Från ekonomisk frihet till tvångströja

Etiketter: eu, finanskris, imf, svenska dagbladet

För några år sedan hyllades de baltiska länderna av nyliberala skribenter. Tillväxten var hög och den “ekononomiska friheten” stor. Det berättades på SvDs ledarsida om lättheten i att skaffa konton i bankerna till skillnad från i Sverige.”Inget krångel, inga problem”. Man trodde sig veta att det fanns “ett förändringstryck, en arbetsmoral och ett entreprenörskap av en helt annan kaliber än hos oss. Ett exempel är att en genomsnittlig arbetstagare i dessa länder, utslaget på ett år arbetar totalt 6,5 fler arbetsveckor än en svensk. De går till jobbet i ur och skur”.

Nu är entusiasmen inte lika stor för de baltiska länderna, och inte heller tålamodet. Anders Borg skyddar de svenska bankerna genom att driva på sänkningar av löner och pensioner istället för att devalvering. 

Istället för att satsa på framtiden lägger man ner den. Skolor och sjukvårdsinrättningar har lagts ner. offentligasntälldas löner minskat med minst 15 procent och pensionerna sänkts med 10 procent för pensionärer som är inte längre arbetar och med 70 procent för pensionärer fortfarande arbetar. I verkligheten finns många pensionärer som överlever endast tack vare familjen stödnätverk eller vänner.

Istället för att leda till tillväxt och välfärd ledde den ekonomiska friheten för Lettland till en tvångströja som kommer få sociala konsekvenser ett decennium framåt.

Värre innan det bli bättre

Etiketter: arbetslösheten, eu, finanskris, stimulanspaket

Nu kommer det allt fler rapporter om att ekonomin återhämtar sig. Det är uppgång på börsen, vissa länder har tillväxt och ekonomireportarna luktar till sig nya positiva resultat från företag. Men på ett område kommer det bli mycket värre inann det blir bättre- arbetsmarknaden. Igår kom Eurostat ut med den senaste arbetslöshetsstatistiken. Inom EU-området är nu arbetslösheten uppe på 9%. Den svenska arbetslösheten är bland de högre i EU (från att ha varit bland de lägsta). Ett sätt att tolka siffrorna är att regeringen misslyckats, till skillnad från i andra länder (Belgien, Tyskland) med att bevara arbetstillfällen. 

Samtidigt visar analyser att de svenska stimulansåtgärderna till mycket stor del består av permanenta skattesänkningar. Det vill säga, de innebär ingen extra stimulans utan skulle ha genomförts i alla fall.

Förödande passivitet leder till kompetensförluster

Etiketter: esf-rådet, etui, finanskris, regeringen

Regeringens passivitet är förödande. Mitt i den värsta jobbkrisen, när massarbetslösheten finns runt hörnet så vägrar man göra något. Allt ansvar läggs på de arbetslösa (som får leva på en allt mer urholkad a-kassa) och de som riskerar arbetslöshet (eftersom de förlorar i lön när facken tvingas sänka arbetstiden). I tidigare kriser har det funnits en permitteringslösning som inneburit att arbetstagarna inte förlorat så mycket i lön och dessutom har kommuner stat och företag skjutit till pengar för utbildning. Nu är är det laissez-faire som regerar.

Sverige är faktiskt ett av de få länder i EU där staten inte satsar extra resurser för att stärka kompetensen i kristiderna. Jag pratade med en kollega från Malta som stolt berättade om att industriföretagen på ön hade infört fyradagarsvecka men att både utbildning och lönebortfall finansierades av staten.

I en rapport för ETUI har två forskare tittat på hur olika länder möter krisen. Deras slutsatser är att t.ex. länder som Tyskland, Frankrike och Belgien har bättre ordningar för hur arbetstidsförkortningar kan kombineras med utbildning för att arbetstagarna skall stå bättre rustade.

Sverige följer dessutom inte EU-kommissionens råd för hur krisen bör bekämpas. Kommissonen och arbetsmarknadens parter rekommenderar att Europeiska socialfonden flyttar pengar från pengar från 2012 och 2013 för att använda nu när det behövs. Otroligt nog vägrar regeringen att höja det svenska ESF-rådets budget för att Sverige skall kunna medfinansiera projekten.

