Försäkringsmässighet - ett begrepp som allt oftare urholkas och missbrukas

Etiketter: Björn Johnson, dagens nyheter, folksam, försäkringar, forskning, hanne kjöller

Hanne Kjöller och andra ledande debattörer använder med jämna mellanrum ordet “försäkringsmässighet” för att skänka trovärdighet åt sina politiska åsikter. Också de nya sjukreglerna (rehabiliteringskedjan) infördes för att man, som regeringen sade, ville skapa en ökad “försäkringsmässighet”.

Mot denna bakgrund blir det naturligtvis lite paradoxalt när Folksam i sin välfärdsrapport konstaterar att staten systematiskt år efter år bryter mot en av de försäkringsmässiga grundprinciperna, d.v.s. att det som förs in i försäkringen ska motsvara det som betalas ut.

Sedan 2003 har sjukförsäkringen genererat årliga miljardöverskott. Pengar som s-ministrar tagit och använt till olika välfärdsstatsningar och Alliansministrar för att sänka inkomstskatten. Under de senaste åren har överskotten i sjukförsäkringen ökat mer än någonsin.

Vi förs alltså allt längre bort från de försäkringsmässiga grundprinciperna, samtidigt som de ansvariga politikerna och de ledande debattörerna allt oftare talar om vikten av ökad “försäkringsmässighet”.

Kjöllers och regeringens “försäkringsmässighet” tycks dessutom hämta sin förebild från hur de privata marknadsförsäkringarna fungerar. De ses som förebildliga och socialförsäkringarna borde enligt dem fungera på ungefär samma sätt. Vad man missar med ett sådant synsätt är att marknadsförsäkringar och socialförsäkringar faktiskt inte är samma sak, inte minst när det gäller frågan om riskutjämnande eller riskdifferentierade avgifter. I ett tidigare blogginlägg har jag försökt ringa in just dessa grundläggande skillnader (du kan läsa mer om detta här). 

Kjöller och regeringen motiverar även de hårdare reglerna och skärpta villkoren i den s.k. rehabiliteringskedjan med att dessa gör sjukförsäkringen mer “försäkringsmässig”. Därför blir det återigen lite paradoxalt när man inser att de privata försäkringsbolagen idag faktiskt ofta gör mer generösa bedömningar av t.ex. arbetsförmågan än vad Försäkringskassan gör (se bl.a en artikel i gårdagens Metro om detta).

Detta faktum leder naturligtvis vidare till ett antal frågor. Har villkoren och reglerna i dagens allmänna sjukförsäkring stramats åt så till den milda grad att de till och med passerat den gräns som de privata försäkringsbolagen anser bör gälla för god “försäkringsmässighet”? Om Kjöller och regeringen nu tycker att marknadsförsäkringarna verkligen är så förebildliga borde inte detta faktum i så fall stämma dem till viss eftertanke? Dags att moderera de strama och hårda sjukreglerna kanske?

Forskaren Björn Johnson har om den senaste tidens regelskärpningar i sjukförsäkringen (rehabiliteringskedjan) sagt: “Sjukförsäkringen har förvandlats till en kravförsäkring som på administrativ väg friskförklarar människor, i stället för att varsamt lotsa dem tillbaka till arbetslivet.” Jag delar den bedömningen.

Det är visserligen lätt att förstå varför Hanne Kjöller har svårt att ta till sig dessa forskarord. Lite svårare är det däremot att förstå varför regeringen, som ju ändå ofta säger sig utgå från evidens och forskningsresultat, väljer att slå dövörat till när forskningen för fram resultat som borde stämma den till djupare eftertanke och självkritik.

Snöbolleffekter i spåren av en “hoppsan-tänkte-inte-på-det-politik”

Etiketter: Björn Johnson, försäkring, forskning, otrygghet, rättsäkerhet, rättsstat, sjukpenning, trygghet

Nya sjukregler (rehabiliteringskedjan) infördes som bekant sommaren 2008. Men villkoren för privata sjukförsäkringar är ändå i princip oförändrade. Nu granskar Konsumentverket försäkringsbolagens marknadsföring, skriver Göteborgs-Posten (GP) idag.

