Fel politik och ökade ekonomiska klyftor riskerar leda till ny ekonomisk kris

Etiketter: depression, klyftor, krisen, krugman

Kan en ekonomisk modell som bygger på ständigt ökade klyftor mellan rika och fattiga skapa stabil  tillväxt? Kan djupa efterfrågekriser motverkas genom tuffa besparingar? I båda fallen är svaret nej - och anledningen i hög grad den samma. När många inte får en inkomst som ger tillräcklig efterfrågan skapas en ekonomi som bygger på lånade pengar. Detta har jag lyft i flera bloggar. Paul Krugman tar upp det i ett uppmärksammat tal i Luxemburg i dagarna.

Vi kan inte heller spara oss till den ökade konsumtion som behövs för att dra igång ekonomin och uppnå full sysselsättning, vilket Björn Elmbrant skriver lysande om i Dagens Arena.

Problemen som skapade krisen har inte varit att folk har levt över sina tillgångar som en del har hävdat, utan att människors tillgångar inte har levt upp till den produktion som man har förväntats konsumera. När merparten av inkomstutvecklingen i t.ex. USA har gått till den procent som redan tjänar mest, ökar naturligtvis deras konsumtion väldigt snabbt, men den drar även upp konsumtionen för medel- och arbetarklassen som inte har råd att konsumera lika mycket men förmås göra det i alla fall.

Och då lönerna står stilla eller ökar för långsamt, som en effekt av den ekonomiska politikens miralkelkur för hur jobb ska skapas, måste konsumtionen huvudsakligen ske med lånade pengar. Då byggs förutsättningarna upp för en mycket intabil ekonomisk värld där nya kriser kommer som ett brev på posten.

Krugman befarar  att vi nu står vid randen av en tredje depression. Denna gång skapad av politiska misslyckanden. Kostnaderna för världsekonomin och de som förlorar jobben kommer i så fall att bli kolossala.  “Regeringarna oroar sig för inflation när det verkliga hotet är deflation, de predikar behovet att dra åt svångremmen när det verkliga problemet är otillräckliga utgifter”.

Kan inte låta bli att komplettera med denna:

Polly Toynbee i The Guardian (18 juni).

“Lord Skidelsky, erstwhile Thatcher supporter, now says Keynes would recognise this cutting frenzy. He well understood that every sinew of common sense tells citizens to cut in a recession when debt is rising, tax receipts are falling and the black hole in finances yawns alarmingly. His “paradox of thrift” means acting against instinct because the exchequer is not a handbag: cuts make things worse when investing for growth is the only escape. Japan, not Greece, is the threat. New official estimates revising next year’s growth downwards should have sounded the alarm but instead set the coalition calling for deeper cuts.”

Ett EU på sparlåga leder till ekonomisk stagnation

Etiketter: eu, krisen, välfärd

EU står inför många skakiga år framöver och det finns stor anledning till pessimism. De vägval som görs för att hantera den akuta krisen nu riskerar att förvärra förutsättningarna att hantera de långsiktiga problemen. 

På kort sikt är det nödvändigt att stabilisera det makroekonomiska läget. Det är ohållbart för en valutaunion att flera medlemsländer är konkursmässiga. Men som jag skrev i en tidigare blogg kan den saneringen inte bara handla om att skära ned på de sociala utgifterna - ännu viktigare på sikt är att öka skatteintäkterna. Och då duger inte den lågskattelinje som just nu förfäktas om lösningen på Europas problem. 

För det första är det orimligt att EU - mitt i en gigantisk efterfrågekris som lett till tio procents arbetslöshet - ska spara sig fram till lägre arbetslöshet. Visst är det viktigt att komma till rätta med de gigantiska budgetproblemen, men att sjösätta dem samtidigt som efterfrågan är svag och banksystemet osäkert är en ytterst riskabel strategi. Detta menar även finansmannen George Soros nyligen och varnade för att sparivern kan leda till en negativ spiral med ekonomisk stagnation och växande social oro de närmaste åren. 

Även Tyskland har aviserat massiva skattesänkningar som skulle leda till kraftiga försämringar av välfärdssystemen på sikt. Ekonomipristagaren Paul Krugman är djupt kritisk. Åtgärderna kommer att minska efterfrågan i ekonomin mindre än ett år in på en svag uppgång efter den värsta krisen sen andra världskriget. 

