Bra med takhöjning

Etiketter: a-kassa, inkomsttak, regeringen, röd-gröna

De rödgröna är överens om att höja taket i arbetslöshetsförsäkringen till 950 kronor per dag. Det är ett välkommet beslut eftersom det inte skett någon höjning av taket sedan 2002, vilket skall poängteras både den förra socialdemokratriska och den nuvarande borgerliga är anvariga för. Det tillsammans jobbskatteavdrag har inneburit att den svenska ersättningsnivån nu kan karakteriseras som skräpklass om man travesterar på hur man rankar länders kreditvärdighet.

I rapporten Svensk a-kassa kvar i strykklass jämför TCO den svenska a-kassan med sju andra länders. De försämringar av arbetslöshetsförsäkringen som har varit ett av regeringens centrala teman utgår från självbilden att vi har ”världens generösaste abetslöshetsförsäkring” och ”bland världens mest stabila trygghetssystem”. Resultatet av rapporten är att den svenska a-kassan har varit allt annat än generös eller stabil.

Istället har Sverige det senaste årtiondet genomgått den största försämringen av alla länder i OECD-området. I inget annat OECD-land ser vi samma urholkning av det offentliga åtagandet att upprätthålla en rimlig ersättningsnivå, i inget annat OECD-land har man så grovt underlåtit att skydda försäkringen. Resultatet är att staten drar tillbaka sitt åtagande och de fackliga organisationerna har tvingats ta ett mycket stort ansvar för att upprätthålla en rimlig ersättningsnivå, men till ett pris där den solidariska finansieringen av välfärden urholkas snabbt.

Försämringarna är inte marginella utan kommer att spela stor roll för den svenska modellens fortlevnad.  Görs inget för att återupprätta arbetslöshetsförsäkringen kommer legitimiteten att raseras. Det är inte en bra grund för de förändringar som resultatet av en socialförsäkringsutredning kommer att behöva göra.

Vad betyder det att arbetsmarknaden är mer “anpassningsbar”?

Etiketter: arbetslösheten, arbetsmarknad, produktivitet, regeringen, RUT, sysselsättning

I årets Vårproposition skriver regeringen att den svenska arbetsmarknaden har blivit “mer anpassningsbar” på senare år och naturligtvis är detta resultatet av regeringens förutseende politik.

Det låter ju onekligen bra, men vad betyder det egentligen att arbetsmarknaden har blivit “mer anpassningsbar”?

“Anpassningsförmåga” är, så vitt jag vet, en helt ny term, som avser att beskriva fenomenet att fallet i sysselsättning under denna lågkonjunktur inte har blivit “lika djupt och återhämtningen bedöms gå snabbare”, trots att BNP-fallet har ungefär lika stort som under 90-talskrisen. Se avsnitt 5.4.4 (sid 129-31).

Trots att jag har arbetat med dessa frågor under lång tid tog det mig ett bra tag att genomskåda detta skönmålande begrepp. Högre sysselsättning och lägre arbetslöshet vill vi väl alla ha. Så vad är haken?

Bruttonationalprodukten (BNP) delas ofta upp i två komponenter, antalet arbetade timmar och produktiviteten, dvs. produktion per arbetad timme. Den förvånansvärt starka sysselsättningsutvecklingen - givet BNP-tillväxten - vi har haft sedan 2007 är bara en avspegling av den katastrofala produktivitetsutvecklingen under samma tid.

I Budgetpropositionen från oktober 2006 (se tabell 4.1, s.50) bedömdes produktiviteten i den svenska ekonomin öka med 2 procent per år 2007-09 medan utfallet enligt SCB blev -1,5 procent per år. Det ackumulerade prognosfelet över de tre åren blev således över 10 procentenheter.

