Vår för vem?

Etiketter: eu, Obama, usa

Nu när den globala finanskrisens omedelbara fas är över är det allt fler som frågar sig- vart är vi på väg, vem är mest på väg och varför. Med andra ord för vilka länder kommer vårens ljus att skina extra starkt och vilka länder förpassas in i vinterns mörker. Debatten förs ofta i termer av styrka och makt, militär eller ekonomisk. EUs svaghet sägs visas av Kissingers fråga “Om man skall ringa Europa vem ringer man då?”

Idag publicerade DN en kolumn av David Brooks (finns på NY Times) som förutsäger en “”Orgie i optimism” i DN (där Ny Times hade satt den något mer nedtonade rubriken ”Relax w’ell be fine”). Artikeln handlar om att USA har ett antal fördelar framför Japan och Kina. och då framför allt en yngre befolkning och bättre produktivitet och innovationsförmåga. Det som är intressant är att Europa inte ens nämns i artikeln. Ett säkert tecken på det ointresse för vår kontinent som amerikaner i hyser?

Precis det ointresse inleder Göran Rosenberg med i sin utmärkta artikel. Göran Rosenberg hyllar det europeiska virrvarret ”som på gott och ont har definierat Europa”. Ur det virrvarret påpekar Rosenberg har det vuxit fram en europeisk union som är ”inte bara är det enda fredliga och någotsånär demokratiska försöket genom historien utan också det hittills mest framgångsrika.”

Virrvarret och flexibiliteten är något som forskaren Andrew Moravscik säger är Europas styrka och han utnämner EU till den tysta, växande supermakten.  Moravscik avfärdar det demografiska argumentet och menar att det hör 1900-talet till. Det viktiga är att jämföra BNP per capita och de länder som har varit mest framgångsrika är ofta de mindre länderna.

Europa har dessutom den fördelen att det är en flexibel union med fler utrikes- och försvarspolitiska instrument till förfogande än t.ex. USA. Det handlar både om “hårda instrument” såsom försvarspolitik där Eu kan spela på ett mycket bredare register än USA. Men framför allt pratar Moravscik om de mjuka verktygen och menar då integrationen av nya medlemsländer, EUs grannskapspolitik och biståndspolitiken. EU är i många delar av världen en “good guy” där EUs sociala ambitionerna ses som avundsvärda.

Jag tror att Rosenberg och Moravscik är något på spåren. EU är inte som USA och skall inte vara det. Vi är mycket mer decentraliserade och pragmatiska och därmed mer flexibla. Många ser USA som ett flexibelt land och EU som en stel jätte på lerfötter. Jag tror inte det stämmer. Ett exempel är den sjukvårdsreform som Obama har drivit igenom. Det har tagit mer än fyrtio år för USA att genomföra en reform som liknar en allmän sjukförsäkring. Fortfarande återstår reformer i pensionssystemet som inom en inte alltför avlägsen framtid kommer gå med stora underskott. I gengäld finns redan många av de sociala trygghetssystemen redan på plats i de europeiska länderna och här är EUs mångfald en styrka.

Det är kanske dags att bättre uppskatta  Europas mångfald = flexibilitet.

Grattis Obama, USA blir nu mer civiliserat

Etiketter: Obama, sjukvård, välfärd

Efter en kaotisk politisk cirkus kring förslaget om en ny sjukvårdsförsäkring i USA har nu president Obama lyckas med det som ingen annan har gjort. Nu kommer inte längre USA at vara ett sjukvårdens u-land där mellan 40 till 50 miljoner saknar rätt till sjukvård. Och försäkringsbolagen kommer inte att kunna stänga av patienter från ersättning på grund av de är eller har varit sjuka.

USA har tidigare visat att system som bygger på att politiken ska hållas kort och marknaden sköta välfärden inte fungerar särskilt bra. Det är inte bara så att en stor del av den amerikanska befolkningen saknat rätt till sjukvård - utan man har dessutom haft världens dyraste sjukvård.

För några år sedan kostade den amerikanska sjukvården nästan 20 procent av BNP, att jämföra med att genomsnittet i resten av OECD-länderna låg under 10 procent av BNP. Ändå har nästan alla utvecklade länder haft universell rätt till sjukvård för sina medborgare - men inte USA.

