Maktkamp om EUs utrikespolitik

Etiketter: Catherine Ashton, Obama, utrikespolitik; EU

På senare tid har det varit strid om vilken roll kommissionen respektive medlemsstaterna skall spela i utrikespolitiken. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft och två nya poster tillsats, den som ordförande i rådet och en som utrikesminister, har de interna bataljerna böljat fram och tillbaka. Obama ville inte komma till Madrid för USA EU toppmöte beroende på oklarhet om vem det var som var värd. Eller med Henry Kissingers ord; vem ringer man till om man vill prata med Europa? Konflikten om posten som EU:s USA-ambassadör har också accentuerat frågan om den gemensamma utrikespolitiken.

Catherine Ashtons något underliga anställningsförhållande- hon är både ordförande för utrikesrådet och vice ordförande i kommissionen - speglar den konflikt som finns mellan två viktiga fredsfördrag den Westfaliska freden 1648 och Andra världskrigets slut 1945.

Den Westfaliska freden etablerade nationsstaten som den viktigaste aktören på den internationella arenan. Regimen i staten tillerkändes full överhöghet över sitt eget territorium, innan dess kunde t.ex. andra furstar eller Vatikanen hävda att de hade rätt att blanda sig i andra staters inrikespolitik. Andra världskrigets slut, EG:s bildande och slutet av det kalla krigets slut har inneburit att andra principer kommit i förgrunden, nämligen att staternas suveränitet inskränkts om man har konstaterat allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna eller om staterna frivilligt gått med på det (som i fallet med EU). Men fortfarande regerar medlemsstaterna på den internationella arenan.

Frågan är då vad EU har att komma med på den internationella nivån.

Catherine Ashton beskriver det själv så här: “My job is to make our voice stronger and more unified still. As underlined in the European Security Strategy, the European Union should become a more capable, more coherent and more strategic global actor. I will build on the work that has gone before to achieve that goal.

There will also be continuity in our capacity to react in situations of crisis. Our security and defence policy is now a reality, and our capacity in the area of crisis-management is making a real difference on the ground. There is much to be proud of where there was only a common will ten years ago. We do not just make declarations, we act to monitor, to protect and to stabilise. With concrete results.

As High Representative I do not replace member states or the Commission, but rather ensure that we combine views and input in the best interests of Europe. My ambition is to help member states and the Commission, through dialogue, to upgrade their level of consensus on CFSP. I will do so proactively, and I will not settle for the lowest common denominator.”

Men problemen hon har är flera. För det första sitter medlemsländerna i alla internationella organisationer. EU har visserligen observatörsstatus i FN men syftet är att koordinera medlemsländernas positioner. Frankrike och Storbritannien är permanenta medlemmar av säkerhetsrådet och när det kommer till kritan övertrumfar det nationella egenintresset solidariteten med de andra EU-länderna, vilket Irakkriget visade med allt tydlighet. För det andra är EU:s militära muskler är obefintliga och dessutom beroende av medlemsländernas samtycke. För det tredje är varken EU:s “utrikespolitik” eller dess representation i internationella sammanhang enhetlig, dvs. tillbaka till frågan vem Obama skall prata med för att få saker att hända. 

EU:s makt ligger på tre områden; dess ekonomiska muskler som handelsblock där EU har exklusiv kompetens, biståndspolitiken och att integrera nya medlemmar in i unionen som har varit lyckosam för att demokratisera länder i närområdet. Den stora frågan är om EU i framtiden kan översätta sin ekonomiska tyngd till att blir mer betydelsefullt utrikespolitiskt. Det skulle sannerligen behövas. Om EU vill ha en fortsatt ekonomisk makt så måste man också kunna påverka spelreglerna för världshandeln, klimatpolitiken, energiförsörjningen och bidra till konfliktlösning i oroliga delar av världen. 

Problemet för Ashton är att hon nog är tvungen att nöja sig med den minsta gemensamma nämnaren. Det såg den Westfaliska freden till för mer än 350 år sedan

Utgiftstak i USA?

Etiketter: ekonomin, finanspolitik, krugman, Obama, usa

USA:s president Obama föreslog i sitt State-of-the-Union-tal att USA skulle införa ett tak för offentliga utgifter (se Washington Post).

