit in och garanterat alla upplupna skulder.

Sverige hade stora problem med statsfinanserna på 90-talet. Vårt budgetunderskott var aldrig riktigt så stort som Greklands är idag och vår statsskuld var också lägre. Dessutom övergav vi vår fasta växelkurs och lät kronan falla i värde, vilket gjorde att vi fick draghjälp via omvärldens efterfrågan på våra exportvaror. Detta är något som Grekland inte kan göra - åtminstone så länge de är kvar i EMU.

Men på 90-talet existerade inga CDS. Det fanns perioder när de svenska statsfinansernas långsiktiga hållbarhet starkt ifrågasattes i vissa kretsar. Det enda dessa kunde göra var emellertid att sälja av sitt svenska statspappersinnehav och vägra att köpa några nya. Det fanns de som gjorde detta och den svenska räntedifferensen mot Tyskland var tidvis mycket hög.

Men vi fick ordning på våra statsfinanser genom skattehöjningar och utgiftsnedskärningar och, inte minst, genom hög tillväxt och stigande sysselsättning.  Idag har Sverige bland de lägsta statsskulderna och budgetunderskotten bland världens industriländer.

Det är inte säkert att det hade slutat lika väl om det hade funnits Credit Default Swaps på den tiden.

Från ekonomisk frihet till tvångströja

Etiketter: eu, finanskris, imf, svenska dagbladet

För några år sedan hyllades de baltiska länderna av nyliberala skribenter. Tillväxten var hög och den “ekononomiska friheten” stor. Det berättades på SvDs ledarsida om lättheten i att skaffa konton i bankerna till skillnad från i Sverige.”Inget krångel, inga problem”. Man trodde sig veta att det fanns “ett förändringstryck, en arbetsmoral och ett entreprenörskap av en helt annan kaliber än hos oss. Ett exempel är att en genomsnittlig arbetstagare i dessa länder, utslaget på ett år arbetar totalt 6,5 fler arbetsveckor än en svensk. De går till jobbet i ur och skur”.

Nu är entusiasmen inte lika stor för de baltiska länderna, och inte heller tålamodet. Anders Borg skyddar de svenska bankerna genom att driva på sänkningar av löner och pensioner istället för att devalvering. 

Istället för att satsa på framtiden lägger man ner den. Skolor och sjukvårdsinrättningar har lagts ner. offentligasntälldas löner minskat med minst 15 procent och pensionerna sänkts med 10 procent för pensionärer som är inte längre arbetar och med 70 procent för pensionärer fortfarande arbetar. I verkligheten finns många pensionärer som överlever endast tack vare familjen stödnätverk eller vänner.

Istället för att leda till tillväxt och välfärd ledde den ekonomiska friheten för Lettland till en tvångströja som kommer få sociala konsekvenser ett decennium framåt.

Värre innan det bli bättre

Etiketter: arbetslösheten, eu, finanskris, stimulanspaket

Nu kommer det allt fler rapporter om att ekonomin återhämtar sig. Det är uppgång på börsen, vissa länder har tillväxt och ekonomireportarna luktar till sig nya positiva resultat från företag. Men på ett område kommer det bli mycket värre inann det blir bättre- arbetsmarknaden. Igår kom Eurostat ut med den senaste arbetslöshetsstatistiken. Inom EU-området är nu arbetslösheten uppe på 9%. Den svenska arbetslösheten är bland de högre i EU (från att ha varit bland de lägsta). Ett sätt att tolka siffrorna är att regeringen misslyckats, till skillnad från i andra länder (Belgien, Tyskland) med att bevara arbetstillfällen. 

Samtidigt visar analyser att de svenska stimulansåtgärderna till mycket stor del består av permanenta skattesänkningar. Det vill säga, de innebär ingen extra stimulans utan skulle ha genomförts i alla fall.

