3,4 procent i osubventionerat arbete - “bättre än väntat”?

Etiketter: arbetslinjen, arbetsmarknad, jobb, ohälsa, sjukförsäkring, utanförskap

Jag kan inte låta bli att förundras över hur man kan torgföra utfallet av introduktionsprogrammet vid Arbetsförmedlingen (AF), för dem som utförsäkrades vid årsskiftet från sjukförsäkringen, som “bättre än väntat” när bara 3,4 procent av programdeltagarna idag har ett osubventionerat jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Då skall man dessutom veta att en del av dem arbetade deltid redan innan de utförsäkrades. En del av dem hade då sjukersättning eller sjukpenning på 25-75 procent.

De siffror som vi nu fått från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan (FK) säger heller inget om i vilken omfattning de 3,4 procenten idag arbetar eller hur deras försörjningsförmåga är.

Ytterligare ca 10 procent av dem, som vid årsskiftet började på introduktionsprogrammet, har idag ett jobb med samhällsstöd (nystartsjobb eller samhallsjobb). Men den absolut största delen av gruppen, ungefär 8 av 10 (eller 77,4 procent), finns forfarande kvar i någon form av program hos AF. Dessa människor har alltså ännu inte mött den reguljära arbetsmarknaden. Hur deras arbetsmarknadssituation ser ut om ett halvt till ett år är därför högst osäkert, inte minst med tanke på att när/om de lämnar AF-programmet tvingas de konkurrera om jobben med personer som inte har någon ohälsohistoria eller nedsatt arbetsförmåga.

Vad vi ser är alltså att regeringen nu, genom införandet av det s.k. introduktionsprogrammet, “parkerat” en stor grupp människor med ohälsoproblem i arbetsmarknadspolitiken. TCO kritiserade den förra regeringen för att den “parkerade” personer med arbetsmarknadsproblem i sjukförsäkringen, utan att erbjuda dem tillräckliga vägar tillbaks till arbetslivet. Men att på det sätt som nu sker flytta runt socialt, medicinskt och ekonomiskt utsatta personer mellan olika myndigheter och konton är definitivt ingen bättre eller mer långsiktigt hållbar lösning.

Möjligen kan man kortsiktigt skapa FK-statistik som kan användas som slagträ i den partipolitiska valdebatten. Vad det långsiktiga mänskliga och samhällsekonomiska priset för denna “politiska flyttkarusell” i slutändan blir är däremot högst oklart.

Fortfarande väntar vi på de där breda och långsiktigt hållbara lösningarna, som politikerna på ömse sidor om blockgränsen så länge talat så gott om. Visserligen har den nuvarande regeringen fem i tolv och strax före valet besträmt sig för att tillsätta den där parlamentariska socialförsäkringsutredningen, som man utlovade redan i sin första regeringsdeklaration från 2006. Utvärderingen av introduktionsprogrammet från AF/FK, och den efterföljande debatten i förra veckan, visar dock att vi fortfarande har lång väg att gå innan vi når fram till en bra sjukförsäkring som har bred legitimitet och håller över tid.

Utanförskapsbegreppet - utsatt för omdefinition och renovering

Etiketter: arbetslöshet, arbetsmarknad, ekonomi, globalisering, jobb, proposition, utanförskap

Det är intressant att regeringen systematiskt den senaste tiden börjat använda ett betydligt snävare ”utanförskapsbegrepp” än det man själv tidigare konstruerat. Nu talar man genomgående om ”antalet personer som försörjs med sociala ersättningar och bidrag”, d.v.s. man rensar exempelvis ut värnpliktiga och jobbsökande studenter m.fl. ur måttet. Den omedelbara effekten blir naturligtvis att utanförskapssiffran då blir lägre.

Men även om man använder sig av den nya och snävare begreppsdefinitionen ser utvecklingen den närmaste tiden mörk ut. Regeringen konstaterar själv (s. 63 i “våpen“) när det gäller den faktiska utvecklingen att det “totala antalet personer som försörjs med sociala ersättningar och bidrag, mätt som helårsekvivalenter, ökade 2009 och förväntas fortsätta öka under 2010.”

I vårpropositionen lanserar regeringen dessutom ett nytt mått som man kallar för ”konjukturrensat mått på antalet helårsekvivalenter” (se bl.a. s. 62ff i “våpen“), med vilket man säger sig kunna visa att reformerna på skatte-, arbetsmarknads- och sjukförsäkringsområdet varit framgångsrika för att minska det “strukturella utanförskapet”.

