Praktikant-chocken

Etiketter: arbetslösheten, arbetsmarknadspolitik, littorin, lyft, regeringen

Dagens industri skriver idag om Sven Otto Littorins “praktikant-chock” (kort sammanfattning här). Regeringens arbetsmarknadssatsning går trögt. 130 000 arbetslösa skulle erbjudas praktikplats i offentlig sektor och i ideella organisationer. I januari hade kommuner och landsting erbjudit summa 20 platser. 

Nu har Litttorin vänt sig direkt till statliga myndigheter och verk och krävt att de ska ta emot 65 000 praktikanter. Man hade inte ens brytt sig om att informera Arbetsförmedlingen, som är satt att administrera praktikantåtgärderna. “Det hade jag ingen aning om”, kommenterar ansvarig person, enligt DI. Åtskilliga personaldirektörer kliar sig nu i håret och undrar hur de ska kunna ta emot denna anstormning av praktikanter. En praktikant behöver både en plats att arbeta på, en handledare och vettiga arbetsuppgifter.

För fyra år sedan arbetade jag som enhetschef på statliga Konjunkturinstitutet med ansvar för arbetsmarknadsfrågor. Normalt var jag en oförvitlig statstjänsteman men när jag i samband med budgetpropositionen hösten 2005 blev tillfrågad av en journalist från TT vad jag tyckte om den dåvarande socialdemokratiska regeringens “sysselsättningspaket” rann sinnet på mig: 

“Det här är inte ett sysselsättningspaket utan en ganska kraftig uppblåsning av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.”

I massmedia blev citatet naturligtvis en succé, inte minst på borgerliga ledarsidor. Min chef på KI var dock måttligt road.  Visst hade jag rätt i sak, det handlade inte om “riktiga jobb” utan om arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Problemet var att uttalandet lätt kunde tolkas som att jag och KI hade något emot sådana åtgärder. Vilket inte stämde. Tvärtom, både Konjunkturinstitutet och jag personligen var mycket positivt inställda till aktiv arbetsmarknadspolitik. 

Det jag retade upp mig på var att arbetsmarknadspolitiken missbrukades för att inför valet dölja det verkliga läget på arbetsmarknaden. Stora volymer åtgärder av låg kvalitet har dessutom visat sig ha mycket svaga positiva effekter.

Nu har fyra år gått och det är valår igen men rollerna är ombytta. Nu är det den borgerliga regeringen som försöker kasta grus i väljarnas ögon. Utan tvekan kommer många med förtjusning att gräva fram citat från borgerliga politiker från 2006. Littorin själv talade då om “låtsasjobb i offentlig sektor” i syfte att framställa “tjusiga siffror” åt regeringen. Citat som den nuvarande socialdemokratiska oppositionen nu kan göra till sina egna.

Jag har tidigare här på Utredarblogen kritiserat Finansdepartementets arbetslöshetsprognos och dömt ut den som “en gädjekalkyl“. När jag skrev det inlägget var jag dock inte medveten om omfattningen av Littorins ”praktikantchock”. Kanske får jag nu anledning att backa från min bedömning. Om regeringen skulle lyckas skaka fram 65 000 praktikplatser i statliga myndigheter - vilket fortfarande är mycket osäkert - och bokföra dessa som sysselsatta så är det fullt möjligt att vi kommer att få se en “vändning” på arbetsmarknaden. Rent statistiskt. Sysselsättningen kommer att stiga och arbetslösheten att falla högst betydligt redan detta år. 

Den verkliga arbetsmarknaden kan dock fortsätta att försämras utom synhåll för SCB:s Arbetskraftsundersökningar och väljarnas blickar.

