Etiketter: fackliga rättigheter, IFS, ILO, Kina
I dagens Rapport berättar man att flera stora företag i Kina nu släpper in fackföreningar. Exemplet i programmet är IKEA - som tycker att man har bra relationer med facket och att facket är viktigt för de anställdas arbetsiljö.
Reportern påpekar, riktigt nog, att den enda tillåtna arbetstagarorganisationen i Kina är ACFTU (All China Federation of Trade Unions). Han tar hastigt upp organisationens nära koppling till staten och partiet men kallar den trots det för fackförening. Man får intrycket att det är ett framsteg att facket nu kommer in på de stora företagen. Det som helt saknas i reportaget är att Kina inte ratificierat ILOs grundläggande konventioner om förenings- och förhandlingsrätt (konventinerna C87 om rätten att fritt organisera sig och C98 om rätten till kollektiva förhandlingar) och att det inte finns någon organisationsfrihet ens i lagstiftningen.
Det globala facket, IFS, har många gånger beskrivit bristen på fackliga rättigheter i Kina i sina årliga rapporter om kränkningar av fackliga rättigheter, liksom Amnesty International. Det är möjligt att det är positivt att ACFTU kommer in på företagen, men det är inte alls säkert. Det kan också cementera en situation där fackliga rättigheter saknas och där staten, och ofta även ACFTU, hindrar bildandet av oberoende och demokratiska fackföreningar som enbart arbetar på medlemmarnas updrag. Att i grunden ändra karaktären på en jättelik och av statsapparaten och partiet hårt styrd och kontrollerad organisation är inte lätt!
Fackliga rättigheter är en del av de mänskliga rättigheterna och tillkommer varje individ - överallt. Att IKEAS representat inte vill kommentera bristen på fackliga rättigheter utan bara kan tala om “facket på företaget” är rent beklämmande!
Postat av helena.johanson
Etiketter: ILO, lavaldomen, offentlig upphandling
På debattplats i Svenska Dagbladet skriver de tre röd-gröna partiernas arbetsmarknadspolitiska talespersoner att de, vid ett eventuellt regeringsskifte och i det fall riksdagen dessförinnan fattat beslut om de lagändringar som regeringen föreslagit med anledning av EU-domstolens dom i Lavalmålet, är beredda att riva upp lagen.
Det är ett välkommet besked, då det liggande föreslaget är behäftat med flera allvarliga fel. Ännu bättre hade givetvis varit om det i sådana här grundläggande frågor rörande den svenska kollektivavtalsmodellen hade gått att uppnå bred politiska enighet eller, ännu hellre, enighet mellan arbetsmarknadens parter om att gemensamt stå upp för det system som både fack och arbetsgivare har varit med om att bygga upp. Så skedde till exempel i Danmark efter Lavaldomen.
Artikeln innehåller även ett annat besked, vilket vi förhoppningsvis kan tolka som ett löfte: Att de rödgröna vill att Sverige ska ratificera ILO-konvention nr 94 om arbetsvillkor vid offentlig upphandling. Konventionens kärna är att offentliga myndigheter i sina upphandlingar ska ställa krav på att arbetsvillkoren för de arbetstagare som tillverkar de produkter eller utför de tjänster som myndigheten köper inte är mindre fördelaktiga än de som bestämts i kollektivavtal och/eller lagstiftning för det arbete och på den plats där varan produceras eller tjänsten utförs. På så vis minskar risken att offentlig upphandlingar bidrar till undermåliga arbetsvillkor och social dumping.
Etiketter: barnarbete, Colombia, ILO, Schweiz
Ett av ILOs kärnområden är barnarbete. Det finns två konventioner som berör detta område, konvention 138 om minimiålder och konvention 182 om de värsta formerna av barnarbete. Den senare kom till 1999 för att man insett att det var svårt att utrota allt barnarbete på ett litet kick - svårt som det är med definitioner av hur gammal man ska få vara, hur mycket man ska få arbeta och vad som är ett tungt eller svårt arbete. Därför skapade man en ny konvention där man försöker få bukt med de västa sorterna. Man räknar med att ungefär vart sjätte barn i världen arbetar, varav 126 miljoner i farligt arbete. Konvention 182 blev mycket snabbt ratificerad av ett stort antal länder, idag totalt 169 stycken. KOnventionen definierar klart och tydligt vilket som är de värsta formerna av arbete: gruvarbete, att använda barn som soldater, prostitution eller pornografi tillhör det som är tydligt definierat. För allt detta gäller absolut 18-årsgräns, vilket satt ILO-högkvarterets värdland Schweiz i en prekär situation. Schweiz gick med i FN 2002 och i ILO strax efter, och här är prostitution tillåtet från 16 års ålder. Det verkar dock inte vara någon som tänker ta upp detta på årets konferens. Men det är intressant att även länder som man inte tror ska ha några större problem med att ratificera internationella konventioner, kanske ändå mår väldigt bra av att delta i internationella samarbeten.
Annars är fokus ofta på de fall som är lite mer allvarliga, exempelvis ägnades en stor del av lördagen åt tvångsarbete i Burma, och igår diskuterades fallet Colombia i applikationskommittén, som tar upp brott mot ILOs konventioner. Colombia har mycket lång väg kvar till att vara ett land som lever upp till sina åtaganden på området. Bara i år har 17 fackföreningsföreträdare mördats i landet.
