Ett ilsket bävervrål ekar i rättens krater!

Etiketter: egenföretagare, Maud Olofsson, Näringsdepartementet, otrygghet, småföretag, social trygghet, trygghet

En snabb spaning i morse i nyhetsskörden signalerar att en ny fråga är på väg att segla upp och bli stor i den politiska debatten, nämligen sjukförsäkringen för egenföretagare (= “ivriga bävrar” enligt näringsministern). I ett blogginlägg från 9 juni förutspådde jag just detta. Nu tycks ”bäverupproret” vara en realitet.

Runt om i landet protesterar idag egenföretagare mot näringsminister Maud Olofsson och hennes förslag att utöka antalet karensdagar för egenföretagarna.

Fram till nu har nämligen egenföretagare haft möjlighet att välja hur många karensdagar man vill ha - mellan 1 och 30 dagar. Men från och med 1 juli i år ändrar Försäkringskassan reglerna efter ett beslut från regeringen. Då får egenföretagaren en karenstid på minst sju dagar. Den nya regeln innebär att den som driver en enskild firma, ett handelsbolag eller ett kommanditbolag får ersättning från Försäkringskassan först efter sju dagar. De första sju dagarna får egenföretagaren själv stå för.

För en tid sedan gick Företagarnas regionchef i Västra Götaland, Maria Derner, ut och blåste i stridstrumpeten när hon angående förslaget sade: “Det låter ju helt vansinnigt. Jag undrar hur Maud Olofsson tänkt egentligen.”

Högljudda bävervrål hörs nu inte bara från Västra Götaland utan också från Norrbotten, Västernorrland, Småland och Värmland.

Frågan laddades med extra partipolitisk sprängkraft när Miljöpartiet nyligen gick ut och lovade att om man kom i regeringsställning skulle man göra allt för att ta bort sjudagarskarensen. Temperaturen höjs dessutom av att ledande vänsterdebattörer sluter upp bakom detta krav.

Oavsett hur det går är det lätt att, bara genom att läsa igenom olika pressmedelanden, konstatera att regeringen och näringsministern valt att lyssna mer till storkapitalet än till “småkapitalet” i denna symbolladdade trygghetsfråga. Man kan därför fråga sig om centernledarens agerande i karensdagsfrågan ska ses som ännu ett uttryck för partiets positionsförflyttning bort från den “gamla landsbygdscentern” till den “nya Stureplanscentern”?

Lagstiftade lönetak för unga akademiker fel väg - och skrämmande okunnigt

Etiketter: akademiker, Annie Johansson, anställningsskydd, centerpartiet, föreningsfrihet, löner, Maud Olofsson, studenter, tidsbegränsad anställning, unga akademiker, ungdom

I en rapport, Ge ungas dröm en chans, som presenterades idag lade Centerpartiet fram två förslag som rör unga akademiker. Förslaget har uppmärksammats bland annat i P3 Nyheter.

Det ena förslaget går ut på att i LAS införa en ny anställningsform - ”Studentmedarbetare” - där studenter under studietiden för att få erfarenhet av den bransch de ska jobba i ”arbetar för en lägre lön men i övrigt samma villkor som andra medarbetare på arbetsplatsen”. Det andra förslaget - Nyexjobb - går ut på att nyutexade akademiker ska ha ”möjlighet till lägre ingångslön under det första året”.

Att studenter under studietiden har extrajobb eller sommarjobb som ligger i linje med deras utbildning är bra, och något som såväl lärosäten som arbetsgivare och fack har anledning att uppmuntra. Att införa en ny anställningsform är dock fullständigt onödigt. Extrajobb och sommarjobb ryms mer än väl inom dagens regler för tidsbegränsade anställningar. På samma sätt börjar de flesta nyutexaminerade akademiker sin bana med en tidsbegränsad anställning eller en provanställning. I detta avseende sparkar Centerpartiet in en öppna dörrar.

Vad gäller de delar av de två förslagen som gäller lönenivåerna är dock Centerpartiets förslag ett radikalt avsteg från den viktiga princip på svensk arbetsmarknad som säger att löner ska sättas i avtal mellan arbetsmarknadens parter. C-rapporten innehåller inga utkast till lagtexter eller andra konkretiseringar, men i praktiken finns det två sätt på vilka man på politiskt väg skulle kunna uppnå det som Maud Olofsson och Annie Johansson föreslår - lägre löner för extra- och sommarjobbande studenter samt nyutexaminerade akademiker.