Regeringen hade kunnat bidra till en bättre sysselsättningsutveckling genom att bedriva en mer expansiv finanspolitik. Av olika skäl har man valt att inte göra detta. Regeringen har i huvudsak låtit de s.k. automatska stabilisatorerna verka (dvs. att skatteintäkter minskar och utgifter för t.ex. arbetslöshet ökar i lågkonkjunkturer). Man har också sänkt inkomstskatten högst betydligt, vilket säkerligen har haft en viss effekt på att hålla hushållens efterfrågan uppe.

I övrigt har regeringen valt att inte göra någonting.  Förutom att försöka frisera arbetslöshetsstatistiken lagom till valet.

Rätt arbetslinje i efterkris-politiken

Etiketter: a-kassan, a-kasseavgift, arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, arbetstidsreglering, kompetensutveckling, konjunkturpolitik, krisen, littorin, obetalt arbete, produktivitet, regeringen, social trygghet, sysselsättning, utanförskap

Arbetsförmedlingen presenterar en optimistisk prognos som visar att arbetslösheten snart når sin topp och börjar vända nedåt. Det antyder att en positiv utveckling på arbetsmarknaden sker snabbare än vad jag trodde. Det är givetvis glädjande.

Det finns dock faktorer som riskerar att ta knäcken på den positiva utvecklingen. En sådan är det starkt ökande övertidsuttaget. Risken är uppenbar att arbetsgivare använder sig av övertid istället för att nyanställa. På så sätt blir arbetslösheten högre än vad den behöver vara. Uppenbarligen finns det stora möjligheter för arbetsgivare att lägga ut mycket övertidsarbete, trots gällande lagregler. Den dolda övertiden exploderar nu, särskilt bland män inom privata tjänstenäringar. Regeringen bäddar för att detta blir ett än större problem genom att, i förenklingssyfte, tillåta att företag utan kollektivavtal i realiteten får ta ut 350 timmars övertid.

En annan osäkerhet gäller kvaliteten i de arbetsmarknadspolitiska insatserna.  Arbetsförmedlingens nya satsning kallas Lyft. Regeringen sätter stort hopp till att denna satsning skall trycka ut många arbetslösa i jobb under innevarande år. Men då vill det till att praktikinslagen inom Lyft blir av hög kvalitet. Det måste finnas ordentligt med resurser för handledning. Programmet måste också bygga på lärande och kompetensutveckling. Det är de nya framväxande jobben som Lyft-deltagarna skall kunna ta, inte de gamla ty de är försvunna för alltid.

Diskussionen om arbetslinjen, eller snarare arbetslinjerna, blir akut efterhand som vi går ur krisen. Det finns nämligen åtminstone två arbetslinjer. Den första handlar om att gamla jobb med lågt kunskapsinnehåll och låga löner försvinner. De som blir arbetslösa får genom utbildningsystemet och arbetsmarknadspolitiken hjälp att komma vidare och ta de nya jobben med mer komplicerat innehåll och högre lön. A-kassan är så utformad att den premierar aktivt jobbsökande. Den här arbetslinjen är alltså en utbildnings- och kompetenslinje.

Så har vi den arbetslinje som regeringen för idag. Den handlar om två saker. Korttidsarbetslösa skall ta första bästa jobb oavsett kvalifikationer och utbildning. Det kallas matchning. Kostnaderna för arbetslösheten sjunker då kortsiktigt men det gör tyvärr också produktiviteten. Detta uppnås genom att försämra arbetslöshetsförsäkringen så till den grad att den inte går att klara sig på. Vidare ska de långtidsarbetslösa sättas i arbete. Men eftersom de inte kan klara komplicerade jobb så måste det skapas en låglönearbetsmarknad där de kan jobba. Det vill regeringen åstadkomma genom försämrad anställningstrygghet och möjligheter för arbetsgivare att pressa lönerna. Den här arbetslinjen är alltså en otrygghets- och låglönelinje.

