Högre inflationsmål skulle göra gott

Etiketter: imf, inflation, krisen, penningspolitiken, riksbanken, tillväxt

Riksbankerna bör ha högre inflationsmål än tidigare. Det har hävdats förr. Men lite chockerande är att rådet nu kommer från Internationella valutafondens, IMF ekonomer. I en rapport som publicerades häromdagen säger man att det är dags att lämna en del gamla sanningar om hur vi skapar en en stabil makroekonomisk utveckling.

Efter att under lång tid ha läxat upp regeringar som låtit inflationen öka eller har använt skattepengar till välfärdsåtaganden, vänder IMF på kappan. Nu säger IMF:s chefsekonom Olivier Blanchard att högre inflation, större välfärdssatsningar, starkare automatiska stabilisatorer - helt enkelt mer av statlig intervention i ekonomin - gör att det blir lättare att undvika djupa ekonomiska kriser.

De nya tankarna formuleras i en ny rapport, ” Rethinking Macroeconomic Policy [pdf]” . En av grundidéerna som IMF för fram verkar vara att de låga inflationsmålen har gjort att penningpolitiken inte har fått tillräcklig effekt samtidigt som tvingas dra tillbaka stimulanserna för snabbt.

Ekonomipristagaren Paul Krugman håller med i sin blogg men lägger till ytterligare ett viktigt argument:

” I would add, however, that there’s another case for a higher inflation rate - an argument made most forcefully by Akerlof, Dickens, and Perry (pdf). It goes like this: even in the long run, it’s really, really hard to cut nominal wages. Yet when you have very low inflation, getting relative wages right would require that a significant number of workers take wage cuts. So having a somewhat higher inflation rate would lead to lower unemployment, not just temporarily, but on a sustained basis.”

IMF:s ekonomer och Paul Krugman är inte vilka lekmän som helst. Deras råd bör tas på största allvar. Även i Sverige.

Rätt arbetslinje i efterkris-politiken

Etiketter: a-kassan, a-kasseavgift, arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, arbetstidsreglering, kompetensutveckling, konjunkturpolitik, krisen, littorin, obetalt arbete, produktivitet, regeringen, social trygghet, sysselsättning, utanförskap

Arbetsförmedlingen presenterar en optimistisk prognos som visar att arbetslösheten snart når sin topp och börjar vända nedåt. Det antyder att en positiv utveckling på arbetsmarknaden sker snabbare än vad jag trodde. Det är givetvis glädjande.

Det finns dock faktorer som riskerar att ta knäcken på den positiva utvecklingen. En sådan är det starkt ökande övertidsuttaget. Risken är uppenbar att arbetsgivare använder sig av övertid istället för att nyanställa. På så sätt blir arbetslösheten högre än vad den behöver vara. Uppenbarligen finns det stora möjligheter för arbetsgivare att lägga ut mycket övertidsarbete, trots gällande lagregler. Den dolda övertiden exploderar nu, särskilt bland män inom privata tjänstenäringar. Regeringen bäddar för att detta blir ett än större problem genom att, i förenklingssyfte, tillåta att företag utan kollektivavtal i realiteten får ta ut 350 timmars övertid.

En annan osäkerhet gäller kvaliteten i de arbetsmarknadspolitiska insatserna.  Arbetsförmedlingens nya satsning kallas Lyft. Regeringen sätter stort hopp till att denna satsning skall trycka ut många arbetslösa i jobb under innevarande år. Men då vill det till att praktikinslagen inom Lyft blir av hög kvalitet. Det måste finnas ordentligt med resurser för handledning. Programmet måste också bygga på lärande och kompetensutveckling. Det är de nya framväxande jobben som Lyft-deltagarna skall kunna ta, inte de gamla ty de är försvunna för alltid.

Diskussionen om arbetslinjen, eller snarare arbetslinjerna, blir akut efterhand som vi går ur krisen. Det finns nämligen åtminstone två arbetslinjer. Den första handlar om att gamla jobb med lågt kunskapsinnehåll och låga löner försvinner. De som blir arbetslösa får genom utbildningsystemet och arbetsmarknadspolitiken hjälp att komma vidare och ta de nya jobben med mer komplicerat innehåll och högre lön. A-kassan är så utformad att den premierar aktivt jobbsökande. Den här arbetslinjen är alltså en utbildnings- och kompetenslinje.

