Etiketter: medelklass, medelklassen, utbildning
När TCO för många år sedan gjorde en berättelse för TCO dvs hur vi skulle se på vår organisation och på de grupper våra medlemsförbund organiserar koncentrerade vi oss på att beskriva medelklassen. Den medelklass som bär samhället, som skjutsar barnen till fotbollsträningen, som väljs in i bostadsrättsföreningen eller Hem och skolaföreningen. Den medelklass som är lojal, jobbar på och bidrar utan att kräva mycket.
Ni kanske tror att denna beskrivning är en idealisering. Men verkligheten trotsar ibland beskrivningen. Min kusin, som är sjuksköterska är just nu på besök hos oss. Hon är på utbildning i intensivvårdskunskap. Naturligtvis trodde jag att hon hade fått denna genom sin arbetsgivare, en mer typisk yrkesrelaterad utbildning är svår att tänka sig.
Men hur fel hade inte jag. Detta är en utbildning som arbetsgivaren inte ville betala. Så hon tog semester. Betalade utbildningen själv. Betalade resan själv. Bekostade boendet själv. Och detta var inte första gången detta har hänt. Prata om lojalitet; gentemot sin arbbetsgivare och gentemot sina patienter. Ändå jobbar man på och gör sitt jobb.
Arbetsgivarna borde först tacka en högre makt för sådana arbetstagare och sen belöna dem bättre!
Etiketter: demokrati, finanskris, grekland, medelklassen, portugal
Krisen i Grekland är den allvarligaste som Euroområdet har upplevt sedan starten för drygt tio år sedan. Det som händer liknar ett svartepetter-spel där ingen, och framför allt inte Tyskland, vill ta i problemet. Jag har bott i Grekland och vet av egna erfarenheter att den svarta ekonomin inte är obetydlig. När man tankar bilen kan man glömma att få ett kvitto, detsamma gäller en taxiresa eller en stor del av de hushållsnära tjänsterna. Grekland måste naturligtvis ta tag i hur de sköter sin egen ekonomi, annars hjälper inget stödpaket i världen.
Men samtidigt handlar detta också om EU-samarbetet i stort och demokratin. Ett av syftena med euron är att försvåra en dominoeffekt där ett land utsätts för spekulation mot valutan, den valutan faller och spekulationerna fortsätter mot nästa svaga land. Det var det som hände när i början av 1990-talet mot t.ex. Storbritannien och Sverige. Enligt sajten Euractiv sprids nu skuldkrisen genom att Portugal och Spanien och fått sina ekonomier nedgraderade. Nästan alla länder har fått sina statsfinanser försvagade därför att de försökt mildra de sociala effekterna av den finansiella krisen och är därför mer utsatta för spekulationer än före krisen.
Och nu slår samma aktörer som orsakade krisen till igen - och vill avsluta jobbet genom att spekulera i att länderna inte klarar sig genom krisen. Inser de vad som är på spel och bryr de sig?
Le Monde rapporterar att i Portugal märks nu också krisen bland medelklassen. Efter att ha gått igenom en budgetsanering och fått näsan ovanför vattenytan för två år sedan drabbas nu Portugals medelklass av arbetslöshet och risk för fattigdom. Då är det också viktigt att komma ihåg att erfarenheterna från den svenska krisen på 1990-talet är att en stor andel av arbetskraften någon gång drabbades av arbetslöshet. För många blev arbetslösheten en återkommande händelse som sammantaget kunde vara i flera år. Ju mer arbetslöshet man upplevde desto släpar löner och livsvillkor efter. De sociala effekterna märks decennier efter en kris har tagit slut. Om detta också innebär att om människors, och då framför allt medelklassens, framtidshopp släcks då är demokratin i fara.
Demokratins legitimitet bygger på att den förmår kanalisera människors förhoppningar och drömmar om en bättre framtid. Och om det inte är möjligt, att fördela bördorna rättvist tills dess ekonomin kan återhämta sig. Medelklassen är central i att bära upp demokratin. Det finns otaliga exempel på att de ekonomiska kriser som slår mot medelklassen också leder till risker för demokratin, därför att människors tro om en bättre framtid, om att deras barn skall få det bättre än de själva inte ser realistiska ut. Vi ser det i Ungern där det främlingsfientliga Jobbik fick framgångar i valet. Vi ser det i Italien där framlingsfientligheten ökar och demokratin blivit en mediocracy.
Att rädda Grekland är därför inte bara en fråga om att att rädda euron. Det är i förlängningen en fråga om att försvara demokratin och inte ge spekulanterna öppet mål än en gång.
Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslöshetsförsäkringen, facket, medelklassen, röd-gröna, sven-otto littorin, taket i a-kassan
På DN Debatt 4/1 2010 presenterar (s) arbetsmarknadspolitiska talesperson Sven-Erik Österberg utgångspunkterna för en översyn av arbetslöshetsförsäkringen i händelse av regeringsskifte senare i år. Det mesta handlar om administration och service till försäkringstagarna. Det är nog så viktigt, men i grunden berör det hygienfaktorer, alltså självklarheter i administrationen av en försäkring.