Den viktiga frågan framöver är hur låg arbetslösheten kan förmås att bli i den kommande högkonjunkturen. Regeringen kommer att hävda sin arbetslinje, alltså otrygghets- och låglönelinjen, för att bringa ned arbetslösheten. Jag tror inte på den metoden. Utbildnings- och kompetenslinjen har historiskt visat sig framgångsrik i vårt land. Det finns ingen skäl att ändra på det.

Det verkliga utanförskapet tonar fram ur statistiken

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, littorin, superarbetskraft, sysselsättning, utanförskap, utbildningslinjen

Vi var några som idag fick en förhandsinformation om Arbetsförmedlingens senaste arbetsmarknadsrapport. Där finns några saker som borde göra regeringen bekymrad och föranleda en omprövning av politiken.

1. Den så kallade Jobbchanskvoten har ökat från 0,57 i september 2006 till 0,66 i augusti 2009. Jobbchanskvoten mäter spridningen i sannolikheten för sökandegrupper med olika arbetslöshetstider att få ett jobb. Att kvoten har ökat indikerar att personer med korta arbetslöshetstider har ökad sannolikhet att få ett jobb jämfört med de med långa arbetslöshetstider.
2. Matchningsindikatorn sjunker nu snabbt sedan hösten 2008. Matchningsindikatorn mäter avvikelsen mellan det faktiska antalet matchningar (av de som söker jobb med lediga platser) och det förväntade antalet matchningar. I rapporten anges att det teoretiskt kan bero på minskad sökaktivitet och högre kvalifikationskrav från arbetsgivarna. På annat ställe i rapporten förvånas man över den fortsatt höga sökaktiviteten. Slutsatsen blir att ökade krav på att få ett jobb i kombination med de humankapitalförluster som långa arbetslöshetstider innebär är förödande.
3. Första kvartalet 2007 hade 40 procent av de inskrivna vid Arbetsförmedlingen inte blivit anvisade en enda plats inom ett år. I rapporten säger man att “det kan ha varit svårt att hitta lediga platser att anvisa till denna grupp.” I gruppen finns en överrepresentation av funktionshindrade, lågutbildade och äldre. Vidare framhåller man att om arbetsgivare får många ansökningar från arbetslösa som inte har de kvalifikationer som krävs, så tappar arbetsgivarna förtroendet för Arbetsförmedlingen.

Det är ur denna statistik som de människor som är i verkligt utanförskap tonar fram. Och de har inte blivit färre med regeringens jobbpolitik. Ej heller har deras möjligheter att få ett jobb ökat nämnvärt under den högkonjunktur som rådde till för ett år sedan. I den jobbkris som kommer att vara under ytterligare ett antal år kommer dessa människors möjligheter att bli allt sämre om inte en mer relevant jobbpolitik förs.

Jobbkrisen fördjupas, men det finns en arbetsmarknad

Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslinjen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetslöshetsförsäkringen, arbetsmarknad, lågkonjunktur, littorin, rörlighet, trygghet i förändringen

Vi har nu passerat det magiska 100 000-strecket. Över 100 000 fler öppet arbetslösa i september i år jämfört med september 2008, visar Arbetsförmedlingen. Varslen är fortsatt höga, men ökningstakten är lägre. Ungdomsarbetslösheten visar inga tecken på att avta. Men Arbetsförmedlingen förmedlade också jobb till 48 000 personer under september i år, ungefär lika många som under september förra året. Det finns alltså en arbetsmarknad där ute, trots jobbkrisen. Det finns anledning att tro att den arbetsmarknaden framförallt avser professionella och välutbildade personer, det vill säga TCO:s medlemsgrupper. Jobbpolitiken måste utformas så att den stödjer denna fortfarande dynamiska del av arbetsmarknaden. Då krävs två saker. För det första bör man avstå från att “låsa in” professionella och välutbildade i alltför långa arbetsmarknadspolitiska program. De måste vara tillgängliga för arbetsgivare som behöver deras insatser. För det andra måste inkomsttryggheten för denna grupp förbättras genom ett högre tak för a-kassan. Ett högre tak faller ut i att den arbetslöse ges en något längre tid på sig att finna rätt jobb i förhållande till sin utbildning och kompetens. Genom ett högre tak undviker man att professionella och välutbildade, som råkar vara tillfälligt arbetslösa, måste börja jaga jobb som man inte är skickad för. Rätt person på rätt plats på arbetsmarknaden. Det är vettig arbetsmarknadspolitik.