Hur man än räknar har den amerikanska vårdapparaten varit extremt ineffektiv i ekonomiska termer. De administrativa kostnaderna är relativt sett högre, läkemedelskostnaderna också. Till viss del beror det på att helt privat finansierade system tenderar att driva upp kostnaderna. I USA visar det sig t.ex. genom att en av de poster som har ökat snabbast är kostnaderna för olika typer av scanning och diagnostiska tester. Tester som inte enbart utförs för att förbättra vården, utan i hög grad genomförs både för att minska risken för att ha gjort fel och bli stämd för detta, men också ett ökande inslag av tester för att kunna hitta fler krämpor att åtgärda inom ramen för den försäkring som finns.

Det nya system om införs kommer inte att lösa alla de felaktiga incitament som driver upp kostnaderna. I själva verkat riskerar systemet att på kort sikt ytterligare driva upp totalkostnaderna för den amerikanska vården.

Men detta är ändå ett nödvändigt första steg på vägen mot en modernisering och europeisering av det amerikanska sjukvårdssystemet.

Obama och trygghetens sprindningseffekter

Etiketter: a-kassa, anders borg, ekonomi, kris, Obama, Sverige, sverigebilden, usa

Samtidigt som vi i Sverige nu kontinuerligt via media får rapporter om att hur regeringens nya sjukförsäkring drabbar långtidssjuka går man i USA i rakt motsatt riktning. Där försvagar man inte skyddsnätet för sjuka. Istället förstärks det, trots jättelika budgetunderskott och fortsatt djup lågkonjunktur.

I natt röstade representanthuset igenom Obamas förslag till ny sjukvårdsförsäkring. Det innebär att nästan alla amerikaner - omkring 32 miljoner fler än i dag - nu av allt att döma får en mer finmaskig sjukvårdsförsäkring. Försäkringsbolagen kommer inte längre att helt kunna stänga ute patienter från ersättning på grund av de är eller har varit sjuka.

Fortfarande återstår dock mycket att göra för att förbättra välfärdssystemet på andra sidan Atlanten. Men ändå måste Obamas reform ses som ett viktigt steg i rätt riktning.

Att, som Obama gör, förstärka det sociala skyddsnätet mitt i lågkonjunkturen är dessutom klok krispolitik. Nu om någonsin bör signalerna från politiken handla om att staten står upp och tar sitt sociala ansvar för de enskilda som drabbas av exempelvis sjukdom. Detta skapar en positiv samhällsekonomisk multiplikatoreffekt, där ökad social trygghet gör att fler vågar konsumera, vilket förbättrar förutsättningarna för ekonomin att ta sig ut ur krisen osv.

En ofta framförd förklaring till att den svenska ekonomin drabbats hårdare än omvärlden av krisen är att vi är ett litet exportberoende land och därför har fått ett större BNP-fall än andra. Men, som exempelvis forskaren Heidi Bel Habib påpekat, kan denna enkla förklaring ifrågasättas. Data från Eurostat visar nämligen tvärtemot den officiella retoriken att Sverige har lägst exportberoende, lägst exportnedgång och högst BNP-fall bland euroländerna i allmänhet och länder med jämförbar industristruktur i synnerhet.

Ska man förklara Sveriges relativt sett försämrade position under krisen måste alltså analysen nyanseras och fördjupas. Att enbart utgå ifrån att vår ekonomiska kris importerats håller inte. En hel del av våra ekonomiska bekymmer är faktiskt hemmagjorda.

En viktig orsak till att vi, relativt andra länder, drabbats extra hårt av krisen är exempelvis allt för små tillskott till de kommunala välfärdstjänsterna, utbildningssektorn och infrastrukturen - vilket gjort att arbetslöshetskrisen inte motverkats tillräckligt effektivt. Därom tycks de flesta kvalificerade ekonomiska bedömare nu vara ense.

Men jag tror också det handlar om så svårfångade socialpsykologiska storheter som “känslan av otrygghet” och “otrygghetens spridningseffekter”. Avgörande för spridningseffekten är i vilken grad vi upplever att ett tillräckligt försäkringsskydd och stöd finns på plats ifall vi blir arbetslösa eller sjuka.

Det är givetvis oroande, också för oss som har relativt sett god lön och idag är friska, att se hur personer som drabbats av långvarig ohälsa påverkas av uppenbart orimliga och rättosäkra sjukförsäkringsregler. En rad frågor inställer sig då. Vad händer mig eller någon i min familj om olyckan skulle vara framme? Kanske är det klokt att vänta med att byta bil eller TV och istället samla på mig en större trygghetsbuffert för säkerhets skull?