Hela detta resonemang är dock tämligen statiskt och utgår dessutom ifrån en förlegad syn på arbetsmarkandens faktiska funktionssätt, inte minst när det gäller relationen mellan vad som kan antas vara konjunkturellt respektive strukturellt betingat. Nej, ska vi lyckas vinna en fördjupad kunskap om dynamiken på den moderna arbetsmarkanden krävs nog betydligt mer än de endimensionella och statiska räkneövningar som experterna på finansdepartementet ägnat sig åt i “våpen“.

Modern samhällsvetenskaplig forskningen visar exempelvis att efter de senaste lågkonjunkturerna har den s.k. strukturella arbetslösheten tenderat att öka. Allt fler av dem som hamnar utanför arbetsmarknaden i lågkonjunktur hinner inte ens få in en fot på arbetsmarknaden i högkonjuktur innan konjunkturen på nytt vänder nedåt. Det innebär att det som tidigare i hög utsträckning varit ett konjukutrrelaterat problem i allt större omfattning nu även blir ett långsiktigt och strukturellt problem.

Att regeringen dessutom hade “otur i tajming” och strax innan lågkonjukturen sjösatte sina stora systemförändringar i a-kassan och sjukförsäkringen, vilka oundvikligen leder till att fler faller rakt igenom det sociala skyddsnätet, underlättar naturligtvis inte heller den långsiktiga “utanförskapsproblematiken”.

Med en allt för statisk och förlegad analysapparat, vilket exempelvis resonemangen om det “konjunkturrensade utanförskapsbegreppet” är ett uttryck för, klarar man inte av att på ett tillfredställande sätt analysera och förstå dynamiken på den moderna arbetsmarknaden.

Det hela blir då istället ungefär som att försöka sig på konststycket att förutse hur en galopperande häst kommer att röra sig genom att endast studera en stillastående häst…

Sparsamhet är just nu mer av dödssynd än dygd

Etiketter: budget, jobb, skatter

Regeringen verkar se väldigt ljust på framtiden - betydligt ljusare än både Konjunkturinstitutet och Riksbanken. Att man därigenom tonar ned problemet med massarbetslösheten är djupt olyckligt. Åtgärderna för att få fler i arbete är helt otillräckliga och riskerar att öka det strukturella utanförskapet de närmaste åren.

Sparsamheten ses av finansminister Borg som en politisk dygd men är i dagsläget mer av dödssynd. Det må vara moraliskt eftersträvansvärt att hålla hårt i skattepengarna, men i vissa lägen är detta dumsnålt och ger i slutändan mindre intäkter och högre utgifter för staten. Det verkar vara viktigare att framstå som återhållsamma värnare av skattepengarna än det är att få fler i arbete. Det duger inte.

DN, svd

Gör om RUT-avdraget

Etiketter: barnfamiljer, hushållsnära tjänster, jobb, RUT-avdrag

Jag har tidigare argumenterat för att subventionen av de hushållsnära tjänsterna inte riktigt går att motivera utifrån de jobbeffekter det har. Däremot vore subventionerade tjänster riktade främst til barnfamiljer för att underlätta livspusslet en viktig välfärdsreform. Frågan är då hur vanligt det är att det är just barnfamiljer som utnyttjar den nuvarande subventionen.

När jag granskar den undersökning som SVT:s Agenda lät SCB genomföra av vilka osm har använt RUT-avdraget visar det sig itne bara vara ett fördelningspolitiskt problem just nu. RUT-avdraget används inte heller oftast av de barnfamiljer vars livspussel det är tänkt att understödja.

Av de runt 80 000 hushåll som använt sig av möjligheten visar sig runt 60 000 vara hushåll som inte har barn under 18 år. Runt 75 procent av hushållsstjänstköparna har alltså inga barn under 18 år. Minst vanligt är det bland de ensamstående föräldrar som borde ha det största behovet.

Detta är naturligtvis problematiskt. Slutsatsen bör dock inte bli att avdraget är helt fel utan att det bör göras om i grunden. Rikta stödet till barnfamiljer och gör det ännu generösare så blir det på samma gång också mindre fördelningspolitiskt problematiskt..

125% subventionsgrad?