Oseriös kritik mot LAS

Etiketter: borg, facket, krisen, LAS, littorin, unga

Under sommaren och under Moderaternas stämma diskuterades LAS och ungdomsarbetslösheten intensivt. Uppenbart bedrivs en kampanj för att med ungdomsarbetslösheten som murbräcka försöka slå sönder trygghetslagarna på arbetsmarknaden. Men de som vill påstå att det är höga ingångslöner för unga och lagstadgat anställningskydd som orsakar ungas arbetslöshet är helt vilse i forskningen och verkligheten.

Exempelvis är de branscher där unga främst får jobb handeln, hotel- och restaurangnäringarna - där är ingångslönerna för unga högre än i de flesta andra brancher vi kan jämföra med. I andra brancher där utbildningskraven är högre kan de möjliga ingångslönerna ligga långt under det som arbetsgivarna faktiskt betalar för att kunna anställa rätt kompetens. Verkligheten visar helt enkelt på ett mycket svagt samband mellan ungas lön och deras jobbchanser.

Och tittar vi på hur ubngdomsarbetslösheten är fördelad ser vi att de som är riktigt arbetslösa (alltså inte studerar och söker arbete under tiden, vilket utgör över fyrtio procent av alla unga arbetslösa) nästan uteslutande består av två grupper: dem som bara har fått tillfälliga jobb och är arbetslösa mellan jobben och dem som inte har klarat skolan och behöver komplettera sin utbildning. I ingetdera fallen är det turordningsreglerna som är problemet.

Det finns helt enkelt ingen koppling mellan försämrat anställningsskydd och ungas möjligheter att få jobb. Det handlar om helt andra saker: att det skapas tillräckligt många jobb totalt i ekonomin, att unga får tryggare anställningar och om att stärka de unga som har svag skolgång bakom sig. 

Detta borde en seriös debatt om ungdomsarbetslösheten handla om.

DN1, svd1, svd2, DI,

M hela folkets parti?.men inte utan LAS

Etiketter: alliansen, anders borg, anställningsskydd, facket, företagare, högerblocket, LAS, littorin, moderaterna, nyliberalism, omställningsavtal, regeringen, reinfeldt, rörlighet, sven-otto littorin, svensk modell, ungdomsarbetslöshet, ungdomslönerna

Av media att döma vill nu moderaterna bli hela folkets parti och inte en sammanslutning för företagare och dom där som sprutar champagne i Visby på somrarna. Det kan dom säkert lyckas med. Fast inte utan LAS, vilket partiledningen har fattat. Men det har inte Företagarna, som mörkar att turordningsreglerna i LAS går att förhandla bort och dessutom tillåter att småföretag undantar två anställda. Det har heller inte MUF-ordföranden Niklas Wykman. Han uppvisar en alltmer bisarr likgiltighet inför vad som blir resultatet av att spela ut unga mot gamla.

Den moderata partiledningen känner innehållet i LAS, dvs att den går att förhandla bort. Den vet också att LAS medverkar till att omställning och omstrukturering fungerar smidigt i vårt land. Vi får se om den moderata partiledningen nu också insett att man inte kan runda vår grundläggande fackliga värdering. Turordningsreglerna skyddar människor mot arbetsgivarens godtycke vid uppsägning. Utan principer för uppsägning, till exempel “först-in-sist-ut”, så står arbetstagarna utelämnade till arbetsgivarens godtycke. Arbetsgivaren kommer att kunna säga upp vem han vill efter eget gottfinnande. Att vi inte kan ha det så, tycker en överväldigande majoritet av vårt folk. Det är inte ens en rättvisefråga, utan en fråga om anständighet, en “hygienfaktor” som någon uttryckte det.

