Myter och felaktigheter fortsättar att frodas i sjukförsäkringsdebatten

Etiketter: arbetsförmedlingen, forskning, sjukförsäkring, sven-otto littorin, tco

“Majoriteten av de som nu lämnar sjukförsäkringen och går över och får den här introduktionen på Arbetsförmedlingen. De kommer faktiskt att få lite mer i plånboken än man hade när man var sjukskriven“, så sade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin strax före jul.

Nu visar det sig, efter en granskning av Försäkringskassan (FK) som Dagens Eko tagit del av, att så inte blev fallet: “Av de 11 500 personer som hittills har flyttats över till arbetsförmedlingen var det 73 procent, eller över 8 300 personer som fick lägre ersättning i januari, än de fick som sjukskrivna /…/ Visserligen är det flera tusen utbetalningar som fortfarande är preliminära, och många kommer att få högre ersättning nästa månad. Men redan nu står det ändå klart att arbetsmarknadsministerns påstående att en majoritet skulle få högre ersättning är felaktigt.”

FK:s granskning och det utfall man pekat på ligger helt i linje med slutsatserna i en TCO-rapport, som  presenterades strax före jul förra året. Då varnade vi just för att många av de som utförsäkras från sjukförsäkringen vid årsskiftet riskerar att få en lägre ersättningar när de skrivs in på introduktionsprogrammet hos Arbetsförmedlingen (läs mer och ladda ned aktuell TCO-rapport här).

Helt uppenbart har det den senaste tiden spridits en rad felaktigheter och myter i sjukförsäkringsdebatten. För inte så länge sedan skrev jag exempelvis ett blogginlägg om den seglivade myten “att svenskarna som är världens friskaste folk för några sedan också var det mest sjukfrånvarande folket.” En myt som även forskaren Björn Johnson punkterat i en debattartikel i Sydsvenskan.

När Björn Johnson och utredaren Jan Rydh nyligen debatterade med DN:s ledarskribent Hanne Kjöller krossades fler myter, inte minst gäller detta den av Kjöller omhuldade myten om att sjuk- och ohälsotalens ökning under 90-talet berodde på attitydförändring eller på att folk då började överutnyttja sjukförsäkringen. Nu ligger hela denna intressanta debatt ute på nätet. Du kan också läsa ett spänstigt referat från debatten i Sydsvenskan.

Det vore synnerligen välgörande för det demokratiska samtalet om fler initierade forskare “tog bladet från munnen” och gav sig in i den av myter impregnerade sjukförsäkringsdebatten.

Man kan bara önska att när det framtida sjukförsäkringssystemet utformas kommer större hänsyn än hittills att tas till forskning och beprövad erfarenhet. En politik som styrs av devisen “hellre snabbt än rätt“ håller inte i längden.

Blir den sjukskrivne arbetsoförmögen av sjukfrånvaro?

Etiketter: forskning, kompetens, sjukfrånvaro, sjukskrivning

Är långtidssjukskrivning i sig så deprimerande för folk att det bör undvikas till varje pris? Om så är fallet skulle det kunna vara rätt att införa tidsgränser för sjukskrivningar även om det inte är medicinskt motiverat utifrån sjukskrivningsdiagnosen, vilket väl är ungefär det som regeringen nu har genomfört. 

Problemet är att det inte finns några belägg i forskningen för att så skulle vara fallet. Även om det är rimligt att anta att lång sjukfrånvaro gör folk mer ensamma och därmed också mer deprimerade, säger det inget om ifall detta sker så ofta, eller är så problematiskt att det allvarligt försvårar den sjukskrivnes möjlighet att att komma tillbaka i arbete - eller om det är så att det får större allvarliga konsekvenser att avbryta sjukskrivningen i förtid.

Det är vanligt att hävda att lång sjukskrivning i sig gör folk arbetsoförmögna genom att det skulle ha negativa hälsoeffekter, men det är en tes som inte har något starkt stöd i forskningen. Däremot är det rimligt att anta att den som är långtidssjuk förlorar både i kompetens och självkänsla - och att arbetsgivare därmed blir mindre intresserade av att anställa dem. Vilket vi också ser i studier som TCO genomfört.  