På längre sikt kan det bli ännu värre. EU:s förmodligen största ekonomiska utmaning på sikt är demografisk. Extremt låga födelsetal just i de länder som också har de största ekonomiska gör att ekonomin långsiktigt kommer att stagnera. EU:s befolkning i arbetsför ålder beräknas minska med 48 miljoner personer till år 2050. Värst är det för just de länder som har de största ekonomiska underskotten. Detta kommer att långsiktigt minska den ekonomiska tillväxten och öka de offentliga utgifterna radikalt, inte minst genom ökade kostnader pensioner, vård och omsorg. 

Att i det läget fokusera lösningen på EU:s problem som att det skulle handla om för generösa välfärdslösningar och för höga skatter är direkt fel och kontraproduktivt. Vad EU:s medlemsstater behöver är utbyggda men mer effektiva välfärdssystem, mer utbildning och forskning, familjepolitiska investeringar som ger ökad jämställdhet, investeringar i de yrkesverksammas kunskaper och i företagens omställningsförmåga. Och en ekonomisk politik som håller uppe efterfrågan och skapar nya jobb.

Detta går inte att lösa med ett EU på sparlåga.

Imponerande Merkel

Etiketter: DGB, eu, krisen, Merkel, Tyskland

Tyskland har alltid varit Europas motor, både ekonomiskt och politiskt. Men nu upplever Tyskland sina egna problem. På DGBs kongress i Berlin talade både DGBs ordförande Mikael Sommer och Bundeskanslern Angela Merkel.

Den första punkten var ökningen av främlingsfientligheten och nynazismen. De demonstrerade den 1 maj i Berlin och det finns en känsla av att det under ytan är ett ökande hot. Framför allt i östra Berlin sker det trakasserier.

Finanskrisen med en ökande arbetslöshet och förväntade sparpaket ökar naturligtvis oron för ökade klyftor. Tyskland har en stort demografiskt problem med allt fler äldre i arbetskraften. Merkels recept var besparingar i välfärdssystemen, men också satsningar på utbildning, arbetsmarknadsåtgärder för unga, integration av den äldre arbetskraften och utbyggnad av förskolor. Men inte ett ord om höjda skatter!

Hur Tyskland lyckas är av avgörande betydelse för övriga Europa. Framför allt de länder som är i större svårigheter, Portugal, Grekland och Spanien kommer behöva tyska bankers hjälp. Merkel framhöll att det grundläggande problemet är att vissa medlemsländer har dålig konkurrenskraft och behöver förbättra den. En passning för att stärka det ekonomiska samerbetet och samarbetet i konkurrenskraftsfrågor. Men tyvärr också en hint om att Tyskland kommer kräva nedskärningar av välfärdssystemen i de länder som får låna pengar.   

Det var första gången jag såg Merkel live och jag måste säga att det var imponerande. Trots en delvis fientlig publik fick hon publiken att skratta och fick fram sitt budskap. Imponerande.

Jobbskatteavdraget och arbetslinjen

Etiketter: arbetslinjen, jobb. utanförskap, jobbskatteavdrag, krisen, sysselsättning

När tidningen Fokus i veckan summerade fyra år med regeringen var betyget ungefär så här: man har gjort det man sa att man skulle göra, effekten har i hög grad uteblivit, sämst har det gått med jobben.

I genomsnitt var över 400 000 arbetslösa under 2009. 115 000 av dem var långtidsarbetslösa. Antalet personer som helt lämnade arbetskraften 2009 ökade med över 60 000. Mer än 93 000 färre arbetar heltid 2009 jämfört med 2008. Över 300 000 arbetar mindre än vad de önskar. Enligt Arbetsmarknadsdepartementets definition var antalet personer i utanförskap 1 562 500 i juli 2009, vilket var exakt samma nivå som vid ingången av 2006 och drygt 50 000 fler än vid valet 2006.

Det misslyckandet går inte bara att skylla på krisen. Det beror på en kombination av ett ensidigt fokus på en utbudspolitik där effekterna av tuffare krav på arbetslösa och sjuka i kombination med jobbskatteavdrag har uteblivit och där krisbekämpningen har varit senkommen och inte tillräckligt effektiv.

