Fler studenter än någonsin, konstaterar Högskoleverket

Etiketter: dimensionering av högskolan, forskningspolitik, högre utbildning

Under 2009 var det fler helårsstudenter på våra universitet och högskolor än någonsin tidigare, nästan 300 000, konstaterar Högskoleverket i dag. Det är ett glädjande besked; TCO har länge påtalat behovet av fler högskoleutbildade, bland annat för att stärka Sveriges internationella konkurrenskraft. Vi är tyvärr inget “föregångsland” i det här avseendet.

Särskilt glädjande är det att regeringen, trots löften om motsatsen, inte stoppat utbyggnaden av högskolan, utan tvärtom bidragit till den. Visserligen har argumentationen varit en annan än TCO:s, nämligen att utbyggnaden bara behövs under den ekonomiska krisen, då många fler söker sig till och blir kvar i högskolan. De 10 000 nya högskoleplatserna som regeringen skapat i år och nästa år ska alltså dras in därefter. TCO menar i stället att utbyggnaden måste göras permanent. Det behövs både för att de ungdomar som vill studera på högskolan ska kunna göra det och för att redan yrkesverksamma ska kunna vidareutbilda sig under ett arbetsliv som ställer allt högre kunskapskrav.

De närmsta åren kommer vi antagligen att se en minskad efterfrågan på högre utbildning, till följd av mindre ungdomskullar och förbättrat konjunkturläge. Det får inte automatiskt tas till intäkt för att dra ned på resurserna till den högre utbildningen. Regeringen måste fortsatt se till att upprätthålla andelen unga som får högskoleutbildning och äldre som får vidareutbildning. Därutöver bör de resurser som eventuellt “frigörs” gå till kvalitetssatsningar.

En intressant detalj i Högskoleverkets analys är att lärosätena visar ett sammanlagt överskott på två miljarder kronor, i genomsnitt 14 procent av den totala omsättningen. Även om det är en rekordnotering som till stor del förklaras av tillfälligt outnyttjade forskningsintäkter, har lärosätenas balanserade kapitalförändring (även kallat ackumulerat myndighetskapital) vuxit stadigt de senaste åren. Det är ett problem. Lärosätena är myndigheter och ska inte visa överskott. På vissa lärosäten rör det sig om uppemot 20 procent av omsättningen, alltså dubbelt så mycket som det tillåtna överskottet för myndigheter.

Lärosätena bör i större utsträckning använda delar av sitt ackumulerade kapital till åtgärder som höjer utbildningskvaliteten. Regeringen bör också följa upp varför en betydande del av dess väl tilltagna forskningssatsning inte används av lärosätena, eller, som Högskoleverket skriver, varför “forskningsintäkterna fortsatt att öka utan att kostnaderna har ökat i samma takt”. Naturligtvis tar det sin tid att bygga upp forskningssatsningar, inte minst att anställa personal, men om lärosätena inte kan använda forskningsmedlen i den takt de strömmar in kanske de inte borde strömma in i den takten eller till just de lärosätena. Det finns anledning att följa upp hur forskningsmedlen fördelas och används de närmsta åren.

Dags att ge alla doktorander anställning

Etiketter: doktorander, forskarutbildningen, forskning, forskningspolitik

SVT:s program Uppdrag granskning gjorde i kväll ett reportage om de missförhållanden som drabbar många utländska doktorander verksamma i Sverige. De här problemen är allvarliga men tyvärr ingen nyhet. Också många svenska doktorander lever på stipendier eller, ännu värre, som skuggdoktorander.

En viktig brist i forskningspolitiken, som fackliga organisationer och studentkårer länge kritiserat, är möjligheten att låta doktorander leva enbart på stipendier. I rapporten “Livet som handledare” visade TCO, Fackförbundet ST och Sveriges förenade studentkårer att drygt hälften av de tillfrågade handledarna ansåg att doktorandernas finansiering fungerade dåligt eller mycket dåligt. TCO och många andra organisationer driver sedan länge kravet att alla doktorander ska ha en anställning.

TCO, Fackförbundet ST och Sveriges förenade studentkårer publicerade tidigare i år rapporten “Hur förbättras forskarutbildningen?”, där vi presenterar förslag från 1700 doktorandhandledare (professorer). Bland förslagen märks, förutom bättre villkor för doktoranderna, en satsning på handledarna (framför allt mer utbildning och resurser för att kunna ägna sig åt handledaruppdraget), mer resurser för forskningsinfrastruktur som arkiv och databaser, bättre förutsättningar för att delta i internationella samarbeten, och en forskarutbildning som bättre förbereder doktoranderna för en arbetsmarknad utanför akademin (i dag stannar bara omkring en tredjedel av alla som disputerar kvar inom högskolevärlden).