Det ena är att lagstifta om ett lönetak. Detta i ett land som, på goda grunder, inte ens har lagstiftade minimilöner. Den “Lag om maximilön för unga akademiker” som skulle bli konsekvensen av förslaget skulle, om vi ska ta förslaget på allvar, innehålla en regel som säger att ingen högskolestudent som arbetar extra inom sitt område ska erhälla en lön som är högre än X procent av den lön som normalt betalas för motsvarande arbete” samt en motsvarande regel för nyutexaminerade.

Förutom ett avsteg från den på svenska arbetsmarknad grundläggande principen att det är parterna och inte politikerna som sköter lönebildningen skulle Centerpartiets förslag även strida mot den fria förhandlingsrätten. Den fackliga förhandlings- och föreningsrätten är inte vad som helst, utan en del av Sverige internationella åtaganden vad gäller mänskliga rättigheter. ILO:s Föreningsrättkommitté skulle sannolikt inte se med blida ögon på en sådan lagstiftning och Europadomstolens senaste praxis på föreningsrättsområdet tyder på att den nog inte heller skulle vara helt förtjust.

Det andra sättet vore en lagregel som sa att kollektivavtalens lönebestämmelser inte gäller för “studentmedarbetare” och nyexaminerade. Även det skulle vara ett allvarligt ingrepp i den svenska kollektivavtalsmodellen, ett avsteg från principen att parterna och inte politikern bestämmer lönerna och en föreningsrättskränkning.

Att ett parti som i förra valet var Sveriges tredje största uppvisar en sådan okunskap om förhållandena på den svenska arbetsmarknaden och för unga akademiker är allvarligt.

Egenföretagare med ohälsoproblem - ett nytt och oväntat debattämne?

Etiketter: arbetsmarknad, egenföretagare, företagarna, Maud Olofsson, ohälsa

Fortfarande rapporteras det med jämna mellanrum om enskilda personer som drabbas av de nya sjukreglerna (rehabiliteringskedjan). I går hade exempelvis Länstidningen en artikel om Carina, som drabbats av ohälsa och nu hänvisats till socialförvaltningen i kommunen. Sker inga ytterligare justeringar av regelverket i sjukförsäkringen kan vi nog räkna med att denna typ av reportage kommer att fortsätta ett bra tag till.

Men den allra närmaste tiden undrar jag ändå om inte sjukförsäkringen för egenföretagarna kommer att segla upp till debatt. Fram till nu har nämligen egenföretagare haft möjlighet att välja hur många karensdagar man vill ha - mellan 1 och 30 dagar. Men från och med 1 juli i år ändrar Försäkringskassan reglerna efter ett beslut från regeringen. Då får egenföretagaren en karenstid på minst sju dagar.

Den nya regeln innebär att den som driver en enskild firma, ett handelsbolag eller ett kommanditbolag får ersättning från Försäkringskassan först efter sju dagar. De första sju dagarna får egenföretagaren själv stå för.

Redan nu hörs mullret. I Göteborgsposten säger Företagarnas regionchef i Väst, Maria Derner: “Det låter ju helt vansinnigt. Jag undrar hur Maud Olofsson tänkt egentligen.”

Eftersom många storstadsjournalister ju ofta jobbar som freelance/egenföretagare torde det knappast vara en allt för vild gissning att denna fråga kommer att få större uppmärksamhet den närmsta tiden…

Näringspolitikens signalverkan är extra viktig i kristider

Etiketter: bilindustrin, bilkrisen, ekonomi, Maud Olofsson, Näringsdepartementet

Genom att på olika sätt stimulera framväxen av ett mer diversifierat och mer produktivt näringsliv kan den långsiktiga konkurrenskraften bibehållas, stärkas och utvecklas. Det har länge varit kungstanken i den svenska näringspolitiken. I detta arbete måste statsmakten våga ta på sig ledartröjan.

Så skedde när den när den svenska stålindustrin krisade. I början av 1970-talet befann sig denna bransch i djup kris. En kris som har många kopplingar till dagens bilkris. Det handlade då inte bara om en efterfrågekris utan också om en underliggande strukturkris. Under 1970-talet fanns det i världen en stor överkapacitet och allt för många stålproducenter, samtidigt som efterfrågan på stålprodukter minskade.

I det läget tog den svenska staten på sig rollen som aktiv näringspolitisk aktör. Trots att många marknadsliberala ekonomer, precis som i dagens bildebatt, ville lägga ned förlustföretag tog politikerna på sig ledattröjan och staten och kapitalet sträkte ut händerna till varandra.