Enligt de teorier som utbudspolitiken bygger på ska lägre ersättningar till arbetslösa och sjuka, kombinerat med att de som arbetar ska betala betydligt lägre skatt än de som inte gör det, leda till att lönerna hålls tillbaka generellt, att arbetslösa och sjuka accepterar nya jobb till lägre lön och till att människor som inte arbetar eller arbetar deltid ska vilja jobba mer.

Men för att de teoretiska effekterna av t.ex. jobbskatteavdraget ska uppstå krävs att åtskilligt annat samspelar. Människor ska veta om att avdraget existerar, de ska anse att detta är ett argument för att hålla tillbaka sin lön, de ska vilja öka sitt arbetsutbud och de ska ha en faktisk möjlighet att göra det. Det krävs alltså inte bara att folk förstår hur jobbskatteavdraget förändrar den disponibla inkomsten, alla ska dessutom grunda sina beslut enbart på ekonomiskt rationella grunder, vilket vi vet att alla inte gör.

Enbart kännedomen om jobbskatteavdraget är ett problem i sammanhanget. När Globaliseringsrådet undersökte saken var det endast 52 procent av befolkningen som kände till att regeringen infört ett jobbskatteavdrag. 95 procent ansåg inte att reformen påverkat hur mycket de arbetar och endast 2 procent sade sig ha ökat sin arbetstid till följd av reformen. När Riksrevisionen nyligen undersökte samma sak blev resultatet att drygt 40 procent känner till det och 11 procent känner till det väl. För de grupper som har en svag ställning på arbetsmarknaden, och som är tänkt att i högst grad öka sitt arbetsutbud, är kännedomen ännu lägre. Mellan 16 och knappt 30 procent kände till det och mellan 2 och 8,5 procent känner till det väl. Resultatet blev nedslående för skatteavdragets förespråkare. Inte ens två procent av de tillfrågade säger sig arbeta mer på grund av avdraget och 0,6 procent säger sig arbeta mindre.

Det skulle kunna innebära att effekten blir så låg att kostnaden för varje nytt jobb skulle bli mer än en och en halv miljon kronor.

Det mesta tyder så här långt på att jobbskatteavdraget är ett väldigt dyrt och ineffektivt sätt att öka sysselsättningen. Kostnaden per jobb är omfattande. En modern arbetslinje måste istället bygga på betydligt mer av efterfrågeskapande- kunskapshöjande och produktivitetsstimulerande åtgärder.

Nu har partierna chansen att visa om man har insett detta när valplattformarna ska presenteras.

Högre inflationsmål skulle göra gott

Etiketter: imf, inflation, krisen, penningspolitiken, riksbanken, tillväxt

Riksbankerna bör ha högre inflationsmål än tidigare. Det har hävdats förr. Men lite chockerande är att rådet nu kommer från Internationella valutafondens, IMF ekonomer. I en rapport som publicerades häromdagen säger man att det är dags att lämna en del gamla sanningar om hur vi skapar en en stabil makroekonomisk utveckling.

Efter att under lång tid ha läxat upp regeringar som låtit inflationen öka eller har använt skattepengar till välfärdsåtaganden, vänder IMF på kappan. Nu säger IMF:s chefsekonom Olivier Blanchard att högre inflation, större välfärdssatsningar, starkare automatiska stabilisatorer - helt enkelt mer av statlig intervention i ekonomin - gör att det blir lättare att undvika djupa ekonomiska kriser.

De nya tankarna formuleras i en ny rapport, ” Rethinking Macroeconomic Policy [pdf]” . En av grundidéerna som IMF för fram verkar vara att de låga inflationsmålen har gjort att penningpolitiken inte har fått tillräcklig effekt samtidigt som tvingas dra tillbaka stimulanserna för snabbt.

Ekonomipristagaren Paul Krugman håller med i sin blogg men lägger till ytterligare ett viktigt argument:

” I would add, however, that there’s another case for a higher inflation rate - an argument made most forcefully by Akerlof, Dickens, and Perry (pdf). It goes like this: even in the long run, it’s really, really hard to cut nominal wages. Yet when you have very low inflation, getting relative wages right would require that a significant number of workers take wage cuts. So having a somewhat higher inflation rate would lead to lower unemployment, not just temporarily, but on a sustained basis.”