Situationen uppges vara särskilt besvärlig för landets smågöretagare, men har också bäring på anställda med tilläggsförsäkringar. Om man blir utförsäkrad från sjukförsäkringen, på grund av de hårdare sjukreglerna (rehabkedjan), går man troligen också miste om ersättningen från sin privata tilläggsförsäkring. Detta beror på att de stora försäkringsbolagen oftast följer Försäkringskassans beslut. Några få säger sig göra egna, generösare, bedömningar. Men de har inga konkreta planer på att förändra villkoren.

Det är lätt att hålla med Camilla Bratt, informationsansvarig på Konsumenternas försäkringsbyrå, när hon säger: “Privata försäkringar ska ju ofta komplettera någonting i socialförsäkringssystemet som många tycker är bristfälligt. Kanske skulle politiker förstå att om det finns kringarrangemang kring deras socialförsäkringssystem så är det inte världens bästa för medborgarna att man ändrar det stup i kvarten.”

Att väga in sådana snöbollseffekter, på kringliggande områden, när man gör reformer borde vara en självklarhet kan man kanske tycka. Men när det gäller rehabiliteringskedjan så stressades denna fram under mycket kort tid. Trots att flera tunga remissinstanser varnade för negativa och oönskade effekter valde regeringen ändå att inte lyssna in kritiken och istället driva igenom sin sjukförsäkringspolitik.

Resultatet av detta sammanfattar statsvetaren Björn Johnson träffade med orden: “Sjukförsäkringen har förvandlats till en kravförsäkring som på administrativ väg friskförklarar människor, i stället för att varsamt lotsa dem tillbaka till arbetslivet.”

Visserligen har regeringen vid ett antal tillfällen, när effekterna blivit uppenbart absurda och uppmärksammats av media, i all hast tvingats justera gällande lagar och regler. Men för att återge medborgarna förtroendet för ett av våra viktigaste trygghetssystem räcker detta lappande och lagande knappast.

För att regeringens agerande i sjukförsäkringsfrågan inte också i framtiden skall betraktas som ett exempel på en “hoppsan-tänkte-inte-på-det-politik” krävs istället en ordentlig översyn av de hårdare sjukreglerna och tidsgränserna, där bör naturligtvis även effekter på kringliggande områden beaktas.

Ska vi sedan långsiktigt kunna nå fram till rimliga och hållbara lösningar måste systemet utformas utifrån en bred helthetssyn. Men då krävs naturligtvis att politikerna först inser situationens allvar. Björn Johnson väljer att något komprimerat formulera denna insikt så här: “I stället för att flytta runt problemen, med stort mänskligt lidande som följd, måste samarbetet mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadens parter förbättras. Hur detta ska åstadkommas är något som staten, arbetsgivarna och facken gemensamt måste ta itu med.”

Frågan är bara om de ansvariga politikerna just nu, mitt i den valfeber som råder, har viljan och förmågan att ta itu med denna viktiga uppgift?

Tänkvärda ord om “välfärdens kärna”

Etiketter: böcker, försäkringskassan, forskning, juridik, läkarintyg, sjukskrivning

Den senaste tiden har såväl arbetsförmågebegreppet som läkarintygets förändrade roll i sjukskrivningsprocessen uppmärksammats i debatten.

Idag skriver förre kulturministern Bengt Göransson om detta i Helsingborgs Dagblad. Som vanligt när Göransson sitter framför tangentbordet är formuleringarna väl avvägda och träffande:

“En administrativ föreskrift om hur många dagar en sjukskriven ska kunna få sjukpenning kallas i ett riksdagsbeslut ”rehabiliteringskedja”. Senast häromdagen använde socialförsäkringsministern detta begrepp i ett uttalande. Rehabilitering genom att bli av med sjukpenningen? /…/ Försäkringskassan är dessutom en myndighet som låtsas att den har kunder. Kundmötesplatser kallar man sina kontor.”

