Fortfarande står många långt ifrån den reguljära arbetsmarknaden…

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetsmarknad, försäkringskassan, sjukförsäkringen

Idag berättade Arbetsförmedlingen (AF) och Försäkringskassan (FK) om vad de hittills vet om dem som utförsäkrades från sjukförsäkringen vid årsskiftet och hänvisades till ett introduktionsprogram hos AF.

Jag vill till att börja med säga att det underlag som vi idag kan ta del av ger ett mer seriöst intryck när man jämför med FK-rapporten ang. vad som hänt de ca 2 000 personer som valde att inte gå med i introduktionsprogrammet. Mina kritiska synpunkter rörande den senare FK-rapporten framförde jag nyligen i två blogginlägg. Läs mer om detta här och här.

När det gäller de siffror som presenterades idag, rörande dem som valt att delta i AF:s introduktionsprogram (12 757 personer), kan man kort sammanfatta resultatet i några punkter:

• Drygt 39 procent av gruppen (ca 5 000 av 12 757) hade fram till 26 maj i år ansökt om nytt stöd från sjukförsäkringen.
• Ungefär 13 procent (1 704 st.) av gruppen är “i arbete”. Dessutom är 605 personer arbetssökande/”öppet arbetslösa”. Vilken grad av försörjningsförmåga eller arbetskraftsdeltagande de här grupperna har framgår dock inte av underlaget.
• Av den grupp som är i arbete (1 704 st.) har drygt 74 procent ett nystartsjobb eller ett “arbete med stöd”, 19,5 procent har ett nytt arbete utan stöd och ungefär 6 procent har fortsatt anställning hos sin gamla arbetsgivare.
• Ungefär 77,4 procent (9 870 st.) av hela gruppen är fortfarande inskrivna i olika program vid AF. Inte heller här framgår vilken försörjningsförmåga gruppen har.

Vad man inledningvis kan konstatera är att den FK-prognos, som förutsade att ungefär en tredjedel inom sex månader skulle komma tillbaks till sjukförsäkringen, ligger inom räckhåll. Visserligen har något fler (drygt 39 procent) hittills ansökt om nytt stöd från sjukförsäkringen, men man bör nog räkna med att en del av dem som ansöker om sjuk- eller rehabpenning kommer att få avslag på grund av det nya regelverket. Samtidigt är det också troligt att ytterligare ett antal personer kommer att ansöka om nytt stöd från sjukförsäkringen när det provat på jobb/AF-program/utbildning och det visat sig att “det inte höll”, d.v.s. deras ohälsoproblem hindrade dem från fortsatt aktivitet.

Det är också viktigt att vi inser att den grupp som nu kartlaggts av AF och FK generellt sett är en socialt och ekonomiskt utsatt grupp och att den största delen av dem fortfarande står långt ifrån den reguljära arbetsmarknaden. Endast 13 procent av gruppen finns idag i någon form av arbete och då är det oftast jobb med någon typ av samhällsstöd.

Drygt 77 procent av gruppen har ännu inte mött den reguljära arbetsmarknaden, eftersom de fortfarande befinner sig i olika AF-program. Hur deras arbetsmarknadssituation ser ut om ett halvt till ett år är därför högst osäkert, inte minst med tanke på att när/om de lämnar AF-programmet tvingas de konkurrera om jobben med personer som inte har någon ohälsohistoria eller nedsatt arbetsförmåga.

Fortfarande finns det ett antal frågor som biter sig fast. Hur stor del av de nu konstaterade effekterna kan exempelvis förklaras av de nya och stramare reglerna (t.ex. tidsgränserna och utförsäkringarna) och hur stor del beror på andra faktorer (t.ex. anställningsstöd och samhallsjobb)? Men tanke på att det nya regelverket i sjukförsäkringen samtidigt också inneburit mycket lidande, för ett stort antal enskilda personer med ohälsa, kan man fortfarande fråga sig vilket pris vi egentligen är beredda att betala för att minska sjuk- och ohälsotalen? Väger de effekter som AF och FK nu presenterat upp det lidande och den rättsosäkerhet som det nya regelverket hittills fört med sig?

Jag gissar att det bland annat är kring dessa frågor som den fortsatta valdebatten om sjukförsäkringen kommer att kretsa. Hur väljarna ställer sig till frågorna kommer sannolikt att ha stor betydelse för valutgången. En sak verkar dock vara relativt säker; sjukförsäkringsfrågan kommer att finnas i den politiska debattens centrum under hela valrörelsen och troligen en tid efter detta också.

