Vad betyder det att arbetsmarknaden är mer “anpassningsbar”?

Etiketter: arbetslösheten, arbetsmarknad, produktivitet, regeringen, RUT, sysselsättning

I årets Vårproposition skriver regeringen att den svenska arbetsmarknaden har blivit “mer anpassningsbar” på senare år och naturligtvis är detta resultatet av regeringens förutseende politik.

Det låter ju onekligen bra, men vad betyder det egentligen att arbetsmarknaden har blivit “mer anpassningsbar”?

“Anpassningsförmåga” är, så vitt jag vet, en helt ny term, som avser att beskriva fenomenet att fallet i sysselsättning under denna lågkonjunktur inte har blivit “lika djupt och återhämtningen bedöms gå snabbare”, trots att BNP-fallet har ungefär lika stort som under 90-talskrisen. Se avsnitt 5.4.4 (sid 129-31).

Trots att jag har arbetat med dessa frågor under lång tid tog det mig ett bra tag att genomskåda detta skönmålande begrepp. Högre sysselsättning och lägre arbetslöshet vill vi väl alla ha. Så vad är haken?

Bruttonationalprodukten (BNP) delas ofta upp i två komponenter, antalet arbetade timmar och produktiviteten, dvs. produktion per arbetad timme. Den förvånansvärt starka sysselsättningsutvecklingen - givet BNP-tillväxten - vi har haft sedan 2007 är bara en avspegling av den katastrofala produktivitetsutvecklingen under samma tid.

I Budgetpropositionen från oktober 2006 (se tabell 4.1, s.50) bedömdes produktiviteten i den svenska ekonomin öka med 2 procent per år 2007-09 medan utfallet enligt SCB blev -1,5 procent per år. Det ackumulerade prognosfelet över de tre åren blev således över 10 procentenheter.

Jag skriver inte detta för att raljera över regeringens bristande prognosförmåga. Jag arbetade själv på Konjunkturinstitutet vid den aktuella tidpunkten och KI:s produktivitetsprognoser från denna tid har inte visat sig vara nämnvärt mycket bättre än regeringens. År 2006 föreföll inte en produktivitetstillväxt på 2 procent per år vara en särskilt djärv bedömning. Produktiviteten hade vuxit med 2,6 procent per år sedan 1992 och med 3,3 procent sedan 2002.

Vad som istället inträffade var ett fullkomligt ras i produktiviteten, utan motstycke i modern svensk historia. Produktiviteten minskade tre år i rad. Det är viktigt att notera att produktivitetsfallet bara delvis berodde på krisen. Under perioden 2007-08 steg fortfarande BNP men sysselsättningen steg ännu snabbare. Under perioden 2008-09 föll BNP som en sten medan sysselsättningen inte föll lika mycket. Jag har hittills inte sett någon fullgod förklaring till denna utveckling.

På kort sikt är detta en välkommen utveckling. Arbetslösheten skulle idag ha varit betydligt högre om inte produktiviteten hade fallit så mycket. På längre sikt innebär dock en svagare produktivitetstillväxt bara en lägre levnadsstandard.

Regeringen gör idag bedömningen att nästan hela raset i produktiviteten kommer att bli permanent. Det innebär i sin tur att återhämtningen på arbetsmarknaden kan ske betydligt snabbare. Det behövs helt enkelt inte så mycket tillväxt i efterfrågan för att få igång sysselsättningen. Jag är inte lika pessimistisk på denna punkt. Men det innebär bara att jag är är mer pessimistisk vad beträffar sysselsättningsutvecklingen på kort sikt. Om produktivitetsnedgången till stor del är konjunkturell och därmed tillfällig krävs en betydligt längre period av hög tillväxt innan sysselsättningen åter börjar stiga.

Om regeringen har rätt i sin bedömning så kommer BNP per arbetad timme långsiktigt att bli lägre. Därmed kommer också reallönerna på sikt bli 10 procents lägre än vi annars skulle ha haft.

Detta är myntets baksida. En “mer anpassningsbar arbetsmarknad” betyder exakt samma sak som en permanent lägre produktivitetsnivå och en lägre reallön. Varken mer eller mindre.

För rättvisans skull vill jag dock framhålla att jag inte tror att regeringens politik i någon större utsträckning har varit orsaken till den svaga produktivitetsutveckling. En politik som subventionerar lågproduktiva jobb och syftar till ökad sysselsättning bland personer som länge stått utanför arbetsmarknaden kommer onekligen, om den är framgångsrik, att bidra till en svagare produktivitetstillväxt. Regeringens egen bedömning är dock att produktiviteten långsiktigt bara kommer att försvagas med totalt ca 1 procent till följd av politiken. Detta är också en effekt som vi i huvudsak har framför oss.

