Etiketter: anders borg, ergo, extrajobb, förvärvsskatteavdraget, jobbskatteavdraget, regeringen, reinfeldt, studentekonomi, studenter
I en intervju på TV4 i dag hävdar Fredrik Reinfeldt att det nyligen aviserade fjärde steget i förvärvsskatteavdraget leder till fler jobb. Bland annat sa han: “Det handlar om studenten som söker ytterligare ett extraknäck för att det lönar sig att arbeta.” Att regeringen har den här synen på studentlivet kom i och för sig inte som någon överraskning. Finansminister Anders Borg sa förra året i en intervju i Uppsalas kårtidning Ergo att alla studenter borde jobba av och till. “En och annan arbetstimma kan de flesta klämma in. Det bygger karaktären”, förklarade Borg för Ergo. Som om jobben fanns i överflöd ens för ett år sedan.
Men sedan dess har alltså landets ledande politiker uppenbarligen gjort bedömningen att arbetsmarknaden för studenter ljusnat och att det inte räcker med bara ett extrajobb. Helst ska man söka “ytterligare ett extraknäck”. Studenters dåliga ekonomi ska alltså inte åtgärdas genom högre studiemedel, bättre bostadsbidrag eller billigare bostäder, för att nämna några nödvändiga åtgärder. Nä. Sök fler jobb i stället. Regeringen tycks nämligen tro att det finns så många att de räcker till fler än ett per student. Sanningen är naturligtvis att det är svårare än på mycket länge att hitta ens ett enda extrajobb, och det vet alla studenter.
Sen var det en annan detalj som jag undrar om Reinfeldt och Borg hade tänkt på innan de formulerade sina jobbtips. När ska studenterna hinna göra det där andra? Studera, alltså.
Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, budgeten, ekonomin, jobbskatteavdraget, medelklassen, regeringen, röd-gröna, Sahlin, valet2010
Statsministern utlovar några dryga hundralappar i månaden i sänkt skatt för stora grupper inom medelklassen, t ex lärare och sjuksköterskor. Samtidigt är regeringen benhårt mot förbättringar i den trygghet som a-kassan skulle kunna ge. Det innebär ett dilemma för stora TCO-grupper, som fortfarande i stor utsträckning har jobbet kvar. Ger man regeringen sitt stöd kan man alltså påräkna mer pengar i plånboken. Men samtidigt kan man få se sin arbetslösa eller sjukskrivna granne försjunka i (relativ) fattigdom.
Jag väntar nu med stor spänning på vad den rödgröna oppositionen har att erbjuda som alternativ. Om alternativet bygger på att medelklassen får avstå från skattesänkningar för att finansiera en a-kassa som ger dem en tydlig inkomsttrygghet under en tid om de blir arbetslösa, då har oppositionen en chans att vinna förtroendet. Om å andra sidan oppositionen föreslår skattehöjningar för medelklassen, vilka i sin tur skall bekosta en 90-procentig a-kassa som är evig för grupper som tjänar sisådär 20-23 tusen i månaden, då tror jag inte att medelklassen köper det.
Nästa års val kommer att avgöras av “plånboken och tryggheten”, i skepnad av skatter och a-kassa. Mona Sahlin måste ge besked på dessa områden, istället för att syssla med icke-frågor som bolagsstyrelser och lagstiftning om rätt till heltid.
Etiketter: jobbskatteavdraget
Nu först fick jag syn på artikeln på DN-debatt på julaftonen där Pontus Braunerhjelm, huvudsekreterare i regeringens globaliseringsråd skriver om skatterna. Med tanke på nyheten är det märkligt att den gick så obemärkt förbi, men Kalle Anka, familjelivet och julbordet tog väl överhanden. Några bloggare såg dock nyheten snabbare än vad jag gjorde.
Braunerhjelm och Camilo von Greiff vid rådets kansli skriver att nästan ingen hävdar att jobbskatteavdraget fått dem att arbeta mera. Varannan svensk är omedveten om jobbskatteavdraget, alliansregeringens paradreform. Av de runt 50 procent som känner till avdraget hävdar 95 procent att det inte har påverkat hur mycket de arbetar. I princip betyder det att väldigt få personer enligt undersökningen har ökat sitt arbetsutbud på grund av jobbskatteavdraget.
Ändå hävdar företrädare för regeringen med stöd av svaga forskningsstöd att just jobbskatteavdraget har skapat tiotusentals nya jobb.
Att personer sig ha påverkats i sitt arbetsutbud säger ingenting om i vilken riktning. Det finns i princip två olika motverkande effekter: Den så kallade substitutionseffekten innebär att det blir mer lönsamt att jobba än att ha fritid. Skattesänkningen leder därför till fler arbetade timmar. Den motsatta, så kallade inkomsteffekten, innebär att individer kan sänka sin arbetstid men fortfarande ha samma köpkraft som innan skattesänkningen. Skattesänkningen ger då färre arbetade timmar. I princip borde båda effekterna uppstå och i viss grad ta ut varandra.
Regeringen har hävdat att den försämrade a-kassan och förvärvsskatteavdraget kan förklara runt 70 000 av de jobb som skapades de två första åren vid makten. A-kasseeffekten är det väl ingen längre som tror på. Och om Braunerhjelm och Greiff har rätt har inte heller jobbskatteavdraget fått särskilt många fler att börja jobba eller öka sin arbetstid.
Ska vi få fler i arbete krävs helt andra åtgärder.
Särskilt nu när konjunkturen faller.