Förödande passivitet leder till kompetensförluster

Etiketter: esf-rådet, etui, finanskris, regeringen

Regeringens passivitet är förödande. Mitt i den värsta jobbkrisen, när massarbetslösheten finns runt hörnet så vägrar man göra något. Allt ansvar läggs på de arbetslösa (som får leva på en allt mer urholkad a-kassa) och de som riskerar arbetslöshet (eftersom de förlorar i lön när facken tvingas sänka arbetstiden). I tidigare kriser har det funnits en permitteringslösning som inneburit att arbetstagarna inte förlorat så mycket i lön och dessutom har kommuner stat och företag skjutit till pengar för utbildning. Nu är är det laissez-faire som regerar.

Sverige är faktiskt ett av de få länder i EU där staten inte satsar extra resurser för att stärka kompetensen i kristiderna. Jag pratade med en kollega från Malta som stolt berättade om att industriföretagen på ön hade infört fyradagarsvecka men att både utbildning och lönebortfall finansierades av staten.

I en rapport för ETUI har två forskare tittat på hur olika länder möter krisen. Deras slutsatser är att t.ex. länder som Tyskland, Frankrike och Belgien har bättre ordningar för hur arbetstidsförkortningar kan kombineras med utbildning för att arbetstagarna skall stå bättre rustade.

Sverige följer dessutom inte EU-kommissionens råd för hur krisen bör bekämpas. Kommissonen och arbetsmarknadens parter rekommenderar att Europeiska socialfonden flyttar pengar från pengar från 2012 och 2013 för att använda nu när det behövs. Otroligt nog vägrar regeringen att höja det svenska ESF-rådets budget för att Sverige skall kunna medfinansiera projekten.

Följden blir att företag inte kan finansiera välbehövlig kompetensutveckling. I dagarna fick två stora projekt, ett i Örebro och ett i Nyköping som skulle satsa på kompetensutveckling i små- och medelstora företag besked om att de inte fick bidrag och att projekten då måste läggas ner. Pengar som kunde användas för att stärka människors position på arbetsmarknaden och företagens konkurrenskraft läggs på skattesänkningar. I juni kommer fler projekt runt om i landet att få besked om att de inte kan starta därför det inte finns pengar.   

Regeringens passivitet och ovilja att finansiera utbildning riskerar att försvaga Sveriges möjligheter att hävda sig i nästa konjukturuppgång, riskerar att slå ut mängder av små-och medelstora företag och riskerar att förvärra och förlänga arbetslösheten för många. Är det det som är arbetslinjen?

Vart har talet om en “evidensbaserad politik” tagit vägen?

Etiketter: ekonomi, finanskris, kommunerna, regeringen, tillväxt, välfärd

Nu sällar sig också SKL:s moderate ordförande Anders Knape till dem som förespråkar ökade statsbidrag till kommunerna redan i år. Utan att specificera någon konkret siffra konstaterar Knape att ett tillskott i år till kommunsektorn är nödvändigt om nedskärningar i ”välfärdens kärna” skall kunna undvikas.

Regeringen och finansminister Anders Borg står allt mer isolerade med sin passiva och kamerala finanspolitik. Nyligen fick man också hård kritik för att inte göra tillräckligt av sitt eget finanspolitiska råd, med Lars Calmfors i spetsen.

SKL presenterade igår siffror som visar att underskottet i kommuner och landsting under 2009 kommer att bli ca 3 miljarder kronor. För att klara av en ekonomi i balans nästa år, trots ökade statsbidrag, räknar SKL med att det kommer att krävas såväl personalneddragningar, skattehöjningar som olika typer av effektiviseringar.

En utgiftspost som just nu öknar mycket kraftigt i kommunerna är försörjningsstödet (socialbidraget). Enligt SKL:s beräkningar kommer den kostnaden att öka med 3,5 miljarder kronor från 2008 till 2011. Förklaringen till detta är naturligtvis i första hand den ekonomiska krisen. Men SKL lyfter också fram regelförändringarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringen under 2006 som en ”faktor av stor vikt” i sammanhanget.

