Utgiftstak i USA?

Etiketter: ekonomin, finanspolitik, krugman, Obama, usa

USA:s president Obama föreslog i sitt State-of-the-Union-tal att USA skulle införa ett tak för offentliga utgifter (se Washington Post).

Den liberale ekonomen Paul Krugman har kallat förslaget ”förfärande på alla sätt”. Finanspolitikens första prioritet borde i dagsläget vara att få igång efterfrågan och sysselsättningen. En begränsning av möjligheterna att fortsätta stimulanspolitiken kan få allvarliga konsekvenser framöver. Först när påtagliga förbättringar på arbetsmarknaden kan skönjas är det dags att ta itu med budgetunderskottet.

Frågan är dock hur stor betydelse detta förslag - om det genomförs - kommer att få i praktiken. En stor del av utgifterna är nämligen undantagna från utgiftstaket. Det gäller s.k. ”entitlement programs” (socialförsäkring, sjukvård, mm.), liksom utgifter för nationell säkerhet. Det redan beslutade stimulanspaketet på 787 miljarder dollar påverkas inte heller.

Det är därmed bara omkring en åttondel av de federala utgifterna som berörs av utgiftstaket.  Men om förslaget går igenom kommer utgifterna för utbildning, miljö, andra inhemska ändamål mm. att frysas på årets nivå under de resterande 3 åren av president Obamas ämbetstid. Effekterna för nästa års budget lär inte uppgå till mer än 15 miljarder dollar, vilket kan jämföras med det totala budgetunderskottet på ofattbara en biljon dollar ($ 1 000 000 000 000).

I spåren av krisen på 90-talet infördes utgiftstak i Sverige för alla statliga utgifter, förutom räntebetalningar på statsskulden. De takbegränsade utgifterna låstes i nominella termer genom riksdagsbeslut tre år i förväg. Utgiftstaket var tänkt att förhindra att tillfälliga överskott i de offentliga finanserna, exempelvis i toppen på en högkonjunktur, kunde användas för att öka utgifterna.

Den svenska finanspolitiken har även styrts av ett sparmål för de offentliga finanserna. Den offentliga sektorns inkomster måste, sett över en konjunkturcykel, överskrida utgifterna med motsvarande 1 procentenhet av BNP. Sparmålets syfte är att säkerställa att eventuella nya utgifter måste finansieras, antingen genom skattehöjningar eller nedskärningar av andra utgifter. Dessa båda mål har varit mycket effektiva redskap i att få ner underskotten i de offentliga finanserna och statsskulden under de senaste 15 åren.

Det svenska utgiftstaket visade sig dock ha vissa svagheter som uppenbarades i samband med den senaste ekonomiska krisen. Det främsta problemet var att utgiftstaket saknar en undantagsklausul vid extraordinära omständigheter. Det sedan tidigare fastlagda utgiftstaket förhindrade till viss del den finanspolitiska stimulans som hade varit önskvärd i samband med den ekonomiska krisen. Efterfrågebortfallet 2008-09  var så stort att inte ens Riksbankens noll-räntepolitik räckte till för att motverka detta. Framför allt tvingades regeringen att mer förlita sig mer på skattesänkningar och mindre på utgiftsökningar, trots att det senare hade varit betydligt effektivare i att hålla efterfrågan uppe.

Nu ska man dock ha klart för sig att Regeringens ovilja att använda finanspolitiska stimulanser i första hand var ideologiskt betingad. Regeringen har de senaste åren inte bedrivit en stabiliseringspolitik i egentlig bemärkelse. Snarare kan man beskriva det som en sedan tidigare beslutat strukturpolitik som enbart “tajmades” av konjunkturutvecklingen. Man föredrog helt enkelt att sänka skatterna trots att detta hade en mindre effekt på efterfrågan än exempelvis en ökad offentlig konsumtion eller investering. Det fanns också en principiell motvilja mot att använda tillfälliga utgiftsökningar för att stimulera ekonomin.

Regeringen har verktygen för att dämpa krisen

Etiketter: finanspolitik, krisen, recessioner, regeringen

Arbetslösheten verkar stiga till rekordsiffror. Allt fler prognosmakare säger att krisen kan bli lika allvarlig som den vi hade på 90-talet.  Regeringen säger i princip att man inget kan eller bör göra för att förhindra utvecklingen.  Det är ett allvarligt feltänk. Krisen blir i själva verket just så illa som de värsta scenarierna förutspår om vi inte gör tillräckligt för att förhindra den.

