125% subventionsgrad?

Etiketter: ALMEGA, arbetsmarknad, bidrag, jobb, RUT, skatt, sysselsättning

Arbetsgivarorganisationen ALMEGA publicerade nyligen en rapport om effekten av införandet av subventionering av hushållsnära tjänster, vilken diskuterats tidigare här på Utredar-bloggen. Det s.k. RUT-avdraget innebär att hälften av arbetskostnaden för hushållsnära tjänster kan räknas av från inkomstskatten.

Ingenstans i rapporten nämns hur många nya jobb som tillkomit till följd av införandet av avdraget. Dock uppskattas att ca hälften av jobben - sammanlagt 5 600 jobb - skulle försvinna om avdraget för hushållsnära tjänster avskaffades, vilket kanske kan tolkas som en försiktig uppskattning av avdragets sysselsättningseffekter.

Frågan är om detta är en stor effekt eller inte. Enligt ALMEGA:s rapport hade 75% av de nyanställda i branschen tidigare varit arbetslösa. Detta öppnar för möjligheten att sysselsättningen i denna bransch redan är subventionerad via olika former av anställningsstöd riktade till arbetsgivaren.

Men är det verkligen möjligt att kombinera anställningsstöd med RUT-avdrag?

För att få svar på min fråga ringde jag runt bland ett tiotal handläggare på Arbetsförmedlingen, Arbetsmarknadsdepartementet, Finansdepartementet och Skatteverket. Överallt var svaret “vet ej”. Ingen tycks ha tänkt på detta förrut. Skatteverket sov på saken och svarade sedan att det inte fanns några hinder att kombinera anställningsstöd med RUT- eller ROT-avdrag. 

Om den anställde nyligen har fått uppehållstillstånd berättigar detta till anställningsstöd som s.k. instegsjobb, vilket innebär att arbetskostnaden redan är subventionerad till 75% för arbetsgivaren. Vilket medför, om jag räknar rätt, att den totala subventiongraden, för både arbetsgivare och hushåll, av jobbet är 125%. Kanske ännu mer, eftersom RUT-avdraget beräknas på den arbetskostnad som kunden debiteras, inte den kostnad som arbetsgivaren faktiskt betalar för utfört arbete.

Om den anställde har varit utanför arbetsmarknaden i minst 12 månader (arbetslös, sjuk, fått socialbidrag, mm.) berättigar detta till anställningsstöd som s.k. nystartsjobb, vilket innebär att arbetskostnaden är subventionerad till 45% (dvs. knappt 63% av den egentliga lönen) för arbetsgivaren. Det innebär att jobbet totalt sett är subventionerat till 95%.

Jag vet naturligtvis inte hur många jobb i denna bransch som faktiskt är subventionerade till närmare 100%, eller ännu mer. ALMEGA:s uppskattning att 75% av de nyanställda i branschen tidigare hade varit arbetslösa antyder dock att antalet knappast är försumbart. 

Därför kan det tyckas märkligt, givet den mycket höga subventionsgraden, att antalet nya jobb inte har blivit ännu fler.

Är hushållsnära tjänster värt att subventionera?

Etiketter: hushållsnära tjänster, jobb, röd-gröna, välfärd

Frågan om samhället ska subventionera köp av så kallade hushållsnära tjänster delar nu oppositionen. Vänstern är emot och vill avskaffa, Miljöpartiet vill behålla, Socialdemokraterna vill vänta och se, enligt svt.s textnyheter. Upprinnelsen är tydligen en studie från Almega som skulle visa att subventionen skapat runt 11 000 jobb. 

Oavsett var oppositionen landar är det för de första på sin plats att granska Almegas studie. Den visar att det på årsbasiss betalas ut runt 1,1 miljarder i subvention för köp av dessa tjänster. Omräknat till helårsjob blir det ca. 7 500 helårsanställda och eftersom många arbetar deltid, ca. 11 000 sysselsatta i branschen. Så långt är det fullt rimligt. Men vad Almegas studie inte säger så mycket om är hur stor del av dessa jobb som har kommit till stånd genom själva subventionen. Förmodligen betydligt färre.