På förslag från en statlig utredning slogs en rad olika förlustföretag och verksamheter samman (Gränges Oxelösunds Järnverk, Norrbottens Järnverk AB och Domnarvets järnverk). Det bildades ett gemensamt stålbolag, Svenskt Stål AB (SSAB), där Statsföretag gick in som delägare. Detta hade stor signalverkan och visade att staten trodde på lösningen och också var beredd att ta ansvar för den.

SSAB genomförde sedan mycket tuffa och smärtsamma strukturförändringar. Många anställda förlorade jobbet och verksamheter lades ned. Produktionen koncentrerades till allt färre enheter. År 1982 visade SSAB för första gången en liten vinst. Åren därefter har företaget varit en stor tillgång för den svenska bruttonationalprodukten.

Att på exakt detta sätt, från statsmaktens sida, skynda på en nödvändig omstrukturering i en viktig bransch är inte möjligt idag. Konsceptet kan inte kopieras rakt av. Bland annat skulle EU:s konkurrenslagstiftning troligen lägga käppar i hjulen för detta. Men det innebär inte att statsmakten är helt utan verktyg. Inte minst handlar det om att, via näringspolitiken, aktivt medverka till att långsiktigt livskraftig verksamhet inte försvinner på grund av att vi kortsiktigt ställts inför en exceptionellt djupt efterfrågefall.

Jag blir därför inte klok på varför näringsminister Maud Olofsson nästan varje gång hon talar om bilindustrin i generella termer konsekvent väljer att jämföra med varvsindustrin. Den framtidsbild som då förmedlas är naturligtvis att det inte är någon idé att staten överhuvudtaget anstränger sig. Det hela är ändå dödsdömt på förhand. Men är det verkligen denna roll, som domedagsprofet, som den svenska näringsministern bör spela just nu? Vad har detta för signalverkan?

Trygga människor vågar

Etiketter: arbetstagare, egenföretagare, Maud Olofsson, socialförsäkring, välfärd

I fredags presenterade näringsminister Maud Olofsson förslag om förbättringar i välfärdssystemen för företagare. Enligt departementet är minskad trygghet jämfört med anställning ett vanligt skäl för att kvinnor avstår från företagande. En annan orsak till att unga inte kan tänka sig att bli företagare är den ekonomiska risken. “Genom att reformera de sociala trygghetssystemen och underlätta övergången från anställning till företagande kommer fler människor att våga ta steget och förverkliga sin affärsidé“.

Bra Maud!

Men det vore ännu bättre om samma resonemang hade använts också för vanliga arbetstagare och deras tillgång till välfärdssystemen isteället för att tala om fusk och bidragsberoende. Trygga människor vågar; egenföretagare likaväl som arbetstagare.

Centern är inte nöjd med a-kassan

Etiketter: a-kassa, anställningsskydd, arbetslinjen, arbetslöshetsförsäkring, centerpartiet, företagare, LAS, Maud Olofsson, svensk modell

Centern har lanserat ett program för en modern svensk modell. Det är ett föredömligt kort program, vars  tre punkter på olika sätt måste betraktas som uppseendeväckade. Centern vill höja a-kassan under de tre första månaderna av arbetslöshet, för att sedan trappa av i rask takt. Eftersom ersättningsnivån redan i dagens a-kassa trappas av, så utgår jag från att det är takbeloppet i a-kassan som Centern vill höja. Det innebär att man lyssnat på den massiva kritik mot dagens a-kassa som inte minst TCO framfört. Därmed är Centern på direkt kollisionskurs med regeringen, som så sent som den 16 mars klargjorde att det inte blir fråga om några förbättringar i a-kassan. Menar Centern allvar så bör man stå på sig i denna fråga.

Vidare vill man införa ett individuellt kompetenssparande för att underlätta omställning på arbetsmarknaden. System för finansiering av kompetensutveckling är kloka idéer som borde ha varit genomfört för länge sedan.

Slutligen vill Centern öka flexibiliteten på arbetsmarknaden genom att försvaga anställningstryggheten. Man föreslår t ex att rätten att undanta två personer från turordningsreglerna vid uppsägning skall utsträckas till att gälla alla företag utan hänsyn till storlek. Jag har fått intrycket att Centern framförallt vill värna småföretagen (som redan har denna rätt). Varför skall stora företag med mycket pengar också få denna rätt, när det i huvudsak inte är ett problem? Förhandlar man fram en avtalsturlista med facket så brukar saken lösa sig till allas belåtenhet. Centern vill också mildra kraven när det gäller uppsägning på saklig grund. Vad är alternativet? Uppsägning på osaklig grund? Man undrar..?

SAAB och SSAB en intressant jämförelse?