Etiketter: ILO, Iran
Efter att ha suttit av evighetssega möten med med Arbetstagargruppen till ILO-konferensen - där alla funktionärer skulle väljas till veckans möten och alltså bestod av tre timmar med anföranden av typen “I would like to nominate my distinguished colleague so-and-so” - så blev det i alla fall lite action under onsdagens öppningsceremoni. Just när ordföranden börjat sitt inledningsanföorande, stormade tre iranska aktivister upp på scenen med bilder på fängslade fackföreningsledare och skrek att Iran skulle uteslutas ur ILO. Det tog en stund innan vakterna lyckades få ut dem. Kanske var de också sömniga efter alla val. Eller så var det inte mer än rätt att de fick en minut. Iran har nämligen inte skickat några representanter för arbetstagarsidan till årets konferens. I vart fall så var min otroligt IT-kompetente kollega Michael snabb och la ut klippet på nätet. Det kan ses här om någon är intresserad.
För den som inte vet kan vara intressant att notera att ILO, som enda organisation inom FN-systemet är trepartiskt, det vill säga ett land representeras inte bara av sin regering, utan också av en delegat från arbetstagar- respektive arbetsgivarsidan. Dock har regeringarna uppenbarligen visst inflytande över vilka som sedan i praktiken är på plats.
Etiketter: ILO, krisen
… håller just nu på att installera sig på ILOs årliga arbetskonferens i Geneve, som börjar imorgon och pågår fram till midsommar. Själv följer jag konferensen som deltagare på den årliga Geneveskolan som drivs av de fackliga centralorganisationerna i de fem nordiska länderna. I år är vi ett trettiotal som kommer att vara med på möten och grupparbeta kring olika teman i härlig folkhögskoleanda. årets konferens är lite speciell då den ekonomiska krisen har sett till att kasta om programmet en aning. Ursprungligen skulle konfersens teman ha varit HIV/Aids och jämställdhet, men nu har krisen tagit en vecka i anspråk. Den 15/16 juni kommer alltså en rad stats- och regeringschefer på besök och förhoppningen är att konferensen ska anta en sk “jobs pact” med ILOs rekommendationer till hur världen ska ta sig ur krisen. Nu är ILO en organisation som är tripartisk - det vill säga består av representanter från såväl arbetstagare, arbetsgivare och regeringar, så det återstår att se om de kommer att komma överens. Jag ska försöka återkomma med fler rapporter när det drar igång på riktigt, men nu måste jag nog ut och njuta lite av solen vid Genevesjön, som ligger just runt knuten från hotellet.
Etiketter: Argentina, fackföreningar, ILO, juridik
För en vecka sedan kom Argentinas högsta domstol med en dom som kan få stor betydelse för det fackliga landskapet i Argentina. ATE, en fackförening för civilanställda inom försvaret, försökte hålla val av personalrepresentanter på en statlig arbetsplats. Problemet var inte att de försökte välja representanter utan att den argentinska lagstiftningen om personalrepresentation stadgar att bara personer som tillhör en av staten erkänd fackförening, eller som blivit valda i val organiserade av en sådan, kan vara personalrepresentanter. ATE, som tillhör Argentinas näst största centralorganisationen CTA, är inte en “erkänd” fackförening, utan bara “registrerad”, och skulle därmed enligt lagstiftning sakna rätt att utse personalrepresentanter.
Fram till nu har den argentinska staten valt att bara erkänna en fackförening per personalkategori och geografiskt område. Dessa har i princip alltid tillhört den peronistiska centralorganisationen CGT. Detta är ett arv från Peronismens barndom, inspirerad av den italienska fascismens korporativism. CGT och dess medlemsorganisationer, vilka tillsammans organiserar mer än 4 miljoner arbetstagare, har givits ett monopol på facklig representation och tillgång till offentliga stöd. CGT har även ett stort inflytande på politiken, samtidigt som politiken har ett stort inflytande på CGT.
Nu underkänner högsta domstolen det hittillsvarande systemet. Kravet att en fackförening ska vara erkänd av staten för att ha rätt utse personalrepresentanter strider enligt domstolen såväl mot Argentinas konstitution som mot internationella konventioner, bland annat mot ILO:s konvention nr 87 om föreningsfrihet och skydd för rätten att organisera sig fackligt.
Att det argentinska systemet inte är förenligt med ILO:s regler är egentligen ingen nyhet. Såväl ILO:s föreningsrättskommitté som organisationens expertkommitté har uppmanat Argentina att ändra sina regler då kravet på statligt erkännande för att en fackförening ska kunna utföra sitt arbete, t ex genom att representera arbetstagare gentemot deras arbetsgivare, utgör en otillåten inskränkning av föreningsrätten.
Högsta domstolens dom har utlöst en intensiv politisk debatt och varit på tidningarnas förstasidor i en hel vecka. Från början försökte såväl det idag dominerande CGT och regeringen att tona ner domens betydelse, bland annat genom att hävda att den bara rörde det aktuella fallet eller i vart fall bara den offentliga sektorn. Nu tycks dock alla överens om att den har större verkningar än så och att det kan komma att krävas genomgripande reformer. Fler rättsfall på samma tema är att vänta. Bland annat har CTA lyft sin vilande ansökan om erkännande som facklig organisation, och tänker gå till domstol om regeringen inte beviljar den. Arbetsgivarna är kluvna. En del är glada över att CGT:s ställning försvagas medan andra är oroliga över att de nu kommer att få fler och mer aktivistiska fackföreningar att handskas med.
Etiketter: finanskris, ILO
För de som i början av krisen uppkäftigt sa att finanskrisen är en “chans för regeringen att visa ledarskap“, att “krisen nu är över” kan nu kanske begrunda att ILO bedömer att finanskrisen kan öka antalet arbetslösa med 20 miljoner och antalet som lever på mindre än 2 dollar per dag kommer att öka med 140 miljoner personer.
Allt medan bankerna fortsätter ge ut miljonbonusar.
