Hotar spekulanterna demokratin?
Krisen i Grekland är den allvarligaste som Euroområdet har upplevt sedan starten för drygt tio år sedan. Det som händer liknar ett svartepetter-spel där ingen, och framför allt inte Tyskland, vill ta i problemet. Jag har bott i Grekland och vet av egna erfarenheter att den svarta ekonomin inte är obetydlig. När man tankar bilen kan man glömma att få ett kvitto, detsamma gäller en taxiresa eller en stor del av de hushållsnära tjänsterna. Grekland måste naturligtvis ta tag i hur de sköter sin egen ekonomi, annars hjälper inget stödpaket i världen.
Men samtidigt handlar detta också om EU-samarbetet i stort och demokratin. Ett av syftena med euron är att försvåra en dominoeffekt där ett land utsätts för spekulation mot valutan, den valutan faller och spekulationerna fortsätter mot nästa svaga land. Det var det som hände när i början av 1990-talet mot t.ex. Storbritannien och Sverige. Enligt sajten Euractiv sprids nu skuldkrisen genom att Portugal och Spanien och fått sina ekonomier nedgraderade. Nästan alla länder har fått sina statsfinanser försvagade därför att de försökt mildra de sociala effekterna av den finansiella krisen och är därför mer utsatta för spekulationer än före krisen.
Och nu slår samma aktörer som orsakade krisen till igen - och vill avsluta jobbet genom att spekulera i att länderna inte klarar sig genom krisen. Inser de vad som är på spel och bryr de sig?
Le Monde rapporterar att i Portugal märks nu också krisen bland medelklassen. Efter att ha gått igenom en budgetsanering och fått näsan ovanför vattenytan för två år sedan drabbas nu Portugals medelklass av arbetslöshet och risk för fattigdom. Då är det också viktigt att komma ihåg att erfarenheterna från den svenska krisen på 1990-talet är att en stor andel av arbetskraften någon gång drabbades av arbetslöshet. För många blev arbetslösheten en återkommande händelse som sammantaget kunde vara i flera år. Ju mer arbetslöshet man upplevde desto släpar löner och livsvillkor efter. De sociala effekterna märks decennier efter en kris har tagit slut. Om detta också innebär att om människors, och då framför allt medelklassens, framtidshopp släcks då är demokratin i fara.
Demokratins legitimitet bygger på att den förmår kanalisera människors förhoppningar och drömmar om en bättre framtid. Och om det inte är möjligt, att fördela bördorna rättvist tills dess ekonomin kan återhämta sig. Medelklassen är central i att bära upp demokratin. Det finns otaliga exempel på att de ekonomiska kriser som slår mot medelklassen också leder till risker för demokratin, därför att människors tro om en bättre framtid, om att deras barn skall få det bättre än de själva inte ser realistiska ut. Vi ser det i Ungern där det främlingsfientliga Jobbik fick framgångar i valet. Vi ser det i Italien där framlingsfientligheten ökar och demokratin blivit en mediocracy.
Att rädda Grekland är därför inte bara en fråga om att att rädda euron. Det är i förlängningen en fråga om att försvara demokratin och inte ge spekulanterna öppet mål än en gång.
