Lagstiftade lönetak för unga akademiker fel väg - och skrämmande okunnigt

Etiketter: akademiker, Annie Johansson, anställningsskydd, centerpartiet, föreningsfrihet, löner, Maud Olofsson, studenter, tidsbegränsad anställning, unga akademiker, ungdom

I en rapport, Ge ungas dröm en chans, som presenterades idag lade Centerpartiet fram två förslag som rör unga akademiker. Förslaget har uppmärksammats bland annat i P3 Nyheter.

Det ena förslaget går ut på att i LAS införa en ny anställningsform - ”Studentmedarbetare” - där studenter under studietiden för att få erfarenhet av den bransch de ska jobba i ”arbetar för en lägre lön men i övrigt samma villkor som andra medarbetare på arbetsplatsen”. Det andra förslaget - Nyexjobb - går ut på att nyutexade akademiker ska ha ”möjlighet till lägre ingångslön under det första året”.

Att studenter under studietiden har extrajobb eller sommarjobb som ligger i linje med deras utbildning är bra, och något som såväl lärosäten som arbetsgivare och fack har anledning att uppmuntra. Att införa en ny anställningsform är dock fullständigt onödigt. Extrajobb och sommarjobb ryms mer än väl inom dagens regler för tidsbegränsade anställningar. På samma sätt börjar de flesta nyutexaminerade akademiker sin bana med en tidsbegränsad anställning eller en provanställning. I detta avseende sparkar Centerpartiet in en öppna dörrar.

Vad gäller de delar av de två förslagen som gäller lönenivåerna är dock Centerpartiets förslag ett radikalt avsteg från den viktiga princip på svensk arbetsmarknad som säger att löner ska sättas i avtal mellan arbetsmarknadens parter. C-rapporten innehåller inga utkast till lagtexter eller andra konkretiseringar, men i praktiken finns det två sätt på vilka man på politiskt väg skulle kunna uppnå det som Maud Olofsson och Annie Johansson föreslår - lägre löner för extra- och sommarjobbande studenter samt nyutexaminerade akademiker.

Det ena är att lagstifta om ett lönetak. Detta i ett land som, på goda grunder, inte ens har lagstiftade minimilöner. Den “Lag om maximilön för unga akademiker” som skulle bli konsekvensen av förslaget skulle, om vi ska ta förslaget på allvar, innehålla en regel som säger att ingen högskolestudent som arbetar extra inom sitt område ska erhälla en lön som är högre än X procent av den lön som normalt betalas för motsvarande arbete” samt en motsvarande regel för nyutexaminerade.

Förutom ett avsteg från den på svenska arbetsmarknad grundläggande principen att det är parterna och inte politikerna som sköter lönebildningen skulle Centerpartiets förslag även strida mot den fria förhandlingsrätten. Den fackliga förhandlings- och föreningsrätten är inte vad som helst, utan en del av Sverige internationella åtaganden vad gäller mänskliga rättigheter. ILO:s Föreningsrättkommitté skulle sannolikt inte se med blida ögon på en sådan lagstiftning och Europadomstolens senaste praxis på föreningsrättsområdet tyder på att den nog inte heller skulle vara helt förtjust.

Det andra sättet vore en lagregel som sa att kollektivavtalens lönebestämmelser inte gäller för “studentmedarbetare” och nyexaminerade. Även det skulle vara ett allvarligt ingrepp i den svenska kollektivavtalsmodellen, ett avsteg från principen att parterna och inte politikern bestämmer lönerna och en föreningsrättskränkning.

Att ett parti som i förra valet var Sveriges tredje största uppvisar en sådan okunskap om förhållandena på den svenska arbetsmarknaden och för unga akademiker är allvarligt.

Ineffektiv ekonomi när tillväxten blir låne- istället för lönedriven

Etiketter: fackföreningar, ideologi, kris, löner, tillväxt, usa

Spelar det någon roll för den ekonomiska utvecklingen om löntagarna får rimliga löner? Frågan är högst relevant både för utvecklingen av krisen och inför den stundande avtalsrörelsen.

