Även dyra råd kan vara riktigt goda när det gäller att mota jobbkrisen

Etiketter: arbetslöshet, finansminster. forskning, jobb, kris, offentlig sektor, råd

Jag har under året haft en hel del synpunkter i mina blogginlägg kring effektiviteten i den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken. Stora resurser satsas på relativt ineffektiva sänkningar av arbetsgivaravgifter och skattesänkningar och insatserna för att stärka produktivitet, tillväxt och anställningsbarhet har varit relativt obetydliga.

Det har hetat att politiken nästan uteslutande bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, men i själva verket har arbetsmarknadspolitiken präglats mer av experimentlusta än av kunskap om vad som fungerar.  

I SNS senaste rapport; “Råd till en finansminister” finns en hel del vetenskapligt motiverade förslag på justeringar av politiken.  Jag kan inte låta bli att citera bland annat detta:

“Enligt vår mening krävs en drastisk omläggning av arbetsmarknadspolitiken mot större satsningar på riktade efterfrågepåverkande åtgärder, framför allt för att öka arbetskraftsefterfrågan inom offentlig sektor, och utbildning (speciellt arbetsmarknadsutbildning) samt mindre resurser vad gäller matchningsåtgärderna och jobbsökaraktiviteter som av allt att döma är ganska ineffektiva i den nuvarande djupa recessionen med låg arbetskraftsefterfrågan”

Ekonomiprofessorerna Dominique Anxo och Thomas Lind i SNS-rapporten “Råd till en finansminister”

Anders Borg avfärdade genast en hel del av råden, vilket var väntat. Det intressanta är dock att SNS-rapporten ger en helt annan bild av vad den ekonomiska forskningen egentligen ger stöd till än vad som oftast förs fram i den politiska debatten.

Marknaden är inte självreglerande

Etiketter: ekonomi, kris, marknad, välfärd

Den ekonomiska krisen har visat att ekonomin inte är en självreglerande verksamhet, som med automatik skapar goda förutsättningar för tillväxt och välstånd. I själva verket har en obalans mellan marknad och stat, frihet och regler bidragit till att krisen har fått ett så förödande förlopp.

Krisen har visat på stora brister både när det gäller den dominerande ekonomiska teorin om det ständiga behovet av avreglering och har blottlagt en övertro på marknaders självreglerande förmåga.

Det finns ingen grundläggande motsättning mellan väl utvecklad välfärd, starka fackliga organisationer och en aktiv stat å ena sidan och en väl fungerande markandsekonomi å den andra. I själva verket har den senaste tidens utveckling både visat att tillväxten i de avreglerade länder som har svaga välfärdssystem inte är bättre än i mer utpräglade välfärdsekonomier, men också att ekonomier med svag reglering av marknaden eller små möjligheter att bedriva en aktiv stabiliseringspolitik har drabbats hårdare av krisen.

Tvärt om vad som ofta påstås är den aktiva välfärdsstaten ett smörjmedel för en väl fungerade ekonomisk utveckling.

Bra länkar

Krugman i N.Y Times

Stiglitz tal för African Develoment Bank Group

Saab, näringspolitik och hushållsnära tjänster

Etiketter: industripolitik, kris, regeringen, SAAB

Regeringen och näringsminister Maud Olofsson har varit ganska kallsinniga till svensk bilindustri. “Staten ska inte stötta näringsverksamhet och företag” har det hetat. Saab har ingen framtid har det egentliga beskedet tidigt varit. Det går inte att komma ifrån att regeringens passivitet har försvagat Saab.

Nu är det för sent att reparera skadan. Regeringen bär ett visst ansvar för att det har gått så illa. Men jag förstår kanske logiken i regeringens politik och vart man har tänkt sig att alla tusentals anställda i bilindustrin ska ta vägen.

Det är uppenbarligen rätt att subventionera den hushållsnära sektorn men inte att stötta bilindustrin. Tanken kanske är att alla som nu förlorar jobbet ska börja städa hos varandra - men nu med statligt stöd.

