Etiketter: högre utbildning, hushållsnära tjänster, jämställdhet
Jag sitter på tåget ner till Malmö och European Social Forum. Jag har bara varit på lokala forum förut och ser verkligen fram emot det myller av personer, organisationer och åsikter som jag förväntar mig.
Innan jag hastade iväg till tåget avslutade vi veckan på TCOs kansli med ett internt seminarium om Kerstin Olsson och Ulrika Hagströms förslag om att kraftigt subventionera hushållsnära tjänster. Jag tillhör den interna oppositionen i frågan och fick under seminariet möjlighet att framföra min syn på saken.
Jag delar Ulrika och Kerstins mening att många är mycket stressad i sina liv och inte minst småbarnsfamiljer har svårt att få tiden att räcka till. Däremot delar jag inte deras förslag till lösning.
Min huvudsakliga kritik utgår ifrån att jag tror att en så stor del av den svenska befolkningen som möjligt behöver arbeta inom kunskapsintensiva arbeten för att Sverige ska ha en fortsatt god tillväxt och en bevarad välfärd. Att subventionera en sektor med lågproduktiva arbeten är inte en framtidsstrategi. Vi behöver inte fler arbeten som är tunga, monotona och dåligt betalda, även när de är vita och med kollektivavtal. Vi behöver satsa på fler arbeten med högt kunskapsinnehåll om vi ska bli den kunskapsnation som vi drömmer om.
Ulrika och Kerstin lyfter också fram att kvinnor har dålig hälsa och att den skulle förbättras om kvinnor lönearbetade mer och fick avlastning i hemmet. Kvinnor har sämre hälsa än män. Men också de med kort utbildning har sämre hälsa än de med lång utbildning och arbetare har sämre hälsa än tjänstemän. Skapar vi fler arbeten som kräver kort utbildning kommer befolkningens hälsa att försämras.
Ulrika och Kerstins förslag är också ett mycket kostsamt förslag. De beräknar själva att det skulle kosta 10 miljarder kronor. Jag frågar mig: i vad annat skulle man kunna investera 10 miljarder?
Som utbildningspolitisk utredare tänker jag snabbt på högskolan. Hur skulle det vara om vi istället använda de 10 miljarderna för att se till att studenter kommer över existensminimum, att alla unga människor som vill studera på högskolan får möjlighet att göra det och att ordentligt satsa på en bättre kvalitet i utbildningen genom bland annat fler lärarledda undervisnings- och handledningstimmar. Det skulle möjliggöra att fler kan ta och skapa de högproduktiva arbeten som vi behöver.
Jag är skeptisk till att förslaget skulle komma åt problemet med kvinnors deltidsarbete. Skulle kvinnor gå från deltid till heltidsarbete, i genomsnitt en ökning med över 10 timmar, genom att erbjudas 2-3 timmars tjänster i veckan? Förslaget riskerar också att cementera könsnormerna i hemmet.
Mats Essemyr lyfter fram att småbarnspappor är de som jobbar mest övertid. Vi behöver komma åt detta orimliga faktum.
Vad behöver vi de fackliga organisationerna göra för att motverka att en karriär kräver heltidstjänst och övertidsarbete? Hur ska vi se till att de som jobbar deltid för en löneutveckling, kompetensutveckling och befordring i samma utsträckning som de som jobbar heltid? Hur kommer vi åt den ofrivilliga deltidsarbetslösheten bland kvinnor? Hur stimulerar vi ett jämnare uttag av föräldraledigheten och i nedgången i arbetstid bland småbarnsföräldrar? Och hur ska arbetslivet förändras så att människor orkar laga mat och lägga in en maskin tvätt när de kommer hem från jobbet?
Frågorna är många. Diskussionen är igångsparkad i och med Ulrika och Kerstins förslag, låt oss fortsätta den.
Postat av Kristina Persdotter