Etiketter: arbetslöshet, finanskrisen, huskrisen, usa
Enligt en studie från Brookingsinstitutet har den interna migrationen inom USA de senaste åren varit den lägsta sedan andra världskriget.
Arbetskraftens rörlighet har länge uppfattats som en förklaring till att den amerikanska arbetslösheten varit betydligt lägre än i många europeiska länder. Folk har helt enkelt flyttat dit jobben har funnits. USA är ett stort land som saknar de betydande språkliga eller kulturella barriärer som präglar Europa och som försvårar migration och integration.
En förklaringen till detta nya fenomen är naturligtvis att den osedvanligt djupa lågkonjunkturen har drabbat hela USA. Det finns helt enkelt ingen region i USA där efterfrågan på arbetskraft för närvarande är särskilt stark.
Den viktigaste förklaringen enligt Washington Post är dock huskrisen. Många arbetslösa amerikaner sitter fast i svårsålda hus, där lånen vida överstiger värdet på husen. Det är visserligen förhållandevis enkelt och smärtfritt att göra konkurs på sina bostadslån i USA (jämfört med exempelvis Sverige). Men det innebär också att man kommer att få mycket svårt att få låna till ett nytt hus på många år. Många arbetslösa amerikaner anser därför att de inte har råd att flytta till orter där möjligheten att få ett jobb är större.
Arbetslösheten i USA har de senaste åren stigit till europeisk nivå och omkring hälften av de arbetslösa har varit arbetslösa i mer än 6 månader. Nu oroar sig många i USA för att den höga arbetslösheten kommer att bita sig fast på en betydligt högre nivå.
Detta ställer den amerikanska arbetsmarknadspolitiken inför helt nya utmaningar. En talesman för det amerikanska finansdepartementet kommenterade:
“In the past, people tended to move to where the jobs are. Now it is necessary to have more of a strategy to move the jobs - and create new jobs - in areas where the people are.”
Postat av Göran Zettergren
Etiketter: EU2020, finanskrisen, välfärd
Efter att ha löst ut enorma kreditförluster och stöttat upp ekonomierna under den finansiella krisen befinner sig många regeringar i den föga avundsvärda situationen att de måste hantera sina egna skuldberg. Från att ha varit hjälte förvandlas staten till bov, och det både från höger och vänster. Vart regeringarna än vänder sig möter de kritiska och fientliga kommentarer.
Tidningen The Economist skrev i sin ledare att förut var regeringarna lösningen för den finansiella krisen, nu är det regeringarna som är problemet. Tidningen kritiserar nya finansiella regleringar, framför allt den tyska regeringens förbud mot blankning och förslag till en finansiell skatt. Varför, frågar sig tidningen, skall den finansiella marknaden låna ut pengar till regeringar som biter den han som föder dem?
Samtidigt kritiseras regeringarna från vänsterhåll för att genomföra alltför hårda sparpaket som riskerar att förvärra krisen. I Le Monde Diplomatique skriver James K. Galbraith att Greklands besparingar, som är till för att behaga Merkels väljare i Tyskland, kommer att öka arbetslösheten och minska skatteintäkterna-vilket kortsiktigt förvärrar krisen. Här är Galbraith (i princip) överens med The Economist. Det är ännu för tidigt att dra tillbaka stödpaketen och genomföra drastiska besparingar menar The Economist. Vi riskerar ytterligare en nedgång i ekonomin.
Det stora problemet är att flera internationella organisationer och nyliberala tyckare tycker att det nu är dags att återgå till den gamla sortens politik. Man ropar på “strukturella reformer” vilket i klartext betyder allt sämre sociala skyddsnät och en ökande utsatthet för arbetstagarna på arbetsmarknaden. Nästan alla OECDs rekommendationer handlar om att försämra välfärdssystemen, öka skillnaderna mellan de som jobbar och dem som för tillfället är sjuka eller arbetslösa. Att också då Ministerrådet i sina riktlinjer för medlemsländerna betonar att skattesystemet och bidragssystemen skall vara utformade för “make work pay” (vilket är EU-språk för nedskärningar i välfärdssystemen och lägre marginalskatter) hjälper inte att öka jämlikheten.