Nu krävs inte bara kraftfulla stöd till alla som förlorar jobbet och till Trollhättan - nu måste regeringen börja föra en politik för kvalificerade jobb och inte bara för lägre löner.  

 dn1, dn2, dn3. dn4, ab1, ab2, ab3. ab4

Ineffektiv ekonomi när tillväxten blir låne- istället för lönedriven

Etiketter: fackföreningar, ideologi, kris, löner, tillväxt, usa

Spelar det någon roll för den ekonomiska utvecklingen om löntagarna får rimliga löner? Frågan är högst relevant både för utvecklingen av krisen och inför den stundande avtalsrörelsen.

Svaret är i allra högsta grad ja, Det räcker med att blicka västerut,  mot USA, för att se hur urholkade reallöner skadar den ekonomiska stabiliteten. En allmän försvagning av reallönerna under lång tid, framdriven av obefintliga sociala skyddsnät, försvagade fackliga organisationer och en ekonomisk ideologi baserad på att “hungriga vargar jagar bäst”, har skapat en falsk ekonomisk utveckling som bidragit till att bygga under krisen.

Under en följd av år har det funnits ett starkt samband mellan den amerikanska konsumtionen och den ekonomiska tillväxten. Dessvärre byggde konsumtionen på lån - inte på lön. Resultatet blev en bubbla som brast och en ekonomisk modell som förlorat sin lyskraft.

Ökande ideologisk konflikt om ekonomisk vetenskap

Etiketter: ekonomi, forskning, globalisering, kris, löner, paradigm, usa, vetenskap

Kommer krisen att förändra vår syn på ekonomisk utveckling? För ett år sedan skulle jag ha svarat definitivt ja. Nu är jag inte lika säker. Det som kunde ha blivit ett “window of opportunity” riskerar nu att bli “business as usual” istället.

Allt för många av dem som under lång tid förespråkat just den ekonomiska modell som i praktiken orsakat krisen börjar nu förespråka ännu mer av samma sak.

Detta trots att krisen i hög grad var, som ekonomiprofessorerna Stiglitz och Fitoussi säger i slutsatserna till rapporten “Shadow Gn”,  “doktrinskapad” - framsprungen ur en övertro på marknaders självreglering, en misstro mot statliga regleringar och en ekonomi som skapat en växande grupp löntagare som inte fick del av tillväxten på annat sätt än genom att överkonsumtion på kredit.

Under lång tid ledde globaliseringen till stagnerande eller minskade reallöner i stora delar av västvärlden. Denna trend har många orsaker: en globalisering av ekonomin där arbetsutbudet ökade snabbt och pressade ned lönerna, en ekonomisk överideologi som värnade marknadens frihet från reglering och statlig inblandning och en ideologiskt driven försvagning av de fackliga organisationerna - allt detta för att bryta utvecklingen mot mer egalitära samhällen och istället skapa tillväxt och jobb genom ökade klyftor och större ekonomiska drivkrafter.

Nedpressandet av lönerna ledde i USA till att hushållens sparande minskade, till allt längre arbetstider och allt större lån för att hålla konsumtionen igång. Tillväxten hölls uppe till priset av stadigt ökande privata och offentliga skulder.

När krisen nu slår nästan hårdast mot ekonomi och jobben just i det land som fått symbolisera glorifieringen av de fullständigt fria marknaderna, borde detta leda till en omfattande omprövning bland världens ekonomer och politiker som förordat denna modell. Och en del genomgår just nu en sådan omprövning,  men bland många andra är det väldigt tyst.

Det paradigmskifte som vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn talade om kanske tar lite längre tid - eller är så mycket svårare i vetenskaper som är starkt politiskt präglade.

Från början finns det en allmän föreställning, en normalvetenskap, som forskarsamhället själv inte är direkt medvetet om. (här befinner sig fortfarande många).

Sen uppstår anomalier, avvikelser från tankemodellen, som forskarna har svårt att förklara och ta till sig (t.ex. att de nordiska välfärdsländerna presterar bättre än de avreglerade anglosaxiska).