Det egentliga föremålet för Göranssons fomuleringskonst är denna gång en nyutkommen bok, skriven av bland andra Lotta Vahlne Westerhäll, med den föga säljande titeln Läkarintyget i sjukskrivningsprocessen - styrning, legitimitet och bevisning. Boken, som är en gedigen forskningsprodukt, får det ändå att klia i mina “bokmissbrukarfingrar”. Göranssons tänkvärda rescension, med en del (s)jälvkritiska inslag, gör inte min abstinens mindre. Han avslutar sina reflektioner på följande sätt:

“Författarna pekar på att man en gång i förarbetena till lagen om sjukförsäkring i själva verket inte bara talade om att kassan skulle fatta korrekta beslut, det vill säga följa lagar och regler. Den borde också fatta det som i boken kallas goda beslut, sådana som gynnade medborgarna inte bara statsapparaten. /…/ Och just i begreppsparen korrekta beslut och goda beslut ligger innerst ett slags sammanfattning av det som numera kallas välfärdens kärna, som också den hotas med den nuvarande ordningen.”

Det är bara att hålla med. När vi talar om sjukförsäkringen så talar vi faktiskt om välfärdens kärna. Vad kan vara mer centralt för den som drabbats av ohälsa än att sjukdomen inte tillåts leda till att man behandlas godtyckligt, att man fattiggörs eller att man förnekas möjligheten till rimlig vård och rehabilitering?

Myter och felaktigheter fortsättar att frodas i sjukförsäkringsdebatten

Etiketter: arbetsförmedlingen, forskning, sjukförsäkring, sven-otto littorin, tco

“Majoriteten av de som nu lämnar sjukförsäkringen och går över och får den här introduktionen på Arbetsförmedlingen. De kommer faktiskt att få lite mer i plånboken än man hade när man var sjukskriven“, så sade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin strax före jul.

Nu visar det sig, efter en granskning av Försäkringskassan (FK) som Dagens Eko tagit del av, att så inte blev fallet: “Av de 11 500 personer som hittills har flyttats över till arbetsförmedlingen var det 73 procent, eller över 8 300 personer som fick lägre ersättning i januari, än de fick som sjukskrivna /…/ Visserligen är det flera tusen utbetalningar som fortfarande är preliminära, och många kommer att få högre ersättning nästa månad. Men redan nu står det ändå klart att arbetsmarknadsministerns påstående att en majoritet skulle få högre ersättning är felaktigt.”

FK:s granskning och det utfall man pekat på ligger helt i linje med slutsatserna i en TCO-rapport, som  presenterades strax före jul förra året. Då varnade vi just för att många av de som utförsäkras från sjukförsäkringen vid årsskiftet riskerar att få en lägre ersättningar när de skrivs in på introduktionsprogrammet hos Arbetsförmedlingen (läs mer och ladda ned aktuell TCO-rapport här).

Helt uppenbart har det den senaste tiden spridits en rad felaktigheter och myter i sjukförsäkringsdebatten. För inte så länge sedan skrev jag exempelvis ett blogginlägg om den seglivade myten “att svenskarna som är världens friskaste folk för några sedan också var det mest sjukfrånvarande folket.” En myt som även forskaren Björn Johnson punkterat i en debattartikel i Sydsvenskan.

När Björn Johnson och utredaren Jan Rydh nyligen debatterade med DN:s ledarskribent Hanne Kjöller krossades fler myter, inte minst gäller detta den av Kjöller omhuldade myten om att sjuk- och ohälsotalens ökning under 90-talet berodde på attitydförändring eller på att folk då började överutnyttja sjukförsäkringen. Nu ligger hela denna intressanta debatt ute på nätet. Du kan också läsa ett spänstigt referat från debatten i Sydsvenskan.

