Inga fackliga rättigheter i Kina

Etiketter: fackliga rättigheter, IFS, ILO, Kina

I dagens Rapport berättar man att flera stora företag i Kina nu släpper in fackföreningar. Exemplet i programmet är IKEA - som tycker att man har bra relationer med facket och att facket är viktigt för de anställdas arbetsiljö.

Reportern påpekar, riktigt nog, att den enda tillåtna arbetstagarorganisationen i Kina är ACFTU (All China Federation of Trade Unions). Han tar hastigt upp organisationens nära koppling till staten och partiet men kallar den trots det för fackförening. Man får intrycket att det är ett framsteg att facket nu kommer in på de stora företagen. Det som helt saknas i reportaget är att Kina inte ratificierat ILOs grundläggande konventioner om förenings- och förhandlingsrätt (konventinerna C87 om rätten att fritt organisera sig och C98 om rätten till kollektiva förhandlingar) och att det inte finns någon organisationsfrihet ens i lagstiftningen. 

Det globala facket, IFS, har många gånger beskrivit bristen på fackliga rättigheter i Kina i sina årliga rapporter om kränkningar av fackliga rättigheter, liksom Amnesty International. Det är möjligt att det är positivt att ACFTU kommer in på företagen, men det är inte alls säkert. Det kan också cementera en situation där fackliga rättigheter saknas och där staten, och ofta även ACFTU, hindrar bildandet av oberoende och demokratiska fackföreningar som enbart arbetar på medlemmarnas updrag. Att i grunden ändra karaktären på en jättelik och av statsapparaten och partiet hårt styrd och kontrollerad organisation är inte lätt!   

Fackliga rättigheter är en del av de mänskliga rättigheterna och tillkommer varje individ - överallt. Att IKEAS representat inte vill kommentera bristen på fackliga rättigheter utan bara kan tala om “facket på företaget” är rent beklämmande!

Hu gillar Fredrik bättre än Mona

Etiketter: Kina, Mona Sahlin, reinfeldt

Jag har nyligen varit i Kina i en familjeangelägenhet. Det var för mig andra gången jag var där. Första gången var för ca tio år sedan. Nu som då byggdes det ohejdat. Nu som då var skillnaderna mellan människor mycket stora. Många lever i välmåga och att gå omkring i Beijing är som att vandra i vilken västerländsk stad som helst. Men det finns också företeelser som skiljer. Arbetsmiljön förskräcker. Svetsning sker utan skydd för ögon eller armar. Hjälmar på byggen kan man glömma och löneskillnaderna är enorma mellan den som serverar och den som serveras.

Den som framhåller Kina som en förebild kanske borde tänka mer på hur industrialismen kom att utvecklas i Europa. De europeiska samhällena utvecklades ekonomiskt och politiskt mot allt liberalare samhällen. Folkstyre infördes, fler fick del av de ekonomsika framgångarna, yttrandefriheten stärktes. I Europa har yttrandefrihet och demokrati i många stycken varit en förutsättning för en fortsatt ekonomisk utveckling. Så är inte fallet i Kina. Fortfarande förföljs oliktänkande och fria fackliga organisationer existerar inte. 

En pikant detalj är när jag kom i kontakt med den kinesiska censuren. Internetcensuren reagerar på ord såsom Falun (som i Falungong) eller demokrati. Den socialdemokratiska partikongressen pågick för fullt och jag ville läsa Mona Sahlins inledningsanförande. Tji fick jag. Varje gång jag försökte gå in på Socialdemokraternas hemsida “bröts” anslutningen. Jag tänkte att man kanske gjorde så med information alla demokratiska partier i Sverige och testade Moderaternas hemsida. Inga problem att komma in där inte.

Frågan är vad det säger om den föregivet kommunistiska regimen i Kina. Eller för den skull om de svenska partiernas syn på Kina?

