12 månaders provanställning är en attack på anställningsskyddet - och står i strid med EU-rätten

Etiketter: den svenska modellen, moderaterna, tidsbegränsad anställning, visstidsarbete

I fredags presenterade Moderaterna programmet Trygga den svenska modellen, där partiet redogör för sin syn på svensk arbetsrätt inför valet 2010 och nästa mandatperioden. Medias rapportering blev den som partiet hade önskat. “Moderaterna försvarar LAS“ (DN), “M vill inte rubba LAS” (SvD) och “Inte beredda att öka människors otrygghet” (AB) löd de största tidningarnas rubriker.

Problemet är att det inte är sant. Bland partiets förslag finns en förlängning av den längsta tillåtna tiden för provanställning från 6 till 12 månader. Det är dessutom ett förslag som de övriga borgerliga partierna ställer upp på.

Provanställning regleras i 6§ LAS. En provanställning är en tidsbegränsad anställning som, om inte arbetstagaren eller arbetsgivaren väljer att avbryta den, övergår i en tillvidareanställning. Tanken med provanställning är att arbetsgivare ska ha möjlighet att pröva en person innan han eller hon tillsvidareanställs. Unikt för provanställning är att den kan avbrytas när som helst utan uppsägningstid samt att arbetsgivaren inte måste ha något objektivt skäl för att avbryta anställningen. Det finns inget krav på att uppsägningen eller beslutet att inte låta provanställningen övergå i en tillsvidareanställning ska vara sakligt grundat. Traditionellt har den extrema rättsliga otrygghet som arbetstagaren har under provanställningstiden ansetts acceptabel dels eftersom den som huvudregel ska leda till en tillsvidareanställning dels eftersom osäkerheten bara gäller några korta månader, max ett halvår.

Idag är det vanligt att tillsvidareanställningar inleds med en provanställning, ofta med en längd som sammanfaller med lagens tak på 6 månader. Att förlänga den längsta tillåtna tiden för provanställning till 12 månader skulle innebära att hundratusentals människor tvingas arbeta upp till ett år utan de rättsliga garantier som normalt sett tillkommer en arbetstagare. Eftersom de kan sägas upp utan saklig grund gäller det att inte misshaga arbetsgivaren. Utrymmet för godtycke blir stort.

Det skulle dessutom göra provanställning till ett för oseriösa arbetsgivare attraktivt alternativ till andra former av tidsbegränsade anställningar. För allmän visstidsanställning, vikariat och säsongsanställning gäller, till skillnad från provanställningar, att de inte kan sägas upp i förtid. Står det nio månader i kontraktet så är anställningen nio månader. Men varför ge någon den tryggheten när man kan provanställa upp till ett år.

12 månaders provanställning skulle dessutom, i kombination med övriga regler för tidsbegränsade anställningar, strida mot EU-rätten. Som jag skrivit om tidigare har EU-kommissionen, efter en anmälan från TCO, skickat en formell underrättelse till den svenska regeringen och påpekat att de möjligheter att stapla visstidsanställningar på varandra strider mot EU:s visstidsdirektiv. För att inte hamna i EU-domstolen måste regeringen nu övertyga Kommissionen om att de svenska reglerna inte bryter mot EU-rätten. Det kommer inte att bli lätt. Skulle man dessutom förlänga tiden för provanställning från 6 till 12 månader kommer det att bli omöjligt. Arbetsgivare skulle då ha möjlighet att under en ramtid av fem år ha en och samma person anställd 1 år (minus en dag) i provanställning, 2 år (minus en dag) i allmän visstidsanställning och 2 år (minus en dag) i vikariat. 1+2+2=5=ingen spärr mot missbruk av tidsbegränsade anställningar=brott mot visstidsdirektivet.