Så har vi den arbetslinje som regeringen för idag. Den handlar om två saker. Korttidsarbetslösa skall ta första bästa jobb oavsett kvalifikationer och utbildning. Det kallas matchning. Kostnaderna för arbetslösheten sjunker då kortsiktigt men det gör tyvärr också produktiviteten. Detta uppnås genom att försämra arbetslöshetsförsäkringen så till den grad att den inte går att klara sig på. Vidare ska de långtidsarbetslösa sättas i arbete. Men eftersom de inte kan klara komplicerade jobb så måste det skapas en låglönearbetsmarknad där de kan jobba. Det vill regeringen åstadkomma genom försämrad anställningstrygghet och möjligheter för arbetsgivare att pressa lönerna. Den här arbetslinjen är alltså en otrygghets- och låglönelinje.

Den viktiga frågan framöver är hur låg arbetslösheten kan förmås att bli i den kommande högkonjunkturen. Regeringen kommer att hävda sin arbetslinje, alltså otrygghets- och låglönelinjen, för att bringa ned arbetslösheten. Jag tror inte på den metoden. Utbildnings- och kompetenslinjen har historiskt visat sig framgångsrik i vårt land. Det finns ingen skäl att ändra på det.

Hög arbetslöshet blir en dyr affär för alla

Etiketter: arbetslöshet, investerignar, kostnader, krisen

När man följder ekonomisidornas bevakning av krisen är det som om den har upphört att existera. Visst pekar man på att den ekonomiska krisen har skapat massarbetslöshet - men allt för sällan reflekterar man över det omvända - att hög arbetslöshet blir ett sänke för ekonomin.

Ändå är de flesta ekonomer, sociologer och andra som studerat arbetslöshetens kostnader överens om att arbetslöshet är en väldigt dyr affär - och under lång tid.

Arbetslöshet innebär ett slöseri med ekonomiska resurser. En ekonomi med hög arbetslöshet leder till att vi riskerar ett permanent tapp i potentiell tillväxt genom att vi inte arbetar tillräckligt många timmar och många slås ut från arbetskraften. En stor del av kostnaden för utslagningen kan aldrig repareras. Minskad arbetslöshet å andra sidan ger enorma vinster för ekonomin och välfärden.

Till det måste vi lägga de stora budgetkostnader som arbetslöshet leder till. Hög arbetslöshet ökar statens utgifter och minskar kraftigt statens inkomster. När många är arbetslösa minskar den potentiella konsumtionen, vilket både ger lägre tillväxt och minskade intäkter för det offentliga. Hög arbetslöshet äter därmed upp nödvändiga resurser från andra viktiga investeringar.

Ofta stannar analysen där och man glömmer de enorma kostnader som arbetslöshet leder till för alla som drabbas. Längre arbetslöshet innebär att man förlorar i kompetens och självkänsla. Lång arbetslöshet ökar därför risken för fortsatt arbetslöshet. Om arbetslöshetsförsäkringen är svag ökar risken för att många som har investerat i utbildning, degraderar sin kompetens genom att för snabbt tvingas ta jobb som man är överkvalificerad för. En mängd studier visar att långvarig arbetslöshet innebär en kraftigt ökad risk för framtida inkomstbortfall även om man får jobb igen.

Men hög arbetslöshet ger också stora sociala kostnader. Hög arbetslöshet gör fler fattiga, förvärrar sociala klyftor, minskar den sociala rörligheten, gör att kriminaliteten ökar och att den genomsnittliga livslängden faller. Att börja sitt liv med arbetslöshet eller att bli långvarigt utan jobb, riskerar att ge permanenta sociala och ekonomiska kostnader.

Att effekterna är långvariga visar sig inte minst genom att vi fortfarande betalar av på den enorma nota som blev resultatet av 90-talskrisens arbetslöshet, kompetenstapp och utanförskap.

Det är helt enkelt billigare och bättre för samhället att investera i förväg för att minska risken för långtidsarbetslöshet, än att betala i efterhand för de enorma kostnader som arbetslösheten genererar.