En rapport från Försäkringskassan som bör ifrågasättas och granskas

Etiketter: försäkringskassan, förtroende, legitimitet, opartiskhet, sjukförsäkring, staten, statistik

I Dagens eko idag refereras en granskning som jag och forskaren Björn Johnson gjort av en rapport från Försäkringskassan (FK), som rör de ca 2000 utförsäkrade som valde att inte delta i Arbetsförmedlingens introduktionsprogram.

Mitt tidigare blogginlägg i frågan kan läsas här. Efter granskningen av rapporten kan man i korthet konstatera:

1. Rapportförfattaren, Magdalena Brasch, använder systematiskt så snäva mått, på social och ekonomiskt utsatthet, att storleken på den grupp som är utsatt blir mycket liten och bilden av hur gruppen som helhet har det blir orimligt “solskensartad”. Det socialbidragsmått som rapportförfattaren använder gäller exempelvis inte, som man kanske skulle tro, antalet eller andelen socialbidragstagare utan istället dem som haft socialbidrag som “huvudsaklig inkomst vid tillfället för undersökningen“. Detta är en väsentlig skillnad. Vi som forskat om socialbidrag och socialbidragsutveckling vet att det bland socialbidragstagarna är betydligt fler som har en annan huvudinkomst än själva socialbidraget, men som ändå tvingas dryga ut denna inkomst med socialbidrag för att klara sig. Dessutom kan man mycket väl tänka sig att det i undersökningsgruppen även finns personer som efter att de utförsäkrats levt på socialbidrag, men inte gjorde detta just vid undersökningstillfället. Trots att en del i undersökningsgruppen på goda grunder kan antas tillhöra just dessa två kategorier syns dessa personer alltså inte i FK:s socialbidragssiffror. Siffran på “ett par procent som varit hänvisade till socialbidrag för sin försörjning” skulle naturligtvis bli betydligt högre om FK helt enkelt räknat med alla dem som blivit beviljade socialbidrag eller andelen socialbidragstagare, vilket dessutom inte borde ha varit särskilt svårt att genomföra. Varför detta inte skett och vad motivet till detta är berörs överhuvtaget inte i FK-rapporten.

2. Av ett diagram i rapporten (se sidan 8) framgår att där också finns andra viktiga kategorier som FK inte fört in i sitt socialbidragsmått, men som jag ändå anser det är viktigt att ta hänsyn till om gruppens sociala och ekonomiska utsatthet ska studeras. Där finns exempelvis de som uppgivit att de helt saknar inkomst, att de försörjs av anhörig eller att de lever på sparade medel. Det handlar här alltså om sådana personer som inte kunde försörja sig på sin egen inkomst. Vägs dessa grupper in, tillsammans med dem som vid undersökningstillfället hade socialbidrag som huvudsaklig inkomst, i ett samlat statistiskt mått hamnar vi på ca 12 procent av hela undersökningsgruppen (på totalt 1715 personer). Men detta räcker inte tyvärr…

3. Det är ca 15 procent av hela undersökningsgruppen som arbetar heltid (i rapporten talas om att det rör sig om ca 25 procent av de förvärvsarbetande). Resten (ca 75 procent av de förvärvsarbetande) arbetar på halv-/deltid eller till och med mindre än så. Ungefär 40 procent av hela gruppen hämtar varken sin ”huvudinkomst” från anställning eller från eget företag. Det är knappast en orimlig farhåga i dessa kristider att anta att även en del av dessa personer, som av hälsoskäl idag inte orkar arbeta heltid, så småningom kommer att tvingas ansluta sig till gruppen som inte kan försörja sig på sin egen inkomst eller tvingas ansöka om socialbidrag.

Dessutom noterar jag att Björn Johnson och andra pekat på allvarliga problem när man granskat FK-rapportens bortfall och urval. Johnson skriver så här om detta på sin egen blogg:  “SIFO har t.ex. redan från början valt bort de personer som inte haft något antecknat telefonnummer i Försäkringskassans rullor. Dessa utgjorde nästan 30 procent av gruppen! Här finns sannolikt ett antal personer som helt enkelt inte har råd att ha telefonabbonnemang. Hur många av dessa har försörjningsstöd? Det är omöjligt att säga. Bortfallsanalysen är på det hela taget undermålig, och omöjlig att dra några slutsatser av. Vad betyder det till exempel att över 120 personer av de knappt 800 i undersökningsgruppen “vägrat” att delta i undersökningen?”