Bilden av Moderaterna som ett parti som försvarar den svenska arbetsrättsliga modellen bygger i stort sett bara på att de, trots tryck från Svenskt näringsliv och de övriga allianspartierna, inte har ändrat i turordningsreglerna. Reglernna för tidsbegränsade anställningar har de dock gett sig på med liv och lust.

Varför straffa de arbetslösa om arbetsgivarna inte vill anställa dem?

Etiketter: arbetslinjen, arbetslöshet, moderaterna, Schlingmann

“Företag och andra arbetsgivare bör aktivt anstränga sig för att anställa personer som har det svårt att hävda sig på arbetsmarknaden”, sa Moderaterna partisekreterare Per Schlingman i en artikel i expressen nyligen. Det är bra att han ryter till och talar om att arbetslösheten för stora grupper faktiskt beror på att arbetsgivare väljer bort personer som har det svårt på arbetsmarknaden. Detta har TCO visat i en rad studier de senaste åren, t.ex. i rapporterna om “superarbetskraften”.

 Men om insikten finns att arbetslöshet ofta beror mer på arbetsgivarnas beteenden än på de arbetssökandes, varför ska man då straffa de arbetslösa, frågar sig vän av ordning. Varför ska då den som är eller riskerar att bli arbetslös straffas - först med sänkt ersättning, sen med högre avgifter till a-kassan och slutligen med högre skatt än den som har jobb?

Anledningen är väl helt enkelt att Schlingman talar med kluven tunga. I själva verket ser han, och Moderaterna, arbetslösheten huvudsakligen som ett problem som består i att de arbetslösa har för höga lönekrav, är för slappa i jobbsökande och har det för bra ekonomiskt.

Men med den synen hjälper man inte de grupper som ” har det svårt att hävda sig på arbetsmarknaden “. I själva verket riskerar man bara att ytterligare stigmatisera redan utsatta.

Orealistiskt? överoptimiststiskt? eller överideologiserat?

Etiketter: försäkringskassan, kristdemokraterna, moderaterna, sjukförsäkring, socialbidrag, välgörenhet

Hur många av de 54 000 som från årsskiftet utförsäkras, till följd av regeringens nya sjukregler, kommer att kunna åtegå till arbete? Detta är en av de frågor som hittills fått luddiga och otydliga svar från regeringshåll.

I Dagens Nyheter idag reviderar Försäkringskassan (FK) sina egna prognoser rörande möjligheterna att få ut denna grupp på arbetsmarkanden: “Ungefär var tredje av de utförsäkrade bedöms återkomma till sjukförsäkringen inom 180 dagar efter de tre månader som måste passera innan de har återkvalificerat sig till försäkringen.”

Frågan är dock om inte också denna nya FK-bedömning är allt för optimistisk. I sitt eget remissyttrande nämner FK exempelvis de erfarenheter som gjorts inom ramen för det s.k. PILA-projektet (projekt för genomgång och bedömning av rehabiliteringspotential hos långtidssjukskrivna), där långtidssjuka som bedömndes ha möjlighet att återfå arbetsförmåga gavs olika typer av insatser och sedan studerades. Resultatet från projektet stämmer till djupare eftertanke.

Av de individer vars ärende togs upp av PILA under perioden från juli 2007 till juni 2008 hade 87 procent fortfarande ersättning från sjukförsäkringen ett år senare. Detta trots att det i dessa fall var frågan om försäkrade som Försäkringskassan bedömt ha förutsättningar att återfå arbetsförmåga som valts ut att ingå i verksamheterna.

För dem som vid årsskiftet passerar de nya tidsgränserna i sjukförsäkringen och blir utförsäkrade är situationen, när det gäller möjligheter att återfå arbetsförmåga, knappast ljusare än för deltagarna i PILA-projektet.