Det vore synnerligen välgörande för det demokratiska samtalet om fler initierade forskare “tog bladet från munnen” och gav sig in i den av myter impregnerade sjukförsäkringsdebatten.

Man kan bara önska att när det framtida sjukförsäkringssystemet utformas kommer större hänsyn än hittills att tas till forskning och beprövad erfarenhet. En politik som styrs av devisen “hellre snabbt än rätt“ håller inte i längden.

Blir den sjukskrivne arbetsoförmögen av sjukfrånvaro?

Etiketter: forskning, kompetens, sjukfrånvaro, sjukskrivning

Är långtidssjukskrivning i sig så deprimerande för folk att det bör undvikas till varje pris? Om så är fallet skulle det kunna vara rätt att införa tidsgränser för sjukskrivningar även om det inte är medicinskt motiverat utifrån sjukskrivningsdiagnosen, vilket väl är ungefär det som regeringen nu har genomfört. 

Problemet är att det inte finns några belägg i forskningen för att så skulle vara fallet. Även om det är rimligt att anta att lång sjukfrånvaro gör folk mer ensamma och därmed också mer deprimerade, säger det inget om ifall detta sker så ofta, eller är så problematiskt att det allvarligt försvårar den sjukskrivnes möjlighet att att komma tillbaka i arbete - eller om det är så att det får större allvarliga konsekvenser att avbryta sjukskrivningen i förtid.

Det är vanligt att hävda att lång sjukskrivning i sig gör folk arbetsoförmögna genom att det skulle ha negativa hälsoeffekter, men det är en tes som inte har något starkt stöd i forskningen. Däremot är det rimligt att anta att den som är långtidssjuk förlorar både i kompetens och självkänsla - och att arbetsgivare därmed blir mindre intresserade av att anställa dem. Vilket vi också ser i studier som TCO genomfört.  

Det gör att åtgärderna för att få långtidssjuka tillbaka till arbetet inte bör (som jag anser att det nu är) nästan uteslutande utgå ifrån att pressa sjuka med definitiva tidsgränser och ekonomisk press. Mer av insatserna måste istället (utöver den medicinska och arbetsplatsinriktade rehabiliteringen) prioriteras mot att stärka de sjukskrivnas självkänsla och kompetens. Jag undrar var resurserna till dessa nödvändiga åtgärder finns.

DN:s ledare 

Intressant artikel i läkartidningen 1

Intressant artikel i läkartidningen 2

Dags att ge alla doktorander anställning

Etiketter: doktorander, forskarutbildningen, forskning, forskningspolitik

SVT:s program Uppdrag granskning gjorde i kväll ett reportage om de missförhållanden som drabbar många utländska doktorander verksamma i Sverige. De här problemen är allvarliga men tyvärr ingen nyhet. Också många svenska doktorander lever på stipendier eller, ännu värre, som skuggdoktorander.

En viktig brist i forskningspolitiken, som fackliga organisationer och studentkårer länge kritiserat, är möjligheten att låta doktorander leva enbart på stipendier. I rapporten “Livet som handledare” visade TCO, Fackförbundet ST och Sveriges förenade studentkårer att drygt hälften av de tillfrågade handledarna ansåg att doktorandernas finansiering fungerade dåligt eller mycket dåligt. TCO och många andra organisationer driver sedan länge kravet att alla doktorander ska ha en anställning.

TCO, Fackförbundet ST och Sveriges förenade studentkårer publicerade tidigare i år rapporten “Hur förbättras forskarutbildningen?”, där vi presenterar förslag från 1700 doktorandhandledare (professorer). Bland förslagen märks, förutom bättre villkor för doktoranderna, en satsning på handledarna (framför allt mer utbildning och resurser för att kunna ägna sig åt handledaruppdraget), mer resurser för forskningsinfrastruktur som arkiv och databaser, bättre förutsättningar för att delta i internationella samarbeten, och en forskarutbildning som bättre förbereder doktoranderna för en arbetsmarknad utanför akademin (i dag stannar bara omkring en tredjedel av alla som disputerar kvar inom högskolevärlden).