Det gör att åtgärderna för att få långtidssjuka tillbaka till arbetet inte bör (som jag anser att det nu är) nästan uteslutande utgå ifrån att pressa sjuka med definitiva tidsgränser och ekonomisk press. Mer av insatserna måste istället (utöver den medicinska och arbetsplatsinriktade rehabiliteringen) prioriteras mot att stärka de sjukskrivnas självkänsla och kompetens. Jag undrar var resurserna till dessa nödvändiga åtgärder finns.

DN:s ledare 

Intressant artikel i läkartidningen 1

Intressant artikel i läkartidningen 2

Dags att ge alla doktorander anställning

Etiketter: doktorander, forskarutbildningen, forskning, forskningspolitik

SVT:s program Uppdrag granskning gjorde i kväll ett reportage om de missförhållanden som drabbar många utländska doktorander verksamma i Sverige. De här problemen är allvarliga men tyvärr ingen nyhet. Också många svenska doktorander lever på stipendier eller, ännu värre, som skuggdoktorander.

En viktig brist i forskningspolitiken, som fackliga organisationer och studentkårer länge kritiserat, är möjligheten att låta doktorander leva enbart på stipendier. I rapporten “Livet som handledare” visade TCO, Fackförbundet ST och Sveriges förenade studentkårer att drygt hälften av de tillfrågade handledarna ansåg att doktorandernas finansiering fungerade dåligt eller mycket dåligt. TCO och många andra organisationer driver sedan länge kravet att alla doktorander ska ha en anställning.

TCO, Fackförbundet ST och Sveriges förenade studentkårer publicerade tidigare i år rapporten “Hur förbättras forskarutbildningen?”, där vi presenterar förslag från 1700 doktorandhandledare (professorer). Bland förslagen märks, förutom bättre villkor för doktoranderna, en satsning på handledarna (framför allt mer utbildning och resurser för att kunna ägna sig åt handledaruppdraget), mer resurser för forskningsinfrastruktur som arkiv och databaser, bättre förutsättningar för att delta i internationella samarbeten, och en forskarutbildning som bättre förbereder doktoranderna för en arbetsmarknad utanför akademin (i dag stannar bara omkring en tredjedel av alla som disputerar kvar inom högskolevärlden).

Som framkom i Uppdrag granskning har såväl politiker som lärosäten ett stort ansvar – och stora möjligheter – att förbättra situationen för många doktorander. Problemen är välkända och sedan länge uppmärksammade. Pengarna finns, särskilt efter förra årets stora forskningsproposition. Det som saknas är politisk vilja och tydligt ledarskap på lärosätena.

Ökande ideologisk konflikt om ekonomisk vetenskap

Etiketter: ekonomi, forskning, globalisering, kris, löner, paradigm, usa, vetenskap

Kommer krisen att förändra vår syn på ekonomisk utveckling? För ett år sedan skulle jag ha svarat definitivt ja. Nu är jag inte lika säker. Det som kunde ha blivit ett “window of opportunity” riskerar nu att bli “business as usual” istället.

Allt för många av dem som under lång tid förespråkat just den ekonomiska modell som i praktiken orsakat krisen börjar nu förespråka ännu mer av samma sak.

Detta trots att krisen i hög grad var, som ekonomiprofessorerna Stiglitz och Fitoussi säger i slutsatserna till rapporten “Shadow Gn”,  “doktrinskapad” - framsprungen ur en övertro på marknaders självreglering, en misstro mot statliga regleringar och en ekonomi som skapat en växande grupp löntagare som inte fick del av tillväxten på annat sätt än genom att överkonsumtion på kredit.

Under lång tid ledde globaliseringen till stagnerande eller minskade reallöner i stora delar av västvärlden. Denna trend har många orsaker: en globalisering av ekonomin där arbetsutbudet ökade snabbt och pressade ned lönerna, en ekonomisk överideologi som värnade marknadens frihet från reglering och statlig inblandning och en ideologiskt driven försvagning av de fackliga organisationerna - allt detta för att bryta utvecklingen mot mer egalitära samhällen och istället skapa tillväxt och jobb genom ökade klyftor och större ekonomiska drivkrafter.

Nedpressandet av lönerna ledde i USA till att hushållens sparande minskade, till allt längre arbetstider och allt större lån för att hålla konsumtionen igång. Tillväxten hölls uppe till priset av stadigt ökande privata och offentliga skulder.