Sakförhållanden och rationalitet i all ära, men utan värderingar som bottnar i att Sverige skall vara ett anständigt land att leva i så blir inget parti hela folkets parti.

Totto har varit i Frankrike

Etiketter: arbetstagare, littorin, omställningsavtal, sven-otto littorin

Arbetsmarknadsministern har varit i Frankrike. I en liten, uppenbarligen pitoresk, stad som kallas Le Puy-en-Valey har han berättat om regeringens insatser för att få de äldre i Sverige i arbete. I sitt anförande framhåller han särskilt omställningsavtalen som finns på stora delar av arbetsmarknaden. Dom är bra. Bara det att regeringen inte har med dessa att göra, än mindre har de infört dem. Avtalen sluts mellan fack och arbetsgivare och finansieras helt ur existerande löneutrymme. Avstådd lön, alltså. Det nämnde Totto inte. Det vore kul om facket kunde få lite cred från Totto nån gång.

Regeringens hantering av a-kassan är en stor skandal

Etiketter: a-kassan, arbetslöshet, littorin

Regeringen har inga höga tankar om arbetslöshetsförsäkringen. Först skulle ersättningen sänkas så att de arbetslösa skulle tvingas ta jobb till lägre lön. Sen skulle avgiften höjas i takt med arbetslösheten så att facken skulle hålla igen på löneökningarna. Försämringen av arbetslöshetsförsäkringen blev ett gigantiskt fullskaleexperiment för att testa om att hårdare slag med piskan skulle ge fler arbetslösa arbete.

Men hur många tror på allvar att den snabbt ökande arbetslösheten beror på att a-kassan är för generös, eller på att avgiften till a-kassan är för låg. Ingen. Tydligen inte ens regeringen som nu hävdar inte är ett problem att de arbetslösa får så låg ersättning då facken har tecknat egna försäkringar som ger bättre villkor.

För det första har regeringens hela resonemang utgått ifrån att det bästa är om ersättningen är låg- helst ännu lägre än idag. Alltså är de tilläggsförsäkringar som facken tvingats teckna för sina medlemmar ur regeringens synvinkel ett problem då det sabbar de ekonomiska incitamenten.

För det andra har Littorin (och regeringen) uppenbarligen inte förstått hur försäkringen är uppbyggd eller varför den behövs. Att säga att IF Metall har misskött sig (”ett dåligt medlemserbjudande”) är oerhört märkligt. Själva poängen med att den gemensamma försäkringen ska erbjuda bra villkor är just att alla inte är lika försäkringsmässiga. Grupper på arbetsmarknaden med högre arbetslöshetsrisk (som metallare, byggnadsarbetare, skådespelare, journalister m.fl.) kommer aldrig att kunna bygga upp egna försäkringar utan att dessa kostar orimligt mycket. Det är själva poängen med gemensamma system att man delar på risken och ser till att alla kan bli försäkrade.

Att så många har lämnat a-kassorna och ännu fler saknar fullgott inkomstskydd vid arbetslöshet skulle kunna åtgärdas - om regeringen brydde sig om och förstod vikten av en bra arbetslöshetsförsäkring.

Den misstro mot försäkringen och mot människors behov av trygghet vid arbetslöshet som nu visas upp är inget annat än en stor skandal.