Oron över vad som kan hända med den egna ekonomin stillas inte heller av uppgifterna om det bristande försäkringsskydd som möter dem som drabbats av arbetslöshet. I morgon kanske det är min tur att stå på AF med kölapp i handen. Hur ska jag då kunna fixa familjeekonomin, nu när a-kassan enbart ger dem med de allra lägsta inkomsterna ett någorlunda utbyggt inkomstskydd?

President Obama har med sin sjukvårdsreform “satt ett märke”, som stakar ut en välfärdspolitisk ambitionshöjning och en ny inriktning. Det gamla nyliberala paradigmet har punkterats. Men det handlar också om en växande insikt om att bättre integrera välfärdspolitk och ekonomisk politk, så att krisbekämpningen på sikt kan bli effektivare.

Det kanske är dags för oss att kasta den nationella självtillräckligheten överbord och erkänna att vi svenskar faktiskt inte är “bäst i klassen” längre, åtminstone inte när det gäller att motverka den ekonomiska krisen? Kanske kan vi till och med lära oss något nytt genom att studera exemplet USA?

Maktkamp om EUs utrikespolitik

Etiketter: Catherine Ashton, Obama, utrikespolitik; EU

På senare tid har det varit strid om vilken roll kommissionen respektive medlemsstaterna skall spela i utrikespolitiken. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft och två nya poster tillsats, den som ordförande i rådet och en som utrikesminister, har de interna bataljerna böljat fram och tillbaka. Obama ville inte komma till Madrid för USA EU toppmöte beroende på oklarhet om vem det var som var värd. Eller med Henry Kissingers ord; vem ringer man till om man vill prata med Europa? Konflikten om posten som EU:s USA-ambassadör har också accentuerat frågan om den gemensamma utrikespolitiken.

Catherine Ashtons något underliga anställningsförhållande- hon är både ordförande för utrikesrådet och vice ordförande i kommissionen - speglar den konflikt som finns mellan två viktiga fredsfördrag den Westfaliska freden 1648 och Andra världskrigets slut 1945.

Den Westfaliska freden etablerade nationsstaten som den viktigaste aktören på den internationella arenan. Regimen i staten tillerkändes full överhöghet över sitt eget territorium, innan dess kunde t.ex. andra furstar eller Vatikanen hävda att de hade rätt att blanda sig i andra staters inrikespolitik. Andra världskrigets slut, EG:s bildande och slutet av det kalla krigets slut har inneburit att andra principer kommit i förgrunden, nämligen att staternas suveränitet inskränkts om man har konstaterat allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna eller om staterna frivilligt gått med på det (som i fallet med EU). Men fortfarande regerar medlemsstaterna på den internationella arenan.

Frågan är då vad EU har att komma med på den internationella nivån.

Catherine Ashton beskriver det själv så här: “My job is to make our voice stronger and more unified still. As underlined in the European Security Strategy, the European Union should become a more capable, more coherent and more strategic global actor. I will build on the work that has gone before to achieve that goal.

There will also be continuity in our capacity to react in situations of crisis. Our security and defence policy is now a reality, and our capacity in the area of crisis-management is making a real difference on the ground. There is much to be proud of where there was only a common will ten years ago. We do not just make declarations, we act to monitor, to protect and to stabilise. With concrete results.

As High Representative I do not replace member states or the Commission, but rather ensure that we combine views and input in the best interests of Europe. My ambition is to help member states and the Commission, through dialogue, to upgrade their level of consensus on CFSP. I will do so proactively, and I will not settle for the lowest common denominator.”

Men problemen hon har är flera. För det första sitter medlemsländerna i alla internationella organisationer. EU har visserligen observatörsstatus i FN men syftet är att koordinera medlemsländernas positioner. Frankrike och Storbritannien är permanenta medlemmar av säkerhetsrådet och när det kommer till kritan övertrumfar det nationella egenintresset solidariteten med de andra EU-länderna, vilket Irakkriget visade med allt tydlighet. För det andra är EU:s militära muskler är obefintliga och dessutom beroende av medlemsländernas samtycke. För det tredje är varken EU:s “utrikespolitik” eller dess representation i internationella sammanhang enhetlig, dvs. tillbaka till frågan vem Obama skall prata med för att få saker att hända. 

EU:s makt ligger på tre områden; dess ekonomiska muskler som handelsblock där EU har exklusiv kompetens, biståndspolitiken och att integrera nya medlemmar in i unionen som har varit lyckosam för att demokratisera länder i närområdet. Den stora frågan är om EU i framtiden kan översätta sin ekonomiska tyngd till att blir mer betydelsefullt utrikespolitiskt. Det skulle sannerligen behövas. Om EU vill ha en fortsatt ekonomisk makt så måste man också kunna påverka spelreglerna för världshandeln, klimatpolitiken, energiförsörjningen och bidra till konfliktlösning i oroliga delar av världen. 