Man kan inte låta bli att drabbas av misstanken att det bakom regeringens optimistiska kalkyler, ang. hur många av de utförsäkrade som i framtiden kommer att kunna återgå i arbete, döljer sig ett överideologiserat synsätt. För dem som tror att de långtidssjuka i första hand inte är sjuka, utan främst saknar arbesvilja och arbetsmotivation, är det naturligtvis lätt att vara optimistisk rörande de långtidssjukas framtida arbetskraftsdeltagande.

En fråga som allt oftare infinner sig hos mig rör dock inte socialförsäkringsministern eller hennes parti utan istället Kristdemokraterna (Kd): Vilken är Kd:s syn på det som just nu sker i sjukförsäkringen? Hur stämmer det som just nu pågår, i form av utförsäkringar och personer med ohälsa som tvingas söka socialbidrag eller hänvisas till kyrkans välgörenhet, överens med den kristna barmhärtighetstanken?

M hela folkets parti?.men inte utan LAS

Etiketter: alliansen, anders borg, anställningsskydd, facket, företagare, högerblocket, LAS, littorin, moderaterna, nyliberalism, omställningsavtal, regeringen, reinfeldt, rörlighet, sven-otto littorin, svensk modell, ungdomsarbetslöshet, ungdomslönerna

Av media att döma vill nu moderaterna bli hela folkets parti och inte en sammanslutning för företagare och dom där som sprutar champagne i Visby på somrarna. Det kan dom säkert lyckas med. Fast inte utan LAS, vilket partiledningen har fattat. Men det har inte Företagarna, som mörkar att turordningsreglerna i LAS går att förhandla bort och dessutom tillåter att småföretag undantar två anställda. Det har heller inte MUF-ordföranden Niklas Wykman. Han uppvisar en alltmer bisarr likgiltighet inför vad som blir resultatet av att spela ut unga mot gamla.

Den moderata partiledningen känner innehållet i LAS, dvs att den går att förhandla bort. Den vet också att LAS medverkar till att omställning och omstrukturering fungerar smidigt i vårt land. Vi får se om den moderata partiledningen nu också insett att man inte kan runda vår grundläggande fackliga värdering. Turordningsreglerna skyddar människor mot arbetsgivarens godtycke vid uppsägning. Utan principer för uppsägning, till exempel “först-in-sist-ut”, så står arbetstagarna utelämnade till arbetsgivarens godtycke. Arbetsgivaren kommer att kunna säga upp vem han vill efter eget gottfinnande. Att vi inte kan ha det så, tycker en överväldigande majoritet av vårt folk. Det är inte ens en rättvisefråga, utan en fråga om anständighet, en “hygienfaktor” som någon uttryckte det.

Sakförhållanden och rationalitet i all ära, men utan värderingar som bottnar i att Sverige skall vara ett anständigt land att leva i så blir inget parti hela folkets parti.

Att agera på hemmaplan räcker inte

Etiketter: centerpartiet, eu, folkpartiet, lavaldomen, moderaterna

Ända sedan Sverige gick med i EU har det för de svenska fackliga organisationerna varit viktigt att konfikträtten och kollektiavtalen skyddades från EUs gemensamma beslutsfattande. Därför hade Sverige i medlemskapsförhandlingarna gjort ett förbehåll när det gäller det svenska systemet att fastställa arbetsvillkor i kollektivavtal mellan parterna. Det skedde i anslutning till en skriftväxling med kommissionären Padraig Flynn. Flynn skrev att Maastrichtfördragets sociala protokoll innehåller ett uttryckligt tillkännagivande att denna del av fördraget inte är tillämplig på frågor om “löner, föreningsrätten, strejkrätten eller rätten till lockout.”

Med den skriftväxlingen nöjde sig de fackliga organisationerna och antog att EU inte kunde påverka rätten till konfliktåtgärder.  

Nu förespeglas det både från Lena Ek (C), Moderaterna och Folkpartiet att Lavaldomen (och de tre andra domarna i samma fråga) på något sätt skulle respektera den svenska modellen, att vi kan hantera det på hemmaplan. Det är helt fel!