Enliget en ny analys från Internationella valutafonden, IMF, är det tydligt att politiken spelar stor roll för hur vi kan återhämta oss från krisen. Recessioner som beror på finansiella kriser har varit allvarligare och hållit i sig längre än andra kriser, säger man. Recessioner som är globalt synkroniserade - som den vi är inne i nu - har ännu värre förlopp och är svårare att få bukt med - inte minst på grund av att det inte finns någon internationell marknad som drar igång exporten. Återhämtningen måste därför i hög grad också vara nationellt efterfrågestyrd.  

IMF konstaterar att politiken spelar roll. Penningpolitiken är viktig, men kan inte på egen hand häva problem som beror på omfattande finansiella och efterfrågekriser.  Finanspolitik, alltså det som regeringen förfogar över för att stärka efterfrågan, verkar vara särskilt effektivt just i finansiella kriser. De länder som bedriver en aktiv finanspolitik får dessutom starkare återhämtning än länder som är passiva. Men brasklappen är att effekten är mindre i länder med svaga offentliga finanser.

Det vi vet är alltså att länder som Sverige inte kan vänta på att omvärlden ska dra upp oss ur krisen, vi måste göra jobbet själva genom att stimulera den inhemska ekonomin. Budskapet är också att Sverige med sina starka statsfinanser får bättre effekt av en aktiv finanspolitik än många andra länder.

Ändå fortsätter regeringen att hävda att man inget kan göra eller att det mesta är gjort. Det är inte bara okunnigt. Det är dessutom en politik som förvärrar krisen och hotar den gemensamma välfärdens finansiering.  Det duger inte: Läs på och kom snabbt tillbaka med en politik som på allvar är menad att dämpa krisens effektern. 

Af,  DN1, DN2, SvD

Fattigdomen, utanförskapet och bidragsberondet ökar…

Etiketter: anders borg, finanspolitik, kris, lågkonjunktur, socialbidrag, utanförskap

“Jag är livrädd för att bli arbetslös eller sjukskriven“, så säger Urban Larsson i dagens Aftonbladet. Urban arbetar som processingenjör i Bengtsfors. Kommunalrådet i samma kommun, Per Eriksson, säger angående behovet av stöd till kommunerna: “Kommer det ingen medveten och långsiktig satsning från regeringen, ja då blir det en rejäl slakt i kommunerna.”

Detta är två tankeväckande bilder, som säger något om läget i landet idag. Både Urban och Per för fram en verklighet som i högsta grad har med den förda ekonomiska politiken att göra.

Regeringen har, precis innan lågkonjunkturen bröt ut, gjort kraftiga försämringar i både sjukförsäkringen och a-kassan. Idag är det därför svårare än tidigare att kvala in till trygghetssystemen och lättare att bli utkastad ur dem. Har man ändå ”tur i oturen”, och vid eventuell arbetslöshet eller ohälsa har rätt till stöd från trygghetsförsäkringen, tvingas man leva på en betydligt lägre ersättning än tidigare.

Den rädsla som Urban Larsson och många andra ger uttryck för är förståelig, men samtidigt livsfarlig för samhällsekonomin. Om människor, av rädsla för att ha otur, börjar lägga undan allt mer av inkomsten på banken istället för att konsumera riskerar lågkonjunkturen att fördjupas.

Riktigt illa blir det om Per Erikssons farhågor samtidigt besannas och kommunerna på bred front tvingas säga upp personal. Då blir den ekonomiska krisen ytterst svårstoppad. Från 1930-talskrisen känner vi igen vad som kan inträffa om politikerna för en allt för kameral ekonomisk politik. Lågkonjukturen görs då självförstärkande.

Den ekonomiska krisen är dock inte ödesbestämd. Vi kan faktiskt, också sett ur ett begränsat nationellt perspektiv, göra något åt situationen. Urbans och Pers farhågor kan mötas av en aktivare krispolitik. Statsstöd till kommunerna och reparation av våra trygghetsförsäkringar är då självklart två viktiga inslag i en sådan politik.