Halsbrytande logik

Etiketter: a-kassa, a-kassan, anders borg, arbetslinjen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, cristina husmark-pehrson, differentierad avgift, fack, fiasko, littorin, regeringen, tco

Gårdagens DN Debatt-utspel av tunga moderater innehöll några riktiga kullerbyttor om a-kassan. Jag håller givetvis med om att avgifterna måste sänkas för att få tillbaka människor i försäkringen. Men i övrigt består resonemanget av hypoteser utan stöd i verkligheten. Så här menar moderaterna: 

• Lönerna måste ned för att arbetslösheten skall sjunka
• A-kasseavgiften måste därför spegla arbetslösheten i den a-kassorna
• Därför måste det, i sin tur, fortsatt vara så att facken sköter kassorna (den sk. Ghent-modellen), annars funkar det ju inte
• Förslagen om att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk eller inordna den i sjukförsäkringen måste därför avfärdas eftersom kopplingen till facken då försvinner. Dessutom skulle facken bli rasande

Som jag tidigare påpekat så saknas koppling mellan a-kassorna och lönebildningen. Kassorna saknar inflytande över fackens avtalskrav. Inte nog med det. Det är regeringens (läs moderaternas) egen a-kassepolitik som leder till precis det som de vill undvika:

• De differentierade avgifterna har utlöst en priskonkurrens mellan kassorna. För att undvika detta utreder nu såväl LO som TCO frågan om en gemensam a-kassa i centralorganisationerna. I så fall skulle vi få tre stora a-kassor; Akademiker-kassan AEA, TCO-kassan och LO-kassan. Ingen av dessa skulle ha någon som helst koppling till ett enskilt avtalsområde. Det skulle ytterligare understryka frånvaron av koppling till lönebildningen.
• Alltfler röster i facken vill upplösa kopplingen mellan förbunden och kassorna. Det är inte så konstigt. Arbetslöshetsförsäkringen är idag en usel försäkring som knappt ger något skydd. Det har regeringen sett till. Massor av arbetslösa ringer till facken och ondgör sig över a-kassan.Varför skall facken självmant dra åt sig “bad image” genom att administrera en försäkring som politikerna helt bestämmer över?

Som sagt; regeringens egen a-kassepolitik undergräver sig själv. Det är med andra ord hög tid att få ordning på tankebanorna i de delar av regeringskansliet som berörs av frågan.

Stackars Totto

Etiketter: a-kassan, arbetslinjen, arbetslöshetsförsäkring, arbetstagare, facket, industriakut, jobb, kris, littorin, omställningsavtal, sven-otto littorin, trygghet i förändringen, uppsägning, volvo

Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin debatterade med Volvo-anställda i TV igår. Jag tyckte synd om honom. Inte lätt för en politiker att möta en samling oroliga arbetstagare som just fått veta att över 3000 anställda kommer att få gå. Kravet att regeringen skall gå in och rädda jobben med skattepengar hängde i luften. Arbetsmarknadsministern värjde sig med att hålla fram alla de resurser som finns för allt annat än att just bevara jobben. Industriakuten slog igen redan efter Nils G. Åslings tid.

Att jobben på Volvo försvinner är inte arbetsmarknadsministern ansvarig för, utan Volvo-ledningen som inte i tid utvecklat nya bränslesnåla och klimatvänliga bilar. Det vill till att ledningen nu skyndar på med detta. Fack och arbetsgivare skall under tiden se till att de som får gå ges nya chanser på basis av de omställningsavtal som de Volvo-anställda omfattas av.

Men några av de varslade kommer med all säkerhet att bli arbetslösa. Och den försämring som dessa människor då får uppleva bär Sven-Otto Littorin ett stort politiskt ansvar för. Ty Sven-Otto Littorin är ansvarig för att a-kassan nu är så dålig, att någon inkomsttrygghet värd namnet inte längre erhålls från arbetslöshetsförsäkringen.

Jobbarna på Volvo är kompetent och yrkeskunnigt folk. De flesta kommer säkerligen att få bra jobb med hygglig lön ganska raskt. Jag förstår inte poängen med en arbetslöshetsförsäkring som tvingar ned folk i relativt armod för en kortare tid, i fasen mellan två jobb. En modern a-kassa måste kunna bära de flesta arbetstagare hyggligt oskadda genom en begränsad period av arbetslöshet.