TCOs “daddyindex” i Nex York Times
Missa inte den roliga och utförliga artikeln om Sveriges pappaledighet i The New York Times. Sant som de skriver:
Missa inte den roliga och utförliga artikeln om Sveriges pappaledighet i The New York Times. Sant som de skriver:
Under EU:s toppmöte gjorde statsminister Fredrik Reinfeldt stor sak av att Sverige fått igenom ett mål om att 75 procent av kvinnor ska vara sysselsatta till 2020. För de svenska facken hade det varit ett välkommet beslut. Det var precis vad TCO önskade av regeringen och EU inför mötet. Men tittar man på slutsatserna från mötet framkommer att målet om en sysselsättningsgrad på 75 procent gäller för ett genomsnitt av befolkningen.
Tommy Svensson, chef för LO/TCO/Saco:s Brysselkontor, som har som sin uppgift att bevaka samarbetet i EU och stödja organisationernas arbete för en europeisk politik, skriver om detta på sajten Europaportalen:
“Vid förra veckans EU-toppmöte i Bryssel gjorde statsminister Fredrik Reinfeldt ett stort nummer av att han uppnått en viktig framgång för jämställdheten och kvinnors sysselsättning. I stället för att 75 procent av den arbetsföra befolkningen ska ha jobb fick man igenom formuleringen 75 procent av kvinnor och män. Alltså samma mål för kvinnor som för män, enligt regeringsföreträdare.”
“Märkligt då att ingen annan här i Bryssel, vare sig tidningar eller webbsidor, uppfattat detta. Ingenstans stod ett ord om denna svenska framgång. Men många svenska medier rapporterade att Sverige fått igenom ett nytt jobbmål för kvinnor. En stor framgång för jämställdheten och för den svenska regeringen” skriver T Svensson.
Han fortsätter vidare: “Men kunde verkligen regeringen bluffa eller mörka sanningen i en så viktig fråga? Jag tog reda på hur andra EU-företrädare beskrev beslutet. Jag fann att såväl ordförandelandets premiärminister José Manuel Zapatero som Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy gjorde en helt annan tolkning än Sverige. Båda borde veta, särskilt Van Rompuy. Han ledde ju mötet. I hans uttalande efter toppmötet skriver han att målet om 75 procent fortfarande gäller för den arbetande befolkningen, det vill säga ett genomsnitt. Trots dessa fakta fortsatte regeringsföreträdare vid mina kontakter att hävda ska gälla för både män och kvinnor”, skriver T Svensson.
Han fortsätter vidare och avslutar med en fråga: “På toppmötet var det statsministern ensam som satt vid förhandlingsbordet. Han måste ha varit medveten om att de andra kollegorna inte gjorde samma tolkning som han. Varför dröjde det till tisdagens möte i EU-nämnden tills sanningen kom fram, en sanning som inte hans egna tjänstemän här i Bryssel kände till?”
Enligt brittiska Daily Mail (inte direkt känd för några feministiska sympatier) har Ukrainas nya premiärminister Mykola Azarov i veckan inte bara tillsatt en regering av 100 % män utan också motiverat det med att kvinnor inte skulle klara av ett så tufft jobb.
Hans oförskämt förödmjukande kommentar väckte ilska och de protesterande feministerna utanför regeringsbyggnaden menar att “folk med en så forntida syn på kvinnor, som utgör mer än halva Ukrainas befolkning, har ingen rätt att inneha ledarskapet, och att sådana uttalanden är skamliga, inte bara för topp-politiker, utan för varje människa”.
-Men nästan inga svenska media har rapporterat om detta. Det enda jag hittar är på Aftonbladets “kvinnosidor” Wendela, och där med fokus på sexbojkotten som de upprörda protesterande uppmanat till. Varför inte på nyhetsplats?
Min sambo delar arbetsrum med två kollegor. Den ena för kassabok och har alla sina räkningar inlgda på autogiro. Den andra är mer “spontan” som min sambo. Den ordentliga tycker att det är väldigt roligt att hans rumskamrater, vid nästan varje månadsskifte blir lika förvånade över att det Oj! -är dags att betala räkningarna.
Men ibland känns det inte lika roligt att skratta åt sin slarver till vän, som igår. Då upptäckte den i höstas föräldralediga kollegan att han inte får sin jämställdhetsbonus om åtta tusen kronor tillbaka på skatten, eftersom han lade kuvertet på lådan några dar för sent. Det räcker alltså inte med att man delar föräldraledigheten lika. Minst lika viktigt är det att man returnerar den ifyllda ansökan i tid till Försäkringskassan. Inte en dag senare än 1:a mars. Annars är det kört.
