Näringspolitikens signalverkan är extra viktig i kristider

Etiketter: bilindustrin, bilkrisen, ekonomi, Maud Olofsson, Näringsdepartementet

Genom att på olika sätt stimulera framväxen av ett mer diversifierat och mer produktivt näringsliv kan den långsiktiga konkurrenskraften bibehållas, stärkas och utvecklas. Det har länge varit kungstanken i den svenska näringspolitiken. I detta arbete måste statsmakten våga ta på sig ledartröjan.

Så skedde när den när den svenska stålindustrin krisade. I början av 1970-talet befann sig denna bransch i djup kris. En kris som har många kopplingar till dagens bilkris. Det handlade då inte bara om en efterfrågekris utan också om en underliggande strukturkris. Under 1970-talet fanns det i världen en stor överkapacitet och allt för många stålproducenter, samtidigt som efterfrågan på stålprodukter minskade.

I det läget tog den svenska staten på sig rollen som aktiv näringspolitisk aktör. Trots att många marknadsliberala ekonomer, precis som i dagens bildebatt, ville lägga ned förlustföretag tog politikerna på sig ledattröjan och staten och kapitalet sträkte ut händerna till varandra.

På förslag från en statlig utredning slogs en rad olika förlustföretag och verksamheter samman (Gränges Oxelösunds Järnverk, Norrbottens Järnverk AB och Domnarvets järnverk). Det bildades ett gemensamt stålbolag, Svenskt Stål AB (SSAB), där Statsföretag gick in som delägare. Detta hade stor signalverkan och visade att staten trodde på lösningen och också var beredd att ta ansvar för den.

SSAB genomförde sedan mycket tuffa och smärtsamma strukturförändringar. Många anställda förlorade jobbet och verksamheter lades ned. Produktionen koncentrerades till allt färre enheter. År 1982 visade SSAB för första gången en liten vinst. Åren därefter har företaget varit en stor tillgång för den svenska bruttonationalprodukten.

Att på exakt detta sätt, från statsmaktens sida, skynda på en nödvändig omstrukturering i en viktig bransch är inte möjligt idag. Konsceptet kan inte kopieras rakt av. Bland annat skulle EU:s konkurrenslagstiftning troligen lägga käppar i hjulen för detta. Men det innebär inte att statsmakten är helt utan verktyg. Inte minst handlar det om att, via näringspolitiken, aktivt medverka till att långsiktigt livskraftig verksamhet inte försvinner på grund av att vi kortsiktigt ställts inför en exceptionellt djupt efterfrågefall.

Jag blir därför inte klok på varför näringsminister Maud Olofsson nästan varje gång hon talar om bilindustrin i generella termer konsekvent väljer att jämföra med varvsindustrin. Den framtidsbild som då förmedlas är naturligtvis att det inte är någon idé att staten överhuvudtaget anstränger sig. Det hela är ändå dödsdömt på förhand. Men är det verkligen denna roll, som domedagsprofet, som den svenska näringsministern bör spela just nu? Vad har detta för signalverkan?

Trygga människor vågar

Etiketter: arbetstagare, egenföretagare, Maud Olofsson, socialförsäkring, välfärd

I fredags presenterade näringsminister Maud Olofsson förslag om förbättringar i välfärdssystemen för företagare. Enligt departementet är minskad trygghet jämfört med anställning ett vanligt skäl för att kvinnor avstår från företagande. En annan orsak till att unga inte kan tänka sig att bli företagare är den ekonomiska risken. “Genom att reformera de sociala trygghetssystemen och underlätta övergången från anställning till företagande kommer fler människor att våga ta steget och förverkliga sin affärsidé“.

Bra Maud!

Men det vore ännu bättre om samma resonemang hade använts också för vanliga arbetstagare och deras tillgång till välfärdssystemen isteället för att tala om fusk och bidragsberoende. Trygga människor vågar; egenföretagare likaväl som arbetstagare.

Centern är inte nöjd med a-kassan

Etiketter: a-kassa, anställningsskydd, arbetslinjen, arbetslöshetsförsäkring, centerpartiet, företagare, LAS, Maud Olofsson, svensk modell

Centern har lanserat ett program för en modern svensk modell. Det är ett föredömligt kort program, vars  tre punkter på olika sätt måste betraktas som uppseendeväckade. Centern vill höja a-kassan under de tre första månaderna av arbetslöshet, för att sedan trappa av i rask takt. Eftersom ersättningsnivån redan i dagens a-kassa trappas av, så utgår jag från att det är takbeloppet i a-kassan som Centern vill höja. Det innebär att man lyssnat på den massiva kritik mot dagens a-kassa som inte minst TCO framfört. Därmed är Centern på direkt kollisionskurs med regeringen, som så sent som den 16 mars klargjorde att det inte blir fråga om några förbättringar i a-kassan. Menar Centern allvar så bör man stå på sig i denna fråga.

Vidare vill man införa ett individuellt kompetenssparande för att underlätta omställning på arbetsmarknaden. System för finansiering av kompetensutveckling är kloka idéer som borde ha varit genomfört för länge sedan.