Följden blir att företag inte kan finansiera välbehövlig kompetensutveckling. I dagarna fick två stora projekt, ett i Örebro och ett i Nyköping som skulle satsa på kompetensutveckling i små- och medelstora företag besked om att de inte fick bidrag och att projekten då måste läggas ner. Pengar som kunde användas för att stärka människors position på arbetsmarknaden och företagens konkurrenskraft läggs på skattesänkningar. I juni kommer fler projekt runt om i landet att få besked om att de inte kan starta därför det inte finns pengar.   

Regeringens passivitet och ovilja att finansiera utbildning riskerar att försvaga Sveriges möjligheter att hävda sig i nästa konjukturuppgång, riskerar att slå ut mängder av små-och medelstora företag och riskerar att förvärra och förlänga arbetslösheten för många. Är det det som är arbetslinjen?

Vart har talet om en “evidensbaserad politik” tagit vägen?

Etiketter: ekonomi, finanskris, kommunerna, regeringen, tillväxt, välfärd

Nu sällar sig också SKL:s moderate ordförande Anders Knape till dem som förespråkar ökade statsbidrag till kommunerna redan i år. Utan att specificera någon konkret siffra konstaterar Knape att ett tillskott i år till kommunsektorn är nödvändigt om nedskärningar i ”välfärdens kärna” skall kunna undvikas.

Regeringen och finansminister Anders Borg står allt mer isolerade med sin passiva och kamerala finanspolitik. Nyligen fick man också hård kritik för att inte göra tillräckligt av sitt eget finanspolitiska råd, med Lars Calmfors i spetsen.

SKL presenterade igår siffror som visar att underskottet i kommuner och landsting under 2009 kommer att bli ca 3 miljarder kronor. För att klara av en ekonomi i balans nästa år, trots ökade statsbidrag, räknar SKL med att det kommer att krävas såväl personalneddragningar, skattehöjningar som olika typer av effektiviseringar.

En utgiftspost som just nu öknar mycket kraftigt i kommunerna är försörjningsstödet (socialbidraget). Enligt SKL:s beräkningar kommer den kostnaden att öka med 3,5 miljarder kronor från 2008 till 2011. Förklaringen till detta är naturligtvis i första hand den ekonomiska krisen. Men SKL lyfter också fram regelförändringarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringen under 2006 som en ”faktor av stor vikt” i sammanhanget.

SKL, statliga Konjunkturinstitutet, akademiska forskare, regeringens eget finanspolitiska råd, ett otal bankekonomer, fackförenings- och arbetsgivarekonomer säger alla idag unisont att det är helt nödvändigt att finansministern så snart som möjligt överger sin passiva hållning. Annars riskerar personalneddragningar och kommunala skattehöjningar att, som Calmfors varnat för, börja verka procykliskt. Därmed försvåras krisbekämpningen och vi får se onödigt kraftiga nedskärningar i välfärden och en arbetslöshet som långsiktigt försämrar landets konkurrensförmåga.

Den fråga som många ställer sig idag är: Vad krävs för att man skall få finansministern och regeringen att lyssna?

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, Svd2, Svd3, SvD4, SvD5, SvD6, LO-tidningen

Regeringens sparsamhetsretorik kan bli ekonomiskt destruktiv

Etiketter: anders borg, ekonomi, finanskris, finanspolitik, lågkonjunktur, reinfeldt

I partiledardebatten hos KGB, tidigare i veckan, blev det tydligt vilken “dramaturgi” som Alliansen vill se i valrörelsen. Vad oppositionen har att bjuda på var däremot mera oklart.

Men regeringen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen, vill helt uppenbart utmåla sig själva som “seriösa” och “sparsamma”, medan de försöker klistra fast etiketterna “slösaktig” och “slarvig” i pannan på Mona Sahlin och oppositionen.

Här är Sahlin fortfarande, i mångas ögon, belastad av sina tidigare p-böter och minnet av kontokortsaffären lever fortfarande. Det vet naturligtivis också valstrategerna och kampanjmakarna på Alllianssidan. Räkna därför med att de, så mycket som möjligt, kommer att försöka göra valet till en fråga om statsmannamässighet och om personliga egenskaper. Skötsamme och seriöse Fredrik kommer att ställas mot slarvige och opålitlige Mona.