Som framkom i Uppdrag granskning har såväl politiker som lärosäten ett stort ansvar – och stora möjligheter – att förbättra situationen för många doktorander. Problemen är välkända och sedan länge uppmärksammade. Pengarna finns, särskilt efter förra årets stora forskningsproposition. Det som saknas är politisk vilja och tydligt ledarskap på lärosätena.

Ökande ideologisk konflikt om ekonomisk vetenskap

Etiketter: ekonomi, forskning, globalisering, kris, löner, paradigm, usa, vetenskap

Kommer krisen att förändra vår syn på ekonomisk utveckling? För ett år sedan skulle jag ha svarat definitivt ja. Nu är jag inte lika säker. Det som kunde ha blivit ett “window of opportunity” riskerar nu att bli “business as usual” istället.

Allt för många av dem som under lång tid förespråkat just den ekonomiska modell som i praktiken orsakat krisen börjar nu förespråka ännu mer av samma sak.

Detta trots att krisen i hög grad var, som ekonomiprofessorerna Stiglitz och Fitoussi säger i slutsatserna till rapporten “Shadow Gn”,  “doktrinskapad” - framsprungen ur en övertro på marknaders självreglering, en misstro mot statliga regleringar och en ekonomi som skapat en växande grupp löntagare som inte fick del av tillväxten på annat sätt än genom att överkonsumtion på kredit.

Under lång tid ledde globaliseringen till stagnerande eller minskade reallöner i stora delar av västvärlden. Denna trend har många orsaker: en globalisering av ekonomin där arbetsutbudet ökade snabbt och pressade ned lönerna, en ekonomisk överideologi som värnade marknadens frihet från reglering och statlig inblandning och en ideologiskt driven försvagning av de fackliga organisationerna - allt detta för att bryta utvecklingen mot mer egalitära samhällen och istället skapa tillväxt och jobb genom ökade klyftor och större ekonomiska drivkrafter.

Nedpressandet av lönerna ledde i USA till att hushållens sparande minskade, till allt längre arbetstider och allt större lån för att hålla konsumtionen igång. Tillväxten hölls uppe till priset av stadigt ökande privata och offentliga skulder.

När krisen nu slår nästan hårdast mot ekonomi och jobben just i det land som fått symbolisera glorifieringen av de fullständigt fria marknaderna, borde detta leda till en omfattande omprövning bland världens ekonomer och politiker som förordat denna modell. Och en del genomgår just nu en sådan omprövning,  men bland många andra är det väldigt tyst.

Det paradigmskifte som vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn talade om kanske tar lite längre tid - eller är så mycket svårare i vetenskaper som är starkt politiskt präglade.

Från början finns det en allmän föreställning, en normalvetenskap, som forskarsamhället själv inte är direkt medvetet om. (här befinner sig fortfarande många).

Sen uppstår anomalier, avvikelser från tankemodellen, som forskarna har svårt att förklara och ta till sig (t.ex. att de nordiska välfärdsländerna presterar bättre än de avreglerade anglosaxiska).

Sen kommer en vetenskaplig kris (som t.ex. denna ekonomiska kris) som kräver att utvecklingen måste förklaras på ett nytt sätt. (dit har inte så många hunnit, även om jag i flera blogginlägg har pekat på att en hel del tunga ekonomer nu befinner sig där).

Slutligen; paradigmskiftet, när det skapas en nya teoretisk modell som förklarar världen på ett nytt sätt och vinner allmänt gehör. (dit är det fortfarande långt kvar)

Jag väntar med spänning på att även svenska forskare och ekonomer i högre grad ska våga delta i debatten om detta nya.