Etiketter: bilkrisen, lågkonjunktur, Maud Olofsson, Näringsdepartementet, SAAB, volvo

I debatten om bilkrisen förs allt oftare varvskrisen fram som ett varnande exempel. Alla är ense om att staten med konstlade medel inte, på samma sätt som skedde med varvsindustrin på 1970-talet, bör hålla igång en bransch som på sikt är dödsdömd. Så är det naturligitvis.

Frågan är bara om svensk bilindustri verkligen är dödsdömd? Om inte, är det i så fall enbart varvskrisen som vi bör lära oss av? Finns det inte andra mer näraliggande och lärande exempel i den ekonomiska historien?

Ett mer relevant exempel (än varvsindustrin), vill jag mena, är den svenska stålindustrin. I början av 1970-talet befann sig denna bransch i djup kris. En kris som har många kopplingar till dagens bilkris. Det handlade då inte bara om en efterfrågekris utan också om en underliggande strukturkris. Under 1970-talet fanns det i världen en stor överkapacitet och allt för många stålproducenter, samtidigt som efterfrågan på stålprodukter minskade.

I det läget tog den svenska staten på sig rollen som aktiv näringspolitisk aktör. Trots att många marknadsliberala ekonomer, precis som i dagens bildebatt, ville lägga ned ”förlustföretag” tog politikerna på sig “ledattröjan” och staten och kapitalet sträkte ut händerna till varandra.

På förslag från en statlig utredning slogs en rad olika förlustföretag och verksamheter samman (Gränges Oxelösunds Järnverk, Norrbottens Järnverk AB och Domnarvets järnverk). Det bildades ett gemensamt stålbolag, Svenskt Stål AB (SSAB), där Statsföretag gick in som delägare. Detta hade stor symbolverkan och visade att staten trodde på lösningen och också var beredd att ta ansvar för den.

SSAB genomförde sedan mycket tuffa och smärtsamma strukturförändringar. Många anställda förlorade jobbet och verksamheter lades ned. Produktionen koncentrerades till allt färre enheter. År 1982 visade SSAB för första gången en liten vinst. Åren därefter har företaget varit en stor tillgång för den svenska bruttonationalprodukten.

Enbart under år 2007 gjorde SSAB en vinst på 6,4 miljarder kronor. Visst har dagens svenska stålindustri också påverkats av nedgången i världsekonomin, men de flesta analytiker tycks ändå anse att dagens SSAB är ett konkurrernskraftigt och välskött företag.

Att lösningen på SAAB:s problem inte är ett förstatligande tycks det idag råda stor samsyn om, tvärs över blockgränsen. Men innebär det att statens roll gentemot SAAB och Volvo är att ställa sig vid sidan av och bara vara passiv betraktare när svensk bilindustri monteras ned? Vad säger oss lärdomarna från stålkrisens dagar och bildandet av SSAB om behovet och vikten av en aktiv statlig näringspolitik?

Se där några exempel på frågor som jag, och säkerligen många andra ekonomisk historiker, idag gärna skulle vilja ställa till näringsminister Maud Olofsson…

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, AB1, AB2, AB3

Volvopajkastning

Etiketter: Göran Johansson, Maud Olofsson

Det känns inte bra när Maud Olofsson och Göteborgs starke man på exit, Göran Johansson, hamnar i partipolitisk träta om Volvo, som det utspelades i morse i Dagens Eko. Inte heller när regeringen beskyller organisationer och andra för att vara “slarviga” när de kommer med seriösa förslag om vad som bör göras åt den allvarliga situation vi befinner oss i. Varför kan inte alla sakligt bemöta varandras argument?

Har näringsministern verkligen läst F-skatteutredningen?

Etiketter: f-skatt, f-skattsedel, företagare, Maud Olofsson, mythbusters, Näringsdepartementet

I morse hade SR Ekot en intervju med näringsminister Maud Olofsson om att det nu ska bli lättare att få f-skatt. Argumenten är de gamla vanliga, att det i dag skulle vara svårt att få f-skattsedel samt att detta hämmar företagandet i allmänhet och kvinnors företagande i synnerhet.

Det anmärkningsvärda är att regeringens egen utredare, i den utredningen som ligger till grund för den kommande propositionen, visar med all önskvärd tydlighet att inget av de tre påståendena är sanna. Man tvingas faktiskt fråga sig om näringsministern, eller hennes medarbetare, överhuvudtaget läst utredningen. 

För den som inte har tid eller lust att läsa hela F-skatt åt flera (SOU 2008:76) kan jag rekommendera min egen sammanfattning som jag publicerade här på utredarna.nu häromveckan: F-skatt Mythbusters!