Välfärdssystemet blir mer bidragstungt

Etiketter: a-kassan, alliansen, generell välfärd, hushållens ekonomi, krisen, social trygghet, socialbidrag

Utgifterna för ekonomiskt bistånd (socialbidrag) ökar nu kraftigt i kommunerna. Exklusive ersättningar till flyktingar låg ökningen på 23 procent jämfört med samma kvartal i fjol, enligt Socialstyrelsens senaste statistik.

Det finns tydliga kopplingar mellan det som skett i trygghetssystemen och socialbidragsutvecklingen. Siffrorna över a-kasseutbetalningarna hittills i år har överraskat både regeringen och Arbetsförmedlingen. Ökningen har inte alls varit så stor som väntat. Mary Nilsson på Socialstyrelsen kan se att de kraftigt ökade socialbidragen hänger ihop med detta: “Det är många som inte är medlemmar i a-kassorna, den kopplingen kan ju finnas…Dessutom är det svårare att nå upp till villkoren för arbetslöshetsersättningen” säger hon till SVD.

Vi tvingas alltså konstatera att när de generella trygghetsförsäkringarna nedrustats har välfärdspolitiken samtidigt gjorts mer bidragslik och bidragstung. Ökade socialbidragsutgifter signalerar att det är stora problem inom hela välfärdssektorn. 

Regeringens bevisbörda ökar i takt med de stigande socialbidragssiffrorna. Allt kan inte skyllas på lågkonjunkturen och finanskrisen.

Saab hade varit bättre rustat med en mer aktiv industripolitik

Etiketter: bilindustrin, industripolitik, krisen, SAAB

De senaste åren innan krisen skedde en dramatisk förändring av den globala bilindustrin. År 2000 tillverkades 40 procent av världens bilar i Japan och USA - strax innan krisen hade det fallit till 30 procent. Efter krisen kommer det att vara en ännu lägre andel. Andelen bilar som tillverkades utanför OECD-området ökade under samma period från var tionde till var femte. 

Samtidigt visar studier med så kallad input-outputanalys att bilindustrin har en väldigt stor positiv jobbeffekt i kringliggande näringar. En dollars ökning i värde i bilindustrin beräknas skapa ett värde av tre dollar i ekonomin som helhet. Få om ens någon annan industrigren är relativt sett lika betydelsefull för ekonomin. 

Trots det har regeringen och en del andra hanterat bilindustrin som att det är som vilken näringsgren som helst - som vi kan ha kvar eller mista. Detta är en flagrant felbedömning som nu hotar hela den svenska bilindustrin. 

Jag säger inte att regeringen har något magiskt trollspö för att rädda enstaka företag. Men hanteringen av hela bilkrisen har skötts märkligt slapphänt. Vilket bäddade för att det till slut bara fanns kvar ett alternativ, Koenigsegg, som tydligen aldrig var tillräckligt seriöst. 

I våras träffade jag några ansvariga tyska politiker som var mäkta förvånade över hur lättvindigt den svenska regeringen såg på bilindustrins framtid i Sverige. 

Vi borde ha varit många fler som förvånades och ställt krav på en aktiv industripolitik även för bilindustrin.

svd1, svd2,  dn1, dn2

Fakta sparkar - lönesänkningsteorierna håller inte

Etiketter: arbetslöshet, krisen, usa

Många mer nyliberala ekonomer och politiker tycks anse att det mesta som är fel beror på att lönerna inte är tillräckligt flexibla (läs låga för vissa grupper). Denna syn präglar också regeringens nuvarande politik. Enligt teorin ska det i princip inte finnas några strukturella skillnader i arbetslöshet mellan olika grupper om bara arbetsmarknaden är så flexibel att lönerna anpassas efter de arbetssökandes produktivitet. Det är därför som det är vanligt att föreslå försämringar som pressar ned lönerna i tron att detta ska ge lägre arbetslöshet och högre sysselsättning - t.ex. sämre a-kassa, jobbskatteavdrag, försämrad arbetsrätt, lägre minimilöner. Hur ofta har vi inte hört från Svenskt Näringsliv t.ex. att ungas högre arbetslöshet beror på LAS och lönerna. 

Men det räcker med att studera arbetslöshetsiffrorna i flexibilitetens förlovade land, USA, för att se att teorin krackelerar. I USA är det lätt att sparka den anställde som man inte vill ha, fackens möjlighet att upprätthålla lönerna är nästan utraderade, minimilönerna är löjligt låga, arbetslöshetsförsäkringen i princip obefintlig. I en sådan ekonomi skulle det enligt teoriboken inte finnas några större strukturella skillnader i arbetslöshet mellan olika grupper eftersom lönerna är så flexibla nedåt. Verkligheten visar dock en annan bild.