Socialdemokraternas utbildningslinje är ett bra recept mot arbetslöshet

Etiketter: arbetslöshet, forskning, högre utbildning, Mona Sahlin, socialdemokraterna, utbildningslinjen

I dag skriver (S) ekonomisk-politiska talesperson Tomas Östros i Svenska Dagbladet om Socialdemokraternas jobbpolitik. Några viktiga ingredienser är en stärkt a-kassa (även om det tyvärr talas högt om ersättningsnivån men lågt om takbeloppet, som behöver höjas för att medelklassen ska få en rimlig a-kasseersättning), starkare fackföreningar, miljösatsningar och högre skatter.

Av särskilt intresse för mig är emellertid den så kallade utbildningslinjen, som är tänkt att komplettera arbetslinjen i framtiden. I själva verket handlar det om att delvis se utbildningspolitik som en ny, högkvalitativ och mer framåtsyftande arbetsmarknadspolitik. Den bakomliggande tanken är att vi kommer att behöva utbilda oss under hela yrkeslivet, både för att fördjupa våra kunskaper och stärka vår ställning inom vårt nuvarande yrke eller bransch, och för att kunna byta spår helt om vi tröttnar på jobbet eller om vi eller vår bransch drabbas av arbetslöshet eller strukturomvandling.

Förändringstakten på arbetsmarknaden har ökat och kommer att öka ännu mer, och då måste vårt utbildningssystem anpassas efter det. Ett utbildningssystem där man förväntas vara färdigutbildad efter högskoleexamen blir alltmer förlegat.

TCO har länge drivit den här frågan, både i vår utbildningspolitik med bland annat krav på fler högskoleplatser och mer resurser till kvalitet, men också genom att föra fram idén om en kompetensförsäkring som ska ge människor ekonomisk möjlighet att vidareutbilda eller omskola sig.

Därför är det positivt att både Tomas Östros i dagens SvD och Mona Sahlin i gårdagens DN lyfter fram behovet av utbildningssatsningar under hela yrkeslivet.

Om man ska anmärka på någonting, är det kanske att Tomas Östros utlovar mer resurser till forskning. Forskningen har fått ett enormt tillskott av den nuvarande regeringen, vilket är utmärkt (även om man kan ha synpunkter på pengarnas styrning och fördelning). Mer pengar till forskning bör alltså inte vara lika prioriterat som ökade resurser för att höja kvaliteten i grundutbildningen. I dag får en stor del av landets studenter inom exempelvis humaniora och samhällsvetenskap träffa sina lärare så lite som fyra timmar i veckan. Det är ohållbart.

De rödgröna har i sina skuggbudgetar avsatt 400 miljoner kronor som ska räcka för att ge de här studenterna ytterligare en och en halv föreläsning veckan. Det är bra, men långtifrån tillräckligt. Kvaliteten på delar av den högre utbildningen är redan allvarligt hotad. Om Socialdemokraterna menar allvar med utbildningslinjen behövs det åtminstone en satsning motsvarande den som gjorts på forskningen.

Tillit och omsorg, inte paragrafrytteri, får fler sjuka tillbaks i jobb

Etiketter: arbetslinjen, försäkringskassan, forskning, ohälsa, sjukförsäkring, välfärd

Att det finns regionala skillnader när det gäller sjukskrivningspraxis är inget nytt. Vad dessa skillnander beror på har dock länge varit föremål för skilda uppfattningar. Nu visar ny forskning att handläggarnas politiska orientering är en betydelsefull orsak till de regionala skillnaderna. Län där handläggarna står politiskt till höger är mer restriktiva hävdar Helena Olofsdotter Stensöta, som är forskare vid Göteborgs universitet (se aktuell artikel i GP). Detta är naturligtvis inte bra för legitimiteten och förtroendet för sjukförsäkringen.