Etiketter: ALMEGA, arbetsmarknad, bidrag, jobb, RUT, skatt, sysselsättning

Arbetsgivarorganisationen ALMEGA publicerade nyligen en rapport om effekten av införandet av subventionering av hushållsnära tjänster, vilken diskuterats tidigare här på Utredar-bloggen. Det s.k. RUT-avdraget innebär att hälften av arbetskostnaden för hushållsnära tjänster kan räknas av från inkomstskatten.

Ingenstans i rapporten nämns hur många nya jobb som tillkomit till följd av införandet av avdraget. Dock uppskattas att ca hälften av jobben - sammanlagt 5 600 jobb - skulle försvinna om avdraget för hushållsnära tjänster avskaffades, vilket kanske kan tolkas som en försiktig uppskattning av avdragets sysselsättningseffekter.

Frågan är om detta är en stor effekt eller inte. Enligt ALMEGA:s rapport hade 75% av de nyanställda i branschen tidigare varit arbetslösa. Detta öppnar för möjligheten att sysselsättningen i denna bransch redan är subventionerad via olika former av anställningsstöd riktade till arbetsgivaren.

Men är det verkligen möjligt att kombinera anställningsstöd med RUT-avdrag?

För att få svar på min fråga ringde jag runt bland ett tiotal handläggare på Arbetsförmedlingen, Arbetsmarknadsdepartementet, Finansdepartementet och Skatteverket. Överallt var svaret “vet ej”. Ingen tycks ha tänkt på detta förrut. Skatteverket sov på saken och svarade sedan att det inte fanns några hinder att kombinera anställningsstöd med RUT- eller ROT-avdrag. 

Om den anställde nyligen har fått uppehållstillstånd berättigar detta till anställningsstöd som s.k. instegsjobb, vilket innebär att arbetskostnaden redan är subventionerad till 75% för arbetsgivaren. Vilket medför, om jag räknar rätt, att den totala subventiongraden, för både arbetsgivare och hushåll, av jobbet är 125%. Kanske ännu mer, eftersom RUT-avdraget beräknas på den arbetskostnad som kunden debiteras, inte den kostnad som arbetsgivaren faktiskt betalar för utfört arbete.

Om den anställde har varit utanför arbetsmarknaden i minst 12 månader (arbetslös, sjuk, fått socialbidrag, mm.) berättigar detta till anställningsstöd som s.k. nystartsjobb, vilket innebär att arbetskostnaden är subventionerad till 45% (dvs. knappt 63% av den egentliga lönen) för arbetsgivaren. Det innebär att jobbet totalt sett är subventionerat till 95%.

Jag vet naturligtvis inte hur många jobb i denna bransch som faktiskt är subventionerade till närmare 100%, eller ännu mer. ALMEGA:s uppskattning att 75% av de nyanställda i branschen tidigare hade varit arbetslösa antyder dock att antalet knappast är försumbart. 

Därför kan det tyckas märkligt, givet den mycket höga subventionsgraden, att antalet nya jobb inte har blivit ännu fler.

Är hushållsnära tjänster värt att subventionera?

Etiketter: hushållsnära tjänster, jobb, röd-gröna, välfärd

Frågan om samhället ska subventionera köp av så kallade hushållsnära tjänster delar nu oppositionen. Vänstern är emot och vill avskaffa, Miljöpartiet vill behålla, Socialdemokraterna vill vänta och se, enligt svt.s textnyheter. Upprinnelsen är tydligen en studie från Almega som skulle visa att subventionen skapat runt 11 000 jobb. 

Oavsett var oppositionen landar är det för de första på sin plats att granska Almegas studie. Den visar att det på årsbasiss betalas ut runt 1,1 miljarder i subvention för köp av dessa tjänster. Omräknat till helårsjob blir det ca. 7 500 helårsanställda och eftersom många arbetar deltid, ca. 11 000 sysselsatta i branschen. Så långt är det fullt rimligt. Men vad Almegas studie inte säger så mycket om är hur stor del av dessa jobb som har kommit till stånd genom själva subventionen. Förmodligen betydligt färre.

Hur som helst är det rimligt att subvention av hushållstjänster skapar nya, vita jobb som inte fanns tidigare. Det är oomtvistat. Det som oppositionen och regeringen istället borde ta reda på innan man bestämmer sig för det ena eller det andra är följande:

1. Är kostnaden för den uppnådda jobbeffekten rimlig, dvs. finns det bättre alternativ användning av skattepengarna som kanske till och med skapar fler jobb?

