Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, budgeten, ekonomin, jobbskatteavdraget, medelklassen, regeringen, röd-gröna, Sahlin, valet2010
Statsministern utlovar några dryga hundralappar i månaden i sänkt skatt för stora grupper inom medelklassen, t ex lärare och sjuksköterskor. Samtidigt är regeringen benhårt mot förbättringar i den trygghet som a-kassan skulle kunna ge. Det innebär ett dilemma för stora TCO-grupper, som fortfarande i stor utsträckning har jobbet kvar. Ger man regeringen sitt stöd kan man alltså påräkna mer pengar i plånboken. Men samtidigt kan man få se sin arbetslösa eller sjukskrivna granne försjunka i (relativ) fattigdom.
Jag väntar nu med stor spänning på vad den rödgröna oppositionen har att erbjuda som alternativ. Om alternativet bygger på att medelklassen får avstå från skattesänkningar för att finansiera en a-kassa som ger dem en tydlig inkomsttrygghet under en tid om de blir arbetslösa, då har oppositionen en chans att vinna förtroendet. Om å andra sidan oppositionen föreslår skattehöjningar för medelklassen, vilka i sin tur skall bekosta en 90-procentig a-kassa som är evig för grupper som tjänar sisådär 20-23 tusen i månaden, då tror jag inte att medelklassen köper det.
Nästa års val kommer att avgöras av “plånboken och tryggheten”, i skepnad av skatter och a-kassa. Mona Sahlin måste ge besked på dessa områden, istället för att syssla med icke-frågor som bolagsstyrelser och lagstiftning om rätt till heltid.
Etiketter: medelklassen, röd-gröna, Sahlin
En genomgång i Svenska dagbladet visar att det är en lång resa innan de röd-gröna arbetsgrupperna har lyckats få ihop en samsyn kring viktiga politiska frågor.
Frågan är för vem samarbetet är viktigast och för vem ett misslyckande att nå fram skulle svida mest. Jag tror som samarbetet har hanterats att svaret är: för Socialdemokrafterna. Och här börjar nog Mona Sahlins problematiska resa. Alla tre partierna måste förhandla bort viktiga hjärtefrågor - och den som har mest att förlora på att inte nå fram riskerar att bli den som måste ge med sig oftast.
Det finns en stor risk för socialdemokraterna att den förhandlingspositionen (trots att man är Sveriges största parti) slutar med att det gemensamma valmanifestet blir långt ifrån något som lockar en majoritet bland TCO-förbundens medlemmar. All de som vill värna en stark välfärdsstat som till skillnad från idag även omfattar medelklassen, men ogillar att den missbrukas. De som gärna betalar skatt till den gemensamma sektorn, men också tycker att skatterna ska utformas så att inte studier, heltidsarbete och ansvarsstagande bestraffas. De som gillar den offentliga välfärdsservicen, men inte har något emot privata marknadslösningar. Eller alla de som har svårt att få livspusslet med jobb och familj att gå ihop, men inte vill ha någon toppstyrning av hur lösningarna ska se ut.
I själva verket finns det gott om medborgare i den svenska medelklassen som just nu oroas över en allt för kraftig vänstersväng för Socialdemokratin. Om det röd-gröna samarbetet leder till ett politiskt budskap som fjärmar sig från den svenska medelklass som i hög grad utgörs av TCO:s medlemsgrupper, riskerar samarbetet att bli ett politiskt sänke för de röd-grönas maktambitioner.
Etiketter: a-kassa, blockpolitik, högerblocket, medelklass, nyliberalism, Sahlin, skatt, skatter, vänsterblocket, Vänsterpartiet
I en insiktsfull DN-artikel härförleden analyserar statsvetarprofessorn Olof Ruin de konsekvenser som en alltmer cementerad blockpolitik kan få. En polarisering av svensk politik i ett högerblock som förlorat de socialliberala värderingarna, utmanat av ett rödgrönt block som drivs åt vänster, är inte positiv för TCO-medlemmarna och medelklassen menar jag i anslutning till detta. Jag är övertygad om att en majoritet av TCO-förbundens medlemmar vill se att vårt land fortsättningsvis formas av social demokrati och social liberalism i förening. ”Vi skall ta hand om varann, samtidigt som den enskilde måste känna ett ansvar för att klara sig själv”, så skulle den ideologin kort kunna formuleras. För en sådan hållning är en polariserad svensk politisk karta dålig jordmån.