Men det är förvånande att regeringen så gärna vill ta åt sig hela äran för den svaga produktivitetsutvecklingen.

Anders Borgs glädjekalkyl

Etiketter: anders borg, arbetslöshet, arbetsmarknad, konjunktur, produktivitet, sysselsättning

Idag presenterade finansminister Anders Borg sin senaste prognos för svensk ekonomi på ett seminarium i riksdagshuset. Den bild som presenterades var betydligt ljusare än för bara ett par månader sedan. Vilket inte är att förvånas över. Såväl de utfallsdata som olika indikatorer som trillat in den senaste tiden har över lag varit starkare än förväntat. De flesta prognosmakare reviderar nu upp sina prognoser.

Jämfört med den prognos som gjordes i Budgetpropositionen i september i fjol, har finansministern reviderat upp tillväxten med sammanlagt 2,3 procent för de tre kommande åren (2010-12), vilket kanske är rimligt. Samtidigt har han reviderat ner arbetslösheten med hela 3,3 procent år 2012, vilket förefaller vara i mesta laget. Och när man läser detaljerna blir man faktiskt lite bekymrad.

Högre tillväxt leder visserligen normalt till lägre arbetslöshet, men det finns ganska mycket “läckage” på vägen. När efterfrågan tar fart brukar även produktiviteten och medelarbetstiden stiga, vilket innebär att företagen kan öka produktionen av varor och tjänster utan att behöva öka arbetsstyrkan. Med stigande sysselsättning ökar också normalt arbetskraftsdeltagandet, vilket innebär att arbetslösheten inte faller lika mycket som sysselsättningen stiger. När det blir lättare att få jobb söker sig helt enkelt fler till arbetsmarknaden.

Finansministerns ändrade bedömning sedan september i fjol framgår av följande tabell:

Det mest iögonfallande med denna revidering är att produktiviteten har reviderats ner med nästan 2 procent samtidigt som efterfrågan har reviderats upp med lika mycket. Det är heller inga marginella revideringar vi talar om.

Jag tror aldrig att jag har sett en sådan prognosrevidering under de närmare 20 år jag ägnat mig åt konjunkturprognoser på Riksbanken och Konjunkturinstitutet. Om någon av bloggens läsare kan komma på något liknande lappkast ombedes denne lämna en kommentar nedan.

Den extremt svaga produktivitetsutvecklingen är alltså förklaringen till att arbetade timmar har reviderats upp nästan dubbelt så mycket som BNP. Det är mycket svårt att göra produktivitetsprognoser. Även om denna revidering är svårförklarad kan ju fortfarande den senaste prognosen vara bättre än den förra. Men det tycks faktiskt inte vara så.

Finansministern bedömer att produktiviteten kommer att öka förhållandevis starkt i år (drygt 3 procent) men att den därefter kommer att öka med trendmässiga 1,7 procent åren 2011-14. Detta är märkligt svagt med tanke på det enorma fall i produktiviteten som vi har sett de senaste tre åren. Delvis kan nog denna nedgång betraktas som strukturell och därmed bestående. Delvis är den dock med stor sannolikhet konjunkturell. Företagen har inte gjorts sig av med personal i samma omfattning som efterfrågan har fallt. Det innebär att produktionen av varor och tjänster kan ökas utan att företagen behöva nyanställa.

Även efter den förra, betydligt mildare, lågkonjunkturen 2002-2004 ledde stigande efterfrågan till en början främst till stigande produktivitet. Detta föranledde också en debatt om s.k. “jobless growth”, dvs. varför hög tillväxt inte tycktes skapa några nya arbeten. Först med några års eftersläpning började sysselsättningen till slut ta fart.

Finansministern tror dessutom att medelarbetstiden kommer att falla de kommande åren och att sysselsättningen därmed kommer att öka ännu snabbare än arbetade timmar. Arbetskraften bedöms nu öka med 1,7 procentenheter snabbare än tidigare antagit, vilket kanske är rimligt om det vore en rent konjunkturell effekt.

Dessa bedömningar är framför allt märkligt svaga givet den högst betydande utbudseffekt, till följd av den ekonomiska politiken, som Finansdepartementet vanligtvis räknar med. På lång sikt bedöms arbetade timmar komma att öka med 5,4 procent, fördelat både på ökad sysselsättning och ökad medelarbetstid (se tabell 15, sid 48, här). Samtidigt tror inte längre finansministern att denna lågkonjunktur kommer att få några signifikanta negativa varaktiga effekter på sysselsättningen.