Sen kommer en vetenskaplig kris (som t.ex. denna ekonomiska kris) som kräver att utvecklingen måste förklaras på ett nytt sätt. (dit har inte så många hunnit, även om jag i flera blogginlägg har pekat på att en hel del tunga ekonomer nu befinner sig där).

Slutligen; paradigmskiftet, när det skapas en nya teoretisk modell som förklarar världen på ett nytt sätt och vinner allmänt gehör. (dit är det fortfarande långt kvar)

Jag väntar med spänning på att även svenska forskare och ekonomer i högre grad ska våga delta i debatten om detta nya.

Jobbkrisen - åtgärder som fungerar

Etiketter: arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknadspolitik, jobb, kris, oecd, regeringen

Ekonomin befinner sig fortfarande i en djup svacka. OECD har visat att det i tidigare kriser tar flera år från det att krisen börjar tills arbetslösheten toppar. Den här jobbkrisen prognosticeras hålla i sig längre än alla andra sedan 70-talet. Men inte nog med det: jobbkriser tenderar i allt högre grad att leda till bestående långtidsarbetslöshet eller utslagning.

John P. Martin, en av OECDS:s mest meriterade ekonomer och en av världens främsta arbetsmarknadsexperter, pekar i en artikel i nya numret av OECD-observer ut ett antal åtgärder som är viktiga för att minska risken för bestående arbetslöshet efter krisen. Jag tar mig friheten att sammanfatta de viktigaste delarna i budskapet: 

1. Stärk arbetslöshetsförsäkringen. Den som förlorar jobbet måste kunna upprätthålla sin inkomst och köpkraft som långt möjligt. Skyddet är generellt sett för svagt, särskilt för personer med svag anknytning till arbetsmarknaden, vilka också är de första att förlora jobbet när kriser kommer.

2. Satsa mer på kvalificerad och aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi vet vad som fungerar och vad som inte gör det. Kvalificerad arbetsmarknadspolitik är samhällsekonomiskt kostnadseffektivt.

3. Se till så att de jobbsökande inte tappar kontakten med arbetsmarknaden. Även i djup lågkonjunktur skapas många jobb, därför måste sökaktivitet upprätthållas.

4. Ändra fokus från “första-bästa-jobb” till “utbildning-först. Detta är viktigare än någonsin nu då krisen  också driver på den globala strukturomvandlingen, vilket gör att kompetens och utbildning blir mer avgörande för att kunna konkurrera om de jobb som skapas.

5. Se till att anställningsstöd inte är generella utan riktade och tillfälliga. Generella stöd har hög dödvikt - alltså subventionerar de jobb som ändå skapas.

Om regeringen lyssnar på rekommendationerna och tar till sig nyare forskning och evidensbaserad kunskap (som man i övrigt ofta hänvisar till) borde detta leda till en rejäl omprioritering och uppgradering av åtgärderna i kris- och arbetsmarknadspolitiken.

dn1, dn2, svd1

Ansvarsfull krispolitik? Lyssna på Obama!

Etiketter: anders borg, Barack Obama, efterfrågan, kris, stimulanspaket

“Det farligaste man kan göra är att allt för tidigt dra tillbaka stimulansåtgärderna“, varnar finansminister Ander Borg idag i DN. Och visst har Borg rätt.

Problemet är bara att de svenska stimulansåtgärderna, i ett internationellt perspektiv, är otillräckliga. Detta har också många initierade internationella ekonomiska bedömmare påpekat.

När den amerikanske ekonomen Richard B Freeman var i landet senast (15 oktober) lyfte han fram just bristen på svensk stimulanspolitik som ett problem: “It is horrifying that the Swedish budget deficit is only 1 % of GDP during the worst recession since 1930s”, sade Freeman bland annat.

Skulle Borg lyssna till den ekonomiska vetenskapen, och i högre utsträckning än idag basera sin politik på evidens, skulle han alltså dra på ännu mer nu i lågkonjunkturen.