Jag skriver inte detta för att raljera över regeringens bristande prognosförmåga. Jag arbetade själv på Konjunkturinstitutet vid den aktuella tidpunkten och KI:s produktivitetsprognoser från denna tid har inte visat sig vara nämnvärt mycket bättre än regeringens. År 2006 föreföll inte en produktivitetstillväxt på 2 procent per år vara en särskilt djärv bedömning. Produktiviteten hade vuxit med 2,6 procent per år sedan 1992 och med 3,3 procent sedan 2002.

Vad som istället inträffade var ett fullkomligt ras i produktiviteten, utan motstycke i modern svensk historia. Produktiviteten minskade tre år i rad. Det är viktigt att notera att produktivitetsfallet bara delvis berodde på krisen. Under perioden 2007-08 steg fortfarande BNP men sysselsättningen steg ännu snabbare. Under perioden 2008-09 föll BNP som en sten medan sysselsättningen inte föll lika mycket. Jag har hittills inte sett någon fullgod förklaring till denna utveckling.

På kort sikt är detta en välkommen utveckling. Arbetslösheten skulle idag ha varit betydligt högre om inte produktiviteten hade fallit så mycket. På längre sikt innebär dock en svagare produktivitetstillväxt bara en lägre levnadsstandard.

Regeringen gör idag bedömningen att nästan hela raset i produktiviteten kommer att bli permanent. Det innebär i sin tur att återhämtningen på arbetsmarknaden kan ske betydligt snabbare. Det behövs helt enkelt inte så mycket tillväxt i efterfrågan för att få igång sysselsättningen. Jag är inte lika pessimistisk på denna punkt. Men det innebär bara att jag är är mer pessimistisk vad beträffar sysselsättningsutvecklingen på kort sikt. Om produktivitetsnedgången till stor del är konjunkturell och därmed tillfällig krävs en betydligt längre period av hög tillväxt innan sysselsättningen åter börjar stiga.

Om regeringen har rätt i sin bedömning så kommer BNP per arbetad timme långsiktigt att bli lägre. Därmed kommer också reallönerna på sikt bli 10 procents lägre än vi annars skulle ha haft.

Detta är myntets baksida. En “mer anpassningsbar arbetsmarknad” betyder exakt samma sak som en permanent lägre produktivitetsnivå och en lägre reallön. Varken mer eller mindre.

För rättvisans skull vill jag dock framhålla att jag inte tror att regeringens politik i någon större utsträckning har varit orsaken till den svaga produktivitetsutveckling. En politik som subventionerar lågproduktiva jobb och syftar till ökad sysselsättning bland personer som länge stått utanför arbetsmarknaden kommer onekligen, om den är framgångsrik, att bidra till en svagare produktivitetstillväxt. Regeringens egen bedömning är dock att produktiviteten långsiktigt bara kommer att försvagas med totalt ca 1 procent till följd av politiken. Detta är också en effekt som vi i huvudsak har framför oss.

Men det är förvånande att regeringen så gärna vill ta åt sig hela äran för den svaga produktivitetsutvecklingen.

Praktikant-chocken

Etiketter: arbetslösheten, arbetsmarknadspolitik, littorin, lyft, regeringen

Dagens industri skriver idag om Sven Otto Littorins “praktikant-chock” (kort sammanfattning här). Regeringens arbetsmarknadssatsning går trögt. 130 000 arbetslösa skulle erbjudas praktikplats i offentlig sektor och i ideella organisationer. I januari hade kommuner och landsting erbjudit summa 20 platser. 

Nu har Litttorin vänt sig direkt till statliga myndigheter och verk och krävt att de ska ta emot 65 000 praktikanter. Man hade inte ens brytt sig om att informera Arbetsförmedlingen, som är satt att administrera praktikantåtgärderna. “Det hade jag ingen aning om”, kommenterar ansvarig person, enligt DI. Åtskilliga personaldirektörer kliar sig nu i håret och undrar hur de ska kunna ta emot denna anstormning av praktikanter. En praktikant behöver både en plats att arbeta på, en handledare och vettiga arbetsuppgifter.