IMF:s ekonomer och Paul Krugman är inte vilka lekmän som helst. Deras råd bör tas på största allvar. Även i Sverige.

Rätt arbetslinje i efterkris-politiken

Etiketter: a-kassan, a-kasseavgift, arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, arbetstidsreglering, kompetensutveckling, konjunkturpolitik, krisen, littorin, obetalt arbete, produktivitet, regeringen, social trygghet, sysselsättning, utanförskap

Arbetsförmedlingen presenterar en optimistisk prognos som visar att arbetslösheten snart når sin topp och börjar vända nedåt. Det antyder att en positiv utveckling på arbetsmarknaden sker snabbare än vad jag trodde. Det är givetvis glädjande.

Det finns dock faktorer som riskerar att ta knäcken på den positiva utvecklingen. En sådan är det starkt ökande övertidsuttaget. Risken är uppenbar att arbetsgivare använder sig av övertid istället för att nyanställa. På så sätt blir arbetslösheten högre än vad den behöver vara. Uppenbarligen finns det stora möjligheter för arbetsgivare att lägga ut mycket övertidsarbete, trots gällande lagregler. Den dolda övertiden exploderar nu, särskilt bland män inom privata tjänstenäringar. Regeringen bäddar för att detta blir ett än större problem genom att, i förenklingssyfte, tillåta att företag utan kollektivavtal i realiteten får ta ut 350 timmars övertid.

En annan osäkerhet gäller kvaliteten i de arbetsmarknadspolitiska insatserna.  Arbetsförmedlingens nya satsning kallas Lyft. Regeringen sätter stort hopp till att denna satsning skall trycka ut många arbetslösa i jobb under innevarande år. Men då vill det till att praktikinslagen inom Lyft blir av hög kvalitet. Det måste finnas ordentligt med resurser för handledning. Programmet måste också bygga på lärande och kompetensutveckling. Det är de nya framväxande jobben som Lyft-deltagarna skall kunna ta, inte de gamla ty de är försvunna för alltid.

Diskussionen om arbetslinjen, eller snarare arbetslinjerna, blir akut efterhand som vi går ur krisen. Det finns nämligen åtminstone två arbetslinjer. Den första handlar om att gamla jobb med lågt kunskapsinnehåll och låga löner försvinner. De som blir arbetslösa får genom utbildningsystemet och arbetsmarknadspolitiken hjälp att komma vidare och ta de nya jobben med mer komplicerat innehåll och högre lön. A-kassan är så utformad att den premierar aktivt jobbsökande. Den här arbetslinjen är alltså en utbildnings- och kompetenslinje.

Så har vi den arbetslinje som regeringen för idag. Den handlar om två saker. Korttidsarbetslösa skall ta första bästa jobb oavsett kvalifikationer och utbildning. Det kallas matchning. Kostnaderna för arbetslösheten sjunker då kortsiktigt men det gör tyvärr också produktiviteten. Detta uppnås genom att försämra arbetslöshetsförsäkringen så till den grad att den inte går att klara sig på. Vidare ska de långtidsarbetslösa sättas i arbete. Men eftersom de inte kan klara komplicerade jobb så måste det skapas en låglönearbetsmarknad där de kan jobba. Det vill regeringen åstadkomma genom försämrad anställningstrygghet och möjligheter för arbetsgivare att pressa lönerna. Den här arbetslinjen är alltså en otrygghets- och låglönelinje.

Den viktiga frågan framöver är hur låg arbetslösheten kan förmås att bli i den kommande högkonjunkturen. Regeringen kommer att hävda sin arbetslinje, alltså otrygghets- och låglönelinjen, för att bringa ned arbetslösheten. Jag tror inte på den metoden. Utbildnings- och kompetenslinjen har historiskt visat sig framgångsrik i vårt land. Det finns ingen skäl att ändra på det.