Samma forskare visar också att det som kallats “snällism”, det vill säga att handläggare är inkännande och inte i första hand strävar efter att “sätta tydliga gränser” mot de försäkrade, faktiskt kan bidra till lägre ohälsotal. Många handläggare på Försäkringskassan är flexibla gentemot de försäkrade. De litar på dem och menar att problemet inte ligger i att de försäkrades attityder måste förändras. De är vad forskarna kallar “omsorgsorienterade”. Detta förhållningssätt är, inte helt oväntat, vanligast bland äldre handläggare och bland kvinnor.

Effekten av omsorgsorienterade attityder hos handläggarna går emellertid mot det förväntade, säger Helena Olofsdotter Stensöta: “Det visar sig att om människors värdering av självdisciplin ligger över en viss nivå minskar ohälsotalet om handläggarna är omsorgsorienterade.”

Det är alltså inte med hårdhet och paragrafrytteri som man åstadkommer en snabbare återgång till arbete. Tvärtom handlar det mera om lyhördhet, tillit och förtroende, i alla fall om man skall tro de nya forskningsrörnen.

Detta är slutsatser som stämmer till viss eftertanke, i synnehet i dessa tider, då regelverken skärpts och ordet “incitament” i sjukförsäkringen i princip likställts med hårdare krav (”piskor”).

Två steg bakåt och ett halvt steg fram…

Etiketter: arbetsmarknad, arbetsmiljö, forskning, ohälsa, regeringen, sjukförsäkring

I senaste nummret av TCO-tidningen berättas om en arbetslivsforskning på reträtt. Unga forskare flyr forskningsområdet. Detta forskningsfält, som bland annat analyserar ohälsoutvecklingen och orsakerna till denna, har de senaste åren sannerligen “avlövats” ordentligt.

Regeringen har sänkt anslagen med ca 100 miljoner kronor årligen och dessutom lagt ned Arbetslivsinstitutet (ALI). Idag finns därför inte någon samlad kraft för kunskapsöverföring mellan forskningen och arbetslivet, när det gäller arbetsmiljö- och ohälsofrågorna.

Konsekvensen har blivit att vi idag vet mindre än tidigare om varför det exempelvis finns skillnader beroende på kön, ålder, yrke, arbetsgivare och socio-ekonomisk bakgrund när det gäller ohälsotal och återgång till arbete. Den forskning som är relevant har ofta åtminstone några “år på nacken”.

Denna politiskt framkallade kunskapslucka gör det naturligtvis inte heller lättre, för ansvariga på arbetsmiljö- och rehabiliteringsområdet, att hitta fram till effektiva insatser och åtgärder för att komma till rätta med ohälsoproblemen. 

Såväl facken som arbetsgivarna har därför varit starkt kritiska till nedrustningen. Svenskt Näringslivs Bodil Mellblom ansåg till exempel, när hon kommenterade forskningspropositionen, att “det var tråkigt att regeringen inte gjorde en strategisk satsning på arbetsmiljöforskningen”.

Nu tar ändå regeringen ett halvt steg framåt när jämställdhetsministern och socialförsäkringsministern aviserar extra resurser (+16 miljoner i ett engångsanslag) till KI och IFAU, så att de bättre kan studera skillnaderna mellan könen när det gäller sjukfrånvaron. Dessutom avsätter man 25 miljoner till Försäkringskassan för rehabiliteringsprojekt för att få långtidssjukskrivna kvinnor tillbaks till arbete.

Dessa insatser är naturligvis bra. Men fortfarande återstår en lång väg att vandra, om regeringen har för avsikt att reparera de skador man hittills åsamkat arbetsmiljö- och ohälsoforskningen. För att öka insikterna om “de bakomliggande orsakerna” till sjukfrånvaron och ohälsan krävs betydligt kraftfullare och mer stadigvarande insatser än de som nu presenterats.

Dessutom kan man undra när den, redan i regeringsförklaringen 2006 aviserade, parlamentariska socialförsäkringsutredningen kommer igång? Kanske får vi veta mer om detta senare, när vårpropositionen presenteras i sin helhet?

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1,