För fyra år sedan arbetade jag som enhetschef på statliga Konjunkturinstitutet med ansvar för arbetsmarknadsfrågor. Normalt var jag en oförvitlig statstjänsteman men när jag i samband med budgetpropositionen hösten 2005 blev tillfrågad av en journalist från TT vad jag tyckte om den dåvarande socialdemokratiska regeringens “sysselsättningspaket” rann sinnet på mig: 

“Det här är inte ett sysselsättningspaket utan en ganska kraftig uppblåsning av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.”

I massmedia blev citatet naturligtvis en succé, inte minst på borgerliga ledarsidor. Min chef på KI var dock måttligt road.  Visst hade jag rätt i sak, det handlade inte om “riktiga jobb” utan om arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Problemet var att uttalandet lätt kunde tolkas som att jag och KI hade något emot sådana åtgärder. Vilket inte stämde. Tvärtom, både Konjunkturinstitutet och jag personligen var mycket positivt inställda till aktiv arbetsmarknadspolitik. 

Det jag retade upp mig på var att arbetsmarknadspolitiken missbrukades för att inför valet dölja det verkliga läget på arbetsmarknaden. Stora volymer åtgärder av låg kvalitet har dessutom visat sig ha mycket svaga positiva effekter.

Nu har fyra år gått och det är valår igen men rollerna är ombytta. Nu är det den borgerliga regeringen som försöker kasta grus i väljarnas ögon. Utan tvekan kommer många med förtjusning att gräva fram citat från borgerliga politiker från 2006. Littorin själv talade då om “låtsasjobb i offentlig sektor” i syfte att framställa “tjusiga siffror” åt regeringen. Citat som den nuvarande socialdemokratiska oppositionen nu kan göra till sina egna.

Jag har tidigare här på Utredarblogen kritiserat Finansdepartementets arbetslöshetsprognos och dömt ut den som “en gädjekalkyl“. När jag skrev det inlägget var jag dock inte medveten om omfattningen av Littorins ”praktikantchock”. Kanske får jag nu anledning att backa från min bedömning. Om regeringen skulle lyckas skaka fram 65 000 praktikplatser i statliga myndigheter - vilket fortfarande är mycket osäkert - och bokföra dessa som sysselsatta så är det fullt möjligt att vi kommer att få se en “vändning” på arbetsmarknaden. Rent statistiskt. Sysselsättningen kommer att stiga och arbetslösheten att falla högst betydligt redan detta år. 

Den verkliga arbetsmarknaden kan dock fortsätta att försämras utom synhåll för SCB:s Arbetskraftsundersökningar och väljarnas blickar.

Regeringen hade kunnat bidra till en bättre sysselsättningsutveckling genom att bedriva en mer expansiv finanspolitik. Av olika skäl har man valt att inte göra detta. Regeringen har i huvudsak låtit de s.k. automatska stabilisatorerna verka (dvs. att skatteintäkter minskar och utgifter för t.ex. arbetslöshet ökar i lågkonkjunkturer). Man har också sänkt inkomstskatten högst betydligt, vilket säkerligen har haft en viss effekt på att hålla hushållens efterfrågan uppe.

I övrigt har regeringen valt att inte göra någonting.  Förutom att försöka frisera arbetslöshetsstatistiken lagom till valet.

Rätt arbetslinje i efterkris-politiken

Etiketter: a-kassan, a-kasseavgift, arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, arbetstidsreglering, kompetensutveckling, konjunkturpolitik, krisen, littorin, obetalt arbete, produktivitet, regeringen, social trygghet, sysselsättning, utanförskap

Arbetsförmedlingen presenterar en optimistisk prognos som visar att arbetslösheten snart når sin topp och börjar vända nedåt. Det antyder att en positiv utveckling på arbetsmarknaden sker snabbare än vad jag trodde. Det är givetvis glädjande.