Välkommen till den nya världen

Etiketter: global maktbalans, Kina, krisen, nordiska modellen, nya världen, usa

När världens ledande ekonomier i dagarna gör upp om hanteringen av den globala krisen blir det uppenbart att världens ekonomiska karta har ritats om. Nästa år kommer, enligt IMF, hela den globala tillväxten i princip att ske i de s.k. utvecklingsländerna. Kina har världens största valutareserv och USAs utlandsskuld växer snabbt år för år. USA tillväxtmotor är nära att falla samman - inte minst på grund av löntagarna har fått betala priset för omställningen till den globala ekonomin.

Och inte bara det - maktbalansen kommer att förändras allt mer de närmaste decennierna. Europa åldras allt mer. Födelsetalen är extremt låga inte minst på grund av bristande jämställdhet.  Det gör att flera viktiga länder i Europa kommer att minska i befolkning, vilket gör att de även kommer att minska i ekonomisk betydelse tillsammans med Japan. 

På 1800-talet var USA den nya världen och Europa den gamla. Redan nu är Kina den nya världen, snart också Indien och ett flertal till av utvecklingsländerna.

Samtidigt är det slående hur väl de nordiska välfärdsstaterna har klarat den globala utmaningen de senaste 15 åren. Hög tillväxt, konkurrenskraftig industri, många i arbete, relativt höga födelsetal, bättre jämställdhet, stark förnyelseförmåga.

Det har vi i hög grad våra välfärds- och utbildningsinvesteringar att tacka för. Och inte att förglömma - den flexibla svenska kollektivavtalsmodell som gör företagen mer flexibla och löntagarna tryggare.

Stark välfärd och trygga löntagare är helt enkelt kapitalismens bästa vän.

Ett ljus i lågkonjunkturens mörker…

Etiketter: ekonomin, finanskris, Kina, Obama, optimism, presidentval, usa

Idag är tidningarna naturligtivs fulla av reportage om det amerikanska presidentvalet. Optimismen och framtidstron genomsyrar reaktionerna. Säkerligen med all rätt. USA och världen förtjänade ett maktskifte, ett uppbrott från Bushadminstrationens reaktionära och destruktiva inrikes- och utrikespolitik.

Men trots denna optimism, som Obamasegern genererat, sipprar ändå några mörka skuggor in över tidningsspalterna.

Redan dagen efter presidentvalet faller åter börserna, inte minst i USA och i Asien. Något som, enligt många historiskt bevandrade komentatorer, är en unik händelse. Efter amerikanska presidentval brukar alltid de ljusa framtidsförväntningarna, som automatiskt följer i dess spår, påverka aktiekurserna uppåt. Så tydligen inte denna gång.

Samtidigt kommer uppgifter om en svensk ”konkursexplosion“. Vår egen “vinstmaskin” (LKAB), liksom hela den jättelika Kinesiska ekonomin, saktar också in på grund av finanskrisen. Man anar här ett samband, eftersom ju LKAB:s expansion den senaste tiden har varit starkt kopplad till Kinas industrialisering.

Den kinesiska BNP-tillväxten föll, under de första första nio månaderna i år, till under tio procent (+9,9 %). Det är visserligen en oerhört hög tillväxtsiffra med europeiska mått mätt. Men utifrån kinesiska förhållanden måste detta ändå ses som en oroande varningssignal.

Hittills har ju många nationalekonomers förhoppningar riktats österut. Den kinesiska ekonoimin har av dem setts som ett viktigt “draglok” som, när USA krisar, kan hjälpa till att dra världsekonomin ur lågkonjunkturen.

Kinesisk efterfrågan kommer säkerligen en tid framåt att verka motkonjunkturellt. Men att också denna “tillväxtmaskin” nu börjar hosta och hacka en aning understryker ändå allvaret i den ekonomiska situation som vi just nu befinner oss i.

Ingen kan påstå att Obama, och de andra politiska ledarna i världen, saknar framtidsutmaningar. Men man får hoppas och tro att det ljus som Obama håller i sin hand inte är ett snabbt slocknande “tomtebloss”.

Förhoppningsvis tänder Obama den närmaste tiden, med sin förslag och åtgärder för att motverka den globala ekonomiska krisen, fler och mer kraftigt brinnande ljus i lågkonjunkturens mörker.

Förutsättningarna finns ju där, nu när han äntligen förpassat George W Bush´s övertro på den självreglerande markandens förmåga till historiens sophög…