Som framkom i Uppdrag granskning har såväl politiker som lärosäten ett stort ansvar – och stora möjligheter – att förbättra situationen för många doktorander. Problemen är välkända och sedan länge uppmärksammade. Pengarna finns, särskilt efter förra årets stora forskningsproposition. Det som saknas är politisk vilja och tydligt ledarskap på lärosätena.

Samhällsvetare och humanister med tiggarstaven i hand

Etiketter: diskursanalys, forskningspolitik, humaniora, lars calmfors, samhällsvetenskap, uppsala universitet

Det drar ihop sig till forskningspolitik. Inom kort lämnar regeringen sin forskningsproposition. Många av mina bekanta är forskare i samhällsvetenskap och humaniora. De är rädda, kan jag säga. Kommer det att finnas några pengar alls för dem i proppen? Eller blir det till att gå med tiggarstaven? Så här långt ser det ju inte så ljust ut. En ynka rad i ett pressmeddelande från forskningsminister Leijonberg indikerar att - jovisst - samhällsvetenskap och humaniora ska också få påökt. Fast inte lika mycket som teknik, medicin och naturvetenskap. Kanske kan inte ens genusforskningen påräkna de +10 miljoner som vanligtvís brukar bli resultatet av budgetuppgörelserna mellan socialdemokrakterna, vänstern och miljöpartiet.

Mina forskarvänner säger att nyttoaspekterna på forskning tar död på samhällsvetenskap och humaniora. Tekniker, medicinare och naturvetare har så mycket lättare att visa på resultat som ökar tillväxt och välstånd. Jag minns att samhällsvetenskap och humaniora rönte stor tilltro under lång tid. Forskningsmedel genererades i stor omfattning och utredningar och politiska beslut togs på grundval därav. Vem kommer inte ihåg Låginkomstutredningen på 1970-talet? Så någonting måste ha hänt. Kanske är nyttoargumentet inte enda förklaringen.

All samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning har en ideologisk och politisk sida, eller baksida om man så önskar. I dess bästa stunder kan detta hanteras, inte minst genom att forskningen - trots ideologi och politik - ändå kunnat ge hyggligt precisa utsagor om samhällets eller kulturens ordning. Ofta ger den debatt som följer dramatiska uttryck, såsom mellan min chef Roger Mörtvik och nationalekonomen Lars Calmfors angående effekterna av försämringar i arbetslöshetsersättningen. Roger insåg snabbt de ideologiska och politiska implikationerna av Calmfors utsagor, under det att Calmfors kunde påvisa visst forskningsstöd för sina slutsatser och inte ville bli en fånge i den politiska fällan.

Sen en tid har en betydande del av samhällsvetenskapen och humanioran tagit en annan vändning. Borta är kraven på en mer exakt bestämning av samhällets och kulturens ordning. Allt är bara berättelser. Så kallad diskursanalys, en omskrivning för systematiserad hörsägen, dominerar metodmässigt. Samhällsstrukturer påstås existera, strukturer som vid närmare granskning saknar det mesta av empirisk påvisbarhet, än mindre statistisk signifikans. Bara anekdotiska exempel kan påvisas. Teser drivs med emfas, teser som aldrig låter sig formuleras på ett sådant sätt att de blir empiriskt prövbara vilket i sin tur gör teserna till vetenskapliga ofruktbara. Kvar blir bara de ideologiska och politiska elementen i forskningen. Det vetenskapliga har för länge sedan fått stryka på foten. Tron att ädelfisken kan fångas nedströms akademiens reningsverk har varit etablerad sedan länge inom samhällsvetenskap och humaniora, också vid Uppsala Universitet, mitt Alma Mater som jag haft förmånen att kunna följa under en tid.

Nåväl, vad har TCO med denna inomvetenskapliga debatt att göra? Jo, om samhällsvetenskapen och humanioran har allt mindre av säkra slutsatser att komma med, så återstår inte mycket annat av dessa forskningsdiscipliner än politiska och ideologiska “rekommendationer”. Och sådana är vi inte i behov av, det klarar vi så bra själva. Vi är i behov av forskningsstöd i termer av diagram och tabeller om man så säger, normala popperska provisoriska sanningar. Vi ansluter oss självklart till att forskaren är fri att välja sina ämnen och metoder, men också till att avnämaren är fri att tro på resultat och slutsatser av forskningen.

Hm., jag önskar att jag vore i en lättare forskningspolitisk situation. Men som det ser ut nu är det ganska svårt att argumentera för mer pengar till samhällsvetenskap och humaniora. Det normativa i samhällsvetenskapen och humanioran har, av forskarna själva, tillåtits ta överhanden. Risken är dock att barnet åker ut med badvattnet eftersom långt ifrån all samhällsvetenskap och humaniora är av detta slag. Det vore olyckligt. Förhoppningvis kan de fruktbara delarna av samhällsvetenskaperna och humanioran stå upp och hävda sitt företräde gentemot berättarna.