Problemet för Ashton är att hon nog är tvungen att nöja sig med den minsta gemensamma nämnaren. Det såg den Westfaliska freden till för mer än 350 år sedan

Utgiftstak i USA?

Etiketter: ekonomin, finanspolitik, krugman, Obama, usa

USA:s president Obama föreslog i sitt State-of-the-Union-tal att USA skulle införa ett tak för offentliga utgifter (se Washington Post).

Den liberale ekonomen Paul Krugman har kallat förslaget ”förfärande på alla sätt”. Finanspolitikens första prioritet borde i dagsläget vara att få igång efterfrågan och sysselsättningen. En begränsning av möjligheterna att fortsätta stimulanspolitiken kan få allvarliga konsekvenser framöver. Först när påtagliga förbättringar på arbetsmarknaden kan skönjas är det dags att ta itu med budgetunderskottet.

Frågan är dock hur stor betydelse detta förslag - om det genomförs - kommer att få i praktiken. En stor del av utgifterna är nämligen undantagna från utgiftstaket. Det gäller s.k. ”entitlement programs” (socialförsäkring, sjukvård, mm.), liksom utgifter för nationell säkerhet. Det redan beslutade stimulanspaketet på 787 miljarder dollar påverkas inte heller.

Det är därmed bara omkring en åttondel av de federala utgifterna som berörs av utgiftstaket.  Men om förslaget går igenom kommer utgifterna för utbildning, miljö, andra inhemska ändamål mm. att frysas på årets nivå under de resterande 3 åren av president Obamas ämbetstid. Effekterna för nästa års budget lär inte uppgå till mer än 15 miljarder dollar, vilket kan jämföras med det totala budgetunderskottet på ofattbara en biljon dollar ($ 1 000 000 000 000).

I spåren av krisen på 90-talet infördes utgiftstak i Sverige för alla statliga utgifter, förutom räntebetalningar på statsskulden. De takbegränsade utgifterna låstes i nominella termer genom riksdagsbeslut tre år i förväg. Utgiftstaket var tänkt att förhindra att tillfälliga överskott i de offentliga finanserna, exempelvis i toppen på en högkonjunktur, kunde användas för att öka utgifterna.

Den svenska finanspolitiken har även styrts av ett sparmål för de offentliga finanserna. Den offentliga sektorns inkomster måste, sett över en konjunkturcykel, överskrida utgifterna med motsvarande 1 procentenhet av BNP. Sparmålets syfte är att säkerställa att eventuella nya utgifter måste finansieras, antingen genom skattehöjningar eller nedskärningar av andra utgifter. Dessa båda mål har varit mycket effektiva redskap i att få ner underskotten i de offentliga finanserna och statsskulden under de senaste 15 åren.

Det svenska utgiftstaket visade sig dock ha vissa svagheter som uppenbarades i samband med den senaste ekonomiska krisen. Det främsta problemet var att utgiftstaket saknar en undantagsklausul vid extraordinära omständigheter. Det sedan tidigare fastlagda utgiftstaket förhindrade till viss del den finanspolitiska stimulans som hade varit önskvärd i samband med den ekonomiska krisen. Efterfrågebortfallet 2008-09  var så stort att inte ens Riksbankens noll-räntepolitik räckte till för att motverka detta. Framför allt tvingades regeringen att mer förlita sig mer på skattesänkningar och mindre på utgiftsökningar, trots att det senare hade varit betydligt effektivare i att hålla efterfrågan uppe.

Nu ska man dock ha klart för sig att Regeringens ovilja att använda finanspolitiska stimulanser i första hand var ideologiskt betingad. Regeringen har de senaste åren inte bedrivit en stabiliseringspolitik i egentlig bemärkelse. Snarare kan man beskriva det som en sedan tidigare beslutat strukturpolitik som enbart “tajmades” av konjunkturutvecklingen. Man föredrog helt enkelt att sänka skatterna trots att detta hade en mindre effekt på efterfrågan än exempelvis en ökad offentlig konsumtion eller investering. Det fanns också en principiell motvilja mot att använda tillfälliga utgiftsökningar för att stimulera ekonomin.