Detta vore naturligtvis mycket välkommet om utbudseffekterna verkligen skulle bli så stora. Problemet, vilket möjligen bara är ett politiskt sådant, är att ett ökat arbetsutbud i det nuvarande konjunkturläget endast skulle skapa högre arbetslöshet. De mycket modesta prognoserna för arbetskraftsdeltagande och medelarbetstid antyder dock att man inte har beaktat några större sådana effekter för de kommande åren.

Det Finansministern signalerar är att faran är över. Nu har det vänt för svensk ekonomi, tillväxten tar fart, arbetslösheten faller och riskbilden är balanserad. Inom några få år är vi tillbaka i balans igen utan några allvarligare blessyrer.

Personligen tror jag att det kommer att gå betydligt trögare, åtminstone på arbetsmarknaden, och att risken för allvarligare bakslag är högst påtaglig.

Rätt arbetslinje i efterkris-politiken

Etiketter: a-kassan, a-kasseavgift, arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, arbetstidsreglering, kompetensutveckling, konjunkturpolitik, krisen, littorin, obetalt arbete, produktivitet, regeringen, social trygghet, sysselsättning, utanförskap

Arbetsförmedlingen presenterar en optimistisk prognos som visar att arbetslösheten snart når sin topp och börjar vända nedåt. Det antyder att en positiv utveckling på arbetsmarknaden sker snabbare än vad jag trodde. Det är givetvis glädjande.

Det finns dock faktorer som riskerar att ta knäcken på den positiva utvecklingen. En sådan är det starkt ökande övertidsuttaget. Risken är uppenbar att arbetsgivare använder sig av övertid istället för att nyanställa. På så sätt blir arbetslösheten högre än vad den behöver vara. Uppenbarligen finns det stora möjligheter för arbetsgivare att lägga ut mycket övertidsarbete, trots gällande lagregler. Den dolda övertiden exploderar nu, särskilt bland män inom privata tjänstenäringar. Regeringen bäddar för att detta blir ett än större problem genom att, i förenklingssyfte, tillåta att företag utan kollektivavtal i realiteten får ta ut 350 timmars övertid.

En annan osäkerhet gäller kvaliteten i de arbetsmarknadspolitiska insatserna.  Arbetsförmedlingens nya satsning kallas Lyft. Regeringen sätter stort hopp till att denna satsning skall trycka ut många arbetslösa i jobb under innevarande år. Men då vill det till att praktikinslagen inom Lyft blir av hög kvalitet. Det måste finnas ordentligt med resurser för handledning. Programmet måste också bygga på lärande och kompetensutveckling. Det är de nya framväxande jobben som Lyft-deltagarna skall kunna ta, inte de gamla ty de är försvunna för alltid.

Diskussionen om arbetslinjen, eller snarare arbetslinjerna, blir akut efterhand som vi går ur krisen. Det finns nämligen åtminstone två arbetslinjer. Den första handlar om att gamla jobb med lågt kunskapsinnehåll och låga löner försvinner. De som blir arbetslösa får genom utbildningsystemet och arbetsmarknadspolitiken hjälp att komma vidare och ta de nya jobben med mer komplicerat innehåll och högre lön. A-kassan är så utformad att den premierar aktivt jobbsökande. Den här arbetslinjen är alltså en utbildnings- och kompetenslinje.

Så har vi den arbetslinje som regeringen för idag. Den handlar om två saker. Korttidsarbetslösa skall ta första bästa jobb oavsett kvalifikationer och utbildning. Det kallas matchning. Kostnaderna för arbetslösheten sjunker då kortsiktigt men det gör tyvärr också produktiviteten. Detta uppnås genom att försämra arbetslöshetsförsäkringen så till den grad att den inte går att klara sig på. Vidare ska de långtidsarbetslösa sättas i arbete. Men eftersom de inte kan klara komplicerade jobb så måste det skapas en låglönearbetsmarknad där de kan jobba. Det vill regeringen åstadkomma genom försämrad anställningstrygghet och möjligheter för arbetsgivare att pressa lönerna. Den här arbetslinjen är alltså en otrygghets- och låglönelinje.

Den viktiga frågan framöver är hur låg arbetslösheten kan förmås att bli i den kommande högkonjunkturen. Regeringen kommer att hävda sin arbetslinje, alltså otrygghets- och låglönelinjen, för att bringa ned arbetslösheten. Jag tror inte på den metoden. Utbildnings- och kompetenslinjen har historiskt visat sig framgångsrik i vårt land. Det finns ingen skäl att ändra på det.

Mer nedifrån och upp ekonomi

Etiketter: ekonomin, finanskris, produktivitet

Under ytan handlar debatten om finanskrisen om grundläggande skiljelinjer i synen på ekonomi och samhälle.