Sammanfattningsvis anser jag att den rapport som Försäkringskassan presenterat i allt för hög utsträckning och systematiskt döljer det faktum att den grupp som studerats faktiskt är synnerligen socialt och ekonomiskt utsatt. Betydande delar av gruppen (åtminstone 12 procent) har redan idag en så låg inkomst att de inte kan leva på den, något som inte framgår av FK:s utvalda mått. Man kan på goda grunder dessutom anta att betydligt fler av dem som arbetar halv- eller deltid p.g.a. sin ohälsa lever på inkomster som ligger strax under eller strax över gränsen till existensminimum (det som gäller för att få socialbidrag/försörjningsstöd).

Att jag tvingats till relativt omfattande omräkningar och beräkningar för att synliggöra denna verklighet är naturligtvis problematiskt. Det är smärtsamt att tvingas konstatera att det faktiskt finns en systematik i den aktuella FK-rapporten, som gör att en viktig del av den situation som den studerande gruppen lever under konsekvent döljs.

Detta är allvarligt inte minst med tanke på att Försäkringskassan ju är en statlig myndighet som ska vara opartisk och på inget sätt systematiskt bör dölja den verklighet som gäller för dem som tvingas söka stöd hos myndigheten.

Efter att ha granskat den aktuella FK-rapporten har mitt förtroende för Försäkringskassans statistiker tyvärr fått sig en rejäl törn. I fortsättningen finns det därför all anledning att mer kritiskt granska det som FK:s statistiker för fram angående den nya sjukförsäkringen och dess effekter.

Bättre än väntat?…ja, men det beror ju på vad man förväntat sig…

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, försäkringskassan, ohälsa, sjukskrivna, statistik

“Mer än hälften av de utförsäkrade som inte anmälde sig hos arbetsförmedlingen arbetar och försörjer sig själva. Kanske kan den nya sjukförsäkringen bli ett flöte i stället för ett sänke för regeringen. Och för de sjukskrivna.”

Så inleder DN:s Hanne Kjöller en ledarartikel (14 maj) om vad som hänt den grupp på ca 2000 personer som vid årsskiftet utförsäkrades från sjukförsäkringen, men som av olika skäl valt att inte delta i det arbetsmarknadspolitiska introduktionsprogram som regeringen sjösatte strax före årsskiftet. Kjöller konstaterar dessutom att det bara är ett par procent i gruppen som “varit hänvisade till socialbidrag för sin försörjning“.

Bakgrunden till de positiva tongångarna är det pressmeddelande som Försäkringskassan (FK) skickade ut med anledning av att man kartlagt vad som skett med denna grupp ca tre månander efter att de utförsäkrats (d.v.s. under perioden 8-26 mars i år).

Det var nog inte bara Hanne Kjöller som gladdes åt de positiva siffror som Försäkringskassan presenterade. Jag måste medge att också jag själv drog en suck av lättnad när jag hörde att så många i gruppen, trots mina och andras farhågor, tycktes ha klarat sig bra. Kjöllers och min reaktion är kanske inte heller är så märklig eftersom den ansvarige på Försäkringskassan, Magdalena Brasch, uttryckligen tolkade FK-siffrorna som en framgång för den nya sjukförsäkringspolitiken:

“Reformen har fungerat som avsett, de flesta vars dagar i sjukförsäkringen har tagit slut har övergått till insatser hos Arbetsförmedlingen. Det har funnits en naturlig oro för hur det gått för gruppen som inte skrev in sig hos Arbetsförmedlingen. Vi kan nu konstatera att huvuddelen i den här gruppen har både en sysselsättning och en inkomst. Det är också få som gått till försörjningsstöd”, säger Magdalena Brasch i pressmeddelandet.

Dessa positva tongångar gav mig lust och mod att ta del av hela FK-rapporten. Jag började naturligtivs med att titta lite närmare på socialbidragssiffrorna. Min inledande glädje över det positiva utfallet, som förespeglats i pressmeddelandet från FK, grumlades dock ganska snabbt när jag började granska de aktuella siffrorna närmare.