Det handlar då om att se till att Sverige inte bara profiterar på Obamas och Browns mer expansiva krispolitik, utan att vi också genom ett större stimulanspaket hjälper till så att hjulen i världsekonomin kan fås att snurra igen.

En av de viktigaste krisåtgärderna hade då naturligtivis varit att reparera trygghetsförsäkringarna (a-kassan och sjukförsäkringen), så att människor i högre utsträckning än idag känner trygghet och vågar börja konsumera.

Här har Borg fortfarande mycket att lära av Obama, som ju exempelvis ser sin sjukvårdsreform som en viktig del av krispolitiken. Den medverkar till att sprida tilltro, hopp och trygghet i en tid när detta är viktigare än någonsin.

Hade Borg och Reinfeldt tagit till sig detta mer moderna amerikanska synsätt hade också deras föutsättningar att driva en ansvarsfull krispolitik ökat, såväl nationellt som internationellt.

Låga löner utvecklar inte välfärden

Etiketter: kommunerna, kris, regeringen, sjuksköterskor, skl, vårdförbundet

I en artikel i Dagens Nyheter hävdar tunga politiska företrädare för Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att man kanske måste säga upp avtalet med vårdförbundet på grund av brist på pengar. I bästa fall är inlägget inte seriöst menat utan bara ett sätt att skrämma andra parter inför den stundande avtalsrörelsen. Men även som sådant är det ett lågvattenmärke. Det går inte att driva en verksamhet seriöst med utgångspunkten att det är de anställda som ska står för kostnaden så fort det blir ont om pengar. Med den utgångspunkt SKL redovisar kommer kommunerna aldrig att kunna betala rimliga löner till de anställda -och hela tanken på att utjämna löneskillnaderna mellan män och kvinnor blir omöjlig.

Det läge som SKL beskriver har inte bara sin grund i den ekonomiska krisen, det är också ett resultat av  regeringens våndor när det gäller att skjuta till pengar till kommuner och landsting för att hantera krisens effekter. Nu riskerar de anställda uppenbarligen att få betala priset för denna senfärdighet.

Det kan aldrig vara så att vi ska rädda den gemensamma välfärden genom lägre löner till välutbildade yrkesutövare i den offentliga sektorn. På sikt måste det skapas mer resurser. Det kan bara göra på tre sätt:  mer skattepengar, bättre planering eller tuffare prioriteringar.

Annars återstår bara en sista utväg för att välfärdens anställda ska få rimliga löner: ökad privatisering.

Det sistnämnda är dock ingen besparing för samhället. Kostnaderna kan mycket väl öka totalt sett med ökad privat finansiering av vården. Men hur lönerna och kvaliteten ska upprätthållas är till syvende och sist en politisk prioritering. Kvaliteten kan aldrig upprätthållas om de anställda inte får lön för möda, ansvar och utbildning.

DN

Hur jobbskatteavdraget skapar jobb

Etiketter: borg, jobbskatteavdrag, kris, lars calmfors

Lyssnade på telefonväkteriet i P1 med Anders Borg i måndags om budgeten. Han hade märkligt svårt att förklara hur jobbskatteavdraget skulle skapa fler jobb och varför det var en bra åtgärd att genomföra med massarbetslöshet. Svaret levererade istället Lars Calmfors i studio 1 idag (alltså den 22 september).

Den viktigaste mekanismen som förklarar att jobbskatteavdaget ska ge fler jobb är enligt Calmfors väldigt tydlig: “Den viktigaste effekten är att den gör att arbetssökande accepterar jobb till lägre lön än vad de annars skulla göra och att det får de fackliga organisationerna att hålla nere lönekraven.” ”…Lönerna kommer att utvecklas i långsammare takt…” sa han vidare.