Den liberale ekonomen Paul Krugman har kallat förslaget ”förfärande på alla sätt”. Finanspolitikens första prioritet borde i dagsläget vara att få igång efterfrågan och sysselsättningen. En begränsning av möjligheterna att fortsätta stimulanspolitiken kan få allvarliga konsekvenser framöver. Först när påtagliga förbättringar på arbetsmarknaden kan skönjas är det dags att ta itu med budgetunderskottet.

Frågan är dock hur stor betydelse detta förslag - om det genomförs - kommer att få i praktiken. En stor del av utgifterna är nämligen undantagna från utgiftstaket. Det gäller s.k. ”entitlement programs” (socialförsäkring, sjukvård, mm.), liksom utgifter för nationell säkerhet. Det redan beslutade stimulanspaketet på 787 miljarder dollar påverkas inte heller.

Det är därmed bara omkring en åttondel av de federala utgifterna som berörs av utgiftstaket.  Men om förslaget går igenom kommer utgifterna för utbildning, miljö, andra inhemska ändamål mm. att frysas på årets nivå under de resterande 3 åren av president Obamas ämbetstid. Effekterna för nästa års budget lär inte uppgå till mer än 15 miljarder dollar, vilket kan jämföras med det totala budgetunderskottet på ofattbara en biljon dollar ($ 1 000 000 000 000).

I spåren av krisen på 90-talet infördes utgiftstak i Sverige för alla statliga utgifter, förutom räntebetalningar på statsskulden. De takbegränsade utgifterna låstes i nominella termer genom riksdagsbeslut tre år i förväg. Utgiftstaket var tänkt att förhindra att tillfälliga överskott i de offentliga finanserna, exempelvis i toppen på en högkonjunktur, kunde användas för att öka utgifterna.

Den svenska finanspolitiken har även styrts av ett sparmål för de offentliga finanserna. Den offentliga sektorns inkomster måste, sett över en konjunkturcykel, överskrida utgifterna med motsvarande 1 procentenhet av BNP. Sparmålets syfte är att säkerställa att eventuella nya utgifter måste finansieras, antingen genom skattehöjningar eller nedskärningar av andra utgifter. Dessa båda mål har varit mycket effektiva redskap i att få ner underskotten i de offentliga finanserna och statsskulden under de senaste 15 åren.

Det svenska utgiftstaket visade sig dock ha vissa svagheter som uppenbarades i samband med den senaste ekonomiska krisen. Det främsta problemet var att utgiftstaket saknar en undantagsklausul vid extraordinära omständigheter. Det sedan tidigare fastlagda utgiftstaket förhindrade till viss del den finanspolitiska stimulans som hade varit önskvärd i samband med den ekonomiska krisen. Efterfrågebortfallet 2008-09  var så stort att inte ens Riksbankens noll-räntepolitik räckte till för att motverka detta. Framför allt tvingades regeringen att mer förlita sig mer på skattesänkningar och mindre på utgiftsökningar, trots att det senare hade varit betydligt effektivare i att hålla efterfrågan uppe.

Nu ska man dock ha klart för sig att Regeringens ovilja att använda finanspolitiska stimulanser i första hand var ideologiskt betingad. Regeringen har de senaste åren inte bedrivit en stabiliseringspolitik i egentlig bemärkelse. Snarare kan man beskriva det som en sedan tidigare beslutat strukturpolitik som enbart “tajmades” av konjunkturutvecklingen. Man föredrog helt enkelt att sänka skatterna trots att detta hade en mindre effekt på efterfrågan än exempelvis en ökad offentlig konsumtion eller investering. Det fanns också en principiell motvilja mot att använda tillfälliga utgiftsökningar för att stimulera ekonomin.

Sjuk vård i USA

Etiketter: försäkring, Obama, sjukvård, sjukvårdsförsäkring, usa

Obama vill göra något åt den katastrofala amerikanska sjukvårdsmodellen. Men försäkrings- och läkemedelsbranschen använder enorma summor för att förhindra en reform. Mot bättre vetande - men i eget intresse.

Fakta är att den amerikanska sjukvårdsmodellen närmast är att betrakta som en nationell katastrof. Sjukvårdskostnaderna i USA är enorma för ekonomin - och närmast ohanterliga för den enskilda medborgaren. Nästan 50 miljoner amerikaner saknar helt sjukvårdsförsäkring och runt 20 miljoner till är ofullständigt försäkrade. Resultatet blir att ungefär 20 procent av befolkningen förbrukar runt 80 procent av vårdkostnaderna. Ändå räknar man med att sjukvården kommer att kosta nästan 18 procent av USA:s BNP redan 2009 för att fortsätta öka snabbt även åren därefter. USA:s sjukvård kostar runt dubbelt så mycket som den svenska och kostnaderna ökar nästan dubbelt så snabbt dessutom.

