Livspusslet samhällsfråga eller familjeangelägenhet
Idag skriver Karolina Ramqvist i sin artikel på Dagens Arena att TCOs lansering av termen livspusslet har flyttat fokus från samhället till hemmet.
När TCO lanserade begreppet livspusslet för sju år sedan, visade vi på ett existerande problem som det inte talades om. Vi satte ljuset på att arbetslivet till stor del inte är utformat efter att arbetstagare har flera ansvar att ta hänsyn till än jobbet. Framför allt formulerade vi problemet, och lämnade mer öppet för andra att komma med lösningar. Samtidigt som vi förespråkade friare arbetstider och visade på det skadliga i arbetsplatser med övertidskulturer. Mindre barngrupper i förskolan och högre personaltäthet, angav vi också då som nu, som en av grundförutsättningar för ett lyckat pussel.
Att det har skett en förskjutning av innehållet i begreppet livspusslet beror på att vi lyckades så pass bra med att sätta problemet på dagordningen att flera riksdagspartier plockade upp det och använder det i sin egen politik. Det tycker vi är bra, men det är som sagt viktigt att vara medveten om att det som är bra för livspusslet inte behöver vara bra för jämställdheten. Exempel på det är även möjligheten att arbeta deltid eller ta ut föräldraledighet för att förkorta arbetstiden.
Vi har en fantastisk föräldraförsäkring, men den utnyttjas ojämställt. Därför för vi fram idéer som syftar till en jämnare fördelning. Inte minst en jämställdhetsbonus, men till skillnad från alliansens jämställdhetsbonus, får även ensamstående fördel av TCOs modell. Vi är noga med att inte utforma förslag som premierar vissa familjetyper. Vi jobbar så klart för jämställdhet på samhällsnivå, inte för att varje heterosexuellt par ska dela exakt lika. Under våren arbetade vi mest intensivt med frågan om rätt till barnomsorg på obekväma arbetstider, av betydelse också för många ensamstående föräldrar.
Men när det gäller frågan hur man ska komma till rätta med att det i nio fall av tio är kvinnor som anpassar sin arbetstid efter livscykelns varierande mängd av nödvändigt men obetalt arbete, är det en upprörande brist på idéer. Den jämställdhetspolitiska utredningen kom inte heller med några förslag till lösningar, trots att den slog fast problemet. Det enda man föreslår är att kvinnor ska pushas att gå upp i arbetstid, utan att presentera några idéer för hur det obetalda arbetet ska minskas.
Därför tycker jag att det är helt nödvändigt att försöka måla en bild av att det är möjligt att “befria kvinnorna från det obetalda arbetet”.
Varför vidareutvecklar inte vänstern Myrdals idéer? Förskolornas storkök skulle kunna användas för att laga middagsmat till självkostnadspris. Samtidigt som man hämtar barn på förskolan, kan man hämta det antal portioner som man antecknat sig för i slutet på veckan innan. Det är dessutom betydligt mer klimatvänligt med storkok. Fler av de obetalda arbetsuppgifterna kan professionaliseras. Varför gör förskolan inte gemensam matsäck till barnen när de ska på utflykt? Tvättinrättningar (med lagning av kläder och knappar) kan också flyttas ut från hemmen och samtidigt göras mer miljövänligt. Det är bara städningen av hemmen som är svår att flytta, men det betyder inte att den inte kan utföras professionaliserat. Om man misstror städföretags förmåga att ge bra arbetsvillkor, kan man kanske tänka sig en utbyggd hemtjänst. -Värnpliktiga? Var är idéerna?
Det finns ett stort behov av vi skissar en bild av att det är möjligt att förändra. Frågan är bara hur stark viljan är och i vilken grad man är beredd att prioritera det.