Hur som helst är det rimligt att subvention av hushållstjänster skapar nya, vita jobb som inte fanns tidigare. Det är oomtvistat. Det som oppositionen och regeringen istället borde ta reda på innan man bestämmer sig för det ena eller det andra är följande:

1. Är kostnaden för den uppnådda jobbeffekten rimlig, dvs. finns det bättre alternativ användning av skattepengarna som kanske till och med skapar fler jobb?

2. Bidrar subventionen till att förbättra vanliga yrkesarbetandes livspussel eller äldres vardagsliv i så hög grad att det motiverar åtgärden oavsett hur många jobb den skapar?

Svaret på fråga ett är förmodligen att det finns andra åtgärder där skatepengarna skulle ha större direkt jobbeffekt, t.ex. i skolan eller vården. Om det bara var jobbeffekten som motiverade bidraget skulle det förmodligen inte vara värt pengarna. Men om svaret på fråga två är att subventionen i hög grad kan underlätta yrkesarbetandes livspussel och därmed vara bra för t.ex. stressade småbarnsfamiljer, då kan det motiveras utifrån detta.

Men om det skulle koka ned till att hushållstjänsterna inte i huvudsak kan motiveras med jobbeffekten utan också måste bäras av livspusseleffekten, då är subventionen helt felriktad som den ser ut just nu. Då är det inte rimligt att subventionera alla hushåll.

Lösningen på de rödgrönas konflikt i denna fråga (och för regeringen) bör därför bli att behålal subventionen av hushållsnära tjänster, kanke till och med utöka subventionen, men öronmärka adraget för yrkesarbetande med barn och äldre hemmaboende. Då skulle det både ge en viss jobbeffekt och samtidigt kunna ses om en del i en klassisk svensk välfärdspolitik.

Även dyra råd kan vara riktigt goda när det gäller att mota jobbkrisen

Etiketter: arbetslöshet, finansminster. forskning, jobb, kris, offentlig sektor, råd

Jag har under året haft en hel del synpunkter i mina blogginlägg kring effektiviteten i den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken. Stora resurser satsas på relativt ineffektiva sänkningar av arbetsgivaravgifter och skattesänkningar och insatserna för att stärka produktivitet, tillväxt och anställningsbarhet har varit relativt obetydliga.

Det har hetat att politiken nästan uteslutande bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, men i själva verket har arbetsmarknadspolitiken präglats mer av experimentlusta än av kunskap om vad som fungerar.  

I SNS senaste rapport; “Råd till en finansminister” finns en hel del vetenskapligt motiverade förslag på justeringar av politiken.  Jag kan inte låta bli att citera bland annat detta:

“Enligt vår mening krävs en drastisk omläggning av arbetsmarknadspolitiken mot större satsningar på riktade efterfrågepåverkande åtgärder, framför allt för att öka arbetskraftsefterfrågan inom offentlig sektor, och utbildning (speciellt arbetsmarknadsutbildning) samt mindre resurser vad gäller matchningsåtgärderna och jobbsökaraktiviteter som av allt att döma är ganska ineffektiva i den nuvarande djupa recessionen med låg arbetskraftsefterfrågan”

Ekonomiprofessorerna Dominique Anxo och Thomas Lind i SNS-rapporten “Råd till en finansminister”

Anders Borg avfärdade genast en hel del av råden, vilket var väntat. Det intressanta är dock att SNS-rapporten ger en helt annan bild av vad den ekonomiska forskningen egentligen ger stöd till än vad som oftast förs fram i den politiska debatten.

Jobbkrisen - åtgärder som fungerar

Etiketter: arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknadspolitik, jobb, kris, oecd, regeringen

Ekonomin befinner sig fortfarande i en djup svacka. OECD har visat att det i tidigare kriser tar flera år från det att krisen börjar tills arbetslösheten toppar. Den här jobbkrisen prognosticeras hålla i sig längre än alla andra sedan 70-talet. Men inte nog med det: jobbkriser tenderar i allt högre grad att leda till bestående långtidsarbetslöshet eller utslagning.