De snabbt ökande premierna gör att allt färre amerikaner har råd att betala och att allt fler företag upphör med att ha sjukvårdsförsäkring som personalförmån. Arbetsgivarnas kostnader för sjukvårdspremier har på tio år ökat med 116 procent och är den snabbast ökande kostnaden för USA:s arbetsgivare.

Sjukvårdskostnaderna ökar betydligt snabbare än BNP-tillväxten och snabbare än vad lönerna har ökat. En studie visar att upp runt 60 procent av alla personliga konkurser I USA beror på obetalda sjukvårdsräkningar. En annan studie visar att över 1,5 miljoner familjer årligen är tvungna att sälja sina hem för att kunna betala sjukvårdsräkningarna.

En rapport från ”The Kaiser Family Foundation” visar att den årliga kostnaden för att försäkra en familj på fyra personer är över 10 000 dollar. Det är ungefär vad en person som har jobb med minimilön tjänar på ett år och ungefär hälften av vad en genomsnittlig anställd på Wal-Mart har i årslön.

Ja, så där kan man fortsätta oerhört mycket längre än vad denna blogg ger utrymme för. Poängen är dock tydlig: den som försöker påstå att den nuvarande amerikanska sjukvårdsmodellen är en framgång och något som vi egentligen borde importera till Sverige är antingen korkad, oärlig eller djupt okunnig.

Så, Obama, du har alla tänkbara fakta på din sida.  

svd1, DN1,  DN2, expressen, Aftonbladet,

Trygghetssystemen spelar en central roll i Obamas krispolitik

Etiketter: anders borg, cristina husmark-pehrson, krisen, Obama, regeringen, sjukförsäkring, sven-otto littorin, usa

När man idag i den svenska samhällsdebatten ser kopplingar till president Obamas politk handlar det oftast om krisbekämpningen. Jämför man med Anders Borgs krispolitik framstår Obamas som både mer seriös och nationalekonomiskt bättre underbyggd. Ett stort antal välrenomerade nationalekonomer brukar, med all rätt, hänvisa till just Obamas krisprogram när de hävdar att den svenska regeringen borde vara aktivare i kampen mot efterfrågekrisen.

Vad som däremot inte så ofta kommer fram är att Obamas krisbekämpning inte bara handlar om kvantitet (omfattningen på insatserna), utan också om kvalitet (politikens innehåll). En viktig del av den amerikanska krisbekämpningen går, enligt väl beprövad nationalekonomisk visdom, ut på att skapa framtidstro och trygghet så att medelklassen och de breda löntagargrupperna vågar börja konsumera igen. Så kan “hjulen fås att snurra”. Så kan de negativa och självförstärkande krafterna bäst motverkas. Så kan världsekonomin successivt lyftas upp ur depressionens mörker.

Därför är den sjukvårdsreform som Obama just nu försöker sjösätta så viktig, också sett ur ekonomisk-politisk synvinkel. Precis som under “New Deal”-eran ser vi idag i USA en spännande social reformverksamhet växa fram, som dessutom är fast förankrad i en grundläggande helhetssyn. Den amerikanska ekonomisk-politiska debatten handlar därför just nu i stor utsträckning om hur trygghetssystemen skall byggas ut och stärkas.

Trots att det finns lite olika uppfattningar om hur ett nytt sjukvårdssystem skall utformas, också inom det Demokratiska partiet, är reforminriktningen för de flesta ändå tydlig. Paul Waldman gjorde sig nyligen till tolk för många medelklassamerikaners växande förhoppningar om ett finmaskigare trygghetssystem, när han i American Prospect skrev: “If the program really works as it could, more and more people will choose it, until the day eventually comes when all Americans have government health care.”