SKL, statliga Konjunkturinstitutet, akademiska forskare, regeringens eget finanspolitiska råd, ett otal bankekonomer, fackförenings- och arbetsgivarekonomer säger alla idag unisont att det är helt nödvändigt att finansministern så snart som möjligt överger sin passiva hållning. Annars riskerar personalneddragningar och kommunala skattehöjningar att, som Calmfors varnat för, börja verka procykliskt. Därmed försvåras krisbekämpningen och vi får se onödigt kraftiga nedskärningar i välfärden och en arbetslöshet som långsiktigt försämrar landets konkurrensförmåga.

Den fråga som många ställer sig idag är: Vad krävs för att man skall få finansministern och regeringen att lyssna?

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, Svd2, Svd3, SvD4, SvD5, SvD6, LO-tidningen

Regeringens sparsamhetsretorik kan bli ekonomiskt destruktiv

Etiketter: anders borg, ekonomi, finanskris, finanspolitik, lågkonjunktur, reinfeldt

I partiledardebatten hos KGB, tidigare i veckan, blev det tydligt vilken “dramaturgi” som Alliansen vill se i valrörelsen. Vad oppositionen har att bjuda på var däremot mera oklart.

Men regeringen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen, vill helt uppenbart utmåla sig själva som “seriösa” och “sparsamma”, medan de försöker klistra fast etiketterna “slösaktig” och “slarvig” i pannan på Mona Sahlin och oppositionen.

Här är Sahlin fortfarande, i mångas ögon, belastad av sina tidigare p-böter och minnet av kontokortsaffären lever fortfarande. Det vet naturligtivis också valstrategerna och kampanjmakarna på Alllianssidan. Räkna därför med att de, så mycket som möjligt, kommer att försöka göra valet till en fråga om statsmannamässighet och om personliga egenskaper. Skötsamme och seriöse Fredrik kommer att ställas mot slarvige och opålitlige Mona.

Men det finns dock en stor risk med denna sparsamhetsretorik, i synnerhet när det gäller den ekonomiska politiken. Alliansen riskerar att bli fånge i sina egna ordval och i sin egen retorik. Man riskerar att upphöja inte bara sparsamheten utan också passiviteten till norm. Detta i en tid som kanske mer än någonsin tidigare kräver aktiva, tillräckliga och träffsäkra insatser, som så snart som möjligt kan börja att dra oss upp ur lågkonjunkturen.

Sparsamhetsretoriken riskerar exempelvis att leda till att kommuner och landsting inte i tid och i tillräcklig omfattning får de resurser de behöver för att de ska kunna undvika att säga upp personal. Sparsamhetsretoriken riskerar också att leda till att barnfamiljer och studenter inte får det tillräckliga stöd som gör att de vågar konsumera, åtminstone det allra nödvändigaste. 

Detta kan i förlängningen leda till att en allmän “konsumtionsrädsla” sprider sig i hela samhället, vilket gör att sparandet ökar men konsumtionen minskar. Vi ser redan tydliga tecken på detta. Vi dras då obevekligt in i en negativ ekonomisk spiral. Konsumtionsrädslan riskerar att göra lågkonjunkturen självgående och därmed allt mer svårstoppad.

Priset för detta är högt. Det handlar om allt för många förlorade jobb och stora långsiktiga sociala kostnader. “Utanförskapet” fördjupas och biter sig fast för lång tid framåt. Sparsamheten “biter sig själv i svansen” och blir på sikt destruktiv för hela samhällsekonomin.

Vill regeringen spara på de framtida resurserna krävs därför kraftfulla stimulansinsatser nu. Då är fler skattesänkningar inte en särskilt effektiv väg att gå, “läckaget” är allt för stort. Ett stimulanspaket riktat till kommunerna är däremot akut. Att vänta med krisinsatserna till valrörelsen är förödande för samhällsekonomin.