John P. Martin, en av OECDS:s mest meriterade ekonomer och en av världens främsta arbetsmarknadsexperter, pekar i en artikel i nya numret av OECD-observer ut ett antal åtgärder som är viktiga för att minska risken för bestående arbetslöshet efter krisen. Jag tar mig friheten att sammanfatta de viktigaste delarna i budskapet: 

1. Stärk arbetslöshetsförsäkringen. Den som förlorar jobbet måste kunna upprätthålla sin inkomst och köpkraft som långt möjligt. Skyddet är generellt sett för svagt, särskilt för personer med svag anknytning till arbetsmarknaden, vilka också är de första att förlora jobbet när kriser kommer.

2. Satsa mer på kvalificerad och aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi vet vad som fungerar och vad som inte gör det. Kvalificerad arbetsmarknadspolitik är samhällsekonomiskt kostnadseffektivt.

3. Se till så att de jobbsökande inte tappar kontakten med arbetsmarknaden. Även i djup lågkonjunktur skapas många jobb, därför måste sökaktivitet upprätthållas.

4. Ändra fokus från “första-bästa-jobb” till “utbildning-först. Detta är viktigare än någonsin nu då krisen  också driver på den globala strukturomvandlingen, vilket gör att kompetens och utbildning blir mer avgörande för att kunna konkurrera om de jobb som skapas.

5. Se till att anställningsstöd inte är generella utan riktade och tillfälliga. Generella stöd har hög dödvikt - alltså subventionerar de jobb som ändå skapas.

Om regeringen lyssnar på rekommendationerna och tar till sig nyare forskning och evidensbaserad kunskap (som man i övrigt ofta hänvisar till) borde detta leda till en rejäl omprioritering och uppgradering av åtgärderna i kris- och arbetsmarknadspolitiken.

dn1, dn2, svd1

Henreksson visar att LAS fungerar väl

Etiketter: jobb, LAS, trygghet i förändringen

I en artikel på DN-debatt hävdar forskaren Magnus Henrekson att LAS måste avvecklas för trygghetens skull. Enligt Henrekson fungerar inte LAS som det var tänkt.  Nära nio av tio fall av arbetsbrist hanteras genom att turordningslistor tas fram som avviker från “först in sist ut principen”, säger han. Henreksons uppgifter är i själva verket ett utomordentligt starkt bevis på att LAS både ger trygghet och  flexibilitet - precis som det är tänkt. 

Att företagen genom kollektivavtal kan göra avsteg från turordningen för att ta hänsyn till kompetenskraven utan att det sker helt godtyckligt är ju i själva verket precis som lagen är tänkt att fungera. Ett så flexibelt anställningskydd är precis det forskningen pekar på som en viktig ingrediens i en väl fungerande jobbpolitik.

Ingen har väl trott att LAS skulle göra det omöjligt att bli av med jobbet. Avtalsturlistorna innebär oftast att arbetsgivarna får behålla vissa som annars skulle ha blivit av med jobbet (men får betala för det genom bättre villkor för dem som får gå), men tvingas behålla anställda med svagare ställning på arbetsmarknaden som utan LAS skulle ha blivit av med jobbet.

Under senare år har det visat sig att utbildning och kompetensutveckling har blivit allt viktigare för att löntagarna ska kunna behålla det gamla jobbet om det krisar - men också för att kunna få de nya jobben. Det stärker kraven på att satsa mer på utbildning och kompetensutveckling i arbetslivet.

Det är däremot inget hållbart argument för att LAS bör avvecklas.

Henreksons artikel är varken trovärdig eller vetenskapligt hållbar.

Minimilönerna och jobben

Etiketter: jobb, LAS, minilöner

I en artikel i Expressen skriver Per Skedinger att sänkta minimilöner och försvagat anställningskydd skulle ge fler unga och invandrare jobb. Budskapet är en grov förenkling av forskningsläget.

Det finns en teoretiskt sannolik effekt i att LAS och höga minimilöner gynnar redan etablerade på bekostnad av de som inte är etablerade på arbetsmarknaden. Problemet är bara att de som hävdar att detta löses genom att försvaga facken och arbetsrätten missar betydelsen av hur dessa samverkar med andra faktorer. Forskningen (och OECD) visar att andra faktorer som är förknippade med starka fack och gott anställningsskydd, t.ex. samordnade löneförhandlingar (där den ena sidan av myntet är högre minimilöner) är positivt för den totala sysselsättningen.