2. Bidrar subventionen till att förbättra vanliga yrkesarbetandes livspussel eller äldres vardagsliv i så hög grad att det motiverar åtgärden oavsett hur många jobb den skapar?

Svaret på fråga ett är förmodligen att det finns andra åtgärder där skatepengarna skulle ha större direkt jobbeffekt, t.ex. i skolan eller vården. Om det bara var jobbeffekten som motiverade bidraget skulle det förmodligen inte vara värt pengarna. Men om svaret på fråga två är att subventionen i hög grad kan underlätta yrkesarbetandes livspussel och därmed vara bra för t.ex. stressade småbarnsfamiljer, då kan det motiveras utifrån detta.

Men om det skulle koka ned till att hushållstjänsterna inte i huvudsak kan motiveras med jobbeffekten utan också måste bäras av livspusseleffekten, då är subventionen helt felriktad som den ser ut just nu. Då är det inte rimligt att subventionera alla hushåll.

Lösningen på de rödgrönas konflikt i denna fråga (och för regeringen) bör därför bli att behålal subventionen av hushållsnära tjänster, kanke till och med utöka subventionen, men öronmärka adraget för yrkesarbetande med barn och äldre hemmaboende. Då skulle det både ge en viss jobbeffekt och samtidigt kunna ses om en del i en klassisk svensk välfärdspolitik.

Även dyra råd kan vara riktigt goda när det gäller att mota jobbkrisen

Etiketter: arbetslöshet, finansminster. forskning, jobb, kris, offentlig sektor, råd

Jag har under året haft en hel del synpunkter i mina blogginlägg kring effektiviteten i den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken. Stora resurser satsas på relativt ineffektiva sänkningar av arbetsgivaravgifter och skattesänkningar och insatserna för att stärka produktivitet, tillväxt och anställningsbarhet har varit relativt obetydliga.

Det har hetat att politiken nästan uteslutande bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, men i själva verket har arbetsmarknadspolitiken präglats mer av experimentlusta än av kunskap om vad som fungerar.  

I SNS senaste rapport; “Råd till en finansminister” finns en hel del vetenskapligt motiverade förslag på justeringar av politiken.  Jag kan inte låta bli att citera bland annat detta:

“Enligt vår mening krävs en drastisk omläggning av arbetsmarknadspolitiken mot större satsningar på riktade efterfrågepåverkande åtgärder, framför allt för att öka arbetskraftsefterfrågan inom offentlig sektor, och utbildning (speciellt arbetsmarknadsutbildning) samt mindre resurser vad gäller matchningsåtgärderna och jobbsökaraktiviteter som av allt att döma är ganska ineffektiva i den nuvarande djupa recessionen med låg arbetskraftsefterfrågan”

Ekonomiprofessorerna Dominique Anxo och Thomas Lind i SNS-rapporten “Råd till en finansminister”

Anders Borg avfärdade genast en hel del av råden, vilket var väntat. Det intressanta är dock att SNS-rapporten ger en helt annan bild av vad den ekonomiska forskningen egentligen ger stöd till än vad som oftast förs fram i den politiska debatten.

Jobbkrisen - åtgärder som fungerar

Etiketter: arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknadspolitik, jobb, kris, oecd, regeringen

Ekonomin befinner sig fortfarande i en djup svacka. OECD har visat att det i tidigare kriser tar flera år från det att krisen börjar tills arbetslösheten toppar. Den här jobbkrisen prognosticeras hålla i sig längre än alla andra sedan 70-talet. Men inte nog med det: jobbkriser tenderar i allt högre grad att leda till bestående långtidsarbetslöshet eller utslagning.

John P. Martin, en av OECDS:s mest meriterade ekonomer och en av världens främsta arbetsmarknadsexperter, pekar i en artikel i nya numret av OECD-observer ut ett antal åtgärder som är viktiga för att minska risken för bestående arbetslöshet efter krisen. Jag tar mig friheten att sammanfatta de viktigaste delarna i budskapet: 

1. Stärk arbetslöshetsförsäkringen. Den som förlorar jobbet måste kunna upprätthålla sin inkomst och köpkraft som långt möjligt. Skyddet är generellt sett för svagt, särskilt för personer med svag anknytning till arbetsmarknaden, vilka också är de första att förlora jobbet när kriser kommer.

2. Satsa mer på kvalificerad och aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi vet vad som fungerar och vad som inte gör det. Kvalificerad arbetsmarknadspolitik är samhällsekonomiskt kostnadseffektivt.