Sjuk vård i USA

Etiketter: försäkring, Obama, sjukvård, sjukvårdsförsäkring, usa

Obama vill göra något åt den katastrofala amerikanska sjukvårdsmodellen. Men försäkrings- och läkemedelsbranschen använder enorma summor för att förhindra en reform. Mot bättre vetande - men i eget intresse.

Fakta är att den amerikanska sjukvårdsmodellen närmast är att betrakta som en nationell katastrof. Sjukvårdskostnaderna i USA är enorma för ekonomin - och närmast ohanterliga för den enskilda medborgaren. Nästan 50 miljoner amerikaner saknar helt sjukvårdsförsäkring och runt 20 miljoner till är ofullständigt försäkrade. Resultatet blir att ungefär 20 procent av befolkningen förbrukar runt 80 procent av vårdkostnaderna. Ändå räknar man med att sjukvården kommer att kosta nästan 18 procent av USA:s BNP redan 2009 för att fortsätta öka snabbt även åren därefter. USA:s sjukvård kostar runt dubbelt så mycket som den svenska och kostnaderna ökar nästan dubbelt så snabbt dessutom.

De snabbt ökande premierna gör att allt färre amerikaner har råd att betala och att allt fler företag upphör med att ha sjukvårdsförsäkring som personalförmån. Arbetsgivarnas kostnader för sjukvårdspremier har på tio år ökat med 116 procent och är den snabbast ökande kostnaden för USA:s arbetsgivare.

Sjukvårdskostnaderna ökar betydligt snabbare än BNP-tillväxten och snabbare än vad lönerna har ökat. En studie visar att upp runt 60 procent av alla personliga konkurser I USA beror på obetalda sjukvårdsräkningar. En annan studie visar att över 1,5 miljoner familjer årligen är tvungna att sälja sina hem för att kunna betala sjukvårdsräkningarna.

En rapport från ”The Kaiser Family Foundation” visar att den årliga kostnaden för att försäkra en familj på fyra personer är över 10 000 dollar. Det är ungefär vad en person som har jobb med minimilön tjänar på ett år och ungefär hälften av vad en genomsnittlig anställd på Wal-Mart har i årslön.

Ja, så där kan man fortsätta oerhört mycket längre än vad denna blogg ger utrymme för. Poängen är dock tydlig: den som försöker påstå att den nuvarande amerikanska sjukvårdsmodellen är en framgång och något som vi egentligen borde importera till Sverige är antingen korkad, oärlig eller djupt okunnig.

Så, Obama, du har alla tänkbara fakta på din sida.  

svd1, DN1,  DN2, expressen, Aftonbladet,

Trygghetssystemen spelar en central roll i Obamas krispolitik

Etiketter: anders borg, cristina husmark-pehrson, krisen, Obama, regeringen, sjukförsäkring, sven-otto littorin, usa

När man idag i den svenska samhällsdebatten ser kopplingar till president Obamas politk handlar det oftast om krisbekämpningen. Jämför man med Anders Borgs krispolitik framstår Obamas som både mer seriös och nationalekonomiskt bättre underbyggd. Ett stort antal välrenomerade nationalekonomer brukar, med all rätt, hänvisa till just Obamas krisprogram när de hävdar att den svenska regeringen borde vara aktivare i kampen mot efterfrågekrisen.

Vad som däremot inte så ofta kommer fram är att Obamas krisbekämpning inte bara handlar om kvantitet (omfattningen på insatserna), utan också om kvalitet (politikens innehåll). En viktig del av den amerikanska krisbekämpningen går, enligt väl beprövad nationalekonomisk visdom, ut på att skapa framtidstro och trygghet så att medelklassen och de breda löntagargrupperna vågar börja konsumera igen. Så kan “hjulen fås att snurra”. Så kan de negativa och självförstärkande krafterna bäst motverkas. Så kan världsekonomin successivt lyftas upp ur depressionens mörker.

Därför är den sjukvårdsreform som Obama just nu försöker sjösätta så viktig, också sett ur ekonomisk-politisk synvinkel. Precis som under “New Deal”-eran ser vi idag i USA en spännande social reformverksamhet växa fram, som dessutom är fast förankrad i en grundläggande helhetssyn. Den amerikanska ekonomisk-politiska debatten handlar därför just nu i stor utsträckning om hur trygghetssystemen skall byggas ut och stärkas.

Trots att det finns lite olika uppfattningar om hur ett nytt sjukvårdssystem skall utformas, också inom det Demokratiska partiet, är reforminriktningen för de flesta ändå tydlig. Paul Waldman gjorde sig nyligen till tolk för många medelklassamerikaners växande förhoppningar om ett finmaskigare trygghetssystem, när han i American Prospect skrev: “If the program really works as it could, more and more people will choose it, until the day eventually comes when all Americans have government health care.”