När krisen nu slår nästan hårdast mot ekonomi och jobben just i det land som fått symbolisera glorifieringen av de fullständigt fria marknaderna, borde detta leda till en omfattande omprövning bland världens ekonomer och politiker som förordat denna modell. Och en del genomgår just nu en sådan omprövning,  men bland många andra är det väldigt tyst.

Det paradigmskifte som vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn talade om kanske tar lite längre tid - eller är så mycket svårare i vetenskaper som är starkt politiskt präglade.

Från början finns det en allmän föreställning, en normalvetenskap, som forskarsamhället själv inte är direkt medvetet om. (här befinner sig fortfarande många).

Sen uppstår anomalier, avvikelser från tankemodellen, som forskarna har svårt att förklara och ta till sig (t.ex. att de nordiska välfärdsländerna presterar bättre än de avreglerade anglosaxiska).

Sen kommer en vetenskaplig kris (som t.ex. denna ekonomiska kris) som kräver att utvecklingen måste förklaras på ett nytt sätt. (dit har inte så många hunnit, även om jag i flera blogginlägg har pekat på att en hel del tunga ekonomer nu befinner sig där).

Slutligen; paradigmskiftet, när det skapas en nya teoretisk modell som förklarar världen på ett nytt sätt och vinner allmänt gehör. (dit är det fortfarande långt kvar)

Jag väntar med spänning på att även svenska forskare och ekonomer i högre grad ska våga delta i debatten om detta nya.

Socialdemokraternas utbildningslinje är ett bra recept mot arbetslöshet

Etiketter: arbetslöshet, forskning, högre utbildning, Mona Sahlin, socialdemokraterna, utbildningslinjen

I dag skriver (S) ekonomisk-politiska talesperson Tomas Östros i Svenska Dagbladet om Socialdemokraternas jobbpolitik. Några viktiga ingredienser är en stärkt a-kassa (även om det tyvärr talas högt om ersättningsnivån men lågt om takbeloppet, som behöver höjas för att medelklassen ska få en rimlig a-kasseersättning), starkare fackföreningar, miljösatsningar och högre skatter.

Av särskilt intresse för mig är emellertid den så kallade utbildningslinjen, som är tänkt att komplettera arbetslinjen i framtiden. I själva verket handlar det om att delvis se utbildningspolitik som en ny, högkvalitativ och mer framåtsyftande arbetsmarknadspolitik. Den bakomliggande tanken är att vi kommer att behöva utbilda oss under hela yrkeslivet, både för att fördjupa våra kunskaper och stärka vår ställning inom vårt nuvarande yrke eller bransch, och för att kunna byta spår helt om vi tröttnar på jobbet eller om vi eller vår bransch drabbas av arbetslöshet eller strukturomvandling.

Förändringstakten på arbetsmarknaden har ökat och kommer att öka ännu mer, och då måste vårt utbildningssystem anpassas efter det. Ett utbildningssystem där man förväntas vara färdigutbildad efter högskoleexamen blir alltmer förlegat.

TCO har länge drivit den här frågan, både i vår utbildningspolitik med bland annat krav på fler högskoleplatser och mer resurser till kvalitet, men också genom att föra fram idén om en kompetensförsäkring som ska ge människor ekonomisk möjlighet att vidareutbilda eller omskola sig.

Därför är det positivt att både Tomas Östros i dagens SvD och Mona Sahlin i gårdagens DN lyfter fram behovet av utbildningssatsningar under hela yrkeslivet.

Om man ska anmärka på någonting, är det kanske att Tomas Östros utlovar mer resurser till forskning. Forskningen har fått ett enormt tillskott av den nuvarande regeringen, vilket är utmärkt (även om man kan ha synpunkter på pengarnas styrning och fördelning). Mer pengar till forskning bör alltså inte vara lika prioriterat som ökade resurser för att höja kvaliteten i grundutbildningen. I dag får en stor del av landets studenter inom exempelvis humaniora och samhällsvetenskap träffa sina lärare så lite som fyra timmar i veckan. Det är ohållbart.

De rödgröna har i sina skuggbudgetar avsatt 400 miljoner kronor som ska räcka för att ge de här studenterna ytterligare en och en halv föreläsning veckan. Det är bra, men långtifrån tillräckligt. Kvaliteten på delar av den högre utbildningen är redan allvarligt hotad. Om Socialdemokraterna menar allvar med utbildningslinjen behövs det åtminstone en satsning motsvarande den som gjorts på forskningen.