Sen hänger det ju på hur den konkreta politiken utformas. Högerblocket innehar regeringsmakten och kan antas vilja fortsätta på den inslagna vägen. TCO, inkluderande mig själv, har riktat stark saklig kritik mot åtskilligt i denna politik, inte minst vad gäller utformningen av a-kassan och sjukförsäkringen. Vi kommer astt fortsätta med det.
Det som exalterar mig är dock att se hur vänsterblocket kommer att utforma sitt alternativ. Om socialdemokraterna drivs åt vänster - och tyvärr finns åtskilligt som talar för att så blir fallet om man får tro professor Ruin - så leder det till en politik som knappast gynnar TCO-medlemmarna och medelklassen. Priset för en a-kassa som är generös på fel sätt, kan komma att bli förlust av humankapital för de som lagt ned tid och möda på att skaffa sig en högre utbildning. Skattepolitiken kan komma att klämma åt “höginkomsttagare”, dvs de som tjänar sisådär 26 till 27 tusen kronor i månaden, vilket många TCO-are gör. För att ta några exempel. Paketerat i vänsterpartiets och vänstersossarnas rättvisebegrepp, att alla ska tjäna lika mycket och att de lågavlönade skall få konsumera på medelklassens bekostnad, så kan detta bli förödande för medelklassen.
Den politiska polariseringen riskerar att ställa många människor i TCO-leden i en situation där inget av de två alternativen känns tillfredsställande. Uppgiften framöver blir följaktligen att noga granska och påverka utformningen av de båda alternativens politiska inriktning utifrån ett medelklassperspektiv. Sen får vi se vilket alternativ som förtjänar medelklassens stöd.
Etiketter: feminism, Hillary, Obama, Sahlin
Det känns nästan glömd, den bittra striden mellan Hillary Clinton och Barack Obama om den demokratiska presidentkandidaturen. Och överallt ser, vi hör vi, att de gamla Hillary-supportrarna till hundra procent ställer upp på Barack Obama, fattas annat. Christine Stansted, professor vid Chicago university och demokrat och feminist, konstaterar ändå att hela kampanjen mot Hillary förminskade denna normalt aktade och respekterade senator. Bottennappet kom när New York Times kritiserade hennes handstil för att vara barnslig, och att hon med flickaktig noggrannhet skrev sina autografer. Hillary var helt enkelt fel. För manupulativ, för blödig, för hård och manlig, för barnslig, hur hon än vände sig var hon fel. Svensk debatt har fått en släng av detsamma med Lotta Grönings bok om socialdemokratenas ordförande Mona Sahlin. Sahlin tillskrivs egenskaper och drivkrafter i en enda kökkenmödding, för stark, för svag, för rädd, oerhört stark, manipulativ, maktfullkomlig…Eller det ständiga tjatandet på att Maud Olofsson är för skrikig, en duracellkanin, att hon ständigt pratar för mycket. Kort sagt, en kvinna är alltid fel på för höga nivåer. Vad tror Christine Stansted att Obama, om han blir vald, kan göra för kvinnorna…
- Så här långt läser alla in det man vill i Obamas budskap. Han är inte lika klar i frågor om feminism och “gay-issues” som Hillary Clinton. Han tycks betrakta kvinnor som ett av olika särintressen och inte feminism som en plattform för demokrati. Men den viktigaste frågan, abortfrågan, blir viktig eftersom tre domare i högsta domstolen avgår och ska ersättas. Där kommer Obama att betyda mycket. Men i övrigt, suckar, Christine, allt som är viktigt för kvinnor kostar pengar. Sjukvård, omsorg om barn och gamla. Bördan av det otillräckliga och sönderfallande sociala skyddsnätet i USA bärs upp av de amerikanska kvinnorna, säger Christine Stansted.