Det är onekligen inte endast när det gäller omfattningen på krisinsatserna som den svenska regeringen har anledning att studera utvecklingen i dagens USA. En studieresa till USA för finansminister Anders Borg, arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin och socialförsäkringsminister Cristina Husmark-Pehrsson vore kanske inte helt bortkastade pengar. Möjligen (förhoppningsvis) skulle studieresan kunna leda fram till samhällsekonomiskt nyttiga kvalitetsförbättringar av politiken. Det handlar då inte minst om en ökad ekonomisk-politisk insikt rörande vikten av att ha starka sociala trygghetssystem i kristider…

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,

Obama nöjer sig inte med att varna för “skitåren”

Etiketter: krisen, Obama, regeringen

I morgon träder Barack Obama in i rollen som USA:s president, förväntningarna är enorma och miljontals människor kommer att följa hans installationstal.

Tänk om han skulle säga så här:

“Läget på arbetsmarknaden är väldigt allvarligt. Vi har två skitår framför oss. Det går väl över så småningom. Vi får förmodligen massarbetslöshet, men det blir för dyrt att göra något åt det. I och för sig har vi väldigt bra finanser - men det vore dumt att använda pengarna. Krisen är global så varför tro att vi kan göra någonting åt arbetslösheten.”

Nej, så kommer han inte att säga. Det är bara ungefär vad den svenska regeringen har sagt.

Obama kommer istället att säga ungefär följande:

“För varje dag vi drar fötterna efter oss och inte kickstartar ekonomin kommer fler amerikaner att förlora sina jobb. Många kommer att förlora sina besparingar. Massor av människors drömmar om ett bättre liv kommer att krossas och vårt land kommer att sjunka ännu djupare in i en ekonomisk kris som det till slut kan bli omöjligt att vända.”

Skillnaden mellan den svenska regeringens nuvarande passivitet och Obamas tro på politikens möjligheter att möta krisen är enorm.

Satsa stort Obama (och Reinfelt)

Etiketter: krugman, Obama, reinfelt

Barack Obama vill öka tryggheten för de som arbetar och riskerar att förlora jobbet. Det är precis det som behövs i USA.  Han ska satsa stort och bör inte lyssna på alla som nu vill att han ska sitta still i båten och bli en inte-göra-någonting-alls-president, skriver nobelpristagaren Paul Krugman i en krönika i New York Times. Krugman är en mycket klok person som jag nämnt tidigare. I krönikan säger han också följande kloka saker::

“…Helping the neediest in a time of crisis, through expanded health and unemployment benefits is the morally right thing to do; it’s also a far more effective form of economic stimulus than cutting the capital gains tax. Providing aid to beleaguered state and local governments, so that they can sustain essential public services, is important for those who depend on those services; it’s also a way to avoid job losses and limit the depth of the economy’s slump.

So a serious progressive agenda - call it a new New Deal - isn’t just economically possible, it’s exactly what the economy needs…”

Här finns en hel del för Fredrik Reinfelt att ta till sig. Satsa större även du när krisen slår allt hårdare: sänk avgiften till a-kassan rejält, höj ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen så att merparten av löntagarna får inkomstskydd vid arbetslöshet. Och sluta med dumheterna i sjukförsäkringen som pressar ut fler långtidssjukskrivna i socialbidragsberoende än till riktigt arbete.

Det är inte dålig arbetsmoral som är problemet i den nya ekonomin. De moraliska bristerna hittar vi snarare bland dem som har trott att det som är bra för dem själva automatiskt är bra för alla andra, när det snarare är så att det som är bra för de flesta andra sannolikt är bra för också för mig.

“We have always known that heedless self-interest was bad morals; we know now that it is bad economics”.

Franklin D. Roosevelt

Rivstart av Obama

Etiketter: arbetslöshet, Obama

Obama vill rivstarta ekonomin. En satsning på ekonomiskt skydd till de som förlorar jobbet. Krispaket för att öka till medelklassens trygghet. Investeringsprogram för bilindustrin.

“Tiotals miljoner människor kämpar för att komma på hur de ska kunna betala sina räkningar och behålla sina hem. Deras berättelser är viktiga påminnelser om att vi står inför den största ekonomiska utmaningen i vår livstid. Vi måste agera snabbt för att lösa den.”

Han kunde inte ha börjat bättre.

Ett ljus i lågkonjunkturens mörker…

Etiketter: ekonomin, finanskris, Kina, Obama, optimism, presidentval, usa

Idag är tidningarna naturligtivs fulla av reportage om det amerikanska presidentvalet. Optimismen och framtidstron genomsyrar reaktionerna. Säkerligen med all rätt. USA och världen förtjänade ett maktskifte, ett uppbrott från Bushadminstrationens reaktionära och destruktiva inrikes- och utrikespolitik.