Det finns dock faktorer som riskerar att ta knäcken på den positiva utvecklingen. En sådan är det starkt ökande övertidsuttaget. Risken är uppenbar att arbetsgivare använder sig av övertid istället för att nyanställa. På så sätt blir arbetslösheten högre än vad den behöver vara. Uppenbarligen finns det stora möjligheter för arbetsgivare att lägga ut mycket övertidsarbete, trots gällande lagregler. Den dolda övertiden exploderar nu, särskilt bland män inom privata tjänstenäringar. Regeringen bäddar för att detta blir ett än större problem genom att, i förenklingssyfte, tillåta att företag utan kollektivavtal i realiteten får ta ut 350 timmars övertid.

En annan osäkerhet gäller kvaliteten i de arbetsmarknadspolitiska insatserna.  Arbetsförmedlingens nya satsning kallas Lyft. Regeringen sätter stort hopp till att denna satsning skall trycka ut många arbetslösa i jobb under innevarande år. Men då vill det till att praktikinslagen inom Lyft blir av hög kvalitet. Det måste finnas ordentligt med resurser för handledning. Programmet måste också bygga på lärande och kompetensutveckling. Det är de nya framväxande jobben som Lyft-deltagarna skall kunna ta, inte de gamla ty de är försvunna för alltid.

Diskussionen om arbetslinjen, eller snarare arbetslinjerna, blir akut efterhand som vi går ur krisen. Det finns nämligen åtminstone två arbetslinjer. Den första handlar om att gamla jobb med lågt kunskapsinnehåll och låga löner försvinner. De som blir arbetslösa får genom utbildningsystemet och arbetsmarknadspolitiken hjälp att komma vidare och ta de nya jobben med mer komplicerat innehåll och högre lön. A-kassan är så utformad att den premierar aktivt jobbsökande. Den här arbetslinjen är alltså en utbildnings- och kompetenslinje.

Så har vi den arbetslinje som regeringen för idag. Den handlar om två saker. Korttidsarbetslösa skall ta första bästa jobb oavsett kvalifikationer och utbildning. Det kallas matchning. Kostnaderna för arbetslösheten sjunker då kortsiktigt men det gör tyvärr också produktiviteten. Detta uppnås genom att försämra arbetslöshetsförsäkringen så till den grad att den inte går att klara sig på. Vidare ska de långtidsarbetslösa sättas i arbete. Men eftersom de inte kan klara komplicerade jobb så måste det skapas en låglönearbetsmarknad där de kan jobba. Det vill regeringen åstadkomma genom försämrad anställningstrygghet och möjligheter för arbetsgivare att pressa lönerna. Den här arbetslinjen är alltså en otrygghets- och låglönelinje.

Den viktiga frågan framöver är hur låg arbetslösheten kan förmås att bli i den kommande högkonjunkturen. Regeringen kommer att hävda sin arbetslinje, alltså otrygghets- och låglönelinjen, för att bringa ned arbetslösheten. Jag tror inte på den metoden. Utbildnings- och kompetenslinjen har historiskt visat sig framgångsrik i vårt land. Det finns ingen skäl att ändra på det.

Saab, näringspolitik och hushållsnära tjänster

Etiketter: industripolitik, kris, regeringen, SAAB

Regeringen och näringsminister Maud Olofsson har varit ganska kallsinniga till svensk bilindustri. “Staten ska inte stötta näringsverksamhet och företag” har det hetat. Saab har ingen framtid har det egentliga beskedet tidigt varit. Det går inte att komma ifrån att regeringens passivitet har försvagat Saab.

Nu är det för sent att reparera skadan. Regeringen bär ett visst ansvar för att det har gått så illa. Men jag förstår kanske logiken i regeringens politik och vart man har tänkt sig att alla tusentals anställda i bilindustrin ska ta vägen.

Det är uppenbarligen rätt att subventionera den hushållsnära sektorn men inte att stötta bilindustrin. Tanken kanske är att alla som nu förlorar jobbet ska börja städa hos varandra - men nu med statligt stöd.