Arbetslösheten är nu uppe i över 10 procent totalt sett. Bland tonåringar är den nästan 25 procent, bland svarta nästan 16 procent, bland hispanics runt 13 procent, bland de som inte har fullföljt high school 15,5 procent. Räknar vi andelen undersysselsatta - alltså även de som arbetar deltid men söker heltidsjobb, eller har ett heltidsjobb de inte kan försörja sig på och söker ett till, är siffrorna ännu värre. Vita har då en hel -eller deltidsarbetslöshet på 14,2 procent, svarta på 23,8 och hispanics på 25,1 procent.  

Eftersom lönerna är extremt låga för just de grupper som har den högsta arbetslösheten - och anställningskyddet närmast obefintligt - skulle det inte finnas några stora skillnader i arbetslöshet utan bara i lön mellan olika grupper. Enligt teorin alltså. Men den nyliberala lönesänkningsteorin som medel för att lösa arbetslöshetsproblemen håller inte ens för en enkel granskning av arbetslöshetsstatistiken.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3

Arbetslösheten blir ett sänke för ekonomin

Etiketter: a-kassan, krisen

Arbetslösheten kommer enligt samstämmiga prognoser att hamna över tio procent och stanna där ett bra tag. Många av de arbetslösa är inte ens med i a-kassan, en del har bara ersättningen från a-kassan som i många fall bara ger runt halva lönen i ersättning. För varje arbetslös är det nästan dubbelt så många som antingen lever ihop med den arbetslöse eller själv oroas över att förlora jobbet. Till det ska läggas tiotusentals deltidsarbetslösa. 

Effekten av detta blir att åtskilliga hundratusentals svenskar antingen redan har ett så stort ekonomiskt avbräck att de inte kan bidra till att ekonomins hjul snurrar igång - eller av fullt rationella skäl håller hårt i plånboken av rädsla för vad som eventuellt komma skall. Detta kan sägas vara en arbetslöshetens multiplikatoreffekt som gör att det för varje arbetslös med svag a-kassa leder till ytterligare arbetslöshet.

För när människor inte har råd eller trygghet nog att konsumera tillräckligt finns det heller inte avsättning för företagens produkter och tjänster i tillräcklig grad. Då stagnerar ekonomin.

Att förbättra a-kassan är därför det kanske systemviktigaste politikerna kan göra just nu.

dn1, dn2, svd

Ensidig utbudspolitik ökar klyftorna och skadar ekonomin

Etiketter: efterfrågan, fackföreningar, krisen, regeringen, utbudspolitik

Många nyliberala ekonomer har för vana att skylla alla problem med arbetslöshet - särskilt strukturell arbetslöshet - på felaktiga utbudsstimulanser. Rekommendationerna har uteslutande handlat om att ta bort så kallade “marknadsimperfektioner”. Starka fackliga organisationer, löneökningar, höga skatter och välfärdssystem som ger inkomstrygghet har pekats ut som orsakerna till arbetslösheten.

Men den enorma arbetslöshetskris vi nu ser har inte på något sätt har skapats av de faktorer som brukar pekas ut som bovarna i dramat. Krisen är istället framdriven av en enorm kollaps när det gäller efterfrågan i ekonomin. Tvärtom den ortodoxa utbudsideologins synsätt har istället frånvaron av starka fackföreningar, välfärdssystem och löneökningat varit en viktig underliggande förklaring till att denna tsunamivåg av efterfrågekollapser startade. Under snart två decennier har t.ex. merparten av amerikanska löntagare knappt fått någon reallöneutveckling, resultatet har blivit att allt fler tvingas till två jobb eller stora lån t.o.m. för att kunna betala för basala saker som sjukvård, mat, utbildning eller boende. Allt mer av de konsumtion som driver tillväxten har alltså skett med lånade pengar.

Ändå försöker många regeringar, även den svenska, att utnyttja krisen till att driva en extrem utbudspolitik,  istället för det som behövs nämligen efterfrågestimulanser. Långt gående förvärvskatteavdrag, tuffare för de sjuka och arbetslösa, ökad avgift till a-kassan som syftar till att tukta facken i lönerörelserna. Allt enligt devisen att lönerna måste sänkas och blir mer flexibla och att de ekonomiska skillnaderna mellan dem som har och inte har jobb ska öka dramatiskt.