Frågan är om regeringen har modet att inse situationens allvar och lyssna till en allt mer samstämmig ekonomisk expertis, som kräver mer effektiva och omfattande efterfrågestimulanser än de som hittills genomförts och planerats…

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2,  SvD1, SvD2

Ingen “jobblinje” för EU:s politiker

Etiketter: arbetslöshet, eu, finanspolitik, krisen

Jag är riktigt orolig över den ekonomiska utvecklingen, inte minst på grund av EU-ländernas ovilja att satsa sig ut krisen. Även om ekonomin börjar vända uppåt under 2010 kommer arbetslösheten i Sverige att närma sig elva procent innan det vänder på arbetsmarknaden. Har politikernas då suttit still i båten kommer det att visa sig bli en väldigt dyr affär för skattebetalarna.

Att hålla allt för hårt i skattepengarna är en effektiv politik för att fler ska hamna i utanförskap - en riktig “bidragslinje”. Erfarenheterna från 90-talskrisen visar att kostnaden för statskassan av det “utanförskap” som då etablerades blev långt över 100 miljarder per år under lång tid - i form av kostnader för en ökad strukturell arbetslöshet i kölvattnet av krisen och för sjukskrivningar som följde på allt mer anorektiska arbetsplatser. Då räknar jag inte med kostnaderna för att vi lät var femte skattekrona försvinna från skolan - och den ökade utsortering av våra unga som detta fortfarande leder. 

En riktig “jobblinje” är den motsatta vägen - att satsa skattepengar i förebyggande och förbättrande åtgärder som behåller jobb och stärker företag och löntagare. Det handlar om att undvika kontraproduktiva nedskärningar i kommunerna, att rädda väl fungerande företag som drabbas av vikande efterfrågan, att förbättra skolan och passa på att bygga om Sverige till ett mer miljövänligt samhälle. Det gör Sverige starkare och sparar pengar för skattebetalarna på sikt.

Utvecklingen i övriga Europa är lika oroande. Att slå sig för bröstet och hänvisa till att starka automatiska stabilisatorer skulle göra stimulanspolitik onödig i Europa men nödvändig i USA är både okunnigt och oroväckande.  USA har förvisso knappast några stabiliserande institutioner som t.ex. en stark arbetslöshetsförsäkring, men det har å andra sidan knappt Sverige längre. EU:s ekonomiska och penningpolitiska integration har gått snabbare än integrationen av de politiska institutionerna, vilket gör att EU har betydligt svagare gemensamma verktyg för att hantera krisen.

Samtidigt är det intressant att Europas ledare - även de som till vardags framhåller lägre skatter som universalreceptet mot allting - nu tvingas inse att just de välfärdsinstitutioner som man inte tycker om är de som i brist på aktiv politik bromsar fallet i konjunkturen. Att ha tillgång till gemensamt finansierad arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och sjukvård visar sig helt plötsligt vara EU-ländernas starkaste konkurrensfördel och något som under en period kan upprätthålla konsumtionen från att kollapsa totalt.

Dessa automatiska stabilisatorer är viktiga för att bromsa fallet i ekonomin, men de kan aldrig som EU:s politiska ledare påstår bli en kickstart för att få igång jobbskapandet igen. Bra välfärdssystem behövs men kan inte ersätta kraftfulla stimulanspaket.

Det är oroväckande att Europas politiker visar sig vara som svagast när det behövs som mest handlingskraft. Och det är inte hoppingivande för jobben och välfärden framöver.

Af, DN, SvD2, SvD3, Svd4, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,

Regeringens sparsamhetsretorik kan bli ekonomiskt destruktiv

Etiketter: anders borg, ekonomi, finanskris, finanspolitik, lågkonjunktur, reinfeldt

I partiledardebatten hos KGB, tidigare i veckan, blev det tydligt vilken “dramaturgi” som Alliansen vill se i valrörelsen. Vad oppositionen har att bjuda på var däremot mera oklart.

Men regeringen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen, vill helt uppenbart utmåla sig själva som “seriösa” och “sparsamma”, medan de försöker klistra fast etiketterna “slösaktig” och “slarvig” i pannan på Mona Sahlin och oppositionen.