Nu krävs inte bara kraftfulla stöd till alla som förlorar jobbet och till Trollhättan - nu måste regeringen börja föra en politik för kvalificerade jobb och inte bara för lägre löner.  

 dn1, dn2, dn3. dn4, ab1, ab2, ab3. ab4

Ministern sprider felaktiga uppgifter om remissinstanserna

Etiketter: cristina husmark-pehrson, regeringen, remissvar, sjukförsäkring, tco

I gårdagens Agenda diskuterade socialförsäkriningsminister Cristina Husmark Pehrsson med personer som drabbas av de nya och hårdare tidsgränserna i sjukförsäkringen. Pia Hackzell Almgren och Inga-Maria Östh, båda drabbade av cancer, vittnade om de orimliga konsekvenser som rehabiliteringskedjans tidsgränser ställer till med för dem.

Kritiken mot de nya hårda sjukreglerna har varit omfattande och i fredags tvingades regeringen backa och göra ändringar i lagen - men räcker det verkligen? Förutom personer med cancersjukdommar är det också andra med kroniska sjukdomar, som jobbar deltid och samtidigt har ersättning från Försäkringskassan, som kommer att drabbas av det nya regelverket. Detta gäller exempelvis den stora gruppen reumatiker. Det lilla steg tillbaks som regeringen nu tar kommer sannolikt inte att underlätta dessa gruppers situation.

Något uppseendeväckande är det dock när socialförsäkringsministern i en replik hävdar att remissinstanserna inte varnat för de konsekvenser av tidsgränserna som vi nu ser. “När vi skickat ut vårt förslag på remiss till många tunga remissinstanser så har ingen i sina remissvar poängterat att det kunde få de här orimliga konsekvenserna“, säger hon i inslaget. Detta är direkt felaktigt.

Jag arbetade själv med TCOs remissvar, där vi som första punkt tog upp just detta. Så här skrev vi bland annat: “Med det fyrkantiga regelverk och mekaniskt utformade tidsgränser, som nu föreslås, finns stor risk för att fler försäkrade förlorar sin anställning och ekonomiska trygghet.”

TCO var dessutom långt ifrån ensam om att kritisera tidsgränserna. En rad andra myndigheter och organisationer pekade just på risken att de enskilda skulle komma att drabbas om regeringen drev igenom sitt förslag.

Sveriges kommuner och Landsting (SKL) avstyrkte exempelvis entydigt i sitt remissvar det som man ansåg vara allt för snävt satta tidsgränser: “De föreslagna fasta hållpunkterna är alltför snäva och därför inte realistiska för att arbetsgivare och övriga involverade aktörer på bästa sätt ska kunna fullgöra sina delar i rehabiliteringskedjan.” SKL saknar också “en genomarbetad analys av konsekvenserna för kommunsektorn och det ekonomiska biståndet.”

Statens Folkhälsoinstitut avvisar tidsgränserna i sitt remissvar på detta sätt: “Vi ställer oss tveksamma till förslagen om fasta hållpunkter i form av tidsbestämda gränser för när arbetsförmågan ska prövas. Vi bedömer att dessa är allt för snäva mot bakgrund av de förutsättningar som finns hos offentliga rehabiliteringsaktörer och arbetsgivare.”

Samhall anser generellt sett “att de föreslagna tidsgränserna i rehabiliteringskedjan är för snävt satta och då med hänsyn till att det finns många sjukdomstillständ och funktionsnedsättningar som kräver både mer omfattande och längre rehabiliteringsinsatser.”

Försäkringskassan skriver: “För att Försäkringskassan ska kunna tillämpa reglerna krävs även att andra aktörers insatser sker i tid. Fallerar deras insatser blir de föreslagna tidsgränserna inte möjliga att hålla. Risken är att den enskilde hamnar i kläm och står utan försörjning.”