Det visade sig nämligen att en hel del av det som framställts som entydigt “positivt”, på goda statistiska och samhällsvetenskapliga grunder, både kunde diskuteras vidare och ifrågasättas:

1. När man granskar uppgifterna som rör socialbidragen (det ekonomiska biståndet) visar det sig lite oväntat att det mått som används inte gäller det totala antalet bidragstagare eller dem som mottagit socialbidrag, utan istället dem som haft socialbidrag som “huvudsaklig inkomst vid tillfället för undersökningen“. Detta är en väsentlig skillnad. Vi som forskat om socialbidrag och socialbidragsutveckling vet att det bland socialbidragstagarna är betydligt fler som har en annan huvudinkomst än själva socialbidraget, men som ändå tvingas dryga ut denna inkomst med socialbidrag för att klara sig. Dessutom kan man mycket väl tänka sig att det i undersökningsgruppen även finns personer som efter att de utförsäkrats levt på socialbidrag, men inte gjorde detta just vid undersökningstillfället. Trots att en del i undersökningsgruppen på goda grunder kan antas tillhöra just dessa två kategorier syns dessa personer alltså inte i FK:s socialbidragssiffror. Siffran på “ett par procent som varit hänvisade till socialbidrag för sin försörjning” skulle naturligtvis bli betydligt högre om FK helt enkelt räknat med alla dem som blivit beviljade socialbidrag (d.v.s. andelen socialbidragstagare), vilket dessutom inte borde ha varit särskilt svårt att genomföra. Man kan istället fråga sig varför man i sin enkät valt att gå omvägen över måttet “huvudinkomst”? I FK-rapporten finner jag dock inte någon som helst rimlig motivering till valet av statistiskt mått.

2. Tittar man dessutom lite närmare på det aktuella diagramet (s. 8), där socialbidragssiffrorna redovisas, framgår att där också finns andra viktiga kategorier som man bör ta hänsyn till. Där finns exempelvis de som uppgivit att de helt saknar inkomst, att de försörjs av anhörig eller att de lever på sparade medel. Det handlar här alltså om sådana personer som inte kunde försörja sig på egen inkomst. När man ska försöka uppskatta gruppens ekonomiska och sociala status kan det tyckas vara rimligt att åtminstone väga in dessa grupper i någon form av mera samlat statistiskt mått. När detta görs hamnar vi på ca 12 procent av hela undersökningsgruppen (på totalt 1715 personer). Storleken på den socialt utsatta gruppen, som i mars 2010 inte klarade av att försörja sig på en egen inkomst, är plötsligt inte helt obetydligt. Det handlar inte längre om endast ”ett par procent“. Dessutom kan man nog på goda grunder anta att det till denna socialt och ekonomiskt utsatta grupp successivt kommer att ansluta sig allt fler personer ur undersökningsgruppen. En del av dem som tillhör undersökningsgruppen och redan idag uppbär socialbidrag, men inte syns i FK:s socialbidragssiffror, bör nog räknas hit. Men det slutar tyvärr inte där…

3. Ser man till den grupp som har inkomst från anställning eller eget företag  (totalt ca 60 procent av hela undersökningsgruppen) är det måttet ”huvudsaklig inkomst vid tillfället för undersökningen” som återigen används i FK-rapporten. Huruvida gruppen ökat eller minskat sitt totala arbetskraftsdeltagande exempelvis i form av antalet arbetade timmar, jämfört med när man uppbar ersättning från sjukförsäkringen, sägs däremot inget om i rapporten. Detta kan man möjligen gissa sig till “mellan raderna”, eftersom ca 33 procent av den aktuella gruppen uppges ha förvärvsarbetat på deltid innan de utförsäkrades. Däremot framgår att 64-65 procent av dem som förvärvsarbetade vid undersökningstillfället tvingats gå ned i arbetstid pga ohälsa, jämfört med hur det var innan de gick in i sjukförsäkringen. Av hela undersökningsgruppen på 1715 st. personer är det endast ca 15 procent som arbetar på heltid, resten (ca 75 procent av de förvärvsarbetande) arbetar på halv-/deltid eller till och med mindre än så. Ungefär 40 procent av hela gruppen har sin huvudinkomst varken från anställning eller från eget företag. Det är knappast en orimlig farhåga i dessa lågkonjunkturtider att anta att även en del av dessa personer, som av hälsoskäl idag inte orkar arbeta heltid, så småningom kommer att tvingas ansluta sig till gruppen som inte kan försörja sig på sin egen inkomst.

Den samlade bild som växer fram när man granskar siffrorna i FK-rapporten skiljer sig alltså en hel del från den “positiva bild” som Försäkringskassan själv, via sitt pressmeddelande, nyligen lanserade i massmedia.