Jag beklagar den utformningen och tycker att ett av Försäkringskassan godkänt ärende om jämställdhetsbonus borde berättiga till skatteavdrag (om än framskjutet), även om det skickas in efter ett visst datum.
Polisens särskilda grupp mot grov brottslighet har inte fungerat så bra som man hoppades. En anledning till att man stött på bekymmer är att poliser måste avbryta för att hämta barnen på förskolan, berättar en av poliserna i gruppen.
Ytterligare ett skäl till varför rätten till barnomsorg/förskola även utanför normal kontorsarbetstid är en viktig fråga.
Naturligtvis blir jag provocerad när någon säger att den inte är feminist. Speciellt om det är en person som jag tycker om och som jag därför har större förväntningar på.
Feminismen är ju en samhällsrörelse, en folkrörelse som har åstadkommit mycket. Vi har den att tacka för flera av våra absolut viktigaste reformer för ett mer jämställt samhälle.
Att som kvinna säga att man inte är feminist, är som att spotta sig själv i ansiktet. Det är svårt, men det går om det blåser mycket stark motvind. Men att som man säga att man inte är feminist, är som att spotta någon annan i ansiktet.
Visserligen finns det många olika sorters feminismer, men det finns ändå en basal betydelse av ordet som är gemensam för dem alla. Feminist är en person som: dels ser att det finns ett mönster i samhället i vilket män är överordnade kvinnor, dels anser att detta bör man göra något åt.
Den som säger att den inte är feminist, ser inte att det finns en maktordning i samhället där män generellt överordnas kvinnor. Eller också ser man det, men tycker att det inte behöver åtgärdas.
Till de förstnämnda vill jag fråga; Är det bara i Sverige som det inte finns en könsmaktsordning? Eller finns den inte heller i andra delar av världen, till exempel Asien? Och om den inte finns i Sverige, har den då inte heller funnits i Sverige tidigare, på till exempel 1900-talet? Och om den har funnits här, när upphörde den att existera? Var det 1925 när kvinnor, med vissa undantag, fick samma rätt till statliga tjänster som män, 1950 när även mödrar blir förmyndare för sina barn eller 1974 när våldtäkt inom äktenskapet blev olagligt? Åstadkommer lagarnas införande omedelbart jämställdhet? Vem kan förneka att män har större inflytande än kvinnor inom viktiga samhällsområden som ekonomi, politik och kultur? Se bara på EU-kommissionens könsfördelning.
En tredje förklaring till att man inte är feminist kan i ärlighetens namn så klart också vara att man inte vet vad det betyder.
Fotnot: Män= män som grupp, obs ej samma sak som alla enskilda män. Kvinnor= kvinnor som grupp, dvs inte varje enskild kvinna.
Föräldraledighet är frivilligt att ta ut, till skillnad från en del av den ledighet som i EU kallas mödraledighet. I det senaste förslaget till uppdaterat innehåll i “direktivet för arbetstagare som är gravida, nyligen fött barn eller ammar”, ska sex av de veckor som man får rätt att vara ledig, vara obligatoriska, och de ska tas ut efter nedkomsten.
Detta pågår det en debatt om i Sveriges tidningar och bloggar, med rätta, men vad många inte tycks känna till, är att redan år 2000 blev Sverige efter påtryckningar från EU tvungna att föra in en obligatorisk mammaledighet, om två veckor i föräldraledighetslagstiftningen.
Vi får hoppas att nyblivna föräldrar i Sverige kommer att märka lika lite av att det i föräldraledighetslagen kommer att stå …sex veckors obligatorisk ledighet efter nedkomst… som de har märkt av att det faktiskt redan står …två veckors obligatorisk ledighet kring nedkomsten… .
Några faktapunkter:
Idag tog man i EU-utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet ställning till ett nytt förslag om hur ett EU-direktiv “för hälsa och säkerhet i arbetet” ska ändras. Förslaget ska sedan upp för omröstning i EU-parlamentet i mars. Direktivet gäller arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar. I dagligt tal kallas det ofta “mödraledighetsdirektivet”, eftersom det handlar om en rätt till ledighet i samband med barnafödande.