Men det finns dock en stor risk med denna sparsamhetsretorik, i synnerhet när det gäller den ekonomiska politiken. Alliansen riskerar att bli fånge i sina egna ordval och i sin egen retorik. Man riskerar att upphöja inte bara sparsamheten utan också passiviteten till norm. Detta i en tid som kanske mer än någonsin tidigare kräver aktiva, tillräckliga och träffsäkra insatser, som så snart som möjligt kan börja att dra oss upp ur lågkonjunkturen.

Sparsamhetsretoriken riskerar exempelvis att leda till att kommuner och landsting inte i tid och i tillräcklig omfattning får de resurser de behöver för att de ska kunna undvika att säga upp personal. Sparsamhetsretoriken riskerar också att leda till att barnfamiljer och studenter inte får det tillräckliga stöd som gör att de vågar konsumera, åtminstone det allra nödvändigaste. 

Detta kan i förlängningen leda till att en allmän “konsumtionsrädsla” sprider sig i hela samhället, vilket gör att sparandet ökar men konsumtionen minskar. Vi ser redan tydliga tecken på detta. Vi dras då obevekligt in i en negativ ekonomisk spiral. Konsumtionsrädslan riskerar att göra lågkonjunkturen självgående och därmed allt mer svårstoppad.

Priset för detta är högt. Det handlar om allt för många förlorade jobb och stora långsiktiga sociala kostnader. “Utanförskapet” fördjupas och biter sig fast för lång tid framåt. Sparsamheten “biter sig själv i svansen” och blir på sikt destruktiv för hela samhällsekonomin.

Vill regeringen spara på de framtida resurserna krävs därför kraftfulla stimulansinsatser nu. Då är fler skattesänkningar inte en särskilt effektiv väg att gå, “läckaget” är allt för stort. Ett stimulanspaket riktat till kommunerna är däremot akut. Att vänta med krisinsatserna till valrörelsen är förödande för samhällsekonomin.

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2, Newsmill,

Hur man bränner all krut

Etiketter: Barack Obama, europeiska rådet, finanskris, reinfeldt

Trovärdigheten är extra viktig för en finansminister i kristider

Etiketter: anders borg, etiska riktlinjer, finanskris, lågkonjunktur, löner

Många har, med all rätt, reagerat på att företag som säger upp anställda samtidigt delar ut bonusersättningar till sina chefer. När det gäller banksektorn har finansminister Anders Borg varit en av de som hårdast kritiserat detta “bonusregn”.

I gårdagens Uppdrag Granskning i SvT framkom att regeringen, så sent som i somras, själv mjukade upp det gamla regleverket rörande bonusersättningar till statliga bolag. Man gjorde det då bland annat möjligt att fördubbla bonusersättningarna till statliga chefer (från två till fyra månandslöner) och man slopade helt begränsningen till olika kapitalförvaltare. Regeln om att inte betala ut bonus vid förluster slopades också.

Samtidigt pågår diskussioner om hur rimligt eller klokt det är att löntagarna i lågkonjunkturen tvingas gå med på lönesänkningar för att inte förlora jobbet. Arbetsgivarna ligger naturligtvis på för att äntligen kunna förverkliga en av sina största drömmar: konjukturanpassade lönesänkningar.

Att regeringen själv strax innan den värsta fianskrisen bröt ut mjukade upp bonusregelverket för statliga bolag (och till och med slopade regeln att inte dela ut “bonusar” när att bolaget går med förlust) känns då lite väl provocerande.

Ett rimligt krav i det läge som nu råder är att regeringen snarast återställer de gamla bonusreglerna, samtidigt som man snabbt som ögat fullföljer sin tanke att på nytt “se över” hela regelverket. Här borde den brådska som styrde då man försämrade arbetslöshets- och sjukförsäkringarna vara ett minimikrav när det gäller reformhastigheten…

På det sättet kanske en liten del av den trovärdighet, som är så viktig för en finansminster och en regering i kristid, kan återställas.

Press: AB1, AB2, AB3, AB4, DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,  SvD5

Att ockupera en fabrik

Etiketter: eu, finanskris, le monde diplomatique, usa

I förra månadens nummer av Le Monde diplomatique fanns en artikel som jag tycker väl illustrerar både vad som händer om det inte finns regler på arbetsmarknaden och vad bankernas ovilja att låna ut pengar för med sig.