Tillit och omsorg, inte paragrafrytteri, får fler sjuka tillbaks i jobb

Etiketter: arbetslinjen, försäkringskassan, forskning, ohälsa, sjukförsäkring, välfärd

Att det finns regionala skillnader när det gäller sjukskrivningspraxis är inget nytt. Vad dessa skillnander beror på har dock länge varit föremål för skilda uppfattningar. Nu visar ny forskning att handläggarnas politiska orientering är en betydelsefull orsak till de regionala skillnaderna. Län där handläggarna står politiskt till höger är mer restriktiva hävdar Helena Olofsdotter Stensöta, som är forskare vid Göteborgs universitet (se aktuell artikel i GP). Detta är naturligtvis inte bra för legitimiteten och förtroendet för sjukförsäkringen.

Samma forskare visar också att det som kallats “snällism”, det vill säga att handläggare är inkännande och inte i första hand strävar efter att “sätta tydliga gränser” mot de försäkrade, faktiskt kan bidra till lägre ohälsotal. Många handläggare på Försäkringskassan är flexibla gentemot de försäkrade. De litar på dem och menar att problemet inte ligger i att de försäkrades attityder måste förändras. De är vad forskarna kallar “omsorgsorienterade”. Detta förhållningssätt är, inte helt oväntat, vanligast bland äldre handläggare och bland kvinnor.

Effekten av omsorgsorienterade attityder hos handläggarna går emellertid mot det förväntade, säger Helena Olofsdotter Stensöta: “Det visar sig att om människors värdering av självdisciplin ligger över en viss nivå minskar ohälsotalet om handläggarna är omsorgsorienterade.”

Det är alltså inte med hårdhet och paragrafrytteri som man åstadkommer en snabbare återgång till arbete. Tvärtom handlar det mera om lyhördhet, tillit och förtroende, i alla fall om man skall tro de nya forskningsrörnen.

Detta är slutsatser som stämmer till viss eftertanke, i synnehet i dessa tider, då regelverken skärpts och ordet “incitament” i sjukförsäkringen i princip likställts med hårdare krav (”piskor”).

Två steg bakåt och ett halvt steg fram…

Etiketter: arbetsmarknad, arbetsmiljö, forskning, ohälsa, regeringen, sjukförsäkring

I senaste nummret av TCO-tidningen berättas om en arbetslivsforskning på reträtt. Unga forskare flyr forskningsområdet. Detta forskningsfält, som bland annat analyserar ohälsoutvecklingen och orsakerna till denna, har de senaste åren sannerligen “avlövats” ordentligt.

Regeringen har sänkt anslagen med ca 100 miljoner kronor årligen och dessutom lagt ned Arbetslivsinstitutet (ALI). Idag finns därför inte någon samlad kraft för kunskapsöverföring mellan forskningen och arbetslivet, när det gäller arbetsmiljö- och ohälsofrågorna.

Konsekvensen har blivit att vi idag vet mindre än tidigare om varför det exempelvis finns skillnader beroende på kön, ålder, yrke, arbetsgivare och socio-ekonomisk bakgrund när det gäller ohälsotal och återgång till arbete. Den forskning som är relevant har ofta åtminstone några “år på nacken”.

Denna politiskt framkallade kunskapslucka gör det naturligtvis inte heller lättre, för ansvariga på arbetsmiljö- och rehabiliteringsområdet, att hitta fram till effektiva insatser och åtgärder för att komma till rätta med ohälsoproblemen. 

Såväl facken som arbetsgivarna har därför varit starkt kritiska till nedrustningen. Svenskt Näringslivs Bodil Mellblom ansåg till exempel, när hon kommenterade forskningspropositionen, att “det var tråkigt att regeringen inte gjorde en strategisk satsning på arbetsmiljöforskningen”.

Nu tar ändå regeringen ett halvt steg framåt när jämställdhetsministern och socialförsäkringsministern aviserar extra resurser (+16 miljoner i ett engångsanslag) till KI och IFAU, så att de bättre kan studera skillnaderna mellan könen när det gäller sjukfrånvaron. Dessutom avsätter man 25 miljoner till Försäkringskassan för rehabiliteringsprojekt för att få långtidssjukskrivna kvinnor tillbaks till arbete.