 TCOs chefsjurist Ingemar Hamskär påpekade i en kommentar till Lena EK att domen innebär en klar begränsning av vad svenska fackföreningar kan kräva och att det handlar om en tydlig och klar minimilön samt minimivillkor i övrigt som ryms inom den s k hårda kärnan i direktivet bestående av uppräknade områden som arbetstid, semester m m. Detsamma gäller natulrigtvis i alla andra medlemsstater vilket gör detta till ett Europeiskt problem.

Dessutom säger domstolen i artikel 95 att “Av det ovanstående följer att det förhållandet att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är av grundläggande karaktär, inte medför att sådana åtgärder faller utanför gemenskapsrättens tillämpningsområde, när de vidtas mot ett företag som är etablerat i en annan medlemsstat och som utstationerar arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna.“

Domstolens beslut i Lavalmålet innebär att man inte kan lösa problemet på hemmaplan. Skall de fackliga fri- och rättigheterna inte inskränkas måste man agera på EU-nivå.

Kan EU göra något för jobben?

Etiketter: eu, eu-parlamentet, jobben, moderaterna, reinfeldt, socialdemokraterna, val

Socialdemokraternas huvudfokus i EU-parlamentsvalet ligger på jobben. Det kan tyckas som ett rimligt fokus i dessa kristider med ökande arbetslöshet. Men det kommer också kritik och påsåenden om att EU inte kan göra något för jobben. DN skriver idag på sin ledarsida att “När ledande politiker låter sin valargumentation handla om annat än frågor för EU-parlamentet är det inte underligt att medborgarna lägger sig på soffan eller röstar på nya uppstickare.”

Det är en sanning med stor modifikation. EU och EU-parlamentet kan påverka sysselsättningen, framför allt de långsiktiga förutsättningarna för jobbskapande. Från flera håll hävdar man t.ex att den inre marknaden långsiktigt skapar fler jobb. Gunnar Hökmark och Catharina Elmsäter-Svärd skrev i en debattartikel att direktivet om gränsöverskridande sjukvård och “Ett ökat samarbete kan också skapa arbetstillfällen genom att forskning och utveckling inom sjukvårdsområdet stärker Europas konkurrenskraft. Ett europeiskt vårdval innebär dessutom att människor från andra delar av unionen kan söka sig till Sverige för att få vård, vilket gynnar den svenska sjukvården.”

DN hade idag också en artikel om Moderaternas valprogram där statsminister Fredrik Reinfeldt pekade på att EU påverkar förutsättningarna för kreditgivning och jobb.

Ett annat sätt att öka konkurrenskraften och skapa fler och bättre jobb är att satsa mer pengar på forskning och andra framtidsfrämjande investeringar. Det märks i Socialdemokraternas valprogram där man säger att EU skall satsa på investeringar i utbildning och infrastruktur, för bättre arbetsvillkor och investera i modern miljöforskning.

Men EU kan också göra saker kortsiktigt, främst genom samordnade aktioner mellan regeringarna inom ramen för t.ex. EKOFIN (det ministerråd där finansminstrarna är representerade). Peter Wolodarski skrev på DNs ledarsida med anledning av finanskrisen att “Regeringen bör se som sin huvuduppgift att lägga grunden för en europeisk krispolitik, som syftar till att säkra ekonomisk stabilitet…Samtidigt måste form av protektionism och ekonomisk nationalism motarbetas.”

EU-parlamentet har en viktig funktion i att vara med och besluta om regler för den inre marknaden dvs. om graden av öppenhet.

Det finns således väldigt mycket som EU och EU-parlamentet kan göra för att säkra fler och bättre jobb. Det vore bra om valdebatten handlade om hur man skulle göra det istället för om EU och EU-parlamentet har med saken att göra. I en globaliserad värld där EU är världens största gemensamma marknad så borde det vara självklart att politiken på EU-nivån har betydelse för jobben.