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2, Newsmill,

Hur man bränner all krut

Etiketter: Barack Obama, europeiska rådet, finanskris, reinfeldt

Trovärdigheten är extra viktig för en finansminister i kristider

Etiketter: anders borg, etiska riktlinjer, finanskris, lågkonjunktur, löner

Många har, med all rätt, reagerat på att företag som säger upp anställda samtidigt delar ut bonusersättningar till sina chefer. När det gäller banksektorn har finansminister Anders Borg varit en av de som hårdast kritiserat detta “bonusregn”.

I gårdagens Uppdrag Granskning i SvT framkom att regeringen, så sent som i somras, själv mjukade upp det gamla regleverket rörande bonusersättningar till statliga bolag. Man gjorde det då bland annat möjligt att fördubbla bonusersättningarna till statliga chefer (från två till fyra månandslöner) och man slopade helt begränsningen till olika kapitalförvaltare. Regeln om att inte betala ut bonus vid förluster slopades också.

Samtidigt pågår diskussioner om hur rimligt eller klokt det är att löntagarna i lågkonjunkturen tvingas gå med på lönesänkningar för att inte förlora jobbet. Arbetsgivarna ligger naturligtvis på för att äntligen kunna förverkliga en av sina största drömmar: konjukturanpassade lönesänkningar.

Att regeringen själv strax innan den värsta fianskrisen bröt ut mjukade upp bonusregelverket för statliga bolag (och till och med slopade regeln att inte dela ut “bonusar” när att bolaget går med förlust) känns då lite väl provocerande.

Ett rimligt krav i det läge som nu råder är att regeringen snarast återställer de gamla bonusreglerna, samtidigt som man snabbt som ögat fullföljer sin tanke att på nytt “se över” hela regelverket. Här borde den brådska som styrde då man försämrade arbetslöshets- och sjukförsäkringarna vara ett minimikrav när det gäller reformhastigheten…

På det sättet kanske en liten del av den trovärdighet, som är så viktig för en finansminster och en regering i kristid, kan återställas.

Press: AB1, AB2, AB3, AB4, DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,  SvD5

Att ockupera en fabrik

Etiketter: eu, finanskris, le monde diplomatique, usa

I förra månadens nummer av Le Monde diplomatique fanns en artikel som jag tycker väl illustrerar både vad som händer om det inte finns regler på arbetsmarknaden och vad bankernas ovilja att låna ut pengar för med sig.

Den handlade om arbetare, en majoritet av dem hispanics, som upptäckte att arbetsgivaren i hemlighet var på väg att lägga ner fabriken i Chicago (USA), och dessutom hade planerat att starta en ny i en annan delstat med arbetare som inte var fackligt anslutna. När de anställda tre dagar före stängningen fick besked om uppsägning röstade de helt sonika för att ockupera fabriken för att få ut sin resterande lön och behålla sjukförsäkringen, i alla fall ett par månader efter de blivit av med jobbet.

Arbetsgivaren skyllde problemen på bankerna som i finanskrisens spår inte ville ge kredit, banker som fick miljardstöd av regeringen just för att kunna bibehålla kreditflödet men istället använde pengarna för att stärka sin egen position.

Efter diverse medial uppmärksamhet lyckades de anställda att få till ett avtal med och fick till ett avtal med banken och arbetsgivaren för att få ut uppsägningslön och sjukvårdförsäkring.

Jag är ingen vän av ockupationer, men jag tycker det finns minst tre lärdomar
1. Att fackliga organisationer är viktiga för att skydda arbetstagarnas intressen- överallt!
2. Att det behövs gemensamma europeiska medbestämmande-regler för att inte vi skall få en situation där arbetsgivarna utnyttjar svag lagstiftning i ett land för att komma undan sina skyldigheter.
3. Att det är viktigt att kontrollera vad alla dessa miljarder till bankerna används till. Bonusar eller vad?