Så Hanne Kjöller liksom som jag själv gör nog klokt i att inte, i alla fall inte ännu, dra den där sucken av lättnad. Åtminstone bör vi vänta med att ropa “hej” när det gäller den sociala och ekonomiska situationen och framtiden för den grupp utförsäkrade som vid årsskiftet valde att inte gå med i Arbetsförmedlingens arbetsmarknadspolitiska introduktionsprogram.

Istället framstår de slutord som rapportförfattaren själv formulerat som desto mer angelägna: “Detta är en första uppföljning och det är angeläget att kontinuerligt följa upp denna grupp.”

När dessa uppföljande rapporter, om den aktuella gruppen, tas fram hoppas jag att Försäkringskassan väljer att satsa lite mer “krut” på att utveckla sina analysmetoder och sina statistiska mått. Ska Försäkringskassan i framtiden kunna betraktas med respekt, som opartisk och trovärdig myndighet, är nog detta viktigare än att ytterligare utveckla förmågan att formulera flyhänta pressmeddelanden.

Nya Försäkringskassan

Etiketter: försäkringskassan, Nya försäkringskassan

Är detta ett skämt?

Klicka här för att se Försäkringskassans nya kampanj.

Sänkta sjuktal - ett mål som helgar alla medel?

Etiketter: försäkringskassan, juridik, lagstiftning, rättsäkerhet, rättsstat, sjukpenning, tolkning

Igår skrev jag en bloggtext om den idag uppenbart bristfälliga rättsäkerheten vid Försäkringskassan (FK). En indikation på detta är att såväl anmälningarna till Justitieombudsmannen (JO) som överklagandena till länsrätterna av FK-beslut ökade kraftigt förra året jämfört med året innan.

I dag finns en artikel på detta tema i DN:s pappersversion. Där berättas att FK nu anmäler sin egen jurist för tjänstefel. Juristen har enligt FK:s ansvarsnämnd omdisponerat en skrivning och ändrat i ett yttrande från tre försäkringsmedicinska rådgivare (försäkringsläkare) i syfte att vinna en process mot en enskild medborgare.

Syftet med FK-juristens trixande tycks ha varit att förhindra att en städerska, som drabbats av en arbetsskada, fick rätt till sjukpenning. I tidningen Kommunalarbetaren har den berörda städerskan tidigare uttalat sig:“Det är för djävligt! Försäkringskassan jagar fuskare men drar sig inte för kriminella handlingar mot små människor som mig.”

Tack vare sin egen envishet och hjälp från LO-TCO-Rättsskydd har ändå städerskan nu fått sin arbetsskada godkänd och dessutom rätt till omställningssjukpenning, eftersom hon har ett annat arbete när hon inte klarar av städarbetet. Hon säger idag: “Jag behöver verkligen min sjukpenning. Lönen jag får är inte så fet. Skriv att jag är så tacksam för hjälpen från Rättsskyddet. Och att jag kräver en ursäkt från Försäkringskassan. Man ska ju kunna lita på dem men det gör jag inte längre. Hos mig har de ingen trovärdighet kvar.”

Detta enskilda fall är naturligtvis upprörande, men det väcker också liv i en rad generella frågeställningar:

• Har politikerna gjort målet att sänka sjuktalet till så hett eftersträvansvärt att detta mål i princip helgar vilka medel som helst?
• Vilken organisationskultur på Försäkringskassan finns det runt den nu anklagde juristen? Finns det något i denna organisationskultur som kan ha legitimerat eller stimulerat juristens handlande?
• Hur är det egentligen ställt med rättsäkerheten, i generella termer, inom våra socialförsäkringar idag? Är de kontrollmekanismer och rättsskydd vi har tillräckliga? Behöver de förstärkas? I så fall hur?
• Är det kanske dags att införa en typ av socialförsäkringsnämnder, som regeringen tidigare avskaffat, så att den enskilde och dennes ombud bättre kan komma till tals tidigt i en process?

Rättssäkerheten - inte FK:s bästa gren…

Etiketter: bidragsfusk, brott, försäkringskassan, medborgare, rätt, rättigheter, rättsäkerhet, rättsstat

Den senaste tiden har vi fått allt tätare rapporter från kyrkornas välgörenhetsverksamhet som säger att de allt oftare tvingas möta hjälpsökande som utförsäkrats från a-kassan eller sjukförsäkringen.