Dessa insatser är naturligvis bra. Men fortfarande återstår en lång väg att vandra, om regeringen har för avsikt att reparera de skador man hittills åsamkat arbetsmiljö- och ohälsoforskningen. För att öka insikterna om “de bakomliggande orsakerna” till sjukfrånvaron och ohälsan krävs betydligt kraftfullare och mer stadigvarande insatser än de som nu presenterats.

Dessutom kan man undra när den, redan i regeringsförklaringen 2006 aviserade, parlamentariska socialförsäkringsutredningen kommer igång? Kanske får vi veta mer om detta senare, när vårpropositionen presenteras i sin helhet?

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1,

Regeringens välfärdspolitik ifrågasätts allt oftare av initierade forskare

Etiketter: arbetslöshetsförsäkring, forskning, sjukförsäkring, välfärd

Att arbetslöshet är negativt för folkhälsan verkar numera vara en allmänt accepterad slutsats i forskarvärlden. I folkhälsostatistiken syns fortfarande tydliga spår av 90-talskrisen och åren med massarbetslöshet.

Trots detta blev de sociala problemen efter 90-talskrisen mindre än många förväntat sig, åtminstone enligt den den relativt omfattande forskning som gjordes inom ramen för det s.k. “Välfärdsbokslutet” som leddes av sociologiprofessor Joakim Palme. Förklaringen var att vår välfärdsmodell den gången huvudsakligen stod pall för påfrestningarna och fungerade som en dämpande buffert och motverkade de värsta sociala konsekevenserna.

När vi nu går in i en ny djup ekonomisk kris, som i långa stycken tycks vara lika allvarlig som 90-talskrisen, ser dock situationen lite annorlunda ut. Vi har en kraftigt försämrad a-kassa, med en halv miljon människor som står utanför försäkringen. I sjukförsäkringen gäller hårdare regler och snävare tidsgränser sedan drygt ett halvår tillbaks.

Detta är bakgrunden till att ett antal av landets ledande forskare varnar för allvarligare sociala konsekvenser till följd av dagens kris än de som kunde märkas efter 90-talskrisen.

Professor Olle Lundberg säger exempelvis, i senaste nummret av Läkartidningen, att systemförändringarna inom våra trygghetsförsäkringar “…kan leda till att fler människor snabbt råkar illa ut…många av regeringens reformer är uttänkta för en situation där det råder högkonjunktur.”

Bo Burström, professor i socialmedicin vid KI, lyfter i samma tidskrift fram en liknande analys som finns i TCO-rapporten “Jakten på superarbetskraften fortsätter“:

“- Samtidigt som samhällets stödsystem stramats åt har det skett stora förändringar i arbetslivet. Tidigare kunde du jobba kvar och omplaceras till en mindre kvalificerad arbetsuppgift om du var lite knackig. Med dagens slimmade organisationer är du snabbt illa ute om du inte motsvarar kraven.”

Allt fler initierade forskare börjar alltså att, på goda grunder, ifrågasätta de stora systemförändringarna i våra trygghetsförsäkringar som Alliansregeringen genomdrivit. Politiken på dessa områden kommer av allt att döma, tvärtemot de uttalade politiska intentionerna, att leda till att fler “hamnar utanför” och permanent stängs ute från arbetsliv och välfärdsstat.

Frågan är hur länge som Anders Borg och de andra Alliansministrarna, med trovärdigheten i behåll, kommer att kunna hävda att de bygger sin välfärds- och arbetsmarknandspolitik på “evidensbaserad kunskap”? Det börjar onekligen kännas som att den tidsgränsen redan har passerats…

Kejsarens nya kläder

Etiketter: forskning

Hur svårt har vi inte för att ändra oss - även när vi misstänker att vi har lite fel?

Ett lysande exempel finns från kromosomforskningen och beskrivs i George Kleins underbara bok: “Ateisten och den heliga staden”. 

Ännu vid 50-talets början var den allmänna uppfattningen att människokroppen hade 48 kromosomer. Den svenske forskaren Albert Levan och den indonesiskfödde  J.H Tjio började dock studera de enskilda kromosomerna och räknade ihop dem - till 46. Man räknade om och häpnade. Även i de mest ansedda läroböckerna stod tydligt att det skulle vara 48. Man gick då tillbaka till de första studierna som hade kommit fram till att det var 48 och räknade om. Resultatet blev att det även där tydligt syntes att det var 46 - varken mer eller mindre. Ändå hade felräkningen fortplantats vidare i vetenskapssamhället. 