Österberg nämner också kort att taket i a-kassan skall upp och att avgifterna skall ned. Detta är den politiskt intressanta informationen. Därför vill jag veta av Österberg, socialdemokraterna och de rödgröna om följande:
- Hur högt kommer taket i a-kassan att bli med en rödgrön regering? Står de rödgröna fast vid Mona Sahlins löfte, att 80 procent av arbetstagarna skall kunna försäkra 80 procent av sin inkomst inom ramen för nuvarande arbetslöshetsförsäkring?
- Avser en rödgrön regeringen att trappa av taket i a-kassan, så att huvudsakligen TCO:s medlemmar påverkas negativt om man blir arbetslös, eller avser man att (såsom gäller idag) trappa av ersättningsnivån, så att alla arbetstagare känner samma tryck att ta ett jobb om de blir arbetslösa?
Att socialdemokraterna har ambitionen att arbeta igenom reglerna för a-kassan är mycket bra. Men det blir förvirrande att Österberg aviserar en utredning om a-kassan som, i händelse av rödgrön valseger, kommer att ta lång tid. Betyder det att de rödgröna inte kommer att kunna genomföra de förbättringar i a-kassan som redan utlovats och som jag har kompletterande synpunkter på (se ovan)? Det vore olyckligt för de rödgröna, för det är svaren på de två frågorna som kommer att betyda något för TCO:s en miljon medlemmar, den organiserade medelklassen, i den kommande valrörelsen.
Jag ser som min uppgift att jämföra utfallet för medelklassen av det blå lagets (alliansens) a-kassepolitik jämfört med det rödagröna lagets motsvarande politik. Jag utgår ifrån att alliansen kommer att gå till val på samma a-kassepolitik som de för idag. Därför måste Österberg, socialdemokraterna och de rödgröna ge information om sin politik till sådana som mig så fort som möjligt.
Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, budgeten, ekonomin, jobbskatteavdraget, medelklassen, regeringen, röd-gröna, Sahlin, valet2010
Statsministern utlovar några dryga hundralappar i månaden i sänkt skatt för stora grupper inom medelklassen, t ex lärare och sjuksköterskor. Samtidigt är regeringen benhårt mot förbättringar i den trygghet som a-kassan skulle kunna ge. Det innebär ett dilemma för stora TCO-grupper, som fortfarande i stor utsträckning har jobbet kvar. Ger man regeringen sitt stöd kan man alltså påräkna mer pengar i plånboken. Men samtidigt kan man få se sin arbetslösa eller sjukskrivna granne försjunka i (relativ) fattigdom.
Jag väntar nu med stor spänning på vad den rödgröna oppositionen har att erbjuda som alternativ. Om alternativet bygger på att medelklassen får avstå från skattesänkningar för att finansiera en a-kassa som ger dem en tydlig inkomsttrygghet under en tid om de blir arbetslösa, då har oppositionen en chans att vinna förtroendet. Om å andra sidan oppositionen föreslår skattehöjningar för medelklassen, vilka i sin tur skall bekosta en 90-procentig a-kassa som är evig för grupper som tjänar sisådär 20-23 tusen i månaden, då tror jag inte att medelklassen köper det.
Nästa års val kommer att avgöras av “plånboken och tryggheten”, i skepnad av skatter och a-kassa. Mona Sahlin måste ge besked på dessa områden, istället för att syssla med icke-frågor som bolagsstyrelser och lagstiftning om rätt till heltid.
Etiketter: medelklassen, röd-gröna, Sahlin
En genomgång i Svenska dagbladet visar att det är en lång resa innan de röd-gröna arbetsgrupperna har lyckats få ihop en samsyn kring viktiga politiska frågor.
Frågan är för vem samarbetet är viktigast och för vem ett misslyckande att nå fram skulle svida mest. Jag tror som samarbetet har hanterats att svaret är: för Socialdemokrafterna. Och här börjar nog Mona Sahlins problematiska resa. Alla tre partierna måste förhandla bort viktiga hjärtefrågor - och den som har mest att förlora på att inte nå fram riskerar att bli den som måste ge med sig oftast.
Det finns en stor risk för socialdemokraterna att den förhandlingspositionen (trots att man är Sveriges största parti) slutar med att det gemensamma valmanifestet blir långt ifrån något som lockar en majoritet bland TCO-förbundens medlemmar. All de som vill värna en stark välfärdsstat som till skillnad från idag även omfattar medelklassen, men ogillar att den missbrukas. De som gärna betalar skatt till den gemensamma sektorn, men också tycker att skatterna ska utformas så att inte studier, heltidsarbete och ansvarsstagande bestraffas. De som gillar den offentliga välfärdsservicen, men inte har något emot privata marknadslösningar. Eller alla de som har svårt att få livspusslet med jobb och familj att gå ihop, men inte vill ha någon toppstyrning av hur lösningarna ska se ut.
I själva verket finns det gott om medborgare i den svenska medelklassen som just nu oroas över en allt för kraftig vänstersväng för Socialdemokratin. Om det röd-gröna samarbetet leder till ett politiskt budskap som fjärmar sig från den svenska medelklass som i hög grad utgörs av TCO:s medlemsgrupper, riskerar samarbetet att bli ett politiskt sänke för de röd-grönas maktambitioner.