Samtidigt nås vi av statistik som tydligt pekar på att allt inte står rätt till när det gäller rättssäkerheten på Försäkringskassan (FK).

• Justitieombudsmannen (JO) har vid ett flertal tillfällen riktat hård kritik mot Försäkringskassan. Att Försäkringskassan under år 2008 drabbades av kritik, mitt under sin stora omorganisation och samtidigt som man fick ett flertal stora regelförändringar (bl.a. rehabkedjan) att hantera, är kanske inte så svårt att förstå. Därför förväntar man sig också att statistiken för år 2009 har förbättrats, men så är tyvärr inte fallet. Under 2009 ökade istället antalet anmälningar till JO med 42 procent, från 587 anmälningar under år 2008 till 836 anmälningar år 2009. 
• Samtidigt ökade även antalet överklaganden till länsrätterna med 20 procent. Av de medborgare som överklade ett FK-beslut fick dessutom drygt var femte (21 procent) rätt, vilket är en hög siffra om man jämför med andra myndigheter och jämförbara verksamheter.

Dessa fakta indikerar att regeringen har mycket kvar att göra när det gäller rättssäkerheten för dem som söker stöd via socialförsäkringen. Att då, som finansministern gjorde i Ekot:s lördagsintervju, påstå att vi ändå ”har bland världens mest stabila trygghetssystem” tyder knappast på någon större förmåga till självkritik.

En liten tröst i eländet är möjligen det faktum att Försäkringskassans polisanmälningar ang. misstänka socialförsäkringsbrott minskat, från ca 1700 år 2008 till ca 1400 år 2009. En trolig förklaringen till detta är att FK nu börjat hörsamma polisens kritik om de “okynnesanmälningar om bidragsfusk” som man fick ta emot från FK för en tid sedan…

Det gäller att inte lyfta fel eller halka i trappan…

Etiketter: försäkring, försäkringskassan, ohälsa, otrygghet, regler, sjukdag, trygghet

Tillhör man den grupp (på ca 54 000 under 2010) som utförsäkras från sjukförsäkringen p.g.a. regeringens nya hårdare regler gäller det att se upp. Är man i denna situation och har oturen att drabbas av en akut sjukdom eller råkar ut för en olycka riskerar man idag att stå helt utan ersättning från sjukförsäkringen.

Detta har exempelvis en 48-åriga kvinna från Vilhelmina, som Västerbottens-Kuriren berättade om under påskhelgen, bittert fått erfara. Dagen efter att hon blev utförsäkrad knäckte hon ryggen i samband med ett lyft och ådrog sig ett diskbråck. Hon blev då sjukskriven igen. Men hon kan trots detta inte få någon ersättning från Försäkringskassan förrän efter tre månader, då hennes s.k. karenstid löpt ut. I tre månander är hon alltså i princip försäkringslös.

Detta är bara ett av flera tragiska exempel på uppenbart orimliga och absurda effekter till följd av dagens hastverk till sjukförsäkring, som snabbt tillskapades under några månander våren och sommaren 2008. Här är två andra vittnesmål som också kom i påskveckan:

• För Inga-Britt Westlén från Gävle, som skadat sig i en bilolycka, innebar den omänskliga press hon utsattes för att hon tvingades uppsöka psykolog istället för att påbörja det introduktionsprogram på AF som hon hänvisats till. Inga-Britt är bara en av många som känner sig pressade av de nya sjukreglerna.
• För Torbjörn Björlin från Lerum, som arbetat sedan han var 15 år och dragit på sig allvarliga förslitningsskador, innebär utförsäkringen att han nu har han börjat sälja sina ägodelar. Om han inte får en inkomst snart blir han tvungen att sälja huset han bor i. Först därefter kan han hoppas på stöd från kommunens socialkontor.

Det är lätt att hålla med Henrietta Stein, avdelningschef på Arbetsförmedlingen, när hon konstaterar att en del av de utförsäkrade inte borde ha skickats till hennes myndighet alls: “Ett antal personer är för sjuka, och hur mycket vi än jobbar med dem är det just nu inte rätt insatser. För dem är det enbart medicinsk rehabilitering som behövs”, säger hon till SvD idag. “Sjukförsäkringsreformen genomfördes på kort tid och en del som egentligen var för sjuka valde att gå till Arbetsförmedlingen och söka aktivitetsstöd för att inte riskera att helt stå utan ersättning“, avslutar Henrietta Stein i SvD.