Det är onekligen inte endast när det gäller omfattningen på krisinsatserna som den svenska regeringen har anledning att studera utvecklingen i dagens USA. En studieresa till USA för finansminister Anders Borg, arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin och socialförsäkringsminister Cristina Husmark-Pehrsson vore kanske inte helt bortkastade pengar. Möjligen (förhoppningsvis) skulle studieresan kunna leda fram till samhällsekonomiskt nyttiga kvalitetsförbättringar av politiken. Det handlar då inte minst om en ökad ekonomisk-politisk insikt rörande vikten av att ha starka sociala trygghetssystem i kristider…

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,

Obama nöjer sig inte med att varna för “skitåren”

Etiketter: krisen, Obama, regeringen

I morgon träder Barack Obama in i rollen som USA:s president, förväntningarna är enorma och miljontals människor kommer att följa hans installationstal.

Tänk om han skulle säga så här:

“Läget på arbetsmarknaden är väldigt allvarligt. Vi har två skitår framför oss. Det går väl över så småningom. Vi får förmodligen massarbetslöshet, men det blir för dyrt att göra något åt det. I och för sig har vi väldigt bra finanser - men det vore dumt att använda pengarna. Krisen är global så varför tro att vi kan göra någonting åt arbetslösheten.”

Nej, så kommer han inte att säga. Det är bara ungefär vad den svenska regeringen har sagt.

Obama kommer istället att säga ungefär följande:

“För varje dag vi drar fötterna efter oss och inte kickstartar ekonomin kommer fler amerikaner att förlora sina jobb. Många kommer att förlora sina besparingar. Massor av människors drömmar om ett bättre liv kommer att krossas och vårt land kommer att sjunka ännu djupare in i en ekonomisk kris som det till slut kan bli omöjligt att vända.”

Skillnaden mellan den svenska regeringens nuvarande passivitet och Obamas tro på politikens möjligheter att möta krisen är enorm.

Satsa stort Obama (och Reinfelt)

Etiketter: krugman, Obama, reinfelt

Barack Obama vill öka tryggheten för de som arbetar och riskerar att förlora jobbet. Det är precis det som behövs i USA.  Han ska satsa stort och bör inte lyssna på alla som nu vill att han ska sitta still i båten och bli en inte-göra-någonting-alls-president, skriver nobelpristagaren Paul Krugman i en krönika i New York Times. Krugman är en mycket klok person som jag nämnt tidigare. I krönikan säger han också följande kloka saker::

“…Helping the neediest in a time of crisis, through expanded health and unemployment benefits is the morally right thing to do; it’s also a far more effective form of economic stimulus than cutting the capital gains tax. Providing aid to beleaguered state and local governments, so that they can sustain essential public services, is important for those who depend on those services; it’s also a way to avoid job losses and limit the depth of the economy’s slump.

So a serious progressive agenda - call it a new New Deal - isn’t just economically possible, it’s exactly what the economy needs…”

Här finns en hel del för Fredrik Reinfelt att ta till sig. Satsa större även du när krisen slår allt hårdare: sänk avgiften till a-kassan rejält, höj ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen så att merparten av löntagarna får inkomstskydd vid arbetslöshet. Och sluta med dumheterna i sjukförsäkringen som pressar ut fler långtidssjukskrivna i socialbidragsberoende än till riktigt arbete.

Det är inte dålig arbetsmoral som är problemet i den nya ekonomin. De moraliska bristerna hittar vi snarare bland dem som har trott att det som är bra för dem själva automatiskt är bra för alla andra, när det snarare är så att det som är bra för de flesta andra sannolikt är bra för också för mig.

“We have always known that heedless self-interest was bad morals; we know now that it is bad economics”.

Franklin D. Roosevelt

Rivstart av Obama

Etiketter: arbetslöshet, Obama

Obama vill rivstarta ekonomin. En satsning på ekonomiskt skydd till de som förlorar jobbet. Krispaket för att öka till medelklassens trygghet. Investeringsprogram för bilindustrin.

“Tiotals miljoner människor kämpar för att komma på hur de ska kunna betala sina räkningar och behålla sina hem. Deras berättelser är viktiga påminnelser om att vi står inför den största ekonomiska utmaningen i vår livstid. Vi måste agera snabbt för att lösa den.”

Han kunde inte ha börjat bättre.