Lägger man till detta att även försämringen av a-kassan och rekordhöjningen av a-kasseavgiften ska ge fler jobb enligt exakt samma mekanism, blir jobbpolitikens innersta syfte tydlig. Jobben ska skapas genom att de som är arbetslösa ska sänka sina löneanspråk - det som ekonomer kallar för reservationslönen - och genom att facken ska tuktas så att de inte förmår höja lönerna i högkonjunktur och inte orkar stå emot i lågkonjunktur.

Det är bra att åtminstone Lars Calmfors gör detta tydligt. Problemet är bara att hela idén vilar på en betänkligt lös vetenskaplig grund. De ekonomer som förespråkar denna metod hänvisar ofta till gamla studier från hur effekterna har blivit i Storbritannien eller USA - ofta med sekelgamla studier som grund. Och utan att ifrågasätta om det överhuvudtaget är rimligt att rakt av översätta effekter av studier i länder med diametralt olika samhällssystem och arbetsmarknadsmodeller. Och då har man heller inte tagit hänsyn till att de nordiska länder som har gjort det motsatta till det som ekonomerna har rekommenderat har lyckats bättre än de länder som följt rekommendationerna.

Det finns dock ekonomer som ifrågasätter om det är rimligt att göra policyrekommendationer utifrån forskning som skett i länder med helt annorlunda institutionella system. Och sådana som med tung argument ifrågasätter de studier som rekommendationerna vilar på.

Det går helt enkelt inte att isolera effektern av en policyförändring utan att se hur den också i sin tur påverkar andra faktorer, som t.ex. graden av samordnade löneförhandlingar, parternas ansvar, utbildningspremie, produktiviteten i arbetslivet etc. Forskningen ger helt enkelt inga belägg för att det som har haft effekt i USA på 70-talet för vissa grupper av yrkesverksamma också har samma effekt i Sverige på 2000-talet.

Stor risk för bakslag i ekonomin

Etiketter: bankerna, bilindustrin, borg, kris

Lettlands problem slår nu hårt mot den svenska kronan och krisen i Baltikum riskerar att leda till en ny finanskris även i Sverige. Flera svenska banker har agerat som om det har varit monopolpengar man har lånat ut. Om krisen i Baltikum utvecklas i tangentens riktning kommer denna ansvarslöshet att kosta även svenska löntagare, skattebetalare och bankkunder stora belopp. Regeringens agerande så här långt i den frågan är resolut.

Samtidigt är risken stor för att vi får nya bakslag i den reala ekonomin. Ökande arbetslöshet kommer att dämpa efterfrågan, en eventuell svensk bankkrasch skulle leda till ytterligare en otrygghetschock i ekonomin. Och fortfarande är läget i allmänhet mycket dystert. Frågan är vad som ska dra upp tillväxten och jobbskapandet?

Regeringens hantering av jobbkrisen har varit raka motsatsen till det resoluta agerandet mot bankerna. Oviljan att kicka igång offentliga investeringar är direkt kontraproduktiv och ett felaktigt användande av  skattepengarna. Trots att t.e.x Internationella valutafonden, IMF och ILO visar att en stimulans till offentliga investeringar på 5,7 procent av BNP skulle ge i runda tal nio procents sysselsättningseffekt, medan samma insats till skattsänkningar bara skulle ge runt en procents sysselsättningseffekt, gör regeringen inte särskilt mycket.

Och samtidigt som regeringen i princip är beredd att förstatliga banker som går omkull har man närmast beröringsskräck till bilindustrin. Detta är mycket märkligt. Bilindustrin är oerhört viktig för svensk industri, Det är inte säkert att den överlever oavsett vad regeringen  gör, men det tafatta agerandet så här långt har sannerligen inte gjort överlevnadschanserna större.

Bilindustrin har i tidigare ekonomiska kriser varit en av nycklarna till återhämtningen. När ekonomin har vänt upp har det i hög grad varit just bilindustrin i världen som har dragit igång ekonomin. Ingen annan industrigren, varken i USA eller i Europa, verkar kunna ta det ansvar för att växla upp ekonomin, som bilindustrin traditionellt har gjort. 

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, E24