I själva verket leder förändringar av minimilöner och anställningsskydd som bäst till en omfördelning av jobb mellan olika grupper på arbetsmarknaden. Men risken är stor att åtgärder som gynnar unga på bekostnad av äldre gör att allt fler slås ut i förtid från arbetslivet - med negativa totaleffekter.

Nyare forskning visar dessutom att sänkta minimilöner i praktiken innebär en subvention av mindre kvalificerad arbetskraft på bekostnad av mer kvalificerad. Försämrad arbetsrätt och sänkta minimlöner ger alltså inte fler jobb totalt sett - däremot en lägre produktivitet och förmodligen också färre arbetade timmar i ekonomin.

Skedingers recept är därför en återvändsgränd som gör oss alla fattigare.

Har fritiden någon framtid?

Etiketter: fritid, jämställdhet, jobb, status

Ska strax iväg för att hålla ett föredrag ”har fritiden någon framtid?”. Man undrar ju allt som oftast hur det är med den saken. Utvecklingen är ju väldigt paradoxal; Vi tycker i allmänhet att jobbet har blivit mindre viktigt, men arbetar allt mer. Vi vill ha kortare arbetstid, men är allt längre på jobbet.

Vi har en hög arbetsmoral i Sverige, men ganska låg lojalititet med just den arbetsgivare vi är hos för tillfället. Medan man i USA har sämre arbetsmoral, men större lojalitet med arbetsplatsen.

Jag kommer på fem orsaker till att vi jobbar så mycket:

1. Välfärdssystemen innebär starka incitament att ta ett jobb för att få del av trygghetssystemen.

2. Våra jämställdhetsambitioner gör att både män och kvinnor vill arbete full tid så långt möjligt.

3. Globaliseringen har ökat lönekonkurrensen och gör att vi måste jobba hårdare för att höja reallönerna.

4. Den nya tekniken gör att gränsen mellan arbete och fritid suddas ut, vi tar med oss jobbet hem.

5. Konsumtionshetsen gör att vi måste jobba mer för att tjäna mer för att kunna köpa mer av det som är viktigt för vår status.

Frågan är vad som kan ändra på allt detta?

Ökad stigmatisering av sjuka är oroande

Etiketter: diskriminering, jobb, regeringen, rehabilitering, sjukförsäkring

Det kommer allt fler rapporter om att människor som drabbats av ohälsa, precis som TCO nyligen visade i en rapport, i allt högre utsträckning diskrimineras och/eller ratas av arbetsgivarna:

• Idag skriver exempelvis Kommunals ordförande, Ylva Thörn, på DN-debatt om en undersökning de gjort som visar att allt fler långtidssjuka blir av med sitt jobb.
• Aftonbladet berättar idag att var tionde friskola trotsar lagstiftningen och ratar elever med funktionshinder.
• I senaste nummret av ST-press rapporteras om att regeringens nya och snäva tidsgränser gör att många tjänstemän med ohälsa nu, i brist på rehabiliteringsinsatser, riskerar att utförsäkras och dessutom bli av med sitt jobb.

De av regeringen utlovade åtgärderna på området, rehabiliteringsgarantin och en utbyggd företagshälsovård, finns ännu inte på plats. Denna situation är naturligtivs mycket pressande för de utsatta. Pressen riskerar i sig att ytterligare förvärra ohälsoproblemen.

Samtidigt som detta sker har regeringens nya och krångliga regelverk, som fick en massiv remisskritik, lett till stora svårigheter på Försäkringskassan att avgöra om den sjuke ska ha rätt till ersättning.

Att Försäkringskassan just nu, samtidigt som man fått fler och krångligare regler att tillämpa, också genomför en gigantisk omorganisation förbättrar inte rättsäkerheten för den enskilde.

Vad som nu krävs av regeringen är att man skyndsamt tillsätter en översynsdelegation för att få kontroll över läget och förhindra att sjukförsäkringen och rehabiliteringen fullständigt haverarar.

Detta är bakgrunden till att TCO nu tillsätter en expertgrupp, under ledning av den meriterade arbetsmiljöforskaren Töres Theorell, för att dra igång detta viktiga utvärderingsarbete. När skall regeringen haka på?