Hög arbetslöshet blir en dyr affär för alla

Etiketter: arbetslöshet, investerignar, kostnader, krisen

När man följder ekonomisidornas bevakning av krisen är det som om den har upphört att existera. Visst pekar man på att den ekonomiska krisen har skapat massarbetslöshet - men allt för sällan reflekterar man över det omvända - att hög arbetslöshet blir ett sänke för ekonomin.

Ändå är de flesta ekonomer, sociologer och andra som studerat arbetslöshetens kostnader överens om att arbetslöshet är en väldigt dyr affär - och under lång tid.

Arbetslöshet innebär ett slöseri med ekonomiska resurser. En ekonomi med hög arbetslöshet leder till att vi riskerar ett permanent tapp i potentiell tillväxt genom att vi inte arbetar tillräckligt många timmar och många slås ut från arbetskraften. En stor del av kostnaden för utslagningen kan aldrig repareras. Minskad arbetslöshet å andra sidan ger enorma vinster för ekonomin och välfärden.

Till det måste vi lägga de stora budgetkostnader som arbetslöshet leder till. Hög arbetslöshet ökar statens utgifter och minskar kraftigt statens inkomster. När många är arbetslösa minskar den potentiella konsumtionen, vilket både ger lägre tillväxt och minskade intäkter för det offentliga. Hög arbetslöshet äter därmed upp nödvändiga resurser från andra viktiga investeringar.

Ofta stannar analysen där och man glömmer de enorma kostnader som arbetslöshet leder till för alla som drabbas. Längre arbetslöshet innebär att man förlorar i kompetens och självkänsla. Lång arbetslöshet ökar därför risken för fortsatt arbetslöshet. Om arbetslöshetsförsäkringen är svag ökar risken för att många som har investerat i utbildning, degraderar sin kompetens genom att för snabbt tvingas ta jobb som man är överkvalificerad för. En mängd studier visar att långvarig arbetslöshet innebär en kraftigt ökad risk för framtida inkomstbortfall även om man får jobb igen.

Men hög arbetslöshet ger också stora sociala kostnader. Hög arbetslöshet gör fler fattiga, förvärrar sociala klyftor, minskar den sociala rörligheten, gör att kriminaliteten ökar och att den genomsnittliga livslängden faller. Att börja sitt liv med arbetslöshet eller att bli långvarigt utan jobb, riskerar att ge permanenta sociala och ekonomiska kostnader.

Att effekterna är långvariga visar sig inte minst genom att vi fortfarande betalar av på den enorma nota som blev resultatet av 90-talskrisens arbetslöshet, kompetenstapp och utanförskap.

Det är helt enkelt billigare och bättre för samhället att investera i förväg för att minska risken för långtidsarbetslöshet, än att betala i efterhand för de enorma kostnader som arbetslösheten genererar.

Välfärdssystemet blir mer bidragstungt

Etiketter: a-kassan, alliansen, generell välfärd, hushållens ekonomi, krisen, social trygghet, socialbidrag

Utgifterna för ekonomiskt bistånd (socialbidrag) ökar nu kraftigt i kommunerna. Exklusive ersättningar till flyktingar låg ökningen på 23 procent jämfört med samma kvartal i fjol, enligt Socialstyrelsens senaste statistik.

Det finns tydliga kopplingar mellan det som skett i trygghetssystemen och socialbidragsutvecklingen. Siffrorna över a-kasseutbetalningarna hittills i år har överraskat både regeringen och Arbetsförmedlingen. Ökningen har inte alls varit så stor som väntat. Mary Nilsson på Socialstyrelsen kan se att de kraftigt ökade socialbidragen hänger ihop med detta: “Det är många som inte är medlemmar i a-kassorna, den kopplingen kan ju finnas…Dessutom är det svårare att nå upp till villkoren för arbetslöshetsersättningen” säger hon till SVD.

Vi tvingas alltså konstatera att när de generella trygghetsförsäkringarna nedrustats har välfärdspolitiken samtidigt gjorts mer bidragslik och bidragstung. Ökade socialbidragsutgifter signalerar att det är stora problem inom hela välfärdssektorn. 

Regeringens bevisbörda ökar i takt med de stigande socialbidragssiffrorna. Allt kan inte skyllas på lågkonjunkturen och finanskrisen.