När Tjio och Levan publicerade sin artikel där man tydligt visade at det var 46 kromosomer och inte 48 blev reaktionen stark. kromosomforskare från hela världen skrev och berättade att de också hade räknat till 46, men eftersom de var övertygade om att det var fel räknade de om tills de fick det till 48. En japansk forskare lär ha blivit så upprörd över risken att förlora ansiktet att han fortsatte att publicera artiklar flera år efteråt där han påstod att antalet kromosomer kunde variera mellan 46 och 48.

“Hur ofta läser i och för sig kritiska vetenskapsmän texter som handlar om allmänt vedertagna teser utan att granska faktaunderlaget?”, frågar sig Klein.

En några år gammal studie i amerikanska tidskriften Science visar att:

- Om man har en hög uppfattning om en person är man benägen att hålla med denne oavsett vad som sägs.

- Instämmer man i en slutsats är man benägen att hysa en hög uppfattning om personen som säger det, oavsett vem han/hon är.

Det är kanske därför som även tveksamma forskningsresultat kan fortsätta vandra runt utan att ifrågasättas i tillräckligt hög grad.

Skräp in, skräp ut – om ”forskning” och falska profetior

Etiketter: anders forslund, forskning, IFAU

Jag blir riktigt beklämd när jag ser vad många svenska ekonomer på arbetsmarknadsområdet sysslar med. Tidigare har jag tillsammans med Roland Spånt och den amerikanska nationalekonomen David R Howell kritiserat Lars Calmfors för att kraftigt övertolka forskningen när det gäller effekterna av den sänkta ersättningen till arbetslösa. Den gången gjorde Calmfors misstaget att använda resultat i en studie från OECD om ett tänkt, teoretiskt genomsnittland som grund för att hävda att effekterna i Sverige skulle bli lika stora, trots att Sverige i den studie som refererades till tydligt pekades ut som ett av de länder där resultaten inte var lika sannolika.

Fler än Calmfors gör samma misstag. Man återanvänder samma studier för att i ett cirkelresonemang påvisa de resultat man från början utgått ifrån. Flera studier har t.ex. försökt visa på vilka effekter det så kallade jobbskatteavdraget har på sysselsättningen. Väldigt få, om ens någon, av studierna bygger på empiriska data och vad som faktiskt har inträffat. Istället är det ofta en tidig studie som återanvänts i andra studier, som gett liknande resultat därför att man använt samma antaganden, som sen sätts in som utgångspunkt i en ny modell och som till sist ger resultat som påminner om de man redan har matat in. På så sätt får forskarna sina egna uppfattningar och värderingar bekräftade som till synes vetenskapliga resultat - ofta utan att ifrågasätta om ingångsvärdena överhuvudtaget är relevanta.

Nu upprepas samma cirkelforskning av IFAU i ett försök att beskriva effekten av den försämrade a-kasseersättningen på den svenska jämviktsarbetslösheten. Anders Forslund har använt ett antal äldre studier och internationella jämförelser för att bestämma inom vilket intervall effekten ligger. Bland annat används den studie av Bassanini och Duval som vi i ovan nämnda kritik mot Calmfors visade inte går att använda för förutsägelser av resultaten i Sverige. De sammanvägda resultaten av Forslunds rapport blir inte förvånande att de tidigare studierna är riktiga då han efter att ha matat in resultaten från dem i sin modell kommer fram till liknande resultat… Inte särskilt förvånande! 

Resultatet av Forslunds studie blir då att regeringens försämringar i ersättningen till de arbetslösa har minskat jämviktsarbetslösheten med mellan 0,5 - 1,8 procentenheter. Att inte Forslund eller de övriga meriterade forskare som har granskat rapporten ens höjer på ögonbrynen över detta resultat är ytterst märkligt.  Med de starka effekterna av sänkt ersättning till de arbetslösa är det väldigt enkelt att för alltid råda bot på arbetslöshetsproblemet. Om regeringen halverar ersättningen till de arbetslösa skulle arbetslösheten enligt de beräkningarna i princip upphöra helt. Skulle man gå ett steg längre och avskaffa arbetslöshetsförsäkringen skulle vi enligt denna typ av forskning sannolikt få fler sysselsatta än vad det finns personer i Sverige. 

Dags att även ekonomerna på IFAU inser att de resultat man får ut aldrig är bättre än det man lägger in i modellen. 

Eller som man också kan säga - skräp in - skräp ut.