Visst har också forskarna Björn Johnson och Daniel Melén en viktig poäng när de i sin debattartikel i Expressen pekar på att också oppositionen, framför allt förre socialdemokratiska socialförsäkringsministern och ensamutredaren Anna Hedborg, har skuld till kaoset i dagens sjukförsäkring. Ska oppositionens sjukförsäkringspolitik bli trovärdig måste man idka seriös (s)jälvkritik.

Om vi långsiktigt ska klara av att hantera de problem som är uppenbara i dagens sjukförsäkring krävs att den partipolitiska prestigen läggs åt sidan och att fler politiker inser situationens allvar.

Det första som måste göras är att ordentligt se över de nya och snäva tidsgränserna i sjukförsäkringen. De är både orimliga och rättsosäkra. Därefter krävs en bred och grundlig reparation av hela sjukförsäkringen, inte minst handlar det om att skapa bättre förutsättningar för ett mer effektivt rehabiliterings- och anpassningsarbete ute på arbetsplatserna.

Utan dessa åtgärder får vi aldrig ett arbetsliv som bättre rymmer de av oss som har nedsatt arbets- och/eller funktionsförmåga. Utan dessa åtgärder kan vi aldrig återställa förtroendet för ett av de absolut viktigaste sociala skyddsnät vi har.

Tänkvärda ord om “välfärdens kärna”

Etiketter: böcker, försäkringskassan, forskning, juridik, läkarintyg, sjukskrivning

Den senaste tiden har såväl arbetsförmågebegreppet som läkarintygets förändrade roll i sjukskrivningsprocessen uppmärksammats i debatten.

Idag skriver förre kulturministern Bengt Göransson om detta i Helsingborgs Dagblad. Som vanligt när Göransson sitter framför tangentbordet är formuleringarna väl avvägda och träffande:

“En administrativ föreskrift om hur många dagar en sjukskriven ska kunna få sjukpenning kallas i ett riksdagsbeslut ”rehabiliteringskedja”. Senast häromdagen använde socialförsäkringsministern detta begrepp i ett uttalande. Rehabilitering genom att bli av med sjukpenningen? /…/ Försäkringskassan är dessutom en myndighet som låtsas att den har kunder. Kundmötesplatser kallar man sina kontor.”

Det egentliga föremålet för Göranssons fomuleringskonst är denna gång en nyutkommen bok, skriven av bland andra Lotta Vahlne Westerhäll, med den föga säljande titeln Läkarintyget i sjukskrivningsprocessen - styrning, legitimitet och bevisning. Boken, som är en gedigen forskningsprodukt, får det ändå att klia i mina “bokmissbrukarfingrar”. Göranssons tänkvärda rescension, med en del (s)jälvkritiska inslag, gör inte min abstinens mindre. Han avslutar sina reflektioner på följande sätt:

“Författarna pekar på att man en gång i förarbetena till lagen om sjukförsäkring i själva verket inte bara talade om att kassan skulle fatta korrekta beslut, det vill säga följa lagar och regler. Den borde också fatta det som i boken kallas goda beslut, sådana som gynnade medborgarna inte bara statsapparaten. /…/ Och just i begreppsparen korrekta beslut och goda beslut ligger innerst ett slags sammanfattning av det som numera kallas välfärdens kärna, som också den hotas med den nuvarande ordningen.”

Det är bara att hålla med. När vi talar om sjukförsäkringen så talar vi faktiskt om välfärdens kärna. Vad kan vara mer centralt för den som drabbats av ohälsa än att sjukdomen inte tillåts leda till att man behandlas godtyckligt, att man fattiggörs eller att man förnekas möjligheten till rimlig vård och rehabilitering?

Problemen i sjukförsäkringen bara fortsätter och fortsätter och…

Etiketter: adriana lender, arbetsförmedlingen, cristina husmark-pehrson, försäkringskassan, sjukförsäkring

Problemen med regeringens sjukförsäkring tycks aldrig ta slut. Varje vecka berättas om medborgare som råkat illa ut på grund av den s.k. rehabiliteringskedjan. En del Allianssympatisörer tvekar, på grund av regeringens sjukförsäkringspolitik, när det gäller om/hur de skall rösta i höstens val. Olika experter uttrycker, numera med jämna mellanrum, allvarlig kritik mot lagstiftningen på området.