Här är Sahlin fortfarande, i mångas ögon, belastad av sina tidigare p-böter och minnet av kontokortsaffären lever fortfarande. Det vet naturligtivis också valstrategerna och kampanjmakarna på Alllianssidan. Räkna därför med att de, så mycket som möjligt, kommer att försöka göra valet till en fråga om statsmannamässighet och om personliga egenskaper. Skötsamme och seriöse Fredrik kommer att ställas mot slarvige och opålitlige Mona.

Men det finns dock en stor risk med denna sparsamhetsretorik, i synnerhet när det gäller den ekonomiska politiken. Alliansen riskerar att bli fånge i sina egna ordval och i sin egen retorik. Man riskerar att upphöja inte bara sparsamheten utan också passiviteten till norm. Detta i en tid som kanske mer än någonsin tidigare kräver aktiva, tillräckliga och träffsäkra insatser, som så snart som möjligt kan börja att dra oss upp ur lågkonjunkturen.

Sparsamhetsretoriken riskerar exempelvis att leda till att kommuner och landsting inte i tid och i tillräcklig omfattning får de resurser de behöver för att de ska kunna undvika att säga upp personal. Sparsamhetsretoriken riskerar också att leda till att barnfamiljer och studenter inte får det tillräckliga stöd som gör att de vågar konsumera, åtminstone det allra nödvändigaste. 

Detta kan i förlängningen leda till att en allmän “konsumtionsrädsla” sprider sig i hela samhället, vilket gör att sparandet ökar men konsumtionen minskar. Vi ser redan tydliga tecken på detta. Vi dras då obevekligt in i en negativ ekonomisk spiral. Konsumtionsrädslan riskerar att göra lågkonjunkturen självgående och därmed allt mer svårstoppad.

Priset för detta är högt. Det handlar om allt för många förlorade jobb och stora långsiktiga sociala kostnader. “Utanförskapet” fördjupas och biter sig fast för lång tid framåt. Sparsamheten “biter sig själv i svansen” och blir på sikt destruktiv för hela samhällsekonomin.

Vill regeringen spara på de framtida resurserna krävs därför kraftfulla stimulansinsatser nu. Då är fler skattesänkningar inte en särskilt effektiv väg att gå, “läckaget” är allt för stort. Ett stimulanspaket riktat till kommunerna är däremot akut. Att vänta med krisinsatserna till valrörelsen är förödande för samhällsekonomin.

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2, Newsmill,

Varselvågen i kommunerna måste motverkas nu!

Etiketter: anders borg, arbetslöshet, efterfrågekris, finanspolitik, utbildning

Det är inte bara i det privata näringslivet som varselvågen drar fram. Nu börjar också rapporter från de offentligt fiansierade verksamheterna komma in. Under februari varslades till exempel tusen lärare om uppsägning, berättade i veckan Lärarnas Tidning.

Detta är problematiskt set ur flera olika perspektiv. Dels vet vi att läraryrket är det yrke där flest känner att arbetet är psykiskt pressande. Deras arbetssituation lär inte underlättas av att det blir färre lärare ute på skolorna, som skall leva upp till de höga och växande utbildningskraven. Dels är det problematiskt för hela samhällsekonomin om man nu i kommunerna börjar säga upp folk. Den offentliga sektorns roll som automatisk stabilisator förminskas då och vi riskerar bara att dras ännu djupare in i lågkonjunkturen.

Det blir alltså allt tydligare att både kommuner och landsting (som också signalerat om en besvärlig ekonomisk situation) just nu behöver stödjas.

Att bara vifta undan detta med att vi trots allt har en finanspolitik som är en av de mest expansiva i Europa håller inte. Dels kan detta påstående på goda grunder ifrågasättas. Jämför man exempelvis stimulanseffekten av den svenska finanspolitiken i relation till BNP ligger vi inte alls, precis som LO-tidningen visat, i någon “europatopp”. Dels finns det stor risk för att “skadan redan är skedd”, d.v.s. många av varslen har redan lett till uppsägningar, om vi (regeringen) väljer att vänta med ett stödpaket tills senare i vår. 

Det behövs alltså en rejäl satsning på landsting och kommuner! Och den satsningen behövs nu!

Press: SvD1, SvD2, DN1, DN2,  DN3, DN4, AB1