Samtidigt som dessa mycket inflytelserika organisationer kräver åtgärder som är impopulära, ökar de sociala spänningarna men en stor fråga hur effektiva nedskärningar i välfärdssystemen egentligen är. Det finns numer en hel del forskning som dömer ut utbudsorienterad politik och pekar på att människors ambitioner inte främst är ekonomiskt betingade. Dessutom visar Pickett och Wilkinson i sin bok Jämlikhetsanden att ekonomisk jämlikhet har en mängd positiva effekter för människors livskvalitet. Att i det läget förespråka åtgärder som ökar skillnaderna är rent av kontraproduktivt.
De nyliberala påtryckningarna sätter naturligtvis ett stort tryck på politikerna i de länder som vill föra någon form av rättvis politik där bördorna och vinsterna fördelas jämnt och minskade skillnader mellan människor är målet för politiken. Det uppskattas inte av finansmarknaderna, utan det enda som kan ge någorlunda fördelaktiga lånevillkor är istället drakoniska nedskärningar- som i sin tur riskerar att öka arbetslösheten och minska möjligheterna att ta sig ur krisen.
Damned if you do damned if you don’t
Etiketter: euron, finanskrisen, grekland
Idag var jag på en konferens i Helsingfors om hur man skall förbättar affärsklimatet och arbetslivet i östersjöområdet. På konferensen uppmanade den tyska ambassadören i Finland oss att också diskutera tabubelagda frågor, såsom Sveriges val att inte anta Euron som valuta. Peter Egardt, tidigare statssekreterare till Carl Bildt under hans statsministertid, men nu ordförande för Stockholms handelskammare sa att han vid varje tillfälle propagerade för at tSverige skulle införa Euron.
Eurosamarbetet bygger på tillväxt- och stabilitetspakten dvs. att euroländerna skall ha hållbara statliga finanser och en rimlig inflation. Men den bygger också på förtroendet att länderna inte ljuger för att få de fördelar Euron ger t.ex. låg inflation och låg ränta medan man själv finansierar sin ekonomi på ett ohållbart sätt.
Nu framkommer det att Grekland under ett flertal år har ljugit om sitt budgetunderskott. Nu beräknas budgetunderskottet ligga på ca 13 procent, medan det enligt tillväxt- och stabilitetspakten skall ligga på 3 procent av BNP. Idag är det åtminstone tiotalet medlemsländer som kraftigt överskrider gränsen för underskott i statsbudgeten.
Är euron hållbar om euroländerna inte ens kan vara ärliga mot varandra?
Etiketter: eu, euron, finanskrisen
Jag är just nu på en konferens arrangerad av Europafacket som handlar om krisen och åtgärder mot den. Det är slående hur hårt krisen har slagit mot löntagarna i många medlemsländer. Gemensamt för alla som kommenterar sitt lands kris är att Stabilitets- och tillväxtpakten inte fungerar och att det behövs nya instrument för att mildra krisen. T.ex på Irland handlar regeringens åtgärder mot krisen om lönesänkningar och besparingar i statsbudgeten. Orsaken är att Storbritannien genom att ha en flytande växelkurs får en ökad konkurrenskraft visavi Irland.
Frågan är nu: Håller Euron för krisen? Behövs det inte en större budget på EU-nivå för att solidariskt kunna möta kriser av detta slag utan att arbetstagarna får ta den största smällen?