Detta var endast ett litet axplock av vad remissinstanserna sade innan regeringen sommaren 2008 drev igenom de snäva tidsgränserna i sjukförsäkringen. Inger Efraimsson, som vid denna tid hoppade av som ordförande i Försäkringskassans styrelse, var också en av dem som hårdast kritiserade de nu aktuella tidsgränserna.

Tyvärr valde regeringen att inte lyssna till remissinstansernas och Efraimssons synpunkter. Hade man lyssnat hade vi sannolikt inte haft den debatt vi har idag. Du kan läsa mer om detta i TCO-rapporten “Hög tid för en parlametarisk utredning om socialförsäkringen” (sidan 7 -11).

Jag vill inte beskylla socialförsäkringsministern för att medvetet ljuga. Det tror jag inte heller att hon gör. Men uppenbarligen har hon själv inte tagit del av vad remissinstanserna sagt om de nu aktuella tidsgränserna. Inte heller har hon haft tillgång till ett korrekt underlag. Det är likväl beklagligt att ministern sprider felaktiga uppgifter om remissinstanserna i media.

Sista steget i rehabkedjan genomlyst vid TCO-seminarium idag

Etiketter: cristina husmark-pehrson, regeringen, rehabilitering, riksdagen, sjukförsäkring

Idag hade TCO ett välbesökt kunskapsseminarium med anledning av att vi släppte en rapport om det sista steget i regeringens rehabkedja.

Vi har sammanställt en drygt 15-sidig kortrapport, där vi granskar förslagen som skall gälla för de 16 000 personer som utförsäkras strax efter nyår. Under nästa år handlar det om 54 000 personer, som utförsäkras från förlängd sjukpeng och tidsbegränsad sjukersättning (tidigare förtidspension).

Den aviserade satsningen med 17 miljarder kronor finns hittills inte närmare redovisad och specificerad, men TCOs granskning visar att inga medel går till medicinsk rehabilitering och att merparten av pengarna framför allt avser ersättningar (62 procent av de 17 miljarderna är ersättningar).

Förslagen är oklara för alla med halvtidsarbete, och det är också oklart vilken a-kasseavgift som skall erläggas. För en grupp utan tidigare sjukpenninggrundande inkomst innebär förslaget att de blir helt försäkringslösa.

TCO:s slutsats är att riksdagen, när man den 9 december fattar sitt beslut, borde avvisa de nu aktuella förslagen och först efter en ordentlig utredning återkomma till hur långtidssjukskrivna på ett bättre sätt skall kunna återgå till arbete. Vår linje kan alltså kort sammanfattas: Tänk till! Riv upp! Gör om!

Dagens ros går till onkologen vid Karolinska…

Etiketter: cristina husmark-pehrson, regeringen, rehabilitering, sjukförsäkring, utförsäkring

…för att ni i er DN-debattartikel idag så entydigt tar era patienters vittnesmål på allvar och säger ifrån.

Det som just nu sker i sjukförsäkringen kan inte karaktäriseras som något annat än en gigantisk exprimentverkstad, där sjuka människors väl och ve står på spel.

TCO och en rad andra organisationer och myndigheter har under lång tid riktat allvarlig kritik mot den s.k. rehabkedjan, som regeringen införde sommaren 2008. Hittills har regeringen valt att inte lyssna till oss.

Man kan bara hoppas att regeringen, med socialförsäkringsminister Cristina Husmark-Pehrson i spetsen, nu tar del av den verklighet som skildras i dagens DN-debatt.

Själv säger jag, till riksdagen om den s.k. rehabkedjan, samma sak som jag sagt tidigare: Tänk till! Riv upp! Gör om!

Skjut inte på pianisten!

Etiketter: cristina husmark-pehrson, försäkringskassan, regeringen, reinfeldt, sjukförsäkring

Allt fler nekas, till följd av det hårdare regelverket, sjuk- och aktivitetsersättning och sjukpenning (se bl.a. siffror från SvT:s Rapport nyligen). Dessa avslagsbeslut tycks dessutom allt oftare fattas på rättsosäkra grunder.