Nyligen konstaterade exempelvis Försäkringskassans generaldirektör Adriana Lender (DN Debatt 9/2) att det finns fortsatta oklarheter, trots regeringens senaste förtydliganden, angående hur lagstiftningen ska tolkas. Det handlar bland annat om när det ska anses ”oskäligt” att hänvisa sjukskrivna till arbete och vem som är så ”allvarligt sjuk” att vederbörande har rätt till sjukpenning utan tidsgräns.

Lenders DN-debattartikel ledde till att t.o.m. Svenskt Näringsliv, som ändå var en av de mer positiva instanserna i en flod av i övrigt mycket kritiska remissinstanser när den nya lagen infördes, krävde att den nya luddiga sjukförsäkringen måste förtydligas.

Idag går också Fackförbundet ST ut med en synnerligen allvarlig kritik mot det s.k. sista steget i rehabiliteringskedjan (det introduktionsprogram på AF dit de utförsäkrade hänvisas). Man grundar sin kritik på en enkät gjord bland 3.500 medlemmar anställda på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Bilden är mycket tydlig.

“Reformen fungerar inte som det var tänkt och regeringen har grovt felbedömt vårdbehovet hos de långtidssjuka“, skriver Annette Carnhede och Roger Syrén idag på DN-debatt. Regelverket och Arbetsförmedlingens insatser är helt enkelt inte anpassade efter de sjukskrivnas behov, konstaterar artikelförfattarna.

Trots de stora problemen och störtfloden av invändningar mot regeringens sjukförsäkringspolitik tar socialförsäkriningsministern det kyligt. “Vänta och se, tids nog kommer nog också ni att inse att vi gjort rätt”, så kan ministerns svar till fackförbundet ST och andra kritiker sammanfattas (se dagens DN).

Problemet är bara att under tiden som Cristina och regeringen väntar så far många medborgare med ohälsa  väldigt illa. Den fråga som socialförsäkringsminisern borde ställa sig är nog snarare “har jag råd att avstå från att lyssna in kritiken?”

Vi blir fler och fler för varje dag som går som inser att det enda raka i sjukförsäkringsfrågan är att göra ett tillfälligt ”utförsäkrings-stopp” och samtidigt ordentligt se över de orimliga tidsgränserna. “Hellre rätt än snabbt” borde då devisen vara. Inte tvärtom…

Problem kvarstår med nya sjukförsäkringen

Etiketter: arbetsförmedlingen, försäkringskassan, sjukförsäkringen

Under en lång följd av år efter 90-talskrisen ökade den svenska sjukfrånvaron dramatiskt. Från att inga ansvariga politiker tog detta på allvar började en mängd utredningar att föreslå åtgärder på rad under tidigt 2000-tal. Ohälsotalen började gå ned från 2003 men är fortfarande ett omfattande samhällsproblem.

Regeringens ambition att minska ohälsotalen och pröva arbetsförmågan hårdare hos de personer som hade olika typer av sjukersättning är därför i grunden lovvärd. Men från ambition till praktiskt genomförande gick det väldigt snett.

Det finns tre viktiga skäl till det misslyckandet med sjukförsäkringen:

1. Regeringens övertygelse om att det räcker med att sätta press på de sjuka och införa skarpa tidsgränser, i princip oavsett sjukdomshistorik. Kompletterande satsningar på medicinsk och arbetsplatsförlagd rehabilitering har inte prioriterats.

2. Beslutsunderlagen har varit ofullständiga och skyndats fram till priset av stora kvalitetsbrister. Svåra avvägningar och förändringar som berör väldigt många sjuka, men också anställda på Försäkringskassan, har skyndats fram utan konsekvensanalyser.

3. Man har inte brytt sig om utomstående experters varningar och remissinstansernas allvarliga invändningar och kritik. Istället har de som kritiserat de tuffa tidsgränserna och den hårda bedömningen av arbetsförmåga negligerats.

Regeringen avsåg nog aldrig att förslagen skulle få så allvarliga konsekvenser, men borde ha lyssnat på alla som förde fram kritik och inte bara avfärdat alla som särintressen.

Problemet är nu att de föreslagna förändringarna inte löser alla andra problem som bl.a. TCO har pekat på. Risken är att våren kommer att kantas av nya “tänkte-inte-på-det-heller” konsekvenser. Detta risker att leda till ökad rättsosäkerhet för den enskilda som drabbas och sämre förutsättningar at göra ett bra jobb för anställda på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Länk till artikel av Roger Mörtvik om detta på makthavare.se