Den handlade om arbetare, en majoritet av dem hispanics, som upptäckte att arbetsgivaren i hemlighet var på väg att lägga ner fabriken i Chicago (USA), och dessutom hade planerat att starta en ny i en annan delstat med arbetare som inte var fackligt anslutna. När de anställda tre dagar före stängningen fick besked om uppsägning röstade de helt sonika för att ockupera fabriken för att få ut sin resterande lön och behålla sjukförsäkringen, i alla fall ett par månader efter de blivit av med jobbet.

Arbetsgivaren skyllde problemen på bankerna som i finanskrisens spår inte ville ge kredit, banker som fick miljardstöd av regeringen just för att kunna bibehålla kreditflödet men istället använde pengarna för att stärka sin egen position.

Efter diverse medial uppmärksamhet lyckades de anställda att få till ett avtal med och fick till ett avtal med banken och arbetsgivaren för att få ut uppsägningslön och sjukvårdförsäkring.

Jag är ingen vän av ockupationer, men jag tycker det finns minst tre lärdomar
1. Att fackliga organisationer är viktiga för att skydda arbetstagarnas intressen- överallt!
2. Att det behövs gemensamma europeiska medbestämmande-regler för att inte vi skall få en situation där arbetsgivarna utnyttjar svag lagstiftning i ett land för att komma undan sina skyldigheter.
3. Att det är viktigt att kontrollera vad alla dessa miljarder till bankerna används till. Bonusar eller vad?

Ett svajigt korthus, som snart riskerar att rasa samman…

Etiketter: Barack Obama, ekonomi, finanskris, lågkonjunktur, usa

Igår visade SvT en mycket intressant dokumentär: den Oscarsnominerade “Superskulden”. Tittarna fick där en skrämmande inblick i hur det står till med de amerikanska statsfinanserna.

Med en statsskuld på över 8 biljoner dollar och ett skenande budgetunderskott tecknades bilden av USA:s ekonomi som ett svajigt ”korthus”, som när som helst riskerar att rasa samman.  Pedagogiken i dokumentären var lika bländande som verkligheten var skrämmande.

Den amerkanska ekonomiska politiken har, framför allt under Bush-eran, handlat om att konsumera andras överskott och i gengäld producera dollar. Skattesänkningar och utgiftsökningar (bl.a. till olika krigsinsatser) har inte täckts upp av motsvarande inkomstförstärkningar.

Detta är naturligtvis ohållbart i längden. Men det fungerar hjälpligt så länge som andra är intressererade av att köpa dollar (d.v.s. amerikanska statspapper). Hittills har många varit intresserade av detta, främst asiater och förmögna oljemiljardärer. Men korthuset börjar redan nu svaja betänkligt. Vad händer om den ekonomiska krisen leder till att asiaterna inte längre kan/vill fortsätta att köpa amerikanska statspapper?

Problemet är dessutom att det i nu rådande ekonomiska läge, med en kraftig lågkonjunktur i USA och hela världsekonomin, knappast varken är önskvärt eller möjligt att “strama åt” de amerikanska statsfinanserna. Effekterna skulle i så fall bli förödande och medverka till att dra USA och världsekonomin än djupare in i lågkonjunkturen.

Barack Obamas och USA:s framtida utmaningar är sannerligen tuffa. På kort sikt måste efterfrågan stimuleras, för att den ekonomiska krisen effektivt ska kunna motverkas. Men på lång sikt måste budgeten stramas åt, för att “rätta mun efter matsäcken”. En synnerligen svår balansakt, där det långsiktigt nödvändiga inte är möjligt på kort sikt.

Vilken väg Obama än väljer så kommer detta, i vår globaliserade värld, att påverka förutsättningarna för politiken i Sverige och övriga världen. Mycket tyder alltså på att vi har en tuff ekonomisk-politisk verklighet att hantera, också när den nu pågående lågkonjunkturen är över…

Privatiseringstango alá Odell

Etiketter: Carnegie, ekonomi, finanskris, odell, tango

Lite ironiskt är det allt att Mats Odell, som värvade chefer från Carnegie för att privatisera statlig verksamhet, nu istället tvingas förstatliga Carnegie för att de misskött sig så till den grad att inget annat  återstår…

Hur var det nu man dansade tango?…hmmm…få se nu… två steg framåt och ett steg bakåt, eller?