Detta gör att allt fler nu överklagar Försäkringskassans beslut. Ungefär 22 procent av de som fått avslag på sin ansökan om sjuk- eller aktivitetsersättning har överklagat beslutet hittills i år, jämfört med 16 procent för fem år sedan. När det gäller nekad sjukpenning har 25 procent överklagat hittills i år, jämfört med 22 procent för fem år sedan.

Läget i sjukförsäkringen innebär inte bara att enskilda med ohälsa råkar illa ut (se exemeplvis berättelserna om Annette från Oskarshamn, Maarit från Gävle eller Emelie och Carina från Stockholm). Det krångliga och svårtolkade regelverket har också lett till att en ny bransch just nu håller på att växa fram. Det handlar om tidigare Försäkringskasseaställda som startat eget och nu på konsultbasis, mot betalning, hjälper enskilda att överklaga Försäkringskassans beslut (se DN i söndags).

Erik Ward, en av dessa konsulter, säger till DN: “ När jag tänker på hur Försäkringskassan sköter socialförsäkringen i dag skäms jag över att ha varit anställd där“.

Vad man dock bör tänka på är att “inte skjuta på pianisten“. Det är inte de Försäkringskasseanställda som beslutat om de nya orimliga och svårtolkade reglerna. Det yttersta ansvaret för det som idag sker i sjukförsäkringen ligger på regeringen.

Den situation som nu råder borde dessutom inte komma som någon överraskning, varken för riksdag eller regering. De tunga remissinstanserna varnade tidigt och tydligt för en ökad rättsorsäkerhet och för att enskilda skulle drabbas hårt om regeringens rehabiliteringskedja genomfördes.

Regeringen valde dock att inte lyssna in denna kritik, utan drev istället igenom det nya regelverket. Nu börjar vi allt se resultatet av detta…

Antalet sökande och antagna till högskolestudier ökar kraftigt

Etiketter: dimensionering av högskolan, högre utbildning, regeringen

Idag presenterar SCB statistik över antalet sökande och antagna till högskolor och universitet höstterminen 2009. SCB visar att både antalet sökande och antalet antagna ökat kraftigt sedan förra höstterminen, 2008.

Totalt ökade antalet sökande till högskolestudier med 22 procent. Antalet sökande som inte tidigare studerat på högskola eller universitet ökade än mer, med 29 procent. Antalet antagna ökar också kraftigt jämfört med föregående hösttermin, med 22 procent. Antalet antagna som inte tidigare studerat på högskola eller universitet ökade än mer, med 30 procent.

19-åringarna är den åldersgrupp som ökar mest och det kan till viss del förklaras av att årskullen 19-åringar är större än föregående år. De som i år är 16, 17 och 18 år är också stora årskullar och ett fortsatt högt tryck på den högre utbidlningen på grund av stora årskullar kommer vi att se de närmaste åren. Det måste regeringen ta hänsyn till när lärosätena tilldelas utbildningsplatser under de närmaste åren.

Tre mycket glädjande besked går att utläsa ur statistiken. För det första så utjämnades könsfördelningen något mellan de sökande som inte tidigare studerat, hösten 2009 var 57 procent kvinnor och 43 procent män, jmfört med 59 procent kvinnor och 41 procent män höstterminen 2008.

För det andra är det mycket glädjande att se att antalet behöriga förstahandssökande till både civilingenjörsutbildningen och högskoleingenjörsutbildningen ökar för andra året i rad. Det innebär att vi är tillbaka till samma nivåer som i början av 00-talet.

Det tredje glädjande beskedet är att antalet behöriga förstahandssökande till lärarutbildningen ökar efter att ha minskat under tre höstterminer. En fortsatt ökning av antalet sökande till lärarutbildningen är viktigt för att hålla en hög standard inom lärarkåren.