Växande oro att förlora jobbet vid sjukdom

Etiketter: arbetsmarknad, jobb, lågkonjunktur, oro, sjukförsäkring, social trygghet, socialbidrag, utanförskap

Var tionde person under 31 år (ungefär 70 000 personer) tror inte att de kommer att kunna arbeta kvar i sitt yrke om två år på grund av ohälsa. Endast varannan av dem som varit sjukskrivna i mer än tre månader tror sig kunna jobba kvar i yrket om två år. Det visar en undersökning som Föreningen Svensk Företagshälsovård (FSF) nyligen gjort.

Detta är siffror som oroar, inte minst med tanke på att vi är på väg in i en lågkonjunktur. Dessutom visar de analyser vi på TCO gjort (se bl.a. rapporten “Jakten på superarbetskraften fortsätter!”) att arbetsgivarna idag i allt högre utsträckning är negativa till att anställa personer med ohälsa eller ohälsohistoria.

Bilden förbättras inte när FSF-undersökningen sammanförs med de beräkningar som Försäkringskassan gjort angående hur många av de sjukskrivna som den närmaste tiden kommer att utförsäkras, till följd av regeringens hårdare regler och snävare tidsgränser i sjukförsäkringen.

Under den lågkonjunktur, som vi har framför oss, riskerar alltså ett mycket stort antal människor med ohälsa att ställas utan försörjning. De som inte har en make/makas inkomst att räkna med riskerar då att göras beroende av kommunalt ekonomiskt bistånd (socialbidrag).

Detta är en verklighet som politikerna, såväl i regeringen som i oppositionen, måste våga se i vitögat. Facket har dessutom ett extra stort ansvar att synliggöra denna bistra verklighet och att ta fram konstruktiva förslag så att utsatta medborgare och fackmedlemmar inte råkar illa ut.

Detta är några av skälen till att TCO nu bestämt sig för att starta upp ett arbete, under ledning av arbetsmiljöforskaren Töres Theorell, med att se över det regelverk som nyligen införts och sedan ta fram konstruktiva förslag.

Uppenbarligen är utmaningarna i detta arbete mycket stora. Men detta är ett så viktigt uppdrag att vi knappast kan avstå från att anta utmaningen. Det handlar ju ytterst om att ta de kärnfackliga värderingarna på allvar.

Stackars Totto

Etiketter: a-kassan, arbetslinjen, arbetslöshetsförsäkring, arbetstagare, facket, industriakut, jobb, kris, littorin, omställningsavtal, sven-otto littorin, trygghet i förändringen, uppsägning, volvo

Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin debatterade med Volvo-anställda i TV igår. Jag tyckte synd om honom. Inte lätt för en politiker att möta en samling oroliga arbetstagare som just fått veta att över 3000 anställda kommer att få gå. Kravet att regeringen skall gå in och rädda jobben med skattepengar hängde i luften. Arbetsmarknadsministern värjde sig med att hålla fram alla de resurser som finns för allt annat än att just bevara jobben. Industriakuten slog igen redan efter Nils G. Åslings tid.

Att jobben på Volvo försvinner är inte arbetsmarknadsministern ansvarig för, utan Volvo-ledningen som inte i tid utvecklat nya bränslesnåla och klimatvänliga bilar. Det vill till att ledningen nu skyndar på med detta. Fack och arbetsgivare skall under tiden se till att de som får gå ges nya chanser på basis av de omställningsavtal som de Volvo-anställda omfattas av.

Men några av de varslade kommer med all säkerhet att bli arbetslösa. Och den försämring som dessa människor då får uppleva bär Sven-Otto Littorin ett stort politiskt ansvar för. Ty Sven-Otto Littorin är ansvarig för att a-kassan nu är så dålig, att någon inkomsttrygghet värd namnet inte längre erhålls från arbetslöshetsförsäkringen.

Jobbarna på Volvo är kompetent och yrkeskunnigt folk. De flesta kommer säkerligen att få bra jobb med hygglig lön ganska raskt. Jag förstår inte poängen med en arbetslöshetsförsäkring som tvingar ned folk i relativt armod för en kortare tid, i fasen mellan två jobb. En modern a-kassa måste kunna bära de flesta arbetstagare hyggligt oskadda genom en begränsad period av arbetslöshet.