Resultatet av denna utbudsfixering riskerar inte bara att blir ett sämre samhälle med större sociala klyftor, utan också en mindre dynamisk arbetsmarknad och en sämre ekonomisk utveckling. Det blir inte bara de lågutbildade, arbetslösa och sjuka som får betala notan om Sverige går åt det hållet. Även de medelklassen och de rika blir förlorare om fler blir fattiga.

Vi får hoppas att de finns krafter i regeringsalliansen som ser riskerna inan det är för sent att reparera skadorna.

Borg och jobbkrisen

Etiketter: borg, budgeten, jobben, krisen

Regeringen spelar ett märkligt dubbelspel om krisen. Å ena sidan är man väldigt pessimistisk om hur det går med jobben och sysselsättningen. Å andra sidan vill man inte göra mer för att förhindra utvecklingen.

För nästan ett år sedan skrev jag och Roland Spånt ett krisprogram för TCO där vi drev på för betydligt mer expansiv finanspolitik - pengar till kommunerna, investeringar, bättre a-kassa med mera. Till en del har nu regeringen backat från sin tidigare hållning att det är för dyrt att rädda jobben och det är bra. Men om regeringen redan i våras hade genomfört merparten av det man nu vill genomföra nästa år hade arbetslöshetsprognosen varit betydligt ljusare. Och fortfarande saknas flera enormt viktiga åtgärder som t.ex. en fungerande arbetslöshhetsförsäkring.

I skenet av de förskräckande jobbsiffrorna, en arbetslöshet på över 11 procent, fallande sysselsättning med runt 300 000 personer, är det ytterst märkligt att inte varje krona som finns tillgänglig går till att mota jobbkrisen.

Att i det läget genomföra det fjärde steget i jobbskatteavdraget är närmast bortslösade pengar.

Reallöneökningar är bra för ekonomin - nollavtal är skadligt

Etiketter: avtalsrörelsen, KI, krisen, lönerna

Det finns inte bara utrymme för löneökningar som ger höjda reallöner, vilket Konjunkturinstitutets rapport idag visar, det vore dessutom skadligt för svensk ekonomi och sysselsättning om löneökningarna blir för låga. Det indirekta budskapet till arbetsgivarna är: “Er hållning är direkt skadlig för svensk ekonomi”. Bakgrunden till KI:s budskap är naturligtvis att den ekonomiska krisen har gjort att hushållens efterfrågan är för låg och allt för låga löneökningar skulle förvärra läget ytterligare.

Att KI däremot indirekt går ut och talar om att centrala avtal inte är bra och att löneökningarna helst ska följa de lokala företagens lönsamhet är märkligt och direkt skadligt. En avtalsrörelse som landar i att löneökningarna ska följa de enskilda företagens produktivitet och lönsamhet skulle leda till att trycket på rationaliseringar och produktivitetsutveckling stannar av helt. Löneökningar som är förenliga med hyfsat låg inflation (vilket t.o.m. relativt höga löneökningar är i dagsläget) leder till ett omvandlingstryck som gör att de nya jobben blir bättre än de gamla och att produktiviteten stiger i näringslivet. Detta är en av grundpelarna i den svenska modellens framgång.

Erfarenheterna från länder som växlat in på extrema låglönelinjer, USA genom att fackföreningarna genom lagstiftning har försvagats kraftigt och i Tyskland efter återföreningen, visar att det är oerhört svårt att därefter växla upp till “the high road” igen. Den långsiktiga effekten blir växande klyftor, svag produktivitetstillväxt, löneökningar som inte genererar reallöneökningar för stora grupper och en ekonomi som i allt högre grad blir beroende av kreditbaserad konsumtion för att hålla efterfrågan uppe.

En bra lönerörelse i vår som ökar reallönerna, upprätthåller efterfrågan i ekonomin och som vidmakthåller viktiga framgångsfaktorer i den svenska förhandlingsmodellen är bland det viktigaste som kan ske för att ekonomin ska återhämta sig och svensk ekonomi ska förbli konkurrenskraftig.  

dn1, dn2, dn3, svd1, svd2