Saab hade varit bättre rustat med en mer aktiv industripolitik

Etiketter: bilindustrin, industripolitik, krisen, SAAB

De senaste åren innan krisen skedde en dramatisk förändring av den globala bilindustrin. År 2000 tillverkades 40 procent av världens bilar i Japan och USA - strax innan krisen hade det fallit till 30 procent. Efter krisen kommer det att vara en ännu lägre andel. Andelen bilar som tillverkades utanför OECD-området ökade under samma period från var tionde till var femte. 

Samtidigt visar studier med så kallad input-outputanalys att bilindustrin har en väldigt stor positiv jobbeffekt i kringliggande näringar. En dollars ökning i värde i bilindustrin beräknas skapa ett värde av tre dollar i ekonomin som helhet. Få om ens någon annan industrigren är relativt sett lika betydelsefull för ekonomin. 

Trots det har regeringen och en del andra hanterat bilindustrin som att det är som vilken näringsgren som helst - som vi kan ha kvar eller mista. Detta är en flagrant felbedömning som nu hotar hela den svenska bilindustrin. 

Jag säger inte att regeringen har något magiskt trollspö för att rädda enstaka företag. Men hanteringen av hela bilkrisen har skötts märkligt slapphänt. Vilket bäddade för att det till slut bara fanns kvar ett alternativ, Koenigsegg, som tydligen aldrig var tillräckligt seriöst. 

I våras träffade jag några ansvariga tyska politiker som var mäkta förvånade över hur lättvindigt den svenska regeringen såg på bilindustrins framtid i Sverige. 

Vi borde ha varit många fler som förvånades och ställt krav på en aktiv industripolitik även för bilindustrin.

svd1, svd2,  dn1, dn2

Fakta sparkar - lönesänkningsteorierna håller inte

Etiketter: arbetslöshet, krisen, usa

Många mer nyliberala ekonomer och politiker tycks anse att det mesta som är fel beror på att lönerna inte är tillräckligt flexibla (läs låga för vissa grupper). Denna syn präglar också regeringens nuvarande politik. Enligt teorin ska det i princip inte finnas några strukturella skillnader i arbetslöshet mellan olika grupper om bara arbetsmarknaden är så flexibel att lönerna anpassas efter de arbetssökandes produktivitet. Det är därför som det är vanligt att föreslå försämringar som pressar ned lönerna i tron att detta ska ge lägre arbetslöshet och högre sysselsättning - t.ex. sämre a-kassa, jobbskatteavdrag, försämrad arbetsrätt, lägre minimilöner. Hur ofta har vi inte hört från Svenskt Näringsliv t.ex. att ungas högre arbetslöshet beror på LAS och lönerna. 

Men det räcker med att studera arbetslöshetsiffrorna i flexibilitetens förlovade land, USA, för att se att teorin krackelerar. I USA är det lätt att sparka den anställde som man inte vill ha, fackens möjlighet att upprätthålla lönerna är nästan utraderade, minimilönerna är löjligt låga, arbetslöshetsförsäkringen i princip obefintlig. I en sådan ekonomi skulle det enligt teoriboken inte finnas några större strukturella skillnader i arbetslöshet mellan olika grupper eftersom lönerna är så flexibla nedåt. Verkligheten visar dock en annan bild.

Arbetslösheten är nu uppe i över 10 procent totalt sett. Bland tonåringar är den nästan 25 procent, bland svarta nästan 16 procent, bland hispanics runt 13 procent, bland de som inte har fullföljt high school 15,5 procent. Räknar vi andelen undersysselsatta - alltså även de som arbetar deltid men söker heltidsjobb, eller har ett heltidsjobb de inte kan försörja sig på och söker ett till, är siffrorna ännu värre. Vita har då en hel -eller deltidsarbetslöshet på 14,2 procent, svarta på 23,8 och hispanics på 25,1 procent.  

Eftersom lönerna är extremt låga för just de grupper som har den högsta arbetslösheten - och anställningskyddet närmast obefintligt - skulle det inte finnas några stora skillnader i arbetslöshet utan bara i lön mellan olika grupper. Enligt teorin alltså. Men den nyliberala lönesänkningsteorin som medel för att lösa arbetslöshetsproblemen håller inte ens för en enkel granskning av arbetslöshetsstatistiken.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3