En hållning är att välstånd skapas bäst genom att marknader får sköta sig själva utan statlig inblandning, när skatterna är så låga som möjligt, om fackföreningar är svaga och där välfärdssystemen är dåligt utbyggda. Då hävdar man att det skapas starka drivkrafter för arbete och företagande. En modell som enligt OECD kan ge ett bra ekonomiskt utfall men också stora sociala kostnader och ekonomiska klyftor.

En motsatt hållning är att välstånd skapas bäst om handel och marknader är fria, men också reglerade, där starka fackföreningar bidrar till ökad produktivitet och omställningsförmåga, att skatter är av godo om pengarna används till produktiva och välfärdshöjande insatser och att starka välfärdssystem är bra för ekonomin när de stärker människors förutsättningar att arbeta och ställa om till nya krav. Den modellen skapar enligt OECD:s analyser bra ekonomiskt utfall, mindre sociala klyftor men kräver högre skatter.

Robert Reich skriver om samma skiljelinje i den amerikanska debatten i en tankeväckande artikel i American Prospect. Han beskriver de olika utgångspunkterna i termer som “uppifrån och ned ekonomin” och “nerifrån och upp ekonomin”.

Mycket av de senaste 30 årens politik i USA, skriver Reich, har präglats av “uppifrån och ned ekonomer” som ensidigt betonar utbudssidan i ekonomin. Skattesänkningar ska ge folk incitament att jobba hårdare och investera mer, vilket ska skapa fler jobb och högre tillväxt. Skattelättnader för företag och färre regler (och svagare fack) ska ge fler jobb och ökad tillväxt. Enligt teorin ska de rikares inkomster successivt falla ned till de fattigare och alla gynnas, och till viss del är det säkert så, skriver Reich.

Men de senaste årens globalisering, där kapitalet är mer rörligt, har gjort att ekonomisk utveckling i högre grad är beroende av de yrkesverksammas och företagens produktivitet än tidigare. Då ökar enligt Reich behovet av en “nedifrån och upp ekonomi” där man ser löntagarnas utbildning och hälsa som allt viktigare produktionskapital tillsammans med den infrastruktur som kopplar ihop människor med varandra. Därför bli offentliga investeringar allt viktigare för framtida välstånd.

Den uppkomna finanskrisen har gjort detta än tydligare. Det globala kapitalet kommer framöver inte bara att söka sig till områden där skatterna är låga och vinsterna kan blåsas upp på konstgjord väg, utan förhoppningsvis till säkrare investeringar där företagens och löntagarnas produktivitet är hög och där människor har köpkraft och framtidstro. Därför måste politiken inriktas inte bara på att upprätthålla bankernas likviditet - utan i allt högre grad till att säkra hushållens köpkraft och trygghet.

Den amerikanska krisen är inte bara ett resultat av finansmarknadens misslyckanden utan i hög grad även ett resultat av en låsning vid “uppifrån och ned ekonomins” dogmer. Resultatet har blivit att många vanliga amerikaner under lång tid har fått måttliga om ens några reallöneförbättringar, försämrat sitt pensionsskydd och samtidigt fått ökade kostnader för utbildning och sjukvård. I den processen har även den bättre utbildade medelklassen tappat i relativt välstånd.

Har produktivitet blivit omodernt?

Etiketter: produktivitet, rådslag

Regeringen verkar tycka att produktiviteten är ett problem. Inte att den är rekordlåg just nu. Nej, det ses bara som en “bieffekt”av att det har skapats flera lågproduktiva jobb. Regeringen verkar snarare se ett problem i att produktivitetsökningen tidigare har varit så hög så att lågproduktiva jobb har slagits ut. Trots att högre produktivitet är en av de viktigaste komponenterna för bra tillväxt och högt välstånd verkar politiken utgå ifrån att det snarare är ett dilemma.

Läste sen igenom sossarnas välfärdsrådslags rapport “investera i vår välfärd”. Men inte heller där verkar produktivitet vara särskilt viktigt. Ökad produktivitet verkar inte vara ett sätt att skapa välstånd i den socialdemokratiska välfärdspolitiken heller, ordet omnämns en enda gång i dokumentet. Istället ska välfärden “räddas” genom att vi arbetar mer och längre, oavsett med vad eller hur produktivt. Det synsättet präglar också rådslagets väldigt snäva syn på utbildning; inte som något som får människor att växa, företag att öka sin produktivitet och samhället att utvecklas - utan väldigt snävt som enbart motiverat om det motsvaras av “nuvarande och kommande arbetskraftsbehov”.   

Regeringen tänker fel om jobben och tillväxten.  Socialdemokraternas välfärdsrådslag hamnar snett när det gäller välfärden och möjligheten att finansiera den. I båda fallen beror det på att man glömmer bort att hög produktivitet är nödvändigt för att klara av vårt framtida välstånd.