Etiketter: arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, automatiska stabilisatorer, budgeten, efterfrågekris, ekonomin, finanskrisen, hushållens ekonomi, Konjunkturinsitutet, krisen, lågkonjunktur, stimulanspolitik
Idag kom den länge emotsedda - och fruktade - prognosen från Konjunkturinstitutet, regeringens egen prognosmyndighet. Den som fruktat det värsta blir sannspådd. BNP och export faller som stenar på grund av vikande efterfrågan, arbetslösheten blir nästan 11 procent nästa år, sysselsättningen kryper ned mot 70 procent vilket är i paritet med krisen i början på 1990-talet. KI varnar för att många arbetslösa ställs varaktigt utanför arbetsmarknaden. Det är inga muntra besked regeringen får från prognosmakarna. Till råga på allt får man också rådet att nu genast börja stimulera ekonomin med finanspolitik, eftersom penningpolitiken och räntesänkningarna inte kommer att klara krisbekämpningen självt. I klartext betyder detta högre studiemedel (något som ansvarig minister uppenbarligen anser uteslutet), högre barnbidrag, mer utbildning och förbättrad a-kassa. Minst 60 miljarder i finanspolitiska stimulanser i år och nästa år skulle behövas, anser KI.
Men uppenbarligen har regeringen bestämt sig för att inte lyssna på sina egen myndighet. Statsministern verkar mycket besvärad av KI:s prognos och antyder till och med att KI går oppositionens ärenden. För de som vet vad KI står för förefaller denna inställning mycket ogrundad. Jag tycker att det är obehagligt om krisbekämpningen kommer att omgärdas av medial partipolitik. Läget är så allvarligt att saklighet nu är en dygd.
Etiketter: Barack Obama, finanskrisen, lavaldomen, protektionism, strejk
Det kommer allt fler tecken på att protektionismen är på väg tillbaka. Obama har en buy American klausul i sitt ekonomiska räddningsprogram.
I Storbritannien pågår just nu en vild strejk vid flera raffinaderier och andra produktionsställen. Man protesterar mot att ett italienskt företag har fått ett kontrakt och planerar att ta in italienska löntagare. UNITE, fackförbundet som organiserar medlemmar vid raffinaderiet, ställer sig officiellt inte bakom strejken, men samtidigt vill de att Total (som äger raffinaderiet) också tar hänsyn till att britter ska få jobb.
Gordon Brown som på Labours kongress 2007 ville ha British jobs for British workers säger sig förstå de strejkande.
Det gör jag också.
Skall människor känna sig trygga i en föränderlig värld behövs det solida och generösa välfärdssystem. Utan dessa ökar oron och motståndet mot förändringar som kanske är nödvändiga. Storbritanniens välfärdssystem kan knappast betecknas som generösa.
Fri rörlighet av människor och löntagare är i grunden något bra. Det skapar i bästa fall tillväxt, utbyten och en mer fredlig värld. Men om inte människor känner sig trygga och säkra ökar risken för främlingsfientlighet och protektionism.
Tyvärr har EU del i att dessa risker ökar. Med Lavaldomen förändrades spelreglerna på den inre marknaden och löntagare konkurrerar inte på samma villkor. Genom att löntagare kan konkurrera ut inhemsk arbetskraft genom lägre löner och sämre villkor ökar risken för konfilkter mellan länder och grupper i samhället.
Skall den globala ekonomin inte sjunka ner i ett svart hål måste vi handla med varandra och vi får inte införa handelshinder och öka protektionismen. Men samtidigt måste vi sopa rent framför egen dörr och göra så att människor med tillförsikt kan omfamna framtiden. Det gör man inte genom att försämra villkor och utsätta löntagare för orättvis konkurrens.
Etiketter: bam björling, elisabet höglund, finanskrisen
Elisabet Höglund skriver på Newsmill om att Bi Puranen och Bam Björling blivit orättvist hårt synade jämfört med män som är inblandade i mycket större ekonomiska härvor (finanskrisen). Javisst. Och…? Män har makten i det stora livet och kvinnorna i det lilla för att tala med Bergman. Enkönade men också slutna kulturer utvecklar sitt höhö-ande och sina egna lagar. Ännu mer spännande vore om Höglund kunde berätta om vilka mekanismer som gör att tredje statsmakten i huvudsak missat finanskrisen, trots att det faktiskt funnits röster som varnat. Drev och flockbeteende? Konformism? Berätta mer nu när du är en frigående murvel!