3. Se till så att de jobbsökande inte tappar kontakten med arbetsmarknaden. Även i djup lågkonjunktur skapas många jobb, därför måste sökaktivitet upprätthållas.

4. Ändra fokus från “första-bästa-jobb” till “utbildning-först. Detta är viktigare än någonsin nu då krisen  också driver på den globala strukturomvandlingen, vilket gör att kompetens och utbildning blir mer avgörande för att kunna konkurrera om de jobb som skapas.

5. Se till att anställningsstöd inte är generella utan riktade och tillfälliga. Generella stöd har hög dödvikt - alltså subventionerar de jobb som ändå skapas.

Om regeringen lyssnar på rekommendationerna och tar till sig nyare forskning och evidensbaserad kunskap (som man i övrigt ofta hänvisar till) borde detta leda till en rejäl omprioritering och uppgradering av åtgärderna i kris- och arbetsmarknadspolitiken.

dn1, dn2, svd1

Henreksson visar att LAS fungerar väl

Etiketter: jobb, LAS, trygghet i förändringen

I en artikel på DN-debatt hävdar forskaren Magnus Henrekson att LAS måste avvecklas för trygghetens skull. Enligt Henrekson fungerar inte LAS som det var tänkt.  Nära nio av tio fall av arbetsbrist hanteras genom att turordningslistor tas fram som avviker från “först in sist ut principen”, säger han. Henreksons uppgifter är i själva verket ett utomordentligt starkt bevis på att LAS både ger trygghet och  flexibilitet - precis som det är tänkt. 

Att företagen genom kollektivavtal kan göra avsteg från turordningen för att ta hänsyn till kompetenskraven utan att det sker helt godtyckligt är ju i själva verket precis som lagen är tänkt att fungera. Ett så flexibelt anställningskydd är precis det forskningen pekar på som en viktig ingrediens i en väl fungerande jobbpolitik.

Ingen har väl trott att LAS skulle göra det omöjligt att bli av med jobbet. Avtalsturlistorna innebär oftast att arbetsgivarna får behålla vissa som annars skulle ha blivit av med jobbet (men får betala för det genom bättre villkor för dem som får gå), men tvingas behålla anställda med svagare ställning på arbetsmarknaden som utan LAS skulle ha blivit av med jobbet.

Under senare år har det visat sig att utbildning och kompetensutveckling har blivit allt viktigare för att löntagarna ska kunna behålla det gamla jobbet om det krisar - men också för att kunna få de nya jobben. Det stärker kraven på att satsa mer på utbildning och kompetensutveckling i arbetslivet.

Det är däremot inget hållbart argument för att LAS bör avvecklas.

Henreksons artikel är varken trovärdig eller vetenskapligt hållbar.

Minimilönerna och jobben

Etiketter: jobb, LAS, minilöner

I en artikel i Expressen skriver Per Skedinger att sänkta minimilöner och försvagat anställningskydd skulle ge fler unga och invandrare jobb. Budskapet är en grov förenkling av forskningsläget.

Det finns en teoretiskt sannolik effekt i att LAS och höga minimilöner gynnar redan etablerade på bekostnad av de som inte är etablerade på arbetsmarknaden. Problemet är bara att de som hävdar att detta löses genom att försvaga facken och arbetsrätten missar betydelsen av hur dessa samverkar med andra faktorer. Forskningen (och OECD) visar att andra faktorer som är förknippade med starka fack och gott anställningsskydd, t.ex. samordnade löneförhandlingar (där den ena sidan av myntet är högre minimilöner) är positivt för den totala sysselsättningen.

I själva verket leder förändringar av minimilöner och anställningsskydd som bäst till en omfördelning av jobb mellan olika grupper på arbetsmarknaden. Men risken är stor att åtgärder som gynnar unga på bekostnad av äldre gör att allt fler slås ut i förtid från arbetslivet - med negativa totaleffekter.

Nyare forskning visar dessutom att sänkta minimilöner i praktiken innebär en subvention av mindre kvalificerad arbetskraft på bekostnad av mer kvalificerad. Försämrad arbetsrätt och sänkta minimlöner ger alltså inte fler jobb totalt sett - däremot en lägre produktivitet och förmodligen också färre arbetade timmar i ekonomin.

Skedingers recept är därför en återvändsgränd som gör oss alla fattigare.