Nyheter i förslaget till förstärkta regler i direktivet är bland annat:
Det här direktivet är helt åtskilt från det direktiv som handlar om föräldraledighet. I EU:s föräldraledighetsdirektiv ges samma rätt till alla arbetstagare, oavsett kön. Och det är en rätt till ledighet om minst tre, (men snart fyra) månader per arbetstagare, - och inte per barn -, men tyvärr utan krav på rätt till ersättning.
Radions Ekot presenterade idag hemska siffror på hur vanligt det är med sexuella trakasserier inom svensk teater och film. Allra värst är det för skådespelare. Nära hälften av kvinnorna har blivit sexuellt trakasserade på arbetet. Ekot lyfter också fram att det är vanligt att arbetsledaren är den som trakasserar.
När det är en arbetsledare innebär det ett outtalat hot om uteblivet vidare engagemang, dels om man säger ifrån till personen direkt, dels om man tar upp saken med arbetsplatsens ledning eller facket.
Och undersökningen (som finns utlagd på Ekots hemsida) visar dessutom att i nästan en tredjedel av fallen fanns även specifika krav kopplat till de sexuella trakasserierna. Krav som till exempel handlar om rollbesättning, fördelning av arbetsuppgifter, anställning eller kontrakt och befordran. Även om den för en utomstående, chockerande situationen inom scenkonsten till stor del har att göra med “den manliga myten om den store konstnären”, så är det också ett tydligt exempel på hur oskyddad man kan bli i en yrkessituation när det inte existerar någon anställningstrygghet samtidigt som man är beroende av att få behålla jobbet.
Har man ingen anställningstrygghet kan uppsägningar ske helt godtyckligt, och det är lätt för överordnade som så önskar att missbruka sin makt.
Till detta kommer myten om den store konstnären, och att det skulle finnas en motsättning mellan kvalitet i konsten och att stå upp för värden som till exempel jämställdhet, (som Vanja Hermele för Teaterförbundet skrivit utförligt om i undersökningen “I väntan på vadå?”). Men oavsett hur man definierar kvalitet och äkthet, måste arbetsgivaren även inom scenkonsten på allvar börja dra en gräns både vid maktmissbruk och vid självdestruktivt missbruk, oavsett hur stora stjärnor det handlar om.
Annars går det för än fler, som det gick för den skådespelare som Ingmar Bergman åsyftade med citatet: “När han väl hade supit sig till ett intressant utseende som skådespelare, var han slut som människa.”
Dessutom är en diskussion om kvalitetsfrågor inom konsten inte relevant förrän vi säkrat den från diskriminering och övergrepp.
På söndagens DN Debatt slår KDs partiledare Göran Hägglund ännu ett slag för att det finns ett “vanligt folk” som ifrågasätts av en elit. Han anser att den pågående politiska strävan för att öka mäns uttag av föräldraledighet gör att “vanliga människor får sina rättigheter och valmöjligheter åsidosatta”. Hans resonemang är ett exempel på en märklig syn på vår föräldraförsäkring, som flera personer med nykonservativ inställning tycks ha. De verkar se den som en given minimi-rättighet.
De brukar också måla upp bilden av Sverige som ett land som, förutom att man “tvingar” män att ta ut ekonomiskt ersatt föräldraledighet, även “tvingar” föräldrar att lämna barnen till förskolan. Hägglund är också inne på samma spår när han sätter likhetstecken mellan vårdnadsbidraget och “människors rätt att bestämma över sina egna barn”. Om man tar bort vårdnadsbidraget, fråntar man enligt Hägglund föräldrar rätten att bestämma över sina barn.
Men sanningen är att den svenska föräldraledighetslagen tillsammans med föräldraförsäkringen är så generös och flexibel att den är något som invånare i andra länder ser som oerhört fördelaktig. Att få en ersättning som motsvarar 80 procent av lönen under flera månader när man får barn eller att ha rätt att stanna hemma från arbetet i över ett år och dessutom ha rätt att arbeta deltid till barnet börjar skolan om man så vill, och ändå ha jobbet kvar, det hör minsann inte till vanligheterna i internationella sammanhang. Många är också de kvinnor (och män), inte minst inom EU, som drömmer om en kostnadsmässigt överkomlig barnomsorg av god kvalitet.
Så Göran Hägglund, försök inte få det till att “Medborgarna (i Sverige) ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare.” som du skriver.
Att “få göra som man vill” och att “få betalt för att göra som man vill” ä r i n t e s a m m a s a k.