Slutligen vill Centern öka flexibiliteten på arbetsmarknaden genom att försvaga anställningstryggheten. Man föreslår t ex att rätten att undanta två personer från turordningsreglerna vid uppsägning skall utsträckas till att gälla alla företag utan hänsyn till storlek. Jag har fått intrycket att Centern framförallt vill värna småföretagen (som redan har denna rätt). Varför skall stora företag med mycket pengar också få denna rätt, när det i huvudsak inte är ett problem? Förhandlar man fram en avtalsturlista med facket så brukar saken lösa sig till allas belåtenhet. Centern vill också mildra kraven när det gäller uppsägning på saklig grund. Vad är alternativet? Uppsägning på osaklig grund? Man undrar..?

SAAB och SSAB en intressant jämförelse?

Etiketter: bilkrisen, lågkonjunktur, Maud Olofsson, Näringsdepartementet, SAAB, volvo

I debatten om bilkrisen förs allt oftare varvskrisen fram som ett varnande exempel. Alla är ense om att staten med konstlade medel inte, på samma sätt som skedde med varvsindustrin på 1970-talet, bör hålla igång en bransch som på sikt är dödsdömd. Så är det naturligitvis.

Frågan är bara om svensk bilindustri verkligen är dödsdömd? Om inte, är det i så fall enbart varvskrisen som vi bör lära oss av? Finns det inte andra mer näraliggande och lärande exempel i den ekonomiska historien?

Ett mer relevant exempel (än varvsindustrin), vill jag mena, är den svenska stålindustrin. I början av 1970-talet befann sig denna bransch i djup kris. En kris som har många kopplingar till dagens bilkris. Det handlade då inte bara om en efterfrågekris utan också om en underliggande strukturkris. Under 1970-talet fanns det i världen en stor överkapacitet och allt för många stålproducenter, samtidigt som efterfrågan på stålprodukter minskade.

I det läget tog den svenska staten på sig rollen som aktiv näringspolitisk aktör. Trots att många marknadsliberala ekonomer, precis som i dagens bildebatt, ville lägga ned ”förlustföretag” tog politikerna på sig “ledattröjan” och staten och kapitalet sträkte ut händerna till varandra.

På förslag från en statlig utredning slogs en rad olika förlustföretag och verksamheter samman (Gränges Oxelösunds Järnverk, Norrbottens Järnverk AB och Domnarvets järnverk). Det bildades ett gemensamt stålbolag, Svenskt Stål AB (SSAB), där Statsföretag gick in som delägare. Detta hade stor symbolverkan och visade att staten trodde på lösningen och också var beredd att ta ansvar för den.

SSAB genomförde sedan mycket tuffa och smärtsamma strukturförändringar. Många anställda förlorade jobbet och verksamheter lades ned. Produktionen koncentrerades till allt färre enheter. År 1982 visade SSAB för första gången en liten vinst. Åren därefter har företaget varit en stor tillgång för den svenska bruttonationalprodukten.

Enbart under år 2007 gjorde SSAB en vinst på 6,4 miljarder kronor. Visst har dagens svenska stålindustri också påverkats av nedgången i världsekonomin, men de flesta analytiker tycks ändå anse att dagens SSAB är ett konkurrernskraftigt och välskött företag.

Att lösningen på SAAB:s problem inte är ett förstatligande tycks det idag råda stor samsyn om, tvärs över blockgränsen. Men innebär det att statens roll gentemot SAAB och Volvo är att ställa sig vid sidan av och bara vara passiv betraktare när svensk bilindustri monteras ned? Vad säger oss lärdomarna från stålkrisens dagar och bildandet av SSAB om behovet och vikten av en aktiv statlig näringspolitik?

Se där några exempel på frågor som jag, och säkerligen många andra ekonomisk historiker, idag gärna skulle vilja ställa till näringsminister Maud Olofsson…

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, AB1, AB2, AB3

Volvopajkastning

Etiketter: Göran Johansson, Maud Olofsson

Det känns inte bra när Maud Olofsson och Göteborgs starke man på exit, Göran Johansson, hamnar i partipolitisk träta om Volvo, som det utspelades i morse i Dagens Eko. Inte heller när regeringen beskyller organisationer och andra för att vara “slarviga” när de kommer med seriösa förslag om vad som bör göras åt den allvarliga situation vi befinner oss i. Varför kan inte alla sakligt bemöta varandras argument?

Har näringsministern verkligen läst F-skatteutredningen?

Etiketter: f-skatt, f-skattsedel, företagare, Maud Olofsson, mythbusters, Näringsdepartementet

I morse hade SR Ekot en intervju med näringsminister Maud Olofsson om att det nu ska bli lättare att få f-skatt. Argumenten är de gamla vanliga, att det i dag skulle vara svårt att få f-skattsedel samt att detta hämmar företagandet i allmänhet och kvinnors företagande i synnerhet.

Det anmärkningsvärda är att regeringens egen utredare, i den utredningen som ligger till grund för den kommande propositionen, visar med all önskvärd tydlighet att inget av de tre påståendena är sanna. Man tvingas faktiskt fråga sig om näringsministern, eller hennes medarbetare, överhuvudtaget läst utredningen. 

För den som inte har tid eller lust att läsa hela F-skatt åt flera (SOU 2008:76) kan jag rekommendera min egen sammanfattning som jag publicerade här på utredarna.nu häromveckan: F-skatt Mythbusters!