Svaret är i allra högsta grad ja, Det räcker med att blicka västerut,  mot USA, för att se hur urholkade reallöner skadar den ekonomiska stabiliteten. En allmän försvagning av reallönerna under lång tid, framdriven av obefintliga sociala skyddsnät, försvagade fackliga organisationer och en ekonomisk ideologi baserad på att “hungriga vargar jagar bäst”, har skapat en falsk ekonomisk utveckling som bidragit till att bygga under krisen.

Under en följd av år har det funnits ett starkt samband mellan den amerikanska konsumtionen och den ekonomiska tillväxten. Dessvärre byggde konsumtionen på lån - inte på lön. Resultatet blev en bubbla som brast och en ekonomisk modell som förlorat sin lyskraft.

Ökande ideologisk konflikt om ekonomisk vetenskap

Etiketter: ekonomi, forskning, globalisering, kris, löner, paradigm, usa, vetenskap

Kommer krisen att förändra vår syn på ekonomisk utveckling? För ett år sedan skulle jag ha svarat definitivt ja. Nu är jag inte lika säker. Det som kunde ha blivit ett “window of opportunity” riskerar nu att bli “business as usual” istället.

Allt för många av dem som under lång tid förespråkat just den ekonomiska modell som i praktiken orsakat krisen börjar nu förespråka ännu mer av samma sak.

Detta trots att krisen i hög grad var, som ekonomiprofessorerna Stiglitz och Fitoussi säger i slutsatserna till rapporten “Shadow Gn”,  “doktrinskapad” - framsprungen ur en övertro på marknaders självreglering, en misstro mot statliga regleringar och en ekonomi som skapat en växande grupp löntagare som inte fick del av tillväxten på annat sätt än genom att överkonsumtion på kredit.

Under lång tid ledde globaliseringen till stagnerande eller minskade reallöner i stora delar av västvärlden. Denna trend har många orsaker: en globalisering av ekonomin där arbetsutbudet ökade snabbt och pressade ned lönerna, en ekonomisk överideologi som värnade marknadens frihet från reglering och statlig inblandning och en ideologiskt driven försvagning av de fackliga organisationerna - allt detta för att bryta utvecklingen mot mer egalitära samhällen och istället skapa tillväxt och jobb genom ökade klyftor och större ekonomiska drivkrafter.

Nedpressandet av lönerna ledde i USA till att hushållens sparande minskade, till allt längre arbetstider och allt större lån för att hålla konsumtionen igång. Tillväxten hölls uppe till priset av stadigt ökande privata och offentliga skulder.

När krisen nu slår nästan hårdast mot ekonomi och jobben just i det land som fått symbolisera glorifieringen av de fullständigt fria marknaderna, borde detta leda till en omfattande omprövning bland världens ekonomer och politiker som förordat denna modell. Och en del genomgår just nu en sådan omprövning,  men bland många andra är det väldigt tyst.

Det paradigmskifte som vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn talade om kanske tar lite längre tid - eller är så mycket svårare i vetenskaper som är starkt politiskt präglade.

Från början finns det en allmän föreställning, en normalvetenskap, som forskarsamhället själv inte är direkt medvetet om. (här befinner sig fortfarande många).

Sen uppstår anomalier, avvikelser från tankemodellen, som forskarna har svårt att förklara och ta till sig (t.ex. att de nordiska välfärdsländerna presterar bättre än de avreglerade anglosaxiska).

Sen kommer en vetenskaplig kris (som t.ex. denna ekonomiska kris) som kräver att utvecklingen måste förklaras på ett nytt sätt. (dit har inte så många hunnit, även om jag i flera blogginlägg har pekat på att en hel del tunga ekonomer nu befinner sig där).

Slutligen; paradigmskiftet, när det skapas en nya teoretisk modell som förklarar världen på ett nytt sätt och vinner allmänt gehör. (dit är det fortfarande långt kvar)

Jag väntar med spänning på att även svenska forskare och ekonomer i högre grad ska våga delta i debatten om detta nya.

Unga gillar facket och jämställdhet

Etiketter: facket, jämställdhet, löner

Unga är positivt inställda till facket, och tycker att den viktigaste frågan för fackförbunden att driva är kampen mot könsdiskriminering. Det visar en ny rapport från PricewaterhouseCoopers och Swedbank.

Kampen för jämställdhet på arbetsmarknaden handlar både om att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden och att uppvärdera kvinnodominerade arbeten, inte minst de mycket högkvalificerade arbetena inom skola, vård och omsorg. Men det handlar också om att bekämpa lönediskrimineringen av kvinnor som har lika eller likvärdiga jobb som män.

När Jämställdhetsombudsmannen 2006-07 genomförde en stor granskning (den sk Miljongranskningen) av huruvida arbetsgivare gjorde korrekta lönekartläggningar, som är det viktigaste instrumentet för att komma till rätta med ojämställda löner, visade det sig att en tredjedel av arbetsgivarna saknade lönekartäggning och bara en av tio  arbetsgivare hade genomfört korrekta lönekartläggningar. Jämos granskning ledde till att 43 procent av arbetsgivarna hittade osakliga löneskillnader. Över 3 700 arbetstagare fick sina löner höjda med i genomsnitt 1 050 kronor per månad. En tredjedel av arbetsgivarna planerade också andra åtgärder än lönekorrigeringar för att nå jämställda löner.

Men efter att Jämo funnit detta anmärkningsvärda resultat beslutade riksdagen förra året att arbetsgivare bara ska genomföra löneklartläggningar var tredje år istället för varje år. Som om det skulle göra att fler gjorde korrekta lönekartläggningar eller fler arbetstagare fick jämställda löner. Att lönekartläggning bara görs var tredje år riskerar leda till att jobbet tar längre tid då man förlorar rutiner och struktur mellan gångerna. Men framför allt ger det arbetstagare ett mycket sämre skydd mot lönediskriminering då det kommer att ta längre tid att upptäcka och åtgärda ojämställda löner. Arbetsgivare som vill vara attraktiva arbetsgivare bör fortsätta att genomföra lönekartläggningar varje år. Och facket kommer att ligga på dem.

Socialbidragen ökar mer i småföretagarkommuner!?

Etiketter: ekonomi, lågkonjunktur, lönebildningen, löner, småföretag, tillväxt

Socialbidragen (försörjningsstödet) ökar nu på bred front i hela landet. Vi kan se en tjugo procentig ökning (+ 20 %), när man jämför andra kvartalet i år med samma kvartal i fjol. Den främsta förklaringen till detta är lågkonjunkturen i kombination med regeringens nedskärningar i trygghetsförsäkringarna (a-kassan och sjukförsäkringen).

I Socialbidragsstatistiken från Socialstyrelsen finns dock ett intressant och (kanske) något förvånande mönster. Det verkar vara så att socialbidragskostnaderna ökar mer i utpräglade småföretagskommuner än för riket i övrigt.

I småföretagarkommunen framför andra, småländska Gnosjö, har exempelvis socialbidragskostnanderna (exklusive bidrag till flyktingar) ökat med hela 87 procent.

I tre av fem kommuner som, av Ekonomifakta för såväl år 2007 som 2008, rankas som de småföretagstätaste ökar socialbidragskonstnaderna mer än riksgenomsnittet. I Tranås ser vi exempelvis en socialbidragsökning på 24 procent, i Södertälje med 36 procent, i Fagersta med 37 procent, i Burlöv med 22 procent och i Karlskoga med 30 procent. Detta är kommuner som 2007 eller 2008, av Ekonomifakta, rankats som en av de fem mest småförtetagstäta kommunerna.

Samma mönster går igen när man studerar kända småföretagarkommuner i andra delar av landet. I Dalarna ökar socialbidragskostnanderna exempelvis lavinartat i småföretagstäta Orsa ( +136 procent) och Leksand (+ 45 procent).

Vilka förklaringsfaktorer som ligger bakom detta mönster är inte helt klarlagt. Men utvecklingen verkar i alla fall gå på tvärs mot myten om att småföretagarkommuner klarar krisen bättre. En förklaring till detta är antagligen att småföretagare har ett mycket grovmaskigare socialt skyddsnät än andra, d.v.s. företagarnas försäkringsskydd i händelse av exempelvis arbetslöshet eller ohälsa är allt för otillräckligt.

En annan viktig förklaring är förmodligen tätt sammankopplad med den rådande ekonomiska politiken; d.v.s. när efterfrågan viker då sviker kunderna småföretagen. En politik som i allt för liten utsträckning förmår stimulera efterfrågan och skapa social trygghet, så att fler vågar konsumera, drabbar alltså småföretagarna hårdast.

Skulle vi dessutom lyssna till de stora arbetsgivarorganisationerna och gå med på nollavtal i den analkande avtalsrörelsen skulle ytterligare köpkraft, som annars skulle komma småföretagarna till del, dras undan.

Nästa gång du hör en representant för någon stor arbetsgivarorganisation, eller någon nyliberal ekonom, pumpa ut budskapet om vikten av inga eller låga löneökningar ställ då frågorna: Vad tror du händer med småföretagen om vi gör som du vill? Hur många fler småföretag kommer då att gå i konkurs för att folk inte har tillräcklig köpkraft?

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10

Trovärdigheten är extra viktig för en finansminister i kristider

Etiketter: anders borg, etiska riktlinjer, finanskris, lågkonjunktur, löner

Många har, med all rätt, reagerat på att företag som säger upp anställda samtidigt delar ut bonusersättningar till sina chefer. När det gäller banksektorn har finansminister Anders Borg varit en av de som hårdast kritiserat detta “bonusregn”.

I gårdagens Uppdrag Granskning i SvT framkom att regeringen, så sent som i somras, själv mjukade upp det gamla regleverket rörande bonusersättningar till statliga bolag. Man gjorde det då bland annat möjligt att fördubbla bonusersättningarna till statliga chefer (från två till fyra månandslöner) och man slopade helt begränsningen till olika kapitalförvaltare. Regeln om att inte betala ut bonus vid förluster slopades också.

Samtidigt pågår diskussioner om hur rimligt eller klokt det är att löntagarna i lågkonjunkturen tvingas gå med på lönesänkningar för att inte förlora jobbet. Arbetsgivarna ligger naturligtvis på för att äntligen kunna förverkliga en av sina största drömmar: konjukturanpassade lönesänkningar.

Att regeringen själv strax innan den värsta fianskrisen bröt ut mjukade upp bonusregelverket för statliga bolag (och till och med slopade regeln att inte dela ut “bonusar” när att bolaget går med förlust) känns då lite väl provocerande.

Ett rimligt krav i det läge som nu råder är att regeringen snarast återställer de gamla bonusreglerna, samtidigt som man snabbt som ögat fullföljer sin tanke att på nytt “se över” hela regelverket. Här borde den brådska som styrde då man försämrade arbetslöshets- och sjukförsäkringarna vara ett minimikrav när det gäller reformhastigheten…

På det sättet kanske en liten del av den trovärdighet, som är så viktig för en finansminster och en regering i kristid, kan återställas.

Press: AB1, AB2, AB3, AB4, DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,  SvD5

Den ekonomiska instabiliteten har ökat

Etiketter: fackföreningar, krisen, löner, ny global världsordning

Bo Ekman har rätt när han i efterlyser en ny global världsordning. Globaliseringen av den finansiella ekonomin, nya tekniska möjligheter och en övertro på att marknaden kan växa ohämmat, har lett grova felbedömningar och till en global finansmarknad som är svår att överblicka och kontrollera. Riksbankens felbedömning av Carnegies situation i veckan är bara ett tydligt exempel. Horder av experter och ekonomer har misslyckats med att se vad som skulle hända - eller inte velat se det som var oundvikligt. Nu måste det till nya kraftfulla institutioner som kan hantera detta på ett globalt plan.

Men krisen har också mer djupgående orsaker. Globaliseringen i kombination med en utbredd och felaktig tro på att svaga fackföreningar och urholkade välfärdssystem är bra för den ekonomiska utvecklingen, har lett till ökade inkomstklyftor och svagare produktivitetstillväxt. Lönernas andel av den totala produktionen har dessutom fallit kraftigt. Effekten har blivit en global ekonomi utan stötdämpare - mycket mer sårbar och utsatt för ekonomiska chocker.

I den nya globala världsordningen måste också följa en seriös diskussion om värdet av de råd om hur ekonomisk utveckling skapas som gång på gång levereras av OECD, IMF och andra globala aktörer.