Men trots denna optimism, som Obamasegern genererat, sipprar ändå några mörka skuggor in över tidningsspalterna.

Redan dagen efter presidentvalet faller åter börserna, inte minst i USA och i Asien. Något som, enligt många historiskt bevandrade komentatorer, är en unik händelse. Efter amerikanska presidentval brukar alltid de ljusa framtidsförväntningarna, som automatiskt följer i dess spår, påverka aktiekurserna uppåt. Så tydligen inte denna gång.

Samtidigt kommer uppgifter om en svensk ”konkursexplosion“. Vår egen “vinstmaskin” (LKAB), liksom hela den jättelika Kinesiska ekonomin, saktar också in på grund av finanskrisen. Man anar här ett samband, eftersom ju LKAB:s expansion den senaste tiden har varit starkt kopplad till Kinas industrialisering.

Den kinesiska BNP-tillväxten föll, under de första första nio månaderna i år, till under tio procent (+9,9 %). Det är visserligen en oerhört hög tillväxtsiffra med europeiska mått mätt. Men utifrån kinesiska förhållanden måste detta ändå ses som en oroande varningssignal.

Hittills har ju många nationalekonomers förhoppningar riktats österut. Den kinesiska ekonoimin har av dem setts som ett viktigt “draglok” som, när USA krisar, kan hjälpa till att dra världsekonomin ur lågkonjunkturen.

Kinesisk efterfrågan kommer säkerligen en tid framåt att verka motkonjunkturellt. Men att också denna “tillväxtmaskin” nu börjar hosta och hacka en aning understryker ändå allvaret i den ekonomiska situation som vi just nu befinner oss i.

Ingen kan påstå att Obama, och de andra politiska ledarna i världen, saknar framtidsutmaningar. Men man får hoppas och tro att det ljus som Obama håller i sin hand inte är ett snabbt slocknande “tomtebloss”.

Förhoppningsvis tänder Obama den närmaste tiden, med sin förslag och åtgärder för att motverka den globala ekonomiska krisen, fler och mer kraftigt brinnande ljus i lågkonjunkturens mörker.

Förutsättningarna finns ju där, nu när han äntligen förpassat George W Bush´s övertro på den självreglerande markandens förmåga till historiens sophög…

Jag var här…

Etiketter: Obama, president

Gud, ni borde vara här. Tillbringade kvällen först på Sweden House med massor av svenskar. Gick sen vidare till favoritbaren Nathans vid M street och Wisconsin där ortsbefolkningen väntade in resultatet. Jublet ville aldrig ta slut. Först McCains tal där han erkände sig besegrad. Storsint, ödmukt, oerhört bra. Sen Obamas tal. Det bästa politiska tal jag har hört - perfekt genomfört, känslosamt, retoriskt skickligt, viljestarkt, nära. Folk runt om grät, kramades ville och såg “change” framför sig. Alla pratar med alla, skålar, skriker, jublar om vart annat. på M-street tutar bilarna “We will change”. Folk samlas i klungor och går längs gatorna. 

Det känns märkligt att vara här. Ett historisk ögonblick i den politiska histiorien. Den kanske bäst genomförda politiska kampanjen i historien är slut. Och “Change will come”. Frågan är bara vad han mäktar med. Vi får hoppas att kraften räcker långt…

I love voting!

Etiketter: Obama, usa

I natt skrevs amerikansk historia. För första gången valde USA en svart president. Men mycket mer än så. USA:s kommande president Barack Obama är en stor politiker som med sin person och sitt budskap har samlat det amerikanska folket bakom sig för att öppna ett nytt kapitel i USA:s historia. Den unga entusiasmen är enorm. 72 procent av förstagångsväljarna har valt Obama. Inatt bars Obama fram av ett sällan skådat ungt folkligt engagemang i Chicago. Obama är gränsöverskridande vilket också bekräftas i undersökningarna. Över hälften av dem som anser ras vara viktigt för sitt val har valt Obama. Också hälften av dem som inte anser ras vara viktigt för sitt val, valde Obama.

En ung väljare som aldrig röstat tidigare berättade upprymt i TV om hur han valt sin kandidat, röstat utifrån sin övertygelse. Han frågade sig själv lite förebrående varför han aldrig utövat